rdos skrev:

tahlia skrev:

rdos skrev: Vad jag menade var snarare att om man inte ser poängen med vänskaper, eller inte lyckas få till dem, så kan det vara mer sunt att helt enkelt strunta i mantrat "du måste ha vänner", och vara naturlig.

Är du medveten om att det ofta rör sig om ett behov och inte något "mantra"?

Det kan man aldrig riktigt veta med tanke på det kulturella "tryck" som finns på att "alla måste ha vänner". För egen del vet jag att det inte är något behov. Jag har behov av en partner, men inte av vänner. Faktum är ju att det alltid finns romantiskt intresse bakom om jag måste träffa någon regelbundet. Det händer aldrig med rena vänskaper.

Du gör det klassiska aspie-misstaget att förutsätta att andra fungerar som du. Självklart kan aspergare ha behov av umgänge utöver en partner.

tahlia skrev:Du gör det klassiska aspie-misstaget att förutsätta att andra fungerar som du. Självklart kan aspergare ha behov av umgänge utöver en partner.

Det är inget misstag. Det naturliga, neurodiversa, är att inte ha något vänkoncept ö.h.t. Sedan finns det såklart aspies / diagnosticerade som fungerar enligt NT-mallen, och de får ju då relatera till hur NTs fungerar. Svårare än så är det inte.

Så misstaget är att tro att alla fungerar enligt NT-mallen, och att få de som fungerar enligt den neurodiversa mallen att kämpa sig till döds med att skaffa vänner, när de egentligen inte är i behov av sådana. För den neurodiversa gruppen leder det inte till ett bra liv, trots att NT-mallen förutsäger att det borde göra det.

rdos skrev:

Batte skrev: Aha. Men jeg er overbevist om at det ikke stemmer for alle. Platoniske vennskap går helt fint det. Romantiske følelser, hva er det? Er det et patentert NT-konsept?

Nej, det är ett neurodiverst patent. Neurodiversa har mycket starkare förälskelser än NTs. För NT är det bara sex och prat som gäller. De har ingen känsla för romantik.

Det är lite därför som polyamory är intressant. Det är lite som mer än en "Vän".

Romantikk? Som i datingritualer? Kjedelig.

Jeg forstår hva du er inne på, men jeg kan ikke støtte definisjonene. Jeg mener du tenker/beskriver for enkelt med disse benevnelsene.

Jeg tror det blir feil, og ikke fordelaktig å benevne platoniske vennskap som "forelskelser" eller "romantiske relasjoner". Nettopp fordi det ikke er det, og ikke finnes intensjon om noe slikt. Bedre i så fall å finne et annet begrep.

Kall det en spesialinteresse for et annet menneske(system) da, hvis "vennskap" ikke duger?

tahlia skrev:Du gör det klassiska aspie-misstaget att förutsätta att andra fungerar som du. Självklart kan aspergare ha behov av umgänge utöver en partner.

Tror alla kan göra det misstaget, aspergare eller inte. Märkt det hos båda grupperna.

När jag var liten trodde jag att alla gifte sig pga det sociala trycket. Eftersom jag inte ville bilda familj trodde jag att ingen annan ville det heller. Men jag har vuxit upp nu.

Min vänskapsbegrepp har alltid funnits. Jag har alltid velat ha och fått vänner. Och nu menar jag vänner, inte kompisar, fast jag har en och annan sådan med.

rdos skrev:Det kan man aldrig riktigt veta med tanke på det kulturella "tryck" som finns på att "alla måste ha vänner".

En del går säker på vad som anses normalt och de har ett behov att vara normala fast de inte kan. Men jag tror det är vanligare att de har ett behov av vänskap men att de inte haft turen att få en bra vän, alternativt stöter bort människor utan att fatta att de gör det, eller att de inte vågar ta kontakt.

Batte skrev:Romantikk? Som i datingritualer? Kjedelig.

Dejtingritualer är NT. Det finns inget romantiskt i dejting. Det är en ritual med prat som förmodas leda till regelbunden sex. Var finns det romantiska i det?

Batte skrev:Jeg tror det blir feil, og ikke fordelaktig å benevne platoniske vennskap som "forelskelser" eller "romantiske relasjoner". Nettopp fordi det ikke er det, og ikke finnes intensjon om noe slikt. Bedre i så fall å finne et annet begrep.

Njäee, det är fel perspektiv. Man skippar helt vänskapsbegreppet, och bryr sig bara om sina käresta (en eller flera).

Dessutom så är det ju NT att prata om platoniska vs sexuella relationer. Det har inte heller mycket mening för en riktig ND.

kiddie skrev:

rdos skrev:Det kan man aldrig riktigt veta med tanke på det kulturella "tryck" som finns på att "alla måste ha vänner".

