Specialintresse - barn - försörjning
13 inlägg
• Sida 1 av 1
Specialintresse - barn - försörjning
Är det vanligt hos Aspies att inte ha någon lust att skaffa barn?
Själv är jag relativt högfungerande socialt, men har mycket tvång och ångest, inte så lätt att strukturera min vardag, låg självkänsla och är oerhört stress- och stimulikänslig. Skulle förmodligen ha väldigt svårt att klara av barn när de skriker, blir sjuka och är uppmärksamhetskrävande, vilket de flesta är (Inget fel i det - barn förtjänar allt tålamod de behöver så länge det bara finns någon i andra ändan som är beredd att ge det).
Är det fler än jag som känner att ni inte skulle klara av en sådan påfrestande och långvarig uppgift?
I mitt fall handlar det också om ekonomi och livssyn. Jag har ett specialintresse - Konst - som jag verkligen brinner för. Men eftersom kulturbranschen är hård måste jag antagligen få min inkomst från annat håll, vilket innebär löntagarjobb. Arbetsförmågan är väldigt låg nu (eftersom jag bränt ut mig under hela skoltiden (höga krav etc.) innan jag fick diagnosen i våras), men även om jag på sikt skulle återfå energin skulle jag ej vilja arbeta mer än 2 dgr i veckan för att hinna och orka med konsten. Detta medför dessutom en så pass låg ekonomi att jag ej kan ta ansvar för någon annans försörjning (och just och just min egen). Min fråga är då: Är jag egoistisk som bara vill måla (och vila, vara ensam i naturen och träffa vänner emellanåt m.m.) och varken arbeta eller bilda familj?
Finns ni därute, som lever för era specialintressen mer än för en eventuell familj?
Jag hoppas att min ovilja att ta hand om barn (eller jobba med något okreativt mer än 25%) inte är något konstigt, själviskt eller beror på bristande empatiförmåga(?). Jag har förstått att asperger kan ha svårare med empati, men för mig yttrar det sig såvitt jag erfarit endast i att jag har svårt att Visa och uttrycka den empati jag känner inuti för mina medmänniskor.
Tyvärr har jag under senaste året hakat upp mig så på dessa tankar att jag ej kunnat företa mig något annat. Antar att denna tvångsmässiga upphakning (som jag så lätt fastnar i när jag stöter på 'osäkerhetsmoment' i livet eller funderingar jag inte får tydliga svar på) grundar sig i AS.
Är jättetacksam för svar!
Själv är jag relativt högfungerande socialt, men har mycket tvång och ångest, inte så lätt att strukturera min vardag, låg självkänsla och är oerhört stress- och stimulikänslig. Skulle förmodligen ha väldigt svårt att klara av barn när de skriker, blir sjuka och är uppmärksamhetskrävande, vilket de flesta är (Inget fel i det - barn förtjänar allt tålamod de behöver så länge det bara finns någon i andra ändan som är beredd att ge det).
Är det fler än jag som känner att ni inte skulle klara av en sådan påfrestande och långvarig uppgift?
I mitt fall handlar det också om ekonomi och livssyn. Jag har ett specialintresse - Konst - som jag verkligen brinner för. Men eftersom kulturbranschen är hård måste jag antagligen få min inkomst från annat håll, vilket innebär löntagarjobb. Arbetsförmågan är väldigt låg nu (eftersom jag bränt ut mig under hela skoltiden (höga krav etc.) innan jag fick diagnosen i våras), men även om jag på sikt skulle återfå energin skulle jag ej vilja arbeta mer än 2 dgr i veckan för att hinna och orka med konsten. Detta medför dessutom en så pass låg ekonomi att jag ej kan ta ansvar för någon annans försörjning (och just och just min egen). Min fråga är då: Är jag egoistisk som bara vill måla (och vila, vara ensam i naturen och träffa vänner emellanåt m.m.) och varken arbeta eller bilda familj?
Finns ni därute, som lever för era specialintressen mer än för en eventuell familj?
Jag hoppas att min ovilja att ta hand om barn (eller jobba med något okreativt mer än 25%) inte är något konstigt, själviskt eller beror på bristande empatiförmåga(?). Jag har förstått att asperger kan ha svårare med empati, men för mig yttrar det sig såvitt jag erfarit endast i att jag har svårt att Visa och uttrycka den empati jag känner inuti för mina medmänniskor.
Tyvärr har jag under senaste året hakat upp mig så på dessa tankar att jag ej kunnat företa mig något annat. Antar att denna tvångsmässiga upphakning (som jag så lätt fastnar i när jag stöter på 'osäkerhetsmoment' i livet eller funderingar jag inte får tydliga svar på) grundar sig i AS.
