Visst finns det mycket både förtryck och egna brister.
Men genom att acceptera (=konstatera) dem,
och göra det bästa av vardagens möjligheter,
så trivs och utvecklas jag ganska bra (efter mina egna mått!)
Finns fler som gör det bästa av sina förutsättningar och är ganska nöjda med det?

Jag kan nog räknas. Jag har slutat försöka sånt jag vet att jag inte klarar och njuter av det som faktiskt är möjligt istället. Det svider att behöva ge upp vissa saker men då kan man åtminstone gå vidare. Det finns många sätt att leva ett liv och det ena behöver inte vara mer rätt än det andra.

TORatANDET skrev:Visst finns det mycket både förtryck och egna brister.
Men genom att acceptera (=konstatera) dem,
och göra det bästa av vardagens möjligheter,
så trivs och utvecklas jag ganska bra (efter mina egna mått!)
Finns fler som gör det bästa av sina förutsättningar och är ganska nöjda med det?

Det här är nog det vettigaste jag läst någonsin vad gäller asperger! Tack!

Jag återkommer med ett längre inlägg snart.

Huggorm skrev:Jag kan nog räknas. Jag har slutat försöka sånt jag vet att jag inte klarar och njuter av det som faktiskt är möjligt istället. Det svider att behöva ge upp vissa saker men då kan man åtminstone gå vidare. Det finns många sätt att leva ett liv och det ena behöver inte vara mer rätt än det andra.

Bra skrivet av dig!

december16 skrev:Det här är nog det vettigaste jag läst någonsin vad gäller asperger! Tack!

Tack så mycket själv december16. Det var jättetrevligt att höra.
Jag hoppas höra mer från dig, och kanske ses på Autist 2017?

Huggorm. Klokt. Jag håller helt med dig om att ge upp saker, trots att det svider.
Inte fastna i förnekandestadium. Efter sorgen kan man gå vidare.

TORatANDET skrev:

december16 skrev:Det här är nog det vettigaste jag läst någonsin vad gäller asperger! Tack!

Tack så mycket själv december16. Det var jättetrevligt att höra.
Jag hoppas höra mer från dig, och kanske ses på Autist 2017?

Huggorm. Klokt. Jag håller helt med dig om att ge upp saker, trots att det svider.
Inte fastna i förnekandestadium. Efter sorgen kan man gå vidare.

Bra sammanfattning eller slutledning.

För mig handlar det om att göra rätt val. Vi gör alla fel val i livet. Ja, vi gör ofta flera dåliga val varje dag. Alla människor ställs varje dag inför mängder av valmöjligheter. En del val är enkla, andra svåra och några är obetydliga. Som en ung person med asperger måste jag ofta välja mellan att satsa eller avstå. Ibland är det bättre att avstå från något man skulle vilja ifall man bedömer att riskerna är för stora. Är vinsten av det man vill göra obetydlig och ångesten för stor så kan det faktiskt vara bättre att avstå.

Exempel 1: En ung människa vill bocka av en rad saker på sin "bucket list"! Men när hon / han kommer till att hoppa bungyjump så inser personen ifråga att ångesten är för stor i proportion till den lilla vinst som det innebär att kunna bocka av bungyjump från sin bucket list.

Exempel 2: En ung fotbollsspelare vill träffa sin idol, ett fotbollsproffs, men inser att risken för att göra bort sig är för stor och därför är det inte värt att gå fram och fråga efter autograf.

Nåja, så resonerar jag. Jag försöker inse min begränsning och göra det bästa av det. Det bästa jag kan göra är att vara realistisk och försöka göra en rimlig bedömning inför varje val jag ställs inför. Är det värt att göra det? Hur stora är riskerna? Vad vinner jag på att göra det? Jag försöker göra det bästa av min diagnos och i den processen ingår det att göra rätt val. Jag har lärt mig acceptera mina svagheter och mitt handikapp.

Over and out

Vi har nog alla en undermedveten "bucket list" ja. Och som aspergare inser man till slut att vissa punkter är oväntat lätta att pricka av medan andra är omöjliga. Vi har inte samma förutsättningar som andra.

Jag trivs med vardagen men på ett djupare plan får jag inget gjort. Jag är alldeles för lat för mitt eget bästa.

