Jag tog studielån för höstterminen, fick ungefär 30000 i skuld. Vid årskskiftet hade jag 27000 kronor sparade både från studielån jag inte använde och från aktivitetsersättning jag fick under våren. Det tog alltså ett år att nästan helt betala tillbaka skulden från en termins studier, fem gånger så snabbt som de fem år som CSN föreslog att jag skulle göra mina avbetalningar på.

För mig ser det ut som att det kommer bli en barnlek att betala tillbaka även fler studielån, speciellt om jag får jobb vilket jag planerar att göra. Ändå höjer mina släktingar ett varnande finger när jag vill studera mer. Ingen kan förklara varför, det bara är tråkigt att betala tillbaka studielån, säger de. Någon hade betalat de förbaskade CSN räkningarna ända upp i medelåldern, men det kommer ju inte jag att göra om man går efter min prognos.

Har jag missat någonting? Bör jag vara mer rädd än jag är? Finns det en risk att CSN chockhöjer räntorna eller vad är det egentligen frågan om?

Problemet är att de kräver pengarna av dig oavsett om du har tillräckligt med inkomst eller inte. Min son har haft ganska tajt med pengar ofta och lånar av mig ibland när han måste betala till CSN.

Tror att aspergare skall vara extra försiktiga att skuldsätta sig. Många efter examen är inte kapabla att arbeta och skulderna bara hopar sig. Det kan vara roligt att studera men om man inte är förmögen att arbeta sedan är det slöseri med resurser tycker jag.

Jag har aldrig tagit ett studielån, skulle aldrig göra det heller.

Min bror pluggar på universitet och har bara själva bidraget, inget lån alls. För att gå ihop ekonomiskt måste han jobba.

Studielån är skitsamma tycker jag. Jag räknar inte det som ett vanligt lån. Jag kommer inte kunna betala tillbaka allt men jag skiter faktiskt i det. Har man socbidrag eller ingen inkomst alls så fryser de lånet. Man betalar då ingenting. Har man en låg inkomst som väldigt låg lön eller sjukbidrag så betalar man därefter. Dvs inga stora summor. Visst, det är lite kämpigt den månaden man betalar eftersom man betalar var tredje månad men man får ju ha lite framförhållning med.

Med låg inkomst kanske man betalar 400 kr i månaden. Det kan man leva med. Räntan kan vara högre än vad man betalar. Men eftersom man inte betalar mer än en viss andel av inkomsten så blir det aldrig en riktigt stor utgift. Men då får man räkna med att inte hinna betala tillbaka. Får man hög lön pga studier är det värt det, även om man betalar mycket mer för man får ändå så mycket mer över mot om man har låg lön och är outbildad och inget studielån. Då kan man hinna betala tillbaka. Så båda alternativen tycker jag är acceptabla.

Det är inte ett stort risktagande att ta just studielån. Det funkar ju inte som ett vanligt lån där man betalar samma oavsett om man är rik eller fattig.

Jag har inte betalat av något på mitt studielån på 17 år.

Toblerone skrev:Problemet är att de kräver pengarna av dig oavsett om du har tillräckligt med inkomst eller inte. Min son har haft ganska tajt med pengar ofta och lånar av mig ibland när han måste betala till CSN.

http://www.csn.se/aterbetala/utland-nedsattning

Space skrev:Tror att aspergare skall vara extra försiktiga att skuldsätta sig. Många efter examen är inte kapabla att arbeta och skulderna bara hopar sig. Det kan vara roligt att studera men om man inte är förmögen att arbeta sedan är det slöseri med resurser tycker jag.

Är jag inte förmögen att arbeta så kommer jag få aktivitetsersättning och jag har redan demonstrerat att det räcker för att betala studielån. Det värsta tänkbara scenariot är att jag bedöms som arbetsför men inte lyckas hitta något jobb, men även då så ska det inte vara så svårt att betala en extra räkning.

kiddie skrev: Visst, det är lite kämpigt den månaden man betalar eftersom man betalar var tredje månad men man får ju ha lite framförhållning med.

Det går att få räkningen varje månad istället för var tredje månad.

Det är möjligt att man kan ansöka om anstånd om man inte har så mycket pengar, men gränserna där var inte precis generösa. Jag vet inte om det har ändrat sig.

Jag betalar själv av lån med sjukbidrag och det går rätt bra. Som sagt, går man på soc räknas det som noll och man betalar inte. Men självklart är det roligare om studierna leder till ett trevligt och välbetalt jobb.

Tror man att man kommer kunna jobba så fattar jag inte att inte ta lån. Alla nästan tar studielån när de pluggar.

Jag ska medge att jag ibland svär över mina studielån, eller snarare avbetalningarna. Jag studerade x antal år med studielån, gick vidare till forskarutbildning, som inte var så välbetald att det gick att spara, men så småningom blev det totalstopp, vilket jag nu inser var pga AS - då hade jag ännu ingen diagnos, och trodde att jag bara var lite excentrisk och fattade inte varför det inte gick att fortsätta jobba i det yrket.

Jag har fått byta yrkesinriktning till något "mindre kvalificerat" (det kunde räckt med gymnasiestudier), och har inte fått den där ekonomiska utdelningen på studielånen i form av välbetalt jobb. Lånen behöver återbetalas i alla fall.

Å andra sidan så hade jag faktiskt ofta kul under studieåren, så helt bortkastat var det inte. Kan rentav se forskarstudierna som att jag under en period av mitt liv kunde leva på att fördjupa mig i ett specialintresse. Det är inte alla förunnat.

Så till TS fråga: jo, studerar man bara ett år eller så kan man säkert betala tillbaka hyfsat snabbt. Studerar man flera år och sedan ändå inte får så bra inkomst blir det knepigare, men (tycker jag) överkomligt i det stora hela. Så, så värst hemskt är det väl egentligen inte.