Är jättetacksam för svar!
Senast redigerad av Indigobarn 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
- Indigobarn
- Inlägg: 7
- Anslöt: 2008-09-14
Nej, du är inte egoistisk. Du är föredömligt ansvarstagande som i det läget väljer bort barn. Hur många "vanliga människor" är det?
Inte är du ensam heller. Jag har valt bort barn av i princip samma skäl som du: nog (övernog) med mig själv, egna både känslomässiga och kreativa behov att uppfylla, absolut inga krafter till övers för allt vad ett barn behöver (= har rätt till). (Eller för allt samröre man är tvungen till (med folk av oförutsebar knäpphet ), för den delen).
Flera på forumet har berättat liknande saker under den tid jag har varit här. Eller uttryckt förståelse för valet, när man har det så här.
Sedan har en del tyckt man inte borde skaffa barn för att AS i sig skulle göra en till en dålig förälder. Det är ju något mer tvivelaktigt - såpass att det också kan vara tvärtom.
EDIT: Och det där djävla förtalet att vi inte skulle ha empati... jag orkar inte skriva något vettigt, jag ser rött. Sök på "empati" eller något i vänsterspaltens sökfunktioner om du vill, senast häromdan hade vi en tråd uppe om det.
Det är inte sant.
Inte är du ensam heller. Jag har valt bort barn av i princip samma skäl som du: nog (övernog) med mig själv, egna både känslomässiga och kreativa behov att uppfylla, absolut inga krafter till övers för allt vad ett barn behöver (= har rätt till). (Eller för allt samröre man är tvungen till (med folk av oförutsebar knäpphet ), för den delen).
Flera på forumet har berättat liknande saker under den tid jag har varit här. Eller uttryckt förståelse för valet, när man har det så här.
Sedan har en del tyckt man inte borde skaffa barn för att AS i sig skulle göra en till en dålig förälder. Det är ju något mer tvivelaktigt - såpass att det också kan vara tvärtom.
EDIT: Och det där djävla förtalet att vi inte skulle ha empati... jag orkar inte skriva något vettigt, jag ser rött. Sök på "empati" eller något i vänsterspaltens sökfunktioner om du vill, senast häromdan hade vi en tråd uppe om det.
Det är inte sant.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 5 gånger.
Hej och välkommen!
Nej, du är inte egoistisk. Tvärtom är det omtänksamt att verkligen tänka över om man klarar att ha barn. Klarar man det inte, så är det ju barnet som blir mest lidande.
Det är ju inget problem för dig att avstå nu, däremot kan det bli problem om du får en partner som vill ha barn.
Jag har barn, men när vi fick det så visste jag inte om att jag har AS. Mitt barn var mitt specialintresse under många år, men visst längtade jag efter att få ägna mig helt åt att t ex läsa böcker i lugn och ro. Nu gick det bra med barnet tack vare att jag ju inte var ensam utan vi var två.
Nej, du är inte egoistisk. Tvärtom är det omtänksamt att verkligen tänka över om man klarar att ha barn. Klarar man det inte, så är det ju barnet som blir mest lidande.
Det är ju inget problem för dig att avstå nu, däremot kan det bli problem om du får en partner som vill ha barn.
Jag har barn, men när vi fick det så visste jag inte om att jag har AS. Mitt barn var mitt specialintresse under många år, men visst längtade jag efter att få ägna mig helt åt att t ex läsa böcker i lugn och ro. Nu gick det bra med barnet tack vare att jag ju inte var ensam utan vi var två.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
Re: Specialintresse - barn - försörjning
Indigobarn skrev:Är det fler än jag som känner att ni inte skulle klara av en sådan påfrestande och långvarig uppgift?
Ja.
1. Kan bara nätt och jämnt ta hand om mig själv.
2. Extremt ojämt mående. Klarar mycket ena dan och nästa tål jag intenting.
3. Måste ha min tid fri att följa mina intressen, annars blir jag galen.
4. Blir superstressad av allt som rör sig, luktar eller låter. Risken finns att jag snart skulle vilja lämna dem åter. Och tyvärr finns ingen ångerrätt när det gäller barn utan sen sitter man där med skägget i brevlådan... i 20 år eller så.
5. Kusinerna har bättre gener och mer tålamod; överlåter reproduktionen till dem.
Välkommen från mig också.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
Att inte vilja skaffa barn kände jag igen mig i.
Fram till för 5 år sen så kände jag för barn så här:
1.barn är irriterande t.ex. kunde jag ibland känna att "får dom inte tyst på ungdj...ln så dänger jag den i väggen självklart att jag inte skulle göra det men det kändes så.
