kiddie skrev:För detta samtal är INTE till för att utbyta information. Det är ge varandra en känsla, i detta fallet en "Aha, vad coolt!" och detaljerna är oviktiga.

Ja, de gillar att använda stora ord och helst överdriva.

kiddie skrev:Klär man sig annorlunda, har ett annorlunda
kroppsspråk eller råkar säga en sak vid fel tillfälle så tror jag att vissa kan känna sig retade

Ja, entligen retar de sig i princip på allt möjligt för de kan inte tänka utanför sin låda.

Toblerone skrev:Det blir också det där resonemanget att "om du kan si, borde du kunna så också".

Ja, de fattar inte det där med ojämn begåvningsprofil men att försöka förklara det för de är bara slöseri med tid.

kiddie skrev:En annan sak som jag märkt är att om man ställer en helt rak fråga kan den andra personen betrakta den som kritik.

- Min bil har gått xx mil.

- Jag vet inget om bilar, är det mycket?

- Asså, jag har faktiskt inte råd att köpa ny bil, jag är inte gjord av pengar fattar du väl!

Dvs, frågan kommer att betyda något helt annat för NT ställer ofta frågor med en undermening så de förväntar sig en. När man försöker försvara sig att man bara menat vad man sagt så får man sig tillsagt att så dum är ingen.

Jag har också fått liknande ologiska svar från NT. Man ställer en fråga och får ett svar på en annan fråga.

Jag fattar inte hur de kommunicerar med varandra men det måste finnas någon hemlig kod som de lyckats knäcka.

NT typer retar sig på ärliga svar när de frågar.

De vill inte att man är ärlig, är man bra på att ljuga är man social smidig i NT ögon

elle skrev:NT typer retar sig på ärliga svar när de frågar.

De vill inte att man är ärlig, är man bra på att ljuga är man social smidig i NT ögon

Jo, men det finns ju rimliga gränser för det också. Eller skulle du, om någon har en ny tröja och är glad över den säga "jag tycker den är jätte-ful?" Om du nu blev frågad direkt och måste säga något? Jag skulle nog ändå kompromissa med att säga att det inte riktigt är min smak, men att den är fin om man gillar den sorten. Onödigt att såra folk. Eller skulle du inte bry dig om du råkade ut för sånt? Jag tror alla skulle bli ledsna över ett brutalt negativt omdöme där.

Jag tror att alla kan bli sårade av sånt, men inte nödvändigtvis av samma saker. Så egentligen handlar det om att inte förstå att en annan person tycker andra saker är viktiga än en själv. Det är ju ett av dragen som leder in i autismdiagnoser, men som inte nödvändigtvis finns bland neurodiversa.

rdos skrev:Jag tror att alla kan bli sårade av sånt, men inte nödvändigtvis av samma saker. Så egentligen handlar det om att inte förstå att en annan person tycker andra saker är viktiga än en själv. Det är ju ett av dragen som leder in i autismdiagnoser, men som inte nödvändigtvis finns bland neurodiversa.

Med andra ord, empati varierar även hos folk med diagnos i AST? Visst. Jag försökte mest uttrycka att lösningen inte är att säga sanningen alltid och ibland helt i onödan.

Toblerone skrev:

rdos skrev:Jag tror att alla kan bli sårade av sånt, men inte nödvändigtvis av samma saker. Så egentligen handlar det om att inte förstå att en annan person tycker andra saker är viktiga än en själv. Det är ju ett av dragen som leder in i autismdiagnoser, men som inte nödvändigtvis finns bland neurodiversa.

Med andra ord, empati varierar även hos folk med diagnos i AST? Visst. Jag försökte mest uttrycka att lösningen inte är att säga sanningen alltid och ibland helt i onödan.

Men visst är det så. Poängen är väl att en neurodivers kan bli sårad av saker som en NT tycker är bagateller, och tvärtom. Därför så finns ännu mer orsak för både NDs och NTs att inte uttrycka sig så andra kan bli sårade, även om man själv inte tycker det är så farligt.