En del går säker på vad som anses normalt och de har ett behov att vara normala fast de inte kan. Men jag tror det är vanligare att de har ett behov av vänskap men att de inte haft turen att få en bra vän, alternativt stöter bort människor utan att fatta att de gör det, eller att de inte vågar ta kontakt.

Njäee. Jag vet precis varför jag inte vill ha vänner. Jag orkar helt enkelt inte umgås bara för sakens skull. De vänner jag har kommunicerar jag bara med när jag har något att diskutera. Typ som här på forumet.

Det finns självklart de som inte behöver vänner eller vill ha vänner med. Det jag menar är att det faktiskt även finns de som vill ha vänner men har svårt att få dem.

Batte skrev:Kall det en spesialinteresse for et annet menneske(system) da, hvis "vennskap" ikke duger?

Fast då är det en käresta, och inte en vän. När en annan människa blir till ett specialintresse, då är det för mig alltid kopplat till att jag är kär i någon.

rdos skrev:

Batte skrev:Kall det en spesialinteresse for et annet menneske(system) da, hvis "vennskap" ikke duger?

rdos skrev:Njäee, det är fel perspektiv. Man skippar helt vänskapsbegreppet, och bryr sig bara om sina käresta (en eller flera).

Dessutom så är det ju NT att prata om platoniska vs sexuella relationer. Det har inte heller mycket mening för en riktig ND.

Du står fritt til å benevne dine egne relasjoner slik du/dere selv ønsker.

rdos skrev:Njäee. Jag vet precis varför jag inte vill ha vänner. Jag orkar helt enkelt inte umgås bara för sakens skull. De vänner jag har kommunicerar jag bara med när jag har något att diskutera. Typ som här på forumet.

Vent litt... Så du har venner, du liker bare ikke prate på tomgang?

En partner är inte nödvändigtvis en ersättning för en vän.
Det är väldigt dumt att sluta söka vänner bara för att man får en partner.
Din partner kanske inte ens är en vän alls.

Jag tror jag räknas till en av dem som försöker göra mitt bästa av mitt liv. Det betyder inte att det inte finns jobbiga saker i livet. Jag har mycket ångest som jag kämpar med men mycket annat flyter på eftersom jag accepterar mig själv som jag är och försöker att inte ställa krav som jag vet kommer bli helt omöjliga. Utmaningar som jag vill undersöka av ren nyfikenhet och vilja går bra. Så som att jag ex var väldigt nervös och mådde dåligt första halvåret som jag skulle bo själv. Jag var dock tvungen att göra det eftersom skrivarskolan jag ville gå på det året låg på Gotland medan jag och min familj bodde på landet utanför Stockholm. Hade en väldigt fin miljö runt mig. Bodde på ett internat där man kunde välja om man ville laga mat med andra eller i sitt eget rum etc och det fanns alltid någon att fråga om man behövde hjälp med något. Så jag fick hitta mitt eget sätt att sköta livet på.

Lever det livet jag mår bäst av leva med min diagnos och kämpar för ett samhälle där alla kan få leva sina liv så som de mår bäst av att leva dem. för mig handlar inte livet om att ställa upp en perfekt fasad och försöka få andra att tro att jag är perfekt på precis alla sätt och vis. Det är jag inte och det är det ingen annan som är heller och det är inte snällt mot sig själv eller mot andra att försöka pressa sig själv eller andra under det kravet. Jag kör med metoden att ha acceptans för sig själv. Allt blir inte tipptopp men jag fokuserar på att göra det på sådant vis att jag själv mår bra och accepterar att jag ibland misslyckas med det.

Jag brukar ha en massa "att göra listor" i huvudet för varje dag. Jag skriver ner dem på en witeboard så att jag vet vad jag vill göra och så jag kan bocka av när jag har gjort det. Har även fixat ett schema som jag kan använda som grund för varje dag. Det blir lättare att inte drabbas av panik om jag måste ändra då eftersom jag i så fall kan rita om i schemat och se till att allting funkar ändå. Sedan brukar jag alltid försöka vara tydlig mot min omgivning med att jag har Asperger och att det innebär att jag ex har svårt att planera om. Detta för att det inte ska bli missförstånd om jag tackar nej ofta för att personen säger att den ex vill träffas samma dag. Detta funkar för mig och gör att jag lever ett liv som jag är nöjde med (om jag får bort min ångest). Det kan ändras om något inträffar som gör att jag inte kan använda de strategier jag har utvecklat men just nu funkar det.