TORatANDET skrev:Visst finns det mycket både förtryck och egna brister.
Men genom att acceptera (=konstatera) dem,
och göra det bästa av vardagens möjligheter,
så trivs och utvecklas jag ganska bra (efter mina egna mått!)
Finns fler som gör det bästa av sina förutsättningar och är ganska nöjda med det?

Mycket bra skrivet, en realistisk inställning som funkar i praktiken. Gillar inte allt du skriver men det här och ditt nästa inlägg var mycket trevliga att läsa.

Att göra det bästa av sina förutsättningar kräver att det finns förutsättningar.
Om vi slapp drabbas av följdsjukdomar skulle säkerligen många fler av oss blomstra. Tyvärr kommer ångest, depressioner och liknande ivägen för många och hindrar dem från att öht komma framåt.

Jag har haft tur som fått förtidspension för ett fysiskt handikapp.
Dessutom är mitt barn vuxet, och jag har ingen annan familj att ta hänsyn till.

Jag gör som jag vill, och har anpassat min värld efter mina behov.

tahlia skrev:Att göra det bästa av sina förutsättningar kräver att det finns förutsättningar.
Om vi slapp drabbas av följdsjukdomar skulle säkerligen många fler av oss blomstra. Tyvärr kommer ångest, depressioner och liknande ivägen för många och hindrar dem från att öht komma framåt.

Men ångesten och depressionerna beror väl ofta på alla tillkortakommanden man gör på grund av sin AS, samt mobbing i vissa fall? I såna fall kanske man behöver "blomstra" först, för att slippa problemen. Det blir en ond cirkel helt enkelt, man kan inte blomstra för att man mår dåligt och man mår dåligt för att man inte blomstrar.

Huggorm skrev:Men ångesten och depressionerna beror väl ofta på alla tillkortakommanden man gör på grund av sin AS, samt mobbing i vissa fall?

Eller pga t ex energibrist, att se andra orka med ett vanligt liv och inte orka det själv.

tahlia skrev:Att göra det bästa av sina förutsättningar kräver att det finns förutsättningar.

Så är det verkligen. Tänkvärt.

Tja, det finns olika nivåer på självkännedom.

Första nivån är att man förstått att mycket som NTs gillar inte fungerar, och att man har "funktionshinder". Man skulle kunna kalla det "logiska ateistnivån", just för att många då avfärdat NTs syn på religion, och dessutom så har man förstått att det är svårt att dela känslor med NTs. Jag vill nog påstå att komma till den nivån inte ens på långa vägar är tillräckligt för ett bra liv, och depressioner och sånt lär vara vanligt.

Andra nivån är att man har förstått att med neurodiversitet så följer en mängd olika (udda) preferenser som man oftast mår bra av att bejaka. På den nivån så förkastar man funktionshinderstramset och inser att neurodiversitet är ett annat sätt att fungera. Att befinna sig här är bra mycket bättre, men helt tillfredsställande är det inte.

Tredje nivån är när man börjar förstå att man inte är en logisk zombie utan känslor. Kanske att man dessutom börjat utforska sina spirituella sidor. På denna nivå så förskastar man typiskt ateism och logiksynen som hör till första nivån.

Sedan finns det säkert sju nivåer till, men de är mestadels okända för de flesta. Där finns t.ex. naturliga ND relationer.

rdos skrev:Tja, det finns olika nivåer på självkännedom.

Första nivån är att man förstått att mycket som NTs gillar inte fungerar, och att man har "funktionshinder". Man skulle kunna kalla det "logiska ateistnivån", just för att många då avfärdat NTs syn på religion, och dessutom så har man förstått att det är svårt att dela känslor med NTs. Jag vill nog påstå att komma till den nivån inte ens på långa vägar är tillräckligt för ett bra liv, och depressioner och sånt lär vara vanligt.

Andra nivån är att man har förstått att med neurodiversitet så följer en mängd olika (udda) preferenser som man oftast mår bra av att bejaka. På den nivån så förkastar man funktionshinderstramset och inser att neurodiversitet är ett annat sätt att fungera. Att befinna sig här är bra mycket bättre, men helt tillfredsställande är det inte.

Tredje nivån är när man börjar förstå att man inte är en logisk zombie utan känslor. Kanske att man dessutom börjat utforska sina spirituella sidor. På denna nivå så förskastar man typiskt ateism och logiksynen som hör till första nivån.