Toblerone skrev:

rdos skrev:Jag tror att alla kan bli sårade av sånt, men inte nödvändigtvis av samma saker. Så egentligen handlar det om att inte förstå att en annan person tycker andra saker är viktiga än en själv. Det är ju ett av dragen som leder in i autismdiagnoser, men som inte nödvändigtvis finns bland neurodiversa.

Med andra ord, empati varierar även hos folk med diagnos i AST? Visst. Jag försökte mest uttrycka att lösningen inte är att säga sanningen alltid och ibland helt i onödan.

En vit lögn är nog det mest smidiga och diplomatiska att göra så att man inte upplevs som en buffel, för Inga gillar ju bufflar, har man noll koll på vett och etikett kan det nog vara värt att köpa en bok om hur man för sig civiliserat.

Jag tror att många NT kan reta sig på att vi vågar vara oss själva och gå emot till exempel grupptryck och att "vara som alla andra".

Ett exempel:
På min nuvarande arbetsplats är det OK enligt policy att ha på sig mjukisbyxor (helt underbart!). Trots det så är det många NT som tränger in sig i trånga stuprörsjeans och obekväma skor och självklart måste kommentera när jag kommer i mjukisbyxor.

Alltså, man får göra en sak men bara för att det socialt inte är accepterat så blir NT's genast "kränkta" för att man gör det trots att det inte alls påverkar dom.

Tidigare trådar om (vita) lögner:

logner-vita-logner-lojalitet-kontra-arlighet-t12565.html
vita-logner-vad-tycks-t5782.html

Moggy skrev:Ja, bra sammanfattning. Sånt går inte hem och och det blir bara ännu värre om aspergare börjar bråka om det och kräva att andra ska anpassa sig. Då blir man den som alltid ställer till bråk och osämja och så blir man känd som omöjlig.

Flera här överskattar hur intresserade de flesta (NT) är av andras svårigheter, de är inte intresserade och bryr sig därför inte om några förklaringar om diagnoser ("sjukdomar"). De kommer fortsatt tycka att beteendet ovan är jobbigt oavsett vad anledningen är och det finns inget att reda ut.

Jag förknippar snarare orimliga krav på att omgivningen ska anpassa sig med personer som absolut inte vill kännas vid att de kan ha NPF och som därför skyller på lite bisarra kroppsliga problem då frågan uppstår varför de inte klarar vissa saker. När omgivningen inte har förståelse för dem så är det dem det är fel på. Om någon skulle ta hänsyn till dem kan de bli besvikna för då har de ingen att skylla ifrån sig på.

På 80-talet var det mer tabu med psykisk ohälsa och NPF var i stort sett okänt, förutom MBD. Tror att många av dåtidens SVBK (SvedaVärkBrännKärring) egentligen hade NPF.

Varför skulle de haft NPF? Finns MÅNGA smärttillstånd som man inte visste fanns då, som man förstår finns nu. Som kan mätas men då tyckte man att folk bara kände efter för mycket.

Däremot kan man med NPF glömma adekvat vård om man har något, eftersom man inte sänder ut rätt signaler, dvs man blir inte trodd eller man anses inte ha ont fast man har det.

kiddie skrev:Varför skulle de haft NPF? Finns MÅNGA smärttillstånd som man inte visste fanns då, som man förstår finns nu. Som kan mätas men då tyckte man att folk bara kände efter för mycket.

Kan du namnge några nya smärtillstånd? Att det finns nya sjukdomar som är extremt sällsynta är jag med på, men det förklarar inte varför ett begrepp som SVBK försvunnit.

Det var inte länge sedan psykiska problem var extremt tabubelagda och associerades med lobotomi, tvångssterilisering och inspärrning på mentalsjukhus.

Var det en uppgift i skolan eller på jobbet man hade svårt att hantera så var det tungt att erkänna för sig själv att det berodde på ens psykiska begränsningar. Men genom att intala sig själv att man hade ett kroppsligt besvär kunde man behålla ansiktet.