Jag skulle personligen önska att vi skulle ha ett samhälle där alla själva får bestämma vilket liv de ser som bra och alltså vill leva. Det här samhället som vi har nu ställer så många krav och krav enligt min uppfattning, gör att folk kan börja må dåligt om en inte lyckas uppfylla dem. Ex har det här samhället ett krav om att alla alltid ska vara lyckliga. Men så kommer det inte att vara. Ingen är någonsin lycklig hela livet. Jag vet att jag kan bli ledsen och arg på mig själv för att jag inte har hunnit tvätta eller för att jag inte har damsugat golvet. Detta för att jag är rädd för vad andra ska tycka om mig. Men så påminner jag mig om att jag inte behöver göra dessa saker just nu även om de behöver göras senare. Jag städar inte och tvättar inte för någon annan utan det gör jag för att jag ska må bra. Kan jag inte just nu för att jag inte har planerat det den här dagen då är det så. Då får jag vänta med det och så får det vara lite smuttsigt en stund. Det är ju inte farligt.

Vet även att jag måste börja om med mina strategier om jag flyttar. Tillexempel, när jag bodde på internatet tog det ett år för mig att bli helt hemmastadd och inte tillexempel vara rädd för att gå ut med sopporna eller ta med mig en påse kartonger till insamlingsplatsen. Efter ett år var kursen slut och efter sommaren flyttade jag till Halmstad. Det innebar mycket nya saker eftersom jag inte längre bodde på internat utan inneboende (i en källare med pentry i och egen toa så det blev som en egen lägenhet). Jag hade dock tur igen för hyresvärden var en jätte snäll farbror som förstod mina problem när jag berättade om dem och som blev nyfiken på min diagnos med alla dess svårigheter och styrkor. Återigen vågade jag inte gå ut med sopporna så ofta, det var en utmaning att gå ut i tvättrummet och jag hade ingen aning om vart jag skulle gå för att slänga kartongerna så det vågade jag inte häller. Att tänka på det kunde ge mig panik. Nu klarar jag dock allt detta. Jag måste programmera mig att göra det innan jag gör det men nu funkar det igen och jag har märkt att för att bli riktigt hemastadd och få ett liv jag verkligen trivs med måste jag stanna på en plats i mer än ett år. Om jag flyttar igen kommer jag behöva gå igenom den ovanstående proceduren en gång till.

Moderator: Delade in texten i stycken.

Batte skrev:

rdos skrev:Njäee. Jag vet precis varför jag inte vill ha vänner. Jag orkar helt enkelt inte umgås bara för sakens skull. De vänner jag har kommunicerar jag bara med när jag har något att diskutera. Typ som här på forumet.

Vent litt... Så du har venner, du liker bare ikke prate på tomgang?

Just så. Att bara träffas för småprat är bara intressant om det är en käresta. Annars saknas den motivationen.

rdos skrev:

Batte skrev:

rdos skrev:Njäee. Jag vet precis varför jag inte vill ha vänner. Jag orkar helt enkelt inte umgås bara för sakens skull. De vänner jag har kommunicerar jag bara med när jag har något att diskutera. Typ som här på forumet.

Vent litt... Så du har venner, du liker bare ikke prate på tomgang?

Just så. Att bara träffas för småprat är bara intressant om det är en käresta. Annars saknas den motivationen.

Ok... Har du noen gang hatt en venn med mer enn en felles interesse, hvor de to (eller flere) interesseområdene ikke hadde en åpenbar forbindelse til hverandre?

Batte skrev:

rdos skrev:

Batte skrev: Vent litt... Så du har venner, du liker bare ikke prate på tomgang?

Just så. Att bara träffas för småprat är bara intressant om det är en käresta. Annars saknas den motivationen.

Ok... Har du noen gang hatt en venn med mer enn en felles interesse, hvor de to (eller flere) interesseområdene ikke hadde en åpenbar forbindelse til hverandre?

Det är sällsynt, fast slumpen gör att det bör hända lite då och då. Fast grejen är oxå att med en käresta så kan jag skapa nya specialintressen utifrån hennes intressen, och på det viset få mera gemensamt. Med vänner så händer sådant inte utan då väljer jag hellre nya vänner som redan har mina andra intressen. Det gör att jag har flera intressen gemensamma med en käresta än med en vän. Även fast jag inte tror på att man ska matcha intressen med potentiella partners.

rdos skrev:

Batte skrev:

rdos skrev:
Just så. Att bara träffas för småprat är bara intressant om det är en käresta. Annars saknas den motivationen.

Ok... Har du noen gang hatt en venn med mer enn en felles interesse, hvor de to (eller flere) interesseområdene ikke hadde en åpenbar forbindelse til hverandre?

