Min fråga är lite vad man kan förvänta sig och inte förvänta sig av medicin (och kanske av terapier).

Asperger (och adhd med mera) sägs ju vara ett spektrum. En del har mildare varianter, andra svårare.

Om man t ex inte klarar att arbeta på öppna arbetsmarknaden eller klarar självständigt boende så hjälper väl i regel inga "piller".

Jag tror jag längtar efter någon slags piller som skulle trolla bort en massa av de svårigheter jag har nu. Men mer seriöst: jag tycker det är svårt att veta vad man kan få hjälp med, och vad man inte kan förvänta sig att någon medicin hjälper mot. Alltså att "vara realistisk".

Vad menar man egentligen med att AS inte kan botas? Det finns inte heller någon specifik medicin som vid adhd.

Fleure123 skrev:Vad menar man egentligen med att AS inte kan botas? Det finns inte heller någon specifik medicin som vid adhd.

Vet ikke om jeg forstår spørsmålet. Hva mener du med å bote AS?

Jeg sier ikke at dette må være riktig, men jeg har noen refleksjoner:

Man kan se på AS-drag som personlighetstrekk. Alle mennesker har styrker og svakheter. Alle mennesker som kan lære, kan jobbe for å kompensere for sine svakheter, hvis de ønsker det.

Det finnes mange måter å håndtere vanskeligheter på. Man kan f.eks unngå dem, eller lage systemer for å kompensere, og håndtere dem automatisk eller manuelt. Av og til kan man "sette opp" styrker for å kompensere for svakheter.

Noen ganger kan man også kompensere for det man anser som svakheter med medisiner. Tar man ulovlig rusmidler eller lovlige medisiner, kan personligheten endres. Mange eksperimenterer med f.eks å innta alkohol når de er på fest.

For å løse utfordringene tror jeg det første trinnet bør være å beskrive utfordringene så tydelig og konkret som mulig. Da vil man få en liste med behov, framfor noe som "må botes". Deretter kan man vurdere å løse de enkelte utfordringene selv, eller på annen måte. Er det konkrete utfordringer man vil ta tak i, kan man søke hjelp av det offentlige, skaffe hjelpemidler, få råd av andre eller lage strategier og systemer.

Men så er det jo ofte slik at AS fører med seg tilleggsdiagnoser. Hvis man f.eks. tenker veldig mye over risiko, kanskje dette fører til angst? Da er dette en separat diagnose, som kanskje kan "botes"?

Var det dette du mente?

Jeg må legge til at kompensering selvsagt har en pris. Ofte en høy pris. Man bør nok tenke over hva man vil bruke energi på, for dette kan ofte være usynlig for utenforstående.

Tack för svar!

Ja, frågeställningen kanske blev lite luddig. Jag skrev frågan inatt när jag hade svårt att sova - trots en insomningstablett, dvs medicin. Och att jag nu funderar på om jag "bör" börja med antidepressiv medicin eller inte. Och då funderar över vad medicinen hjälper mot, och vad jag inte får hjälp med av den. Just nu känns det som jag skulle vilja ha hjälp att bli "normal", kunna börja arbeta igen och så vidare. Och troligen hjäper inte någon medicin tillräckligt för att till exempel "ta bort" alla sociala svårigheter när de beror på social fobi, utan på Asperger.

Så detta med "acceptans" och "realistiska förväntningar", och "omorientering", kanske. Det sistnämnda helst utan att knäcka ihop för resten av livet. Jag har haft diagnosen ett tag, men är kanske inne i någon slags (ny) sorgefas nu.

Vad menas med att kompensera för sina svårigheter?

Dvs jag förstår ungefär vad som menas, men vill gärna ha andras exempel och verbala iakttagelser. Det är ändå något som är bra på det här forumet, att få andras beskrivningar "inifrån" och inte bara textbokexempel

Har du funderat på vad det är du behöver för att kunna utveckla din fulla potential som människa utifrån dina förutsättningar (dina diagnoser)?

Man kan kompensera för sina svårigheter men det kostar på. I och med att man får anstränga sig mer för att göra saker som andra har lätt för att göra. Många människor klarar av att göra saker med "autopiloten", de behöver helt enkelt inte tänka på vad det gör. Det går av sig självt. Medan andra verkligen får anstränga sig och med viljestyrka få saker och ting gjorda. Det kan i förlängningen leda till utmattningssyndrom dvs man sliter ut sig.

nisse skrev:Har du funderat på vad det är du behöver för att kunna utveckla din fulla potential som människa utifrån dina förutsättningar (dina diagnoser)?

Man kan kompensera för sina svårigheter men det kostar på. I och med att man får anstränga sig mer för att göra saker som andra har lätt för att göra. Många människor klarar av att göra saker med "autopiloten", de behöver helt enkelt inte tänka på vad det gör. Det går av sig självt. Medan andra verkligen får anstränga sig och med viljestyrka få saker och ting gjorda. Det kan i förlängningen leda till utmattningssyndrom dvs man sliter ut sig.

Är en stor anledning till att jag hänger på det här forumet, att jag funderar och försöker komma till klarhet kring detta.

Bara en sådan sak som att man slipper behöva bekymra sig om sin ekonomi och försörjning kan göra att man befrias från tyngden av kvarnstenen som har hängandes runt halsen. Det är en massa skit som utsätter oss för stress som i sin tur gör oss mindre välfungerande. Om man känner sig till freds med livet och allmänt harmonisk så tror jag att man fungerar mycket bättre trots diagnoser.

nisse skrev:Bara en sådan sak som att man slipper behöva bekymra sig om sin ekonomi och försörjning kan göra att man befrias från tyngden av kvarnstenen som har hängandes runt halsen. Det är en massa skit som utsätter oss för stress som i sin tur gör oss mindre välfungerande. Om man känner sig till freds med livet och allmänt harmonisk så tror jag att man fungerar mycket bättre trots diagnoser.

Håller med, MEN måste säga att jag är väldigt stressad över min ekonomi, och då Även om jag ska leva på så här pass liten inkomst på längre sikt.

Är inte riktigt tillfreds med livet som det är just nu, men det kanske förhoppningsvis blir bättre. Jag kämpar dessutom fortfarande rätt mycket med att försöka acceptera att jag är den jag är - att jag har en diagnos -och att livet inte riktigt blivit som jag tänkt mig. Att jag förmodligen inte passar alls till att arbeta i det i (lite för sociala) yrke jag utbildade mig till och så vidare. (En helt annan sak att utbilda sig till det, och läsa en massa teori än att arbeta med det vi praktiken).. Men kanske kan jag omorientera mig och hitta nya mål och möjligheter.

Det kan inte botas för att det är en hittepå diagnos, ett gäng symptom som ständigt ändras och byts ut och som temporärt klumpas ihop och ges ett namn.
Det smittar inte, det går inte över men det är tydligen en obotlig sjukdom som ska bekämpas och ses ner på.

Fenomenet AS existerar ju dock givetvis, så att ingen missförstår mig eller tar illa vid sig.
Men "Diagnosen/sjukdommen" är bara ett påhitt för att förhindra eller göra det svårare för folk som uppfattar och upplever utanför det kollektiva sinnet, vilka givetvis är ett hot för alla riggade system eller idiotiska aspekter av mänskligheten.
Så därför är det nödvändigt att baktala och beljuga AS så mycket som möjligt, bla genom att kalla det en sjukdom så att alla förstår att AS skulle vara något dåligt som måste bekämpas....

När nazisterna tar över blir vi jämställda med psykfall i gemen och hamnar i ugnarna om man inte har tur och blir skjuten redan på perrongen...

Fleure123 skrev:Vad menas med att kompensera för sina svårigheter?

Dvs jag förstår ungefär vad som menas, men vill gärna ha andras exempel och verbala iakttagelser. Det är ändå något som är bra på det här forumet, att få andras beskrivningar "inifrån" och inte bara textbokexempel

Mulig man mener forskjellige ting med dette. Selv mener jeg bare at jeg finner andre løsninger enn "de normale", for å oppnå samme resultat. Å finne alternative løsninger?

Noen ganger kan systemene eller strategiene for å kompensere være avanserte og krevende. Det blir litt som å fylle en stor del av et rom med en Rube Goldberg machine som åpner en dør, fordi man ikke kan gripe om dørhåndtaket. Komplisert, krevende, men en alternativ løsning som kan oppnå det samme.


Jeg har noen favorittgrupper med strategier, men vet ikke om jeg umiddelbart kan utdype hva jeg mener. Kan godt hende det egentlig heter noe annet. Det er bare beskrivelser jeg fant på nå. Det er i alle fall det jeg for øyeblikket kommer på:

-Definering (kartlegging, lister, kalender, tekst, visuell framstilling)
-Redefinering (aktivt oppsøke alternative, troverdige definisjoner av ord, systemer eller annet)
-Datastystemer (spesielt for planlegging og organisering av informasjon)
-Mentale systemer (nye, kopierte, redefinerte, overførbare)
-Mentale prosesser (nye, kopierte, redefinerte, overførbare)
-Organisasjonsstyringsverktøy og systemer
-Innovasjonsmetoder og prosesser

triggerhappyD skrev:Det kan inte botas för att det är en hittepå diagnos, ett gäng symptom som ständigt ändras och byts ut och som temporärt klumpas ihop och ges ett namn.
Det smittar inte, det går inte över men det är tydligen en obotlig sjukdom som ska bekämpas och ses ner på.

Fenomenet AS existerar ju dock givetvis, så att ingen missförstår mig eller tar illa vid sig.
Men "Diagnosen/sjukdommen" är bara ett påhitt för att förhindra eller göra det svårare för folk som uppfattar och upplever utanför det kollektiva sinnet, vilka givetvis är ett hot för alla riggade system eller idiotiska aspekter av mänskligheten.
Så därför är det nödvändigt att baktala och beljuga AS så mycket som möjligt, bla genom att kalla det en sjukdom så att alla förstår att AS skulle vara något dåligt som måste bekämpas....

Tack, många bra tankar där!

antonius skrev:När nazisterna tar över blir vi jämställda med psykfall i gemen och hamnar i ugnarna om man inte har tur och blir skjuten redan på perrongen...

Tja, många av oss tillhör redan psykfallen. Me included. Men tidigare diagnoser och tidiga insatser gör förhoppningsvis att det blir färre aspies med "psykiska besvär" framgent.

Batte skrev:

Fleure123 skrev:Vad menas med att kompensera för sina svårigheter?

Dvs jag förstår ungefär vad som menas, men vill gärna ha andras exempel och verbala iakttagelser. Det är ändå något som är bra på det här forumet, att få andras beskrivningar "inifrån" och inte bara textbokexempel

Mulig man mener forskjellige ting med dette. Selv mener jeg bare at jeg finner andre løsninger enn "de normale", for å oppnå samme resultat. Å finne alternative løsninger?

Noen ganger kan systemene eller strategiene for å kompensere være avanserte og krevende. Det blir litt som å fylle en stor del av et rom med en Rube Goldberg machine som åpner en dør, fordi man ikke kan gripe om dørhåndtaket. Komplisert, krevende, men en alternativ løsning som kan oppnå det samme.


Jeg har noen favorittgrupper med strategier, men vet ikke om jeg umiddelbart kan utdype hva jeg mener. Kan godt hende det egentlig heter noe annet. Det er bare beskrivelser jeg fant på nå. Det er i alle fall det jeg for øyeblikket kommer på:

-Definering (kartlegging, lister, kalender, tekst, visuell framstilling)
-Redefinering (aktivt oppsøke alternative, troverdige definisjoner av ord, systemer eller annet)
-Datastystemer (spesielt for planlegging og organisering av informasjon)
-Mentale systemer (nye, kopierte, redefinerte, overførbare)
-Mentale prosesser (nye, kopierte, redefinerte, overførbare)
-Organisasjonsstyringsverktøy og systemer
-Innovasjonsmetoder og prosesser

Tack, Batte!

När man väl har diagnosticerats så erbjuds man stöd i form av boendestödjare och daglig verksamhet. Själv var jag tvungen att till slut säga upp detta eftersom jag fick en känsla av att jag blev insnärjd och att den här LSS-verksamheten var på väg att ta över mitt liv. För mig kändes det påträngande att det kom hem boendestödjare till mig på schemalagd tid. Min dagliga verksamhet kändes som ett meningslöst låtsasjobb. Det gick heller inte att föra en meningsfull dialog med dessa LSS-människor. De pratade till en som om jag inte visste mitt eget bästa. Det bästa vore ju om man fick vara som man är. Att det fanns en acceptans för detta och att man fick friheten att forma sitt liv så att det passar en själv.

..omgivningens oförståelse. Jag skulle (i första hand) inte ta t ex antidepressiva mot t ex den stress och ohälsa överlag som omgivningens oförståelse av ens funktionssätt i vardagen kan framkalla. Det går att jobba med hur man istället ska förhålla sig till de (som "vill väl och vet vad man behöver")som påverkar en negativt så att man inte blir sjuk t ex genom att inte bry sig och söka sig till andra med inifrånperspektiv som väger upp och som man kan dela saker med. Det har hjälper mig och funkar som ett bra läke-medel.

Tack Nisse och Flinta för bra inlägg!

Vissa saker kan man nog göra bättre, med träning och medicin. Beror nog på vad det är för grej som stör en mest.

Min lokala psykenhet har bara blivit knarklangare i princip, det jobbar bara sjuksköterskor och doktorer där. När jag fråga om man börjat ge oxytocin till personer på spektrumet i Sverige så vill de skriva ut venlafaxin, vilket jag vägra. Själv är jag done med alla antidepressiva mediciner nu och håller på att sluta med mirtazapin i samband med träning och jobb. Det känns mest som de bara vill försätta en i någon slags koma.