När datorer började dyka upp på arbetsplatserna var det många som drabbades av "bildskärmssjuka". Vem talar om det idag? Jag tror helt enkelt att bildskärmssjuka handlade om att man inte kunde erkänna för sig själv att man hade svårt att lära sig nya arbetsmoment.

Vildsvin skrev:

kiddie skrev:Varför skulle de haft NPF? Finns MÅNGA smärttillstånd som man inte visste fanns då, som man förstår finns nu. Som kan mätas men då tyckte man att folk bara kände efter för mycket.

Kan du namnge några nya smärtillstånd? Att det finns nya sjukdomar som är extremt sällsynta är jag med på, men det förklarar inte varför ett begrepp som SVBK försvunnit.

Det var inte länge sedan psykiska problem var extremt tabubelagda och associerades med lobotomi, tvångssterilisering och inspärrning på mentalsjukhus.

Var det en uppgift i skolan eller på jobbet man hade svårt att hantera så var det tungt att erkänna för sig själv att det berodde på ens psykiska begränsningar. Men genom att intala sig själv att man hade ett kroppsligt besvär kunde man behålla ansiktet.

När datorer började dyka upp på arbetsplatserna var det många som drabbades av "bildskärmssjuka". Vem talar om det idag? Jag tror helt enkelt att bildskärmssjuka handlade om att man inte kunde erkänna för sig själv att man hade svårt att lära sig nya arbetsmoment.

Bra skrivet, och det låter mycket troligt också .

Vildsvin skrev:Kan du namnge några nya smärtillstånd?

How about fibromyalgi?


Moderator Alien: Diskussionen om fibromyalgi flyttad hit: orsak-er-till-fibromyalgi-t50665.html

tahlia skrev:

Vildsvin skrev:Kan du namnge några nya smärtillstånd?

How about fibromyalgi?

Pomymyalgi

Vildsvin skrev:När datorer började dyka upp på arbetsplatserna var det många som drabbades av "bildskärmssjuka". Vem talar om det idag? Jag tror helt enkelt att bildskärmssjuka handlade om att man inte kunde erkänna för sig själv att man hade svårt att lära sig nya arbetsmoment.

Det var mycket verkligt med dåtidens skärmar. Så småningom kom det lågstrålande skärmar, som ändå gav såna som mig utslag. Dagens skärmar är inte alls så jobbiga.

Vildsvin skrev:Att det finns nya sjukdomar som är extremt sällsynta är jag med på, men det förklarar inte varför ett begrepp som SVBK försvunnit.

Det fanns ingen sjukdomsvinst med att vara en SVBK. Ingen lät dig slippa arbeta, ingen skrev sjukintyg och läkarna skrattade bakom ryggen på dig. Att ha ett odiagnostiserat smärttillstånd på den tiden var ett helvete.

Kan förresten vara svårt att ens bli diagnostiserad nuförtiden, och med en erkänd sjukdom. Har själv blivit avdiagnostiserad två gånger eller något sådant för att sedan få tillbaka diagnos. Vissa läkare vill helt enkelt inte tro att jag har några fysiska problem. Jag har en handfull mätbara positiva antigener eller antikroppar (minns aldrig vad som är vad), sådant som man absolut inte har som frisk, dessutom mätbart extremt allmänt inflammationstillstånd. Plus andra saker som mäts i blodprov.

Trots det så finns det läkare som bara ser till det yttre. Som NPF-are kan man se oberörd ut fast man känner smärta. Men försök förklara det för dem lixom... När jag blev återdiagnostiserad näst sista gången hade jag en person från Hab med mig som förklarade för läkaren att hon måste lyssna på vad jag säger för aspergare har ett annorlunda kroppsspråk.