2.jag visste inte hur man är med barnen, min svägerskas barn tyckte att jag var lite läskig för jag sa aldrig nåt till dom
3.jag är sån att e jag ensam hemma så äter jag nästan inget för det är inge kul att laga mat till sig själv och min tanke var att om jag är ensam med ett barnså kan man ju inte bara ge den mackor
Det var några saker bland mycket men idag, har en dotter på 3 som är verkligen krävande ibland men otroligt nog är min tålamod enorm nuförtiden (när det gäller henne) Jag vet fortfarande inte riktigt hur man är med andras ungar men vi två har roligt Och matlagning blev inget problem även om hon inte är en gourmet så kan jag när vi två är ensamma laga till någon avancerad maträtt
Fram till för 5 år sen så kände jag för barn så här:
1.barn är irriterande t.ex. kunde jag ibland känna att "får dom inte tyst på ungdj...ln så dänger jag den i väggen självklart att jag inte skulle göra det men det kändes så.
2.jag visste inte hur man är med barnen, min svägerskas barn tyckte att jag var lite läskig för jag sa aldrig nåt till dom
3.jag är sån att e jag ensam hemma så äter jag nästan inget för det är inge kul att laga mat till sig själv och min tanke var att om jag är ensam med ett barnså kan man ju inte bara ge den mackor
Det var några saker bland mycket men idag, har en dotter på 3 som är verkligen krävande ibland men otroligt nog är min tålamod enorm nuförtiden (när det gäller henne) Jag vet fortfarande inte riktigt hur man är med andras ungar men vi två har roligt Och matlagning blev inget problem även om hon inte är en gourmet så kan jag när vi två är ensamma laga till någon avancerad maträtt
Senast redigerad av Chilehead 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
När jag var yngre så ville jag faktiskt ha barn men det var för att jag hade en lite konstig, romantiserad bild av att jag skulle få ett speciellt, lugnt, vackert och intelligent barn, som inte var som andra och inte var krävande. Jag hade inte riktigt koll på verkligheten, och sen så har jag insett att jag ofta har en idealbild av hur folk ska vara, och att jag har svårt att tycka om dem "som de är."
Jag har också insett att jag inte heller är någon barnmänniska, av liknande skäl som andra här. Jag klarar inte ens av någon form av relationer eller att ha människor i min närhet, så då är barn uteslutet. Sen så har jag också ganska stort behov av att saker ska göras på mina villkor, och jag gillar inte att behöva kompromissa. Tror inte ens jag kommer att klara av att bo ihop med någon, av de anledningarna och för att jag har så stort ensamhetsbehov.
Min familj brukar tycka att folk som inte har barn är egoistiska och självupptagna, och det påverkade mig en del när jag var yngre, men nu bryr jag mig inte så mycket. Jag tycker det är ansvarstagande att göra det man själv vill och klarar av, och det som är tragiskt är om människor skaffar barn bara för att "alla andra" gör det.
Jag har också insett att jag inte heller är någon barnmänniska, av liknande skäl som andra här. Jag klarar inte ens av någon form av relationer eller att ha människor i min närhet, så då är barn uteslutet. Sen så har jag också ganska stort behov av att saker ska göras på mina villkor, och jag gillar inte att behöva kompromissa. Tror inte ens jag kommer att klara av att bo ihop med någon, av de anledningarna och för att jag har så stort ensamhetsbehov.
Min familj brukar tycka att folk som inte har barn är egoistiska och självupptagna, och det påverkade mig en del när jag var yngre, men nu bryr jag mig inte så mycket. Jag tycker det är ansvarstagande att göra det man själv vill och klarar av, och det som är tragiskt är om människor skaffar barn bara för att "alla andra" gör det.
Senast redigerad av Anastasia 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
Bra tråd. Dessutom om ett ämne som jag grubblat fram & tillbaka de sista månaderna. Inte att det är aktuellt att bestämma mig just nu, men sådan är jag. Grubblar längre i förväg. Jag är trots allt i en ålder då flera skaffar barn.
Indigobarn, du är inte ensam om dina tankar. Och du är absolut inte egoistisk och självupptagen. Tvärtom! Jag tycker det är fantastiskt att kunna tänka så och ta sitt ansvar. Är så less på alla som skaffar barn "bara för att", utan att riktigt tänkt vad det innebär, bara för att alla andra gör det osv osv.
Vet man innerst inne vad man vill, då ska man följa sitt hjärta och förnunft oavsett vad de andra ute i samhället tycker och tänker.
Kanske återkommer senare med mina grubblerier om mitt fall...
