Vad gäller kläder så beror det på vad man ska göra. Ska man gå på en kulturfest eller konsert eller bara hänga med sina konstiga kompisar så är det helt i sin ordning att klä sig konstigt.

Ska man på en formell fest eller finrestaurang så får man klä sig efter det.

Ska man gå till en hobbyverksamhet eller kurs där det finns väldigt blandat folk tycker jag man får klä sig som man vill, men folk kommer naturligvis döma en efter kläderna. Men det är ju lite vad man vill oxo. I den situationen har man ingen skyldighet att klä sig som en själsdöd stadsråtta. Man får det om man vill så klart.

Ska man gå i kyrkan ska man absolut inte klä sig slampigt eller för avklätt, gäller även män.

Jag tycker rubriken är bra, och att det är en vettig tråd.

Vilka av er har fått information om att ni betett er respektlöst och hänsynslöst mot andra? Har ni förstått varför ni uppfattats så i efterhand och kunnat hitta förklaringar i funktionsnedsättningarna?

Vanliga människor saknar i regel djupare insikter i vad konsekvenserna av funktionsnedsättningarna kan innebära i praktiken och avfärdar ofta människor med NPF som beter sig udda som allmänt ouppfostrade. Kommunikationssvårigheterna brukar kunna förstås. "Den som kan uppföra sig gör det" brukar det heta. Jag vill tro att få provocerar medvetet.

Ofta har jag vetat att jag gått över gränsen men gjort det iallafall. Ibland uppskattat ibland inte...

Det har hänt oftare att jag betett mig "illa" för att jag inte varit framåt nog. Dålig ögonkontakt, frågat för lite personliga frågor (har skitsvårt för att snoka IRL, jag tycker det är pinigt), inte skrattat åt humor jag tyckt var rasistisk eller äcklig osv. Fast då har jag iaf känt på mig att det blev fel.

Det är väl andra sidan av myntet, att man provocerar genom att inte varit tillräckligt ömsesidig pga att man antingen är blyg, inte vet vad man ska säga eller tycker det är obehagligt på annat sätt.

Man anses otrevlig och ointresserad. Fast det är inte alls därför man gör så.

Så folk kanske kan ha lite råd om hur man kommer ur sitt skal, vad man ska säga till folk, hur man ska le osv.

Människor fejkar skratt (i samband med leenden, nickningar, hmmande och andra ljud) i tid och otid för att bekräfta andra när de talar. De verkar inte reflektera så mycket över att de fejkar, det går per automatik.

ankhat skrev:Många av oss har redan varit ute i livet och är riktigt socialt kompetenta. (En majoritet kan vara kvinnor som har blivit sent diagnosticerade just för att (alla) flickor tränas hårdare än pojkar på att ta hänsyn och uppvisa sig "fint".) Har man, som påpekats i tråden, bränt ut sig med detta, då ger förstås din tråd upphov till eftertanke och diskussion. (Inte minst som habiliteringen, efter slutlig diagnos, också tramsar på om social träning utan att alls ta upp trötthet och stress.) Det är definitvt inte detsamma som att defensivt envisas med underliga beteenden.

Men om man blir utbränd gång på gång måste det väl vara ett olämpligt beteende man envisas med?

Det är många saker "väluppfostrade barn" gör som blir besvärande för omgivningen om man fortsätter med det i vuxen ålder. Till exempel att vara överdrivet hjälpsam och ta på sig saker man inte klarar av. En vuxen som håller på så uppfattas som någon som lovar och lovar men som inte gör något.

Att visa hänsyn förutsätter att man vet vad andra vill. Kan bli väldigt besvärande björntjänster man gör annars.

Vildsvin skrev:Men om man blir utbränd gång på gång måste det väl vara ett olämpligt beteende man envisas med? (...)