Sedan finns det säkert sju nivåer till, men de är mestadels okända för de flesta. Där finns t.ex. naturliga ND relationer.

Nå ble jeg nysgjerrig. Vil du anse at dette er en refleksjon du har gjort, eller noe annet?
Hva betyr naturlige ND relasjoner?

Förtidspension = mycket tid och lite pengar.

Jag är loppiskungen Billiga böcker på loppis, nyare böcker läser man på bibblan, och skaffar senare på loppis/nätet/antikvariat om de är tillräckligt bra.

Promenad är bra och billig motion.



Men lik förbannat letar jag vettiga saker att göra med mitt liv.

Jag har fortfarande lite om tid. Dels tar jag på mig massa småsaker jag måste göra, dels har jag egna vardagsbestyr med återhämtning efter. Just tid verkar jag inte ha mer av än de som jobbar konstigt nog!

Men jag är ändå bra på att leva billigt. För mig finns det inte så mycket roliga saker pengar kan köpa iallafall.

Måste ändå säga att jag haft ett innehållsrikt liv i det att jag gjort många saker ingen annan verkar gjort.

Batte skrev:

rdos skrev:Tja, det finns olika nivåer på självkännedom.

Första nivån är att man förstått att mycket som NTs gillar inte fungerar, och att man har "funktionshinder". Man skulle kunna kalla det "logiska ateistnivån", just för att många då avfärdat NTs syn på religion, och dessutom så har man förstått att det är svårt att dela känslor med NTs. Jag vill nog påstå att komma till den nivån inte ens på långa vägar är tillräckligt för ett bra liv, och depressioner och sånt lär vara vanligt.

Andra nivån är att man har förstått att med neurodiversitet så följer en mängd olika (udda) preferenser som man oftast mår bra av att bejaka. På den nivån så förkastar man funktionshinderstramset och inser att neurodiversitet är ett annat sätt att fungera. Att befinna sig här är bra mycket bättre, men helt tillfredsställande är det inte.

Tredje nivån är när man börjar förstå att man inte är en logisk zombie utan känslor. Kanske att man dessutom börjat utforska sina spirituella sidor. På denna nivå så förskastar man typiskt ateism och logiksynen som hör till första nivån.

Sedan finns det säkert sju nivåer till, men de är mestadels okända för de flesta. Där finns t.ex. naturliga ND relationer.

Nå ble jeg nysgjerrig. Vil du anse at dette er en refleksjon du har gjort, eller noe annet?

Det kan man nog säga. Jag är väl på nivå fyra, på väg till nivå fem. Första nivån var jag på redan som tonåring. Andra nivån var jag på i början av 2000-talet. Tredje nivån för fem tio år sedan.

Problemet är lite att det finns folk som haft diagnoser i årtionden, och som fortfarande är kvar på nivå ett eller två, som sedan klagar på alla problem de har för att de ligger där.

Batte skrev:Hva betyr naturlige ND relasjoner?

Det är ett stort område. Första steget är att man är eller har varit i en relation med någon annan neurodivers, och att man då inte spelat några NT-roller utan varit naturlig. Det kan man väl kalla nivå fyra.

Femte nivån är att man insett att dejting och andra NT-beteenden på relationsområdet inte leder någonvart (denna del hör nog typiskt till nivå ett, men på nivå ett vill man anpassa sig till döds istället för att inse att det inte fungerar) och istället upptäckt hur det naturliga kontaktbeteendet fungerar.

kiddie skrev:Jag trivs med vardagen men på ett djupare plan får jag inget gjort.

Jag får en del utvecklande handlingar gjorda.
Men jag använder för mycket tid till undvikandebeteenden,
som varken är nyttiga (inkl. riktig vila) eller lustfyllda.
Ibland mer än halva min vakna dagar.
Jag jämför mig inte alls med andra!!
Men jag vill bli (ännu) bättre på att använda min tid så jag känner mig nöjd(are) på kvällarna.

Att optimera sin tidsanvändning är nivå ett.

rdos skrev:Att optimera sin tidsanvändning är nivå ett.

Låter typiskt NT-drag

slackern skrev:

rdos skrev:Att optimera sin tidsanvändning är nivå ett.

Låter typiskt NT-drag

Jo, precis, man är fast i NT-förväntningar att man måste optimera sin tidsanvändning isf att ha kommit till nästa steg där tