Jag tyckte att detta var rätt avdelning pga min tanke att filosofi är en del av språkvetenskap (t.ex "Kandidatprogram i filosofi och lingvistik" om det nu är relevant)

Det jag tänkte berätta om var att jag har haft olika existentiella frågor under livets gång och att jag hade arbetat med lite olika tankeställningar, t.ex ödet (finns det något öde? [1]), senare kom jag in på nåt som heter "determinism", senare träffade jag en aspie som också var filosofiskt lagd och också sa att den kände till "determinism"-frågan och det var den aspie personen som introducerade mig till "kaos teori"-frågan (samt sannolikhet, entropi mm.) och till sist efter att jag flyttade tillbaka till Sverige träffade jag en aspie och jag sa att jag fortfarande söker svar på existentiella frågor och då nämnde den att "alla är själviska" och att det 'finns' en slags själviskhets-gen.

Jag sökte på nätet och hittade https://en.wikipedia.org/wiki/The_Selfish_Gene, en bok av Richard Dawkins. Inte läst den men som jag tolkade det är tankegången att "alla människor är själviska". Kanske lite "mörk filosofi" om man ska kalla det för nåt men ibland kan sanning vara otäck.(om det nu är "sanning" eller inte vet jag inte)

Jag är mer åt agnostiska hållet men just nu så är mina tankegångar kring om människan verkligen är självisk och om det är det som styr varje medmänniskas handling samt min egen. I så fall skulle det betyda att vi är sociala, trevliga och vill hjälpa andra människor i vår själviskhet, alltså att det täcker alla handlingar vi gör i livet.

Någon annan som filosoferar kring dessa eller liknande tankegångar senaste månaderna/åren? (eller något ni redan lämnat bakom er och nu gått vidare till något annat?)

-----------------------------------------------------
referenser

1^ https://en.wikipedia.org/wiki/Moirai

The selfish gene.
Handlar om evolutionen, mer att det är våra gener som är de som "tjänar" på evolutionen inte vi som individer. Varje individ är som en farkost för våra gener, som är det som lever vidare i nästa generation, och nästa.

Jag tror att vad vi ska göra är att se till att det finns en beboelig planet att leva på, för våra efterkommande. Kortsiktigt gäller det att våra eller våra syskons barn vill och kan leva i den miljö vi skapar. Långsiktigt gäller att den miljö vi skapar är hållbar i många gennerationer. Det lntresanta är inte hur bra "jag" har det utan om "mina" gener överlever i många generationer. Vi skapar vår egen "evighet" genom eftertanke, vi måste vara både kortsiktigt försiktiga och långsiktigt modiga, för att våra gener ska ha en chans att leva vidare. Det svåra är att vi måste vilja leva i den kontexten, för att vi ska lyckas skapa en miljö som våra gener kan överleva i.

Forskning verkar ju tyda på att altruismen är en evolutionär fördel. Frågan är om vi har en fri vilja?

Jag tycker det är lite besvärligt att definiera fri vilja, på vilken nivå skall den vara fri. Många val i livet kommer i paket, har du gjort ett val har du begränsat andra val. Har du köpt en dieselbil kan du inte välja att tanka E85 utan att det får stora ekonomiska konsekvenser.
Men på en djupare nivå är det mera oklart om vi ens vet hur vi gör val. Är tanken som leder fram till valet, styrd av viljan. Eller är viljan en efterkonstruktion för att rättfärdiga våra val?

Everetts flera världar tolkning, kvantfysikaliska principer. Hur många dimensioner finns det? Och så vidare. Ska man diskutera själva kärnan i "verkligheten" så blir det genast komplicerat. Kanske är så att de val vi gör i själva verket bara är ett möjligt utfall av en rad oändliga möjligheter?

Jag tror att det nog beror mycket på vad vi lägger i ordet "självisk" här. Enligt vissa läror är alla handlingar själviska i någon mån (vi utför dem alltså för egen skull), men att deras utfall/ resultat avgör ifall de defacto är altruistiska eller egenmäktiga.

Tanken där är att vi ju vill fylla en funktion för andra och bli sedda som duktiga, vilket aktiverar belöningssystemet. Utför vi något för andra och som ett resultat mår bra av det blir vi alltså välbefinnande-junkies i någon mån.

Så jag ser inte det som en paradox på något som helst sätt. Men det får mig att tro att vi i högre grad inte bör döma andra för deras faktiska handlingar utan snarare se till handlingarnas resultat som försök att skapa en sorts välbefinnande eller balans i tillvaron.

Ja, jag är nog rätt Platonistisk i mitt tänk, så att alla förmodligen gör så gott de kan utifrån vad de känner till och deras förmåga. Det bygger f.ö. på föreställningen att människan är kanske den mest sociala och snälla primat som finns, men att förutsättningarna som ges henne ibland kan få henne att förfördela sig själv.

Vi har också en faslig förmåga att fastna i rationella föreställningar om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt att vi ibland faktiskt blir en belastning för andra enbart utifrån det. Tror också att många av de som vill mena att det existerar ett enda stort "vi" är väldigt ivriga med att definiera sig själv gentemot andra - detta därför att det alltid kommer att existera ett antal "vi"; har vi väl skapat ett "vi" så har vi också skapat ett "de".

Dreamtrance skrev:Forskning verkar ju tyda på att altruismen är en evolutionär fördel. Frågan är om vi har en fri vilja?