Det är sällsynt, fast slumpen gör att det bör hända lite då och då. Fast grejen är oxå att med en käresta så kan jag skapa nya specialintressen utifrån hennes intressen, och på det viset få mera gemensamt. Med vänner så händer sådant inte utan då väljer jag hellre nya vänner som redan har mina andra intressen. Det gör att jag har flera intressen gemensamma med en käresta än med en vän. Även fast jag inte tror på att man ska matcha intressen med potentiella partners.

Interessant. Jeg er monogam og for meg er det kanskje mer motsatt av det du beskriver, ang. felles interesser.

Har du opplevd å ha økt fokus på hva nettopp vennene dine skriver om temaer dere ikke har diskutert, dersom/fordi du synes de har god humor, reflekterthet eller andre positive egenskaper?

Jag är typ rädd för att bli kär. Har någon konstig föreställning om att jag själv skulle bli mindre viktig för mina nära om någon av dem blir kär i någon annan. Får panik varje gång det händer och eftersom jag inte vill att andra ska få liknande panik bestämde jag mig för att inte bli kär, när jag var 14 år. Nu är det som om jag har en av-och-på-knapp. Jag kan stänga av kännslan om den blir för närgången. Det funkar bara med förälskelse-kärlek, inte med ex ångest eller så.
Tror alldrig jag kommer vilja bli ihop med någon men skulle vilja bli av med rädslan för att andra ska glömma bort mig och sluta tycka att jag är viktig.

Jag har andra fina relationer som inte har med förälskelse att göra och som fungerar fint. Ex två kussiner jag är väldigt nära relatiomsmessigt, mamma, pappa, vår hund, min lillebror och två kompisar. Däremot har jag ju inte så många kompisar och jag har ett stort behov av att vara för mig själv. Vissa skulle kanske tycka att mitt sociala liv verkar tråkigt men jag är nöjd med det. För mig är det inte viktigt med mycket ytliga relationer. Jag vill ha djupa relationer om jag ska ha en relation (blir så oerhört nervös när jag träffar personer jag inte känner ännu). Prioriterar ett fåtal kompisar och nära som jag känner utan och innan istället för flera personer jag känner halvdant. Sedan är jag ganska dålig på att hålla kontakt med folk som jag inte träffat på länge. Då blir det bara de riktigt djupa relationerna som blir kvar (om de återupprepas tillräckligt ofta för att fortsätta vara djupa).

TORatANDET skrev:Men jag vill bli (ännu) bättre på att använda min tid så jag känner mig nöjd(are) på kvällarna.

Fick mig att tänka på dygnet. En anledning till att jag har svårt att göra vardagssaker som också måste göras och skönt om man har dem gjort innan man börjar med något projekt, är att jag är en nattaktiv människa. Jag önskar att man fick röja runt i en lägenhet om nätterna. Innan hade jag grannar som störde och då var det ju OK att föra smärre oljud själv. Nu är alla grannar supertysta utom en, och en är supergnällig mot alla som stör (han gillar inte ens att folk existerar).

Därför tror jag att det kan kännas bättre sedan när jag kommer ut på landet för där blir bara djuren störda. Och de kan inte klaga!

Jag kan känna mig helnöjd bara jag haft roligt en dag, typ innan jag sedan sover. Men när man sedan tänker tillbaka så känns det som att ha slösat tid. Jag är lite splittrad till hur jag ska se det. Om att ha roligt är värt något eller om att få saker gjorda är värt något enbart.

kiddie skrev:Fick mig att tänka på dygnet. En anledning till att jag har svårt att göra vardagssaker som också måste göras och skönt om man har dem gjort innan man börjar med något projekt, är att jag är en nattaktiv människa. Jag önskar att man fick röja runt i en lägenhet om nätterna. Innan hade jag grannar som störde och då var det ju OK att föra smärre oljud själv. Nu är alla grannar supertysta utom en, och en är supergnällig mot alla som stör (han gillar inte ens att folk existerar).

Därför tror jag att det kan kännas bättre sedan när jag kommer ut på landet för där blir bara djuren störda. Och de kan inte klaga!

Det där känner jag igen mig i också. Är oftast sent på kvällen eller på natten som jag är mest pigg och motiverad till att genomföra praktiska sysslor, träning och dylikt. Då blir det ofta att jag avstår för att inte föra oväsen, samt även för att det inte ska bli ännu svårare att somna i någorlunda vettig tid gällande träningen då man helst ska undvika sånt precis innan läggdags.

Pingla95 skrev:Utmaningar som jag vill undersöka av ren nyfikenhet och vilja går bra. Så som att jag ex var väldigt nervös och mådde dåligt första halvåret som jag skulle bo själv. Jag var dock tvungen att göra det eftersom skrivarskolan jag ville gå på det året låg på Gotland

Det var ett inlägg med många bra tankar, tycker jag.
Skrivarskola på Gotland låter intressant och givande.