Hej.

Är vuxen idag och har nyligen gjort en NP utredning och resultatet blev "nästan" AS/ADD, tydligen så nära att det rådfrågades ytterligare läkare.
"Domen" blev, ursäkta uttrycket, Nej vi kan inte sätta AS då din barndom är för otydlig (har bra diffusa minnen av den o de som kan intyga ngt har inte förmågan )

Min fråga då är vad gör jag?
Jag har Nästan AS men ändå inte, vilket gör att jag hamnat i en sorts gråzon. Kan inte hantera känslor bra o förstår inte vad i mitt beteende som gör mina nära upprörda. har svårt skapa struktur o rutiner när det är fler än mig själv det gäller. Behöver hjälp men sätts på väntelista till t.ex. KBT o ingen aning om när det kommer igång. Dessutom har jag under alla år gått med en nedstämdhet som inte klassats som depression men personen sa att det kunde vara dystymi, en sorts kronisk depression av det lättare slaget

Tips om vad jag kan göra/vända mig för att få ngn hjälp (förutom psykiatrin) mottages mycket tacksamt.

PS. Har en son med AS Ds

Moderator Alien: Kompletterade rubriken.

gnapp skrev:Hej.

Är vuxen idag och har nyligen gjort en NP utredning och resultatet blev "nästan" AS/ADD, tydligen så nära att det rådfrågades ytterligare läkare.
"Domen" blev, ursäkta uttrycket, Nej vi kan inte sätta AS då din barndom är för otydlig (har bra diffusa minnen av den o de som kan intyga ngt har inte förmågan )

Hei!

Jeg forstår det slik at du ikke får diagnosen, fordi du ikke kan vise at du hadde utfordringer i barndommen. Jeg forstår det slik at du ikke husker mye av barndommen, og at de som eventuelt kunne sagt noe om den ikke har evnen. Har jeg forstått riktig?

Kanskje det er andre måter å hente fram info eller minner om din barndom?
Er det andre kilder som kan vise hvordan det var i barndommen? Lærere? Venner? Noen fra klassen? Annen familie? Omsorgspersoner?

Har du i barndommen fått innvilget tiltak som vitner om utfordringer? Fått tilrettelegging? Spesiell opplæring? Deltatt i spesielle grupper? Har du skrevet dagbok eller stiler om deg selv som kan få minnene på gli? Samlet på noe?

Du kan også forsøke å hente opp igjen noen av minnene. Du kan f.eks finne lister eller tekster skrevet av noen med AS og forsøke å relatere det til noe i din barndom? Minnebøker? Fotoalbum? Video?



Det høres vanskelig ut å være i gråsonen fordi informasjonen ikke er tilgjengelig. Jeg har dessverre ingen kunnskap om mulighetene for hjelp hverken med eller uten diagnose. Det er sikkert noen andre her som vet mye om det.

Det är ett dumt läge, jag känner igen det lite, eftersom jag var rädd att hamna i det läget. Jag fick först "bara" ADHD-diagnos, gjorde sen en utredning till och fick då även AS. Även mina två barn som har diagnos fick utredas två gånger. Första hade visserligen tydlig ADHD men vi råkade ut för en läkare som "inte trodde" på ADHD. Och dottern hade relativt lätt ADHD, eller även lite ovanlig variant. Det är förstås en möjlighet, dvs. att göra en utredning till, på annat ställe.

Jag hade egentligen också anhöriga som "inte har förmågan" att tala om hur det var. Men jag tog och fråga min mamma en sak i taget och antecknade själv. Och det godkände dem på utredningen. Visserligen var det också ett annat språk som var inblandad där - jag vet inte om det delvis var därför att de accepterade att jag översatte och ställde frågor till min mamma och antecknade svaren sen. Men jag skulle rekommendera dig att du försöker något liknande. Fundera hur dina anhöriga förstår bäst, hur kan du få något användbart ur dem?

Sedan är frågan också: Behöver du diagnosen för något särskilt? Jag har ännu inte behövt den. Även om jag inte vet helt säkert, om jag hade fått hjälp på samma sätt annars. Men det har bara varit utredning och medicin på psyk. Inget annat. Och samtal med psykolog på Asperger-Center visserligen. Som inte gjorde nån nytta. Du borde också kunna få KBT-terapi om du har depression. Och jag tror säkert att terapeuten anpassar sig till det om du säger att du har ganska mycket AS-drag och fungerar si och så...

Tror inte du ska hoppas för mycket på att få hjälp från psykiatrin. Men det man kan göra är väl läsa på om AST och finna ut själv hur man kan klara sig i livet, när man lär sig mer klarar man sig ganska bra och kan hantera sina tillkortakommanden. Att försöka vara som NT är bara slöseri med energi och gör en snarare ännu mer nedstämd. Ta vara på de saker som du är bra på istället, det löser sig nog ska du se...