Jag tror att människan gärna vill inbilla sig att hon har en fri vilja, men dels så finns det alltid motiv bakom de val vi gör och dels kan vi enbart välja mellan vad vi känner till.

Vad gäller mycket så väljer vi att inte välja, detta för att vi inte är skapade för att ständigt fatta för oss själva avgörande beslut utan behöver en sorts grundtrygghet och igenkänning för att känna oss trygga - och inte överbelasta våra hjärnor (!).

Det finns även Kantska teorier som går att applicera här: att de som är i störst behov av det förutsägbara och inrutade oftare argumenterar för att själv välja. Ju mer jag tänker på vår omvärld ju mer ser jag Kantska paradoxer i våra handlingar. En bra anledning till att inte 'ge tillbaka med samma mynt' om någon gör något dåligt utan ta det med jämnmod och ge dem något positivt istället.

Dreamtrance skrev:Everetts flera världar tolkning, kvantfysikaliska principer. Hur många dimensioner finns det? Och så vidare. Ska man diskutera själva kärnan i "verkligheten" så blir det genast komplicerat. Kanske är så att de val vi gör i själva verket bara är ett möjligt utfall av en rad oändliga möjligheter?

Vad skiljer dimensionerna åt? Är det samma grundläggande energi som separeras av överlagrad information? Eller är varje dimension fundamentalt separerad.

joey_truelove skrev:Ja, jag är nog rätt Platonistisk i mitt tänk, så att alla förmodligen gör så gott de kan utifrån vad de känner till och deras förmåga. Det bygger f.ö. på föreställningen att människan är kanske den mest sociala och snälla primat som finns, men att förutsättningarna som ges henne ibland kan få henne att förfördela sig själv.

Jag kan tänka mig att det kan finnas karaktärs skillnader inlagrat i DNA som är en fördel i olika situationer.
Lite som jag läste om en studie om Blåmesar. Att de har olika häckningsstrategier utifrån en individuell karaktär. en del individer accepterar inga andra vuxna fåglar i reviret, medan andra individer kan vara både tre och fyra vuxna i samma bo. Båda varianterna ger fördelar men vid olika födotillgång.
De modiga individerna måste ha den trygga personlighetstypen med sig när hon seglar ut, annars skulle ingen stanna kvar där dit de kommer.
Men det är kanske det du menar med att förfördela sig själv?

Startade en tråd för något år sen om vad verkligheten är för något. Dolda dimensioner och sånt bör nog inte blandas ihop med genetiska förklaringsmodeller av den fria viljan.

UDFy-38135539 skrev:

Dreamtrance skrev:Everetts flera världar tolkning, kvantfysikaliska principer. Hur många dimensioner finns det? Och så vidare. Ska man diskutera själva kärnan i "verkligheten" så blir det genast komplicerat. Kanske är så att de val vi gör i själva verket bara är ett möjligt utfall av en rad oändliga möjligheter?

Vad skiljer dimensionerna åt? Är det samma grundläggande energi som separeras av överlagrad information? Eller är varje dimension fundamentalt separerad.

joey_truelove skrev:Ja, jag är nog rätt Platonistisk i mitt tänk, så att alla förmodligen gör så gott de kan utifrån vad de känner till och deras förmåga. Det bygger f.ö. på föreställningen att människan är kanske den mest sociala och snälla primat som finns, men att förutsättningarna som ges henne ibland kan få henne att förfördela sig själv.

Jag kan tänka mig att det kan finnas karaktärs skillnader inlagrat i DNA som är en fördel i olika situationer.
Lite som jag läste om en studie om Blåmesar. Att de har olika häckningsstrategier utifrån en individuell karaktär. en del individer accepterar inga andra vuxna fåglar i reviret, medan andra individer kan vara både tre och fyra vuxna i samma bo. Båda varianterna ger fördelar men vid olika födotillgång.
De modiga individerna måste ha den trygga personlighetstypen med sig när hon seglar ut, annars skulle ingen stanna kvar där dit de kommer.
Men det är kanske det du menar med att förfördela sig själv?

Jag tror det handlar väldigt mycket om "vi:et" och "de:et" här. När vi bodde i tydligt definierade grupper där alla kände igen varandra och kände de flesta så var vi mer benägna att samarbeta för ett gemensamt syfte och vi kände därför en stor tillit till de andra i gruppen. Alla var villiga att arbeta utan tanke på egen vinst och man hade ingen direkt anledning att göra någon annan något ont då det fanns gott om återkoppling och var lätt att relatera till varandra.

Idag så känner vi knappt våra egna grannar och oavsett om vi kanske i någon mån stjäl pengar eller får en oproportionerligt hög lön så har vi förmodligen svårt att sätta oss själva och sammanhanget i relation till varandra. Vi inser inte att vi faktiskt skadar någon annan och därmed oss själva genom att göra så - systemet är så stort att vi inte ser oss själva som en del av det. Och i tron att pengar ger lycka försöker vi att överträffa det, något som kanske inte gav oss den belåtenhet som vi trodde.

Samma sak med handlingar vi gör mer direkt mot varandra där det är lättare att göra någon illa som vi inte känner då vi inte har så mycket att ansvara för gentemot den person som tillhör "de". Förvirrad över vad som är "vi" och "de" kanske vi söker bekräftelse eller någon annan sorts reaktion genom att utföra en negativ handling.