Nej, utbrändheten har ingen självklar koppling till olämpliga beteenden (eller att åta sig uppgifter man inte kan slutföra), däremot till stress i det alldeles vanliga vardagslivet (inklusive det sociala spelet, förstås). Rimligtvis är stressen än värre när man ännu inte har fått diagnos, och alltså saknar verktyg för att förstå varför man blir så trött och stressad.

Det är ganska lätt-googlat ("asperger utbrändhet", första träffen när jag gjorde det gick till Paula Tillis blogg). Kanske värt att prova innan du anstränger dig att skuldbelägga?

Man kan ju bli mycket slutkörd av att alltid göra folk till lags, även om det inte är för att fjäska eller något, utan man bara vill vara en hederlig och juste människa. Blir det obalans så kanske man inte har krafter kvar för sig själv. Det händer mig ganska ofta. Det är inte utbrändhet men behöver återhämtning. Det kan vara svårt att få kraften att räcka både till andra och en själv hela tiden.

Men balans är bland det svåraste att hitta i livet.

Jag försöker ta min pedagogs ord till mig att normala människor som har hälsan är alltid en smula själviska. Men det känns inte rätt. Jag vill inte vara självisk. Jag fattar på sätt och vis. Men jag slår även bort det hon sagt för jag tycker själviskhet är moraliskt fel, även om man går under på kuppen.

Om jag bara har hälften av kraften andra har anser jag att mer än hälften ska gå till andra för att det blir ändå mycket mindre än deras beskärda del som de skulle ha om jag orkade som en NT. Dvs jag kommer sist. Och det ska vara så.

kiddie skrev:Kräv inte millimeterrättvisa. Betalar du 49 kr åt kompisen och hen sedan ger dig 40 så ska du inte påpeka det. Snålhet är ocharmigt.

Å andra sidan har ju pengar den stora fördelen att de har ett definierat (och därmed objektivt) värde och att man lätt kan räkna på dem.

EDIT: det uppenbara tipset för att få ett bättre socialt liv är ju att sluta beblanda sig med folk som inget begriper.

kiddie skrev:Kräv inte millimeterrättvisa. Betalar du 49 kr åt kompisen och hen sedan ger dig 40 så ska du inte påpeka det. Snålhet är ocharmigt.

Jag gillar denna men det går i och för sig åt båda håll också. Varför gav han en inte 50 eller 60kr istället. Vill gärna höra någon mindre ursäkt eller fråga om det är ok med 40, då är det lugnt. Däremot om det sätts i system att alltid betala tillbaka några kronor mindre är det ju definitivt den personen som är snål istället och bör få höra om det.

Sociala situationer...
Mitt råd till alla aspergare är att undvika att hamna i min sociala situation.
Häng aldrig upp ert social liv på en och samma person.
Upprätthåll nån sorts social förmåga och nätverk fast det är ansträngande,till slut kanske det där special intresset eller skärmmissbruket inte är tillräckligt för att man ska vara fortsatt motiverad.

Vildsvin skrev:Men om man blir utbränd gång på gång måste det väl vara ett olämpligt beteende man envisas med?

Många envisas med att inte vilja ligga samhället till last. Man vill arbeta och tjäna pengar som de flesta och kanske får uppmuntran av omgivningen att kämpa på. Många accepterar inte symptomen på utmattning som kommer smygande utan kör på tills det inte finns något kvar att ta av alls. Lämpligt eller olämpligt beteende?

Orsakerna till utmattning hos autister och NT skiljer sig ofta åt. Det NT inte sällan får energi av, tar energi av autister. Sedan är det viktigt att se till hela livssituationen för om någon del krånglar minskar det chanserna till att man ska kunna vara produktiv.

kiddie skrev:Hur lång tid får man på sig om ens mamma precis dött? Några minuter? Sedan vara glad och bara lyssna igen?

Om din mamma dött tror jag att den andra personen självmant kommer vilja prata mer! Det var nog dessutom ett dumt exempel.