Tack för svar, det är inte så att jag "behöver" eller vill ha diagnosen bara det att det kändes som de släppte det för enkelt när det låg så nära "gränsen".
Och att be föräldrar om hjälp som stoppar huvudet i sanden som en struts om man frågar något om den tiden. De har alltid funnits så länge det har handlat om praktiska saker men känslor, icke sa nicke, en klapp på huvet med orden "det går över" var allt man fick
Mest hjälpt är jag av hur man själv kan göra för att hjälpa sig själv så att säga.


Har blivit erbjuden KBT i grupp, Unified Protocol, nån som har erfarenhet av den?

Vad taskigt att de inte kunde ge diagnos pga för lite info. Jag hade ingen som kunde ge info om min barndom men som tur var minns jag en hel del. De trodde på mig. Annars hade jag inte heller fått diagnos kan man väl tro.

gnapp skrev:Tack för svar, det är inte så att jag "behöver" eller vill ha diagnosen bara det att det kändes som de släppte det för enkelt när det låg så nära "gränsen".
Och att be föräldrar om hjälp som stoppar huvudet i sanden som en struts om man frågar något om den tiden. De har alltid funnits så länge det har handlat om praktiska saker men känslor, icke sa nicke, en klapp på huvet med orden "det går över" var allt man fick
Mest hjälpt är jag av hur man själv kan göra för att hjälpa sig själv så att säga.

Ja, det er jo leit hvis de slapp det for enkelt.

Ja, det kan nok være vanskelig for foreldre å snakke om eventuelle utfordringer. Er det ikke vanlig at utrederne prater med/intervjuer foreldre etc. selv? Kanskje direkte spørsmål fra en utreder skulle kunne få fram annen/mer informasjon fra foreldrene dine?

Det er, som du skriver, mye man kan gjøre for å hjelpe seg selv.

Jag skulle godtyckligt vilja sätta likhetstecken mellan ADD och dystomi symptommässigt.

Pinghis Khan skrev:Jag skulle godtyckligt vilja sätta likhetstecken mellan ADD och dystomi symptommässigt.

Menar du "dystymi"? Jag tycker att symtomen på tillstånden är långtifrån lika.(Man kan läsa kriterier vid behov.) Däremot leder ofta ADD:s konsekvenser till dystymi, så de båda finns ganska ofta hos samma personer.

När det gäller trådskaparens fråga, så beror svaret på vad man skall ha den formella diagnosen till, och hur man kan tillfredsställa de behoven på andra sätt.

Pinghis Khan skrev:Jag skulle godtyckligt vilja sätta likhetstecken mellan ADD och dystomi symptommässigt.

Väldigt godtyckligt.
Dystymi är att vara allmänt smådeprimerad hela tiden.
ADHD är nåt helt annat.
Läs gärna på innan du yttrar dig.

Flia skrev:

Pinghis Khan skrev:Jag skulle godtyckligt vilja sätta likhetstecken mellan ADD och dystomi symptommässigt.

Väldigt godtyckligt.
Dystymi är att vara allmänt smådeprimerad hela tiden.
ADHD är nåt helt annat.
Läs gärna på innan du yttrar dig.

Det finns beröringspunkter mellan ADHD (hypoaktivitet, dvs ADD i folkmun) och dystymi. Brist på energi, svårigheter att komma igång med saker samt stor trötthet är några av dem.

Min första diagnos var depression. Sedan visade det sig att jag har svår ADD. Den som betraktar det utifrån tolkar det lätt som en icke akut depression. Typ grejerna tahlia nämner.

@sugrövmanövern



Jag har varit och frågat min sjuksköterska på mottagningen om jag inte kan få nån medicin mot min ( eventuella nedstämdhet eller depression ) , men får inte riktigt igenom det, det jag gör idag är att ta mina ( gärna soliga ) promenader, och hålla igång så mycket jag orkar för att få ut energin på ett bra sätt +1. Det jag även har gjort mer är att ha varit till MAK i Solna, och fått de att lägga till en medicin / tablett i min Apodos ( mot oron )



Ha det så bra !



Mvh
C

Jag märkte att när jag var deprimerad så var jag extremt ADD-ig. Andra kan också bli så av depression men jag blev extremt så. Jag har ADD i vanliga fall med, men just de symptomen förvärrades mycket. Hade noll närminne, noll koncentration, kunde inte utföra enkla sysslor. Allt blev övermäktigt om det inte var sysslor som riktigt satt i ryggmärgen. Jag kunde inte förstå att andra som var deprimerade fortfarande förstod sig på saker, jag var helt lost.

Sedan kanske Sluggish cognitive tempo om man har det med ADD, utåt se ut som depression eller dystymi, men tror det känns väldigt annorlunda inåt.