Jag har läst att många aspergare blir uttröttade av att umgås med andra människor. Det blir vanligen inte jag.

Jag undrar om det beror på att jag för det mesta inte lyssnar på vad de andra pratar om och inte bryr mig om vad de tänker om mig. Jag säger inget själv utom på direkta frågor. Jag har antagligen bara följt med på någon annans initiativ för att bli bjuden på mat eller något.

Om andra aspergare försöker delta i konversationen och läsa av vad andra tänker och försöker uppföra sig normalt hela tiden, så kan jag förstå att det blir jobbigt.

Jo, jag blir mer trött om jag skälv pratat mycket.

Det kan vara ansträngade ibland ja.

Jag blir i regel fullkomligt utmattad efter en dryg timme. Saken är den att jag blir lika utmattad av vara bland folk utan att umgås med dem (promenad på stan, i affär eller liknande) eftersom intryck i sig blir satans påfrestande.

tahlia skrev:Jag blir i regel fullkomligt utmattad efter en dryg timme. Saken är den att jag blir lika utmattad av vara bland folk utan att umgås med dem (promenad på stan, i affär eller liknande) eftersom intryck i sig blir satans påfrestande.

Samma här. Jag tycker föräldrar är jobbigast att umgås med.

vofff skrev:

tahlia skrev:Jag blir i regel fullkomligt utmattad efter en dryg timme. Saken är den att jag blir lika utmattad av vara bland folk utan att umgås med dem (promenad på stan, i affär eller liknande) eftersom intryck i sig blir satans påfrestande.

Samma här. Jag tycker föräldrar är jobbigast att umgås med.

Föräldrar kryllar det av

Ja, särskilt jobbigt är det att umgås med folk i grupp.
Mingel och planlöst socialt umgänge med random folk är det värsta.

Det är ofta jobbigt att umgås med en person, två eller fler skitjobbigt. Allt jag behöver hålla i huvudet och koncentrera mig på för att tolka personen tar energi. Miljöer vi ses i påverkar ofta mycket. Intryck ni vet.

Jag har svårt att umgås i spontana grupper där folk pratar om allt och inget konkret och alla skrattar som på beställning. Min hörsel fungerar dessutom inte bra i vissa miljöer då jag hör inte allt folk säger.
Jag klarar inte av att umgås med människor som ställer höga sociala krav, tänker på oskrivna regler, använder vita lögner för att det låter " finare". Ansträngande att umgås med människor där man aldrig vet vad de egentligen menar.

Konferenser...det ni.

elle skrev:Jag har svårt att umgås i spontana grupper där folk pratar om allt och inget konkret och alla skrattar som på beställning. Min hörsel fungerar dessutom inte bra i vissa miljöer då jag hör inte allt folk säger.
Jag klarar inte av att umgås med människor som ställer höga sociala krav, tänker på oskrivna regler, använder vita lögner för att det låter " finare". Ansträngande att umgås med människor där man aldrig vet vad de egentligen menar.

Jag håller med dig helt.

Och att vara i gallerior och köpcentra ger mig inte sällan panikångest på tio sekunder.

geocache skrev:

elle skrev:Jag har svårt att umgås i spontana grupper där folk pratar om allt och inget konkret och alla skrattar som på beställning. Min hörsel fungerar dessutom inte bra i vissa miljöer då jag hör inte allt folk säger.
Jag klarar inte av att umgås med människor som ställer höga sociala krav, tänker på oskrivna regler, använder vita lögner för att det låter " finare". Ansträngande att umgås med människor där man aldrig vet vad de egentligen menar.

Jag håller med dig helt.

Instämmer. Delar elles upplevelser.

Så länge man pratar om fakta eller väsentligheter orkar jag delta, även i en mindre grupp. Då kan det vara roligt. Men när man börjar prata för pratandets skull blir jag vansinnigt uttråkad. När samtalet börjar gå på tomgång, då vill jag bara gå hem och vara ifred.

Aksept for å ikke følge normer gir mindre anstrengelser. I alle fall for min del. Jeg tillater meg gjerne å være eksentrisk når det ikke er upraktisk, men er som regel altruistisk etter beste evne.

Så är det nog definitivt.

Jag har alltid haft en mycket stark önskan om att bli omtyckt.
Är konflikträdd som attan och över analyserar alltid allting för att undvika obehaglig stämning.

Varje gång jag umgås med en person så försöker jag se till att denne ska känna sig bekväm och omtyckt i mitt sällskap.
Efteråt brukar jag gå igenom allt vi sagt och gjort och leta efter vad jag kan tänkas ha gjort fel eller sagt som var dumt eller uppfattas som elakt.

Misstänker jag att något sådant skett, ja då blir det ångest och oro för hela slanten ( därför jag är vaken nu! )

På ett märkligt sätt är jag stolt över att jag bryr mig, tänker ibland att jag är som en robot som programmerat sig själv till empati.
Det låter komiskt och det är helt sant att jag nog skulle må mycket bättre och vara mindre trött om jag inte var så besatt av att uppnå det som jag anser vara goda egenskaper.

Kanske hittar jag någon sorts hälsosam balans en dag...

Även jag tycker det tar mycket energi att hela tiden anpassa sig till vad jag tror folk(/"vänner") förväntar sig av mig.

Jag skulle vilja hitta ett sammanhang där en kan vara helt ärlig, där alla tar ansvar för sig själv, där jag kan säga och göra exakt vad som faller mig in. Jag tänker mig att det skulle vara mindre ansträngande, kanske även roligare. Men först och främst att det kanske skulle kunna ge en känsla av frihet och lätthet.

Nån som har tips? (Gärna i närheten av Göteborg)