Flinta skrev:Orsakerna till utmattning hos autister och NT skiljer sig ofta åt. Det NT inte sällan får energi av, tar energi av autister. Sedan är det viktigt att se till hela livssituationen för om någon del krånglar minskar det chanserna till att man ska kunna vara produktiv.

Ja! Det där tror jag är bra om man förklarar för folk (NT). Det har jag börjat göra emellanåt - att jag gärna är social, men att det inte *ger* energi, jag är helt slut dagen därpå, och måste planera efter det. De flesta förstår om de bara får det förklarat, annars är det obegripligt för dem.

Tips som jag tror står här ovanför men inte hittar nu? Är ni två stycken och du tänker göra en kopp kaffe, fråga om den andra vill ha. (Kaffe är bara ett exempel ...) Det kanske låter självklart, men förut glömde jag det hela tiden, försöker verkligen jobba på det, för den som inte blir tillfrågad blir ledsen och känner sig osedd.

Tycker ni att det är OK att avbryta någon som knapprar på telefonen i flera timmar och inte gör avbrott?

kiddie skrev:Tycker ni att det är OK att avbryta någon som knapprar på telefonen i flera timmar och inte gör avbrott?

Om situationen är att man bestämt sig för att träffas och det istället blir så där känns det ok att bli irriterad. Är det istället någon man bor tillsammans med kan det va läge att prata igenom var och ens behov och hur båda kan få vad de behöver. Kanske är det du som behöver hitta egna intressen. Det hela beror på hur det är i övrigt men helt korta avbrott tycker jag man ska kunna begära av dem man lever med. Är telefonen alltid intressantare lever/umgås personen med fel människor och bör ta tag i det.

Några saker som hjälpt mig:
1. Fyll på med energi och reglera överbelastning. (Ja, det är förutsättningar.)
2. Lär vad olika sociala situationer ger och kostar, för att kunna prioritera bättre.
3. Ta reda på vad individer som man vill umgås med ev. vill ha av en.
4. Trivs med ensamhet, så inte ensamhet driver en till dåliga sociala fällor.
5. Avsluta sociala relationer som inte är bra. (Men tänk först!!)
6. Studera kommunikation, om god kommunikation behövs för t.ex. arbete.

TORatANDET skrev:3. Ta reda på vad individer som man vill umgås med ev. vill ha av en.

Finns det alls någon som erkänner sina mer egoistiska behov frivilligt?

DIProgan skrev:Om situationen är att man bestämt sig för att träffas och det istället blir så där känns det ok att bli irriterad. Är det istället någon man bor tillsammans med kan det va läge att prata igenom var och ens behov och hur båda kan få vad de behöver.

Har själv bra kommunikation med min nästanbo. Vi har annorlunda sociala regler än allmänheten och det funkar bra.

Jag menar mer sådana som man inte träffar mycket, eller kanske på jobb eller liknande. Även situationer som man inte kommer från. Som när jag DV-ade och vi hade rast så knapprade någon så avbröt jag den aldrig för jag tog det som att den behövde vara ifred. Men ibland behöver man ju verkligen få något sagt som är viktigt. Det blir jobbigt att sitta och kolla fast ändå inte kolla för att se när rätt tillfälle att prata är.

DIProgan skrev:

TORatANDET skrev:3. Ta reda på vad individer som man vill umgås med ev. vill ha av en.

Finns det alls någon som erkänner sina mer egoistiska behov frivilligt?

Hur då menar du?

kiddie skrev:Jag menar mer sådana som man inte träffar mycket, eller kanske på jobb eller liknande. Även situationer som man inte kommer från. Som när jag DV-ade och vi hade rast så knapprade någon så avbröt jag den aldrig för jag tog det som att den behövde vara ifred. Men ibland behöver man ju verkligen få något sagt som är viktigt. Det blir jobbigt att sitta och kolla fast ändå inte kolla för att se när rätt tillfälle att prata är.