Indigobarn, du är inte ensam om dina tankar. Och du är absolut inte egoistisk och självupptagen. Tvärtom! Jag tycker det är fantastiskt att kunna tänka så och ta sitt ansvar. Är så less på alla som skaffar barn "bara för att", utan att riktigt tänkt vad det innebär, bara för att alla andra gör det osv osv.
Vet man innerst inne vad man vill, då ska man följa sitt hjärta och förnunft oavsett vad de andra ute i samhället tycker och tänker.
Kanske återkommer senare med mina grubblerier om mitt fall...
Senast redigerad av TheBoxSaysNo 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
- TheBoxSaysNo
- Inlägg: 2219
- Anslöt: 2008-05-16
Indigobarn, du är långt från ensam i den här frågan. Att skaffa barn kommer nog inte på tal förens jag har gift mig. Och gifter jag mig har någonting gått väldigt snett om jag säger så. Mycket beror nog på min rädsla att ge upp och bara lämna som min egna fader. Självklart står mina intressen också i vägen för att kunna ta sitt fulla ansvar som förälder.
Överallt!
Indigobarn skrev:Finns ni därute, som lever för era specialintressen mer än för en eventuell familj?
Överallt!
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Frågan jag ställer mig är: varifrån har människan fått uppfattningen om att man på något vis är "ond", onormal eller konsigt bara för att man inte vill bilda familj? Vem har fått för sig att livet inte skulle ha något värde när någon väljer att inte skaffa barn?
Jag har själv barn, men skulle för mitt liv inte klassa ut någon som inte vill ha egna.
Jag tycker inte alls att det är något fel att välja bort barn och familjeliv. Om alla gjorde det som var bäst just för dem hela tiden, så skulle världen se bra mycket bättre ut.
Jag tycker det är starkt gjort att erkänna för sig själv att man inte klarar av eller orkar med en familj och inte bara faller för samhällets press.
Gör du med ditt liv som du känner bli bäst, och låt ingen trycka ned dig p.g.a dina beslut.
Jag har själv barn, men skulle för mitt liv inte klassa ut någon som inte vill ha egna.
Jag tycker inte alls att det är något fel att välja bort barn och familjeliv. Om alla gjorde det som var bäst just för dem hela tiden, så skulle världen se bra mycket bättre ut.
Jag tycker det är starkt gjort att erkänna för sig själv att man inte klarar av eller orkar med en familj och inte bara faller för samhällets press.
Gör du med ditt liv som du känner bli bäst, och låt ingen trycka ned dig p.g.a dina beslut.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
Jag vill inte heller skaffa barn då jag inte förstår varför man ska skaffa barn. Var finns lyckan? Livet blir så begränsat när man skaffar barn, percis som det blir när man skaffar husdjur, och partner. Jag vill känna mig fri att göra som jag vill.
Senast redigerad av Mystiqa 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
En del finner lycka i att skapa en familj, andra inte. Jag tror inte att alltför många som skaffar barn har det rejält genomtänkt, men när man väl står där, skakar som få och nyligen sett sin älskade föda, då är man inte så tuff längre. En liten del av dig själv har nyss öppnat sina ögon för första gången, det måste vara helt ofattbart gripande. Dagen jag själv står där så skall mina fötter stå stadigt på jorden, den saken är i alla fall klar.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Mystiqa skrev:Jag vill inte heller skaffa barn då jag inte förstår varför man ska skaffa barn. Var finns lyckan? Livet blir så begränsat när man skaffar barn, percis som det blir när man skaffar husdjur, och partner. Jag vill känna mig fri att göra som jag vill.
Det är nog sant att många dörrar stängs om man skaffar barn, men jag skulle tro att andra dörrar öppnas som man inte skulle haft en chans att se utan ungen.
Åter till trådämnet, det är inte aktuellt för mig att skaffa barn i nuläget, om det blir aktuellt i framtiden har jag inte den blekaste aning om heller.
Och det är en myt att aspergare inte har någon empati!
Senast redigerad av Pontus 2011-05-04 15:55:48, redigerad totalt 1 gång.
Pontus skrev:Det är nog sant att många dörrar stängs om man skaffar barn, men jag skulle tro att andra dörrar öppnas som man inte skulle haft en chans att se utan ungen.
Åh vad bra sagt, och så sant!
Fast jag tycker varken sämre eller bättre om folk för att de inte får barn. Vill man inte ha det eller tror sig om att inte bli nån tillräckligt bra förälder så är det väl väldigt bra att låta bli. Samma sak gäller makar och pojk-/flickvänner också, för den delen, även om otillfredsställda olyckliga såna har valet att gå, vilket barn inte har...
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Återgå till Att leva som Aspergare