Hej!
Jag är ny här så hoppas det blir rätt.

Jag känner ingen samhörighet med arbetskamraterna i min ålder på jobbet. Det kan jag acceptera. Men får väldigt dålig självkänsla och självförtroende ibland när dom står och pratar med varandra, och verkar komma varandra väldigt nära. Då känner jag mig dålig som person. Och självförtroendet faller i boten.

Hur ska man tänka göra, för att inte påverkas negativt av det?

Att försöka vara med när dom pratar går inte för mig.

Är det en liten arbetsplats?
Jag har haft det som du har det och problemet är ju dels det där med självförtroendet, dels att de andra kan börja snacka skit om en.
Finns det någon på arbetsplatsen som verkar trevligare och lättare att prata med? Ibland räcker det ju att ha en "bundsförvant". Det är skönt att ha någon som står på ens sida.

martin000 skrev:Hur ska man tänka göra, för att inte påverkas negativt av det?
Att försöka vara med när dom pratar går inte för mig.

Det är en situation som jag och de flesta med autism/asperger känner igen alltför väl.
Den värsta ensamheten är att vara socialt/psykiskt utanför, men fysiskt närvarande.

Jag kan inte få bort negativ påverkan. Bara göra så det inte kostar mig mer än nödvändigt.
Jag har accepterat att jag kommer att vara utanför i många sådana situationer.
Iom att jag inte blir överraskad längre, så kan jag undvika negativa tankar (som skapar mer problem) och istället stanna i "ångesten" och ta hand om mig på minst dåliga sätt.
Men kostar mig gör det alltså alltid.
Bäst är om man kan hitta bättre sociala sammanhang.

Beror kanske på hur pass mycket man är åt det autistiska hållet. Men jag är i databranschen sen många decennier, där finns det många som är lite åt ASS-hållet. Har träffat på ett par med diagnosen, de har det allvarligt talat rätt tufft. Men är man inte för utagerande så brukar det funka bra. Jag är själv lite mittemellan, "subklinisk", och jag ville allvarligt talat inte ha så mycket med de mer sociala att göra, de tröttade mej. Har väl känt mig lite utanför i perioder. Hade länge en polare som också var lite åt mitt håll, vi käkade alla luncher tillsammans. Det var på ett stort företag.

Är nu på ett väldigt litet, det är liksom lättare där, man blir som en familj, det är väldigt lite socialt skitsnack och mest jobbsnack.

En grej som är lite konstig är att jag är den av oss som har lättast att prata med kunder på e-mail och telefon trots att jag är klart mest ASS. Det är liksom på riktigt då man pratar med en kund inget socialt jidder. Man löser deras problem. Var faktiskt chef ett antal år också. Tror faktiskt det kan passa många som är åt ASS hållet, om man funkar hjälpligt på ett kontor.