Ja människor man inte känner är väldigt svåra att veta när de är öppna för kommunikation men jag tänker att det mesta löser sig med hövlighet. Du börjar med ett 'hej' eller ett 'ursäkta'. Se till att du talar högt nog så att du slipper upprepa dig eller bli osäker på om du blivit hörd. Avläs sedan så snabbt det går hur ditt ord tas av personen, om fokus ändrar sig snabbt till dig och om personens uppsyn ser positiv, ointresserad eller rent av irriterad ut när den tittar upp, om personen alls gör det. Är uppsynen klart positiv fortsätt direkt till ämnet och i alla andra fall där känslan är inte så jättepositiv eller när du helt enkelt är osäker fråga "är du upptagen / kan jag fråga....". I några få fall kan responsen va så negativ att det inte är värt att alls fortsätta men det tillhör verkligen ovanligheten. När hövlighet inte biter på människor känner jag mest att de ändå inte är värda att prata med.


Det ideala är såklart att kunna avläsa sådant här utan frågor alls men när vi inte är duktiga på att avläsa människor så får det ju bli hövlighet istället och de flesta klarar av att ge det samma tillbaka.

Tror att det kan vara bra att ha i åtanke att man har AS, att det kan vara ens funktionshinder som ställer till det (alla är inte idioter och psykopater). Att tillstå för sig själv att man inte ser hela bilden och att det är ens handikapp som ställer till det (inte grannen exempelvis).

Sumpan skrev:Tror att det kan vara bra att ha i åtanke att man har AS, att det kan vara ens funktionshinder som ställer till det (alla är inte idioter och psykopater). Att tillstå för sig själv att man inte ser hela bilden och att det är ens handikapp som ställer till det (inte grannen exempelvis).

Vad jobbigt för dig att du tror att det är andras fel hela tiden. Det tror inte jag. De flesta här tror nog inte heller att de är felfria. Kanske kan du jobba med det där? Du kanske har lite narcissism uppepå aspergern som ställer till det för dig?

Det första man får lära sig som barn nästan är respekt och hänsyn och att inte vara egoistisk. Det kan man lära sig även som aspergare, finns egentligen inget som hindrar. Missar man att lära sig det som barn blir det svårare och egentligen så gäller det då bara att bita i det sura äpplet och inse att man är inte ett dugg mer speciell än andra människor. Vet att det kan vara svårt, men det är sant. Du som alla andra äter sover skiter och dör.

Får du den insikten kanske du blir lättare att ha att göra med för andra, NT OCH andra anspergare.

kiddie skrev:

Sumpan skrev:Tror att det kan vara bra att ha i åtanke att man har AS, att det kan vara ens funktionshinder som ställer till det (alla är inte idioter och psykopater). Att tillstå för sig själv att man inte ser hela bilden och att det är ens handikapp som ställer till det (inte grannen exempelvis).

Vad jobbigt för dig att du tror att det är andras fel hela tiden. Det tror inte jag. De flesta här tror nog inte heller att de är felfria. Kanske kan du jobba med det där? Du kanske har lite narcissism uppepå aspergern som ställer till det för dig?

Det första man får lära sig som barn nästan är respekt och hänsyn och att inte vara egoistisk. Det kan man lära sig även som aspergare, finns egentligen inget som hindrar. Missar man att lära sig det som barn blir det svårare och egentligen så gäller det då bara att bita i det sura äpplet och inse att man är inte ett dugg mer speciell än andra människor. Vet att det kan vara svårt, men det är sant. Du som alla andra äter sover skiter och dör.

Får du den insikten kanske du blir lättare att ha att göra med för andra, NT OCH andra anspergare.

Nu handlade kanske detta om att ge ett troll svar på tal, jag vet inte, men jag uppfattade Sumpans inlägg som mer sympatiskt. En påminnelse istället för en lektion. Nog har jag sett aspergare som framstår väldigt egoistiska.