Hej, lever med ångest och på grund av min asperger diagnos säger psykiatrin att de inte kan behandla mig utan att deras behandlingsgrupp kommer skicka mig till habiliteringen. När jag var på möte med habiliteringen upptäckte jag att deras fokus inte skulle ligga på min ångest utan på min asperger.
Det är generell ångest och tvångssyndrom jag har som ångestdiagnoser och visst de har kanske med min asperger att göra så till vida att jag föddes med ökad risk att utveckla ångest men habiliteringen skulle fokusera mest på min asperger och inte på min ångest.

Innan jag var på möte hos dem hade jag förstått det som att de hade mer resurser att kämpa bort min ångest. Sätt som var passade mig bättre än de sätten som fanns inom psykiatrin men så var det inte. De skulle fokusera på att lära mig saker om min asperger och vad den innebär för mig, något jag redan har kommit underfund med då jag fick diagnosen 2013 och sedan dess har tagit reda på vad den innebär för mig i vardagen.Det kändes helt enkelt inte som om jag skulle bli hjälpt av habiliteringen och de var också osäkra på om de verkligen skulle kunna hjälpa mig med min ångestproblematik. Deras fokus skulle ju ligga på min asperger.

Jag skickades tillbaka till psykiatrin och fick prata med en sjuksköterska tre gånger. Sedan sa sen sjuksköterskan att det var tydligt att jag behövde hjälp men att det var desto mindre tydligt vem som skulle kunna ge mig hjälp. Detta på grund av att habiliteringen inte hade resurserna för att hjälpa mig med min ångest utan bara för att informera mig och hjälpa mig hantera min asperger. Det andra alternativet var att skicka mig till en KBT-grupp men den gruppen brukade ofta skicka folk med asperger till habiliteringen så då fanns risken att det bar drog ut på tiden innan jag fick hjälp.

Det slutade med att sjuksköterskan kallade in en psykiatriker för att diskutera vart vi skulle vända oss och det skickades en remis till min vårdcentral där det också finns KBT-terapeuter. Innan jag gick informerade sjuksköterskan mig om att det kunde hända att denna KBT-terapeut inte heller skulle känna att hen hade kompetens att hjälpa mig pga min asperger och att hen i så fall kanske skulle skicka mig vidare till habiliteringen igen, trotts allt. Har ännu inte fått träffa KBT-terapeuten. Alllt går riktigt långsamt när det gäller vården.

Några fler som också upplever att de faller mellan stolarna och som kanske vet vad jag kan göra åt det?

Jag förstår att det kan låta jättejobbigt, har själv varit i liknande situationer. Du har faktiskt rätt att byta läkare och mottagning i vissa fall om det är så. Man måste nästan vara frisk för att orka vara sjuk och kämpa med svenska vården.

Vilket län bor du i?

Om du bor i Stockholms län så har du ju mottagningar som vänder sig till folk med ASD och ADHD.
Du har även en mottagning som behandlar folk med både autism och tvångssyndrom.

http://norrastockholmspsykiatri.se/vard ... rom-alvik/

Precis. Dess värre upplevde jag inte ångestproblematiken så starkt när jag bodde i Stockholm. Nu bor jag i Halland.

Jag är i samma situation som dig. Har varit så i flera år. Lyckades få lite hjälp av psykiatrin på grund av att arbetsförmedlingen sa till dom. Fick en kbt behandling i höstas. Just nu försöker jag ligga på psykiatrin att jag vill ses. Händer inget kommer jag nog försöka få till ett möte med chefen där. Risken är att om jag börjar må sämre kommer jag stanna hemma från jobbet, och då tror jag arbetsförmedlingen kommer prata med psykiatrin så det händer något.

Jag skulle kunna fixa mina problem själv men en förutsättning till det är att jag måste flytta, och det klarar jag inte av utan något stöd. Men nåt sådant stöd finns inte. Så har gått med ångest och depression i flera år.

Har troligen asberger och då vill ju psykiatrin skicka en till habiliteringen. Tror precis som dig att habiliteringen inte är rätt.

Jag bor inte i en jättestor ort så några specialkliniker finns inte. På hab har jag gått av tre anledningar, en var en grupp så man kunde träffa andra med aspergers, det var intressant, en var att få information om aspergers som nydiagnostiserad och tredje var att min specialpedagog fick rycka in och tolka åt mig, typ NT till aspergerspråk under en tid då jag hade det jobbigt.

Min ADD sköts av en ADHD-sköterska inom psykiatrin även om tillgången på dem har varierat.

Mina psykiatriska symptom handhas som de ska när det inte finns specialkliniker, av en PSYKIATER. Fick chansen att gå i gruppterapi men tackade nej, men för mig fanns den möjligheten.

Kort sagt, behandling av mentala sjukdomar vare sig man har AS eller inte, ska skötas av PSYKIATRIN. Ibland vill de frånsäga sig ansvaret för de anser att det är fel på patienten, men det ÄR deras ansvar!!! De ska kunna såpass mycket aspergers att de ska kunna anpassa vården.

Att säga att man inte får vara inom psyk med aspergers är lika dumt som att säga att man ska gå till hab för att operera ut blindtarmen.

kiddie skrev:Jag bor inte i en jättestor ort så några specialkliniker finns inte. På hab har jag gått av tre anledningar, en var en grupp så man kunde träffa andra med aspergers, det var intressant, en var att få information om aspergers som nydiagnostiserad och tredje var att min specialpedagog fick rycka in och tolka åt mig, typ NT till aspergerspråk under en tid då jag hade det jobbigt.

Min ADD sköts av en ADHD-sköterska inom psykiatrin även om tillgången på dem har varierat.

Mina psykiatriska symptom handhas som de ska när det inte finns specialkliniker, av en PSYKIATER. Fick chansen att gå i gruppterapi men tackade nej, men för mig fanns den möjligheten.

Kort sagt, behandling av mentala sjukdomar vare sig man har AS eller inte, ska skötas av PSYKIATRIN. Ibland vill de frånsäga sig ansvaret för de anser att det är fel på patienten, men det ÄR deras ansvar!!! De ska kunna såpass mycket aspergers att de ska kunna anpassa vården.

Att säga att man inte får vara inom psyk med aspergers är lika dumt som att säga att man ska gå till hab för att operera ut blindtarmen.

Bra liknelse med blindtarmen! Precis exakt så som jag också tänker. Kan inte förstå varför de inte bara kan ta in mig på psykiatrin så jag kan få den hjälp jag behöver pga min ångest. Förstår att det är stort tryck på psykiatrin men tycker det är fult av dem att säga att de inte kan hjälpa mig på grund av min asperger. Psykiatrin ska väll liksom vara till för att hjälpa alla som har problem med mentala sjukdomar ex ångest.

Vad jobbigt! Eftersom jag har själv lidit av ganska stark ångest hela vuxenlivet så förstår jag hur det kan kännas, och med ångest kan man verkligen inte vänta med att få hjälp.

Vet inte om du behöver hjälp med att få ordning på den röriga situationen i psykiatrin eller samtalstöd innan du får någon riktig kontakt men eller båda och? Kanske personligt ombud kunde vara något till dig, på deras hemsida står det bl.a. att "Personligt ombud ska även verka för att gruppen personer med psykiskt funktionsnedsättning ska få bättre livsvillkor. Det sker genom att de personliga ombuden identifierar systemfel och brister i samhället som påverkar gruppen negativt." Du kan läsa mer här http://www.personligtombud.se/ Vad jag har förstått så borde det finnas i varje kommun. Vet inte om det vore överdrivet att kontakta patientnämnden men det är också något man kan vända sig till i värsta fall.

Har själv pratat med några diakoner och präster inom Svenska kyrkan när jag inte har haft någon samtalskontakt eller när den hjälpen har inte räckt till. Man behöver absolut inte vara troende eller prata om Gud eller religion, själv är jag inte ens medlem i kyrkan men ändå har jag fått mycket värdefull hjälp där utan att någon har försökt konvertera mig (okej, vi har visserligen pratat även om andliga frågor men på mitt eget initiativ). Men måste tillägga att det har varit lite olika, inte alla präster och diakoner som personkemin har funkat med men så är det ju med alla människor.

Lycka till och hoppas att det ordnas sig så småningom!

OsynligtBarn skrev:Du kan läsa mer här http://www.personligtombud.se/ Vad jag har förstått så borde det finnas i varje kommun.

Tack för tipset. Hade ingen aning om att detta fanns. Känner att jag har svårt att själv föra en kontakt med t.ex vård ibland för att jag har svårt att sätta i ord hur jag känner vilket gör att jag kanske inte blir tagen så jätteseriöst.

cirkusfreak skrev:

OsynligtBarn skrev:Du kan läsa mer här http://www.personligtombud.se/ Vad jag har förstått så borde det finnas i varje kommun.

Tack för tipset. Hade ingen aning om att detta fanns. Känner att jag har svårt att själv föra en kontakt med t.ex vård ibland för att jag har svårt att sätta i ord hur jag känner vilket gör att jag kanske inte blir tagen så jätteseriöst.

Känner igen det där så väl, jag tror att vi är flera som befinner oss i den sitsen. Därför är det så bra att det finns sådan hjälp att få, vet dock inte hur det fungerar i verkligheten. Har själv stått på PO:s väntelista i fyra månader nu och de har fortfarande inte hört av sig, det är tydligen många som behöver hjälp. Men jag bor i Stockholms län, läget kan vara bättre i mindre kommuner? Dessvärre såg jag att det är inte alla kommuner som har personligt ombud men jag är glad om tipset kommer till nytta i alla fall!

Jag befinner mig i en likartad situation. Om jag hade vetat vad man kan göra åt saken så hade jag gärna delat med mig av den informationen. Tyvärr vet jag inte det.
Det gäller att orka ligga på.

Befinner mig i en liknande situation där jag skickas hit och dit mellan psykiatrin, vårdcentralen och vuxenrehab. Det är verkligen svårt att få nån hjälp trots stor ångest. Har dock lyckats "bråka till" mig ett möte där flera instanser kommer på samma möte (zip-möte) och ska försöka komma fram till nåt (hoppas jag verkligen).

Jag känner delvis igen mig i det här och en del i problematiken finns i att all vård inom psykiatrin delas upp av vårdprogram för separata diagnoser, t ex ett vårdprogram för depression och ett annat för ångest. Helhetssynen och den övergripande kompetensen saknas i vissa fall och i andra så är det bara av ren princip som patienter inte tas emot för att de inte tillhör en viss patientgrupp.

Det jag tänker mig, om du skulle kunna tänka dig att söka vård utanför landstinget, är att söka upp diakon eller präst som också ger psykoterapi. Man behöver inte vara troende och behandlingen, om det är en psykoterapi, journalförs och man har samma skydd om något händer, t ex felbehandling.

Jag upplever själv att allt patologiserande som finns inom öppenpsykiatrin är till stor nackdel och att det inte går att få en heltäckande hjälp. Inom kyrkan är det ett annat synsätt och om det är just ångestproblematik du söker för är det något som varje leg psykoterapeut ska ha god kunskap om, så även en psykoterapeut inom kyrkan.

Om du fortsätter att bli runtskickad tipsar jag även om att anmäla vården till patientnämnden så att din situation uppmärksammas på ett annat sätt.

Här har du en ångestmottagning i Stockholm.

Kanske vore något för dig?

http://norrastockholmspsykiatri.se/vard ... Eriksplan/