Jag har helt gett upp med att få hjälp med den sjukdomen, jag låter vårdcentralen behandla de värsta grejerna sjukdomen ställer till med, sedan skiter jag i resten. Finns en gräns vad man orkar med. Är definitivt ingen som springer till läkaren för att det är kul. Kan tänka mig att det finns andra i precis min situation.

lhollo skrev:Tror det också är att iaf jag, inte bryr mig om saker som man "borde" bry sig om, smink, märkeskläder, kändisar osv

Och JAG stör mig på präktiga och nördiga NT:s som INTE är intresserade av sånt! Jag älskar sånt!
Alla NT jag känner är så himla tråkiga, klär sig trist, pratar bara om trista saker och saknar personlighet. De är en enda grå massa! Alla jag känner med npf bryr sig om kläder och annat skoj och har en egen personlighet!
OBS: märk väl att jag skriver "alla JAG känner", därmed har jag INTE dragit alla över en kam! Så låt mig slippa få elaka svar, tack! Folk här på forumet kan vara rätt elaka bara för att man har åsikter och tycker till om saker.

Pinghis Khan skrev:Genom åren så är det nog mest icke Nt personer som har retat sig mest på mig.

AS har ibland stört sig på att jag, enligt dem, är "ytlig" (för att jag bryr mig om smink & kläder och älskar män, vilket de flesta kvinnor faktiskt gör!) samt att jag inte alltid orkar följa alla småregler-och lagar till punkt och pricka som de är sjukligt noga med att följa slaviskt.

Rainman skrev:

slackern skrev:Att visa kanske är värsta Messerschmittarna utan ödmjukheten och rätt buffliga?

Många verkar ha en grandios självbild ja.

Det finns det många NT som har också!

honeypie81 skrev:Jag har fått höra att jag inte har någon humor. Det låter väll hårt men jag vet att jag har en speciell humor och har svårt att förstå ironi eller överdrifter, som inte är text.

Annat som människor kan störa sig på när det gäller mig är att jag har svårt att ändra på planer o att vara så kallat Flexibel. Något jag har lärt mig mer och mer i och med att ha barn...
Men jag håller med en del andra här också i det att många jag stör mig på är andra AS:are! T ex om någon är mycket intresserad av sportresultat vilket inte jag är och bara pratar om det och jag vill helre prata om musikaler eller Kristin Lavransdotter

Övrigt: Jag har aldrig varit särskilt okänslig så jag stör mig på folk med AS som är just det, t ex finns det ju dem som är väldigt rakt på utan att förstå att man inte säger precis allt det man tänker på, för att människor kan ta illa upp. Min bror sa till exempel till vår ena syrra, hon inte var "överdrivet intelligent" och hon blev så klart väldigt ledsen. (samt: hon är intelligent!)

Många NT:s kan vräka ur sig precis vad de tänker & tycker också, utan att fatta att den de säger det till blir sårad och kränkt! Fast vad vet jag, de kanske har diagnos utan att veta om det?

kiddie skrev:Oj. Jättebra fråga. Jag tror att när jag var tonåring, vilket är den tid då hjärnans program för gruppens känsla sätts igång och finslipas, blev jag retad därför att dels tonåringar är mer känsliga för om någon sticker ut pga den träning som sker i deras hjärnor, dels för att jag var konstig.

Man kan ju tycka att en elev som inte är ivägen för andra, som inte är påträngande, som bara är där av plikt, som inte är elak osv borde få vara ifred. Men nej då.

Jag tror att i ett sådant fall kan de känna att man inte är som dem, det kan vara något de verkligen retar sig på med en, men det kan vara något de inte kan sätta fingret på. Tror de kan komma att avsky en för alla "småsaker" där man är annorlunda. De förstår instinktivt att man inte ska ingå i gruppen. Därför blir man behandlad illa.

Det brukar vara värst under tonåren därför att tonåringens hjärna är i en viss utvecklingsfas. Barn som inte nått tonåren samt vuxna, har lägre känslighet för gruppen och högre empati vad jag förstår.

Jag tror du har väldigt mycket rätt i detta! Konstigt nog är tonåren den period i mitt liv som jag minns att jag haft LÄTTAST att passa in och få vara ifred! Samt att tonåren var den period då jag hade LÄTTAST att få vänner. Hade nog mycket med att göra med att jag dels var i ett sammanhang där jag träffade jättemycket olika människor varje dag (skolan), och dels att mina intressen var, ja typ, supa, röka, kn**** runt, snatta, snacka skit och sånt där man "skulle" hålla på med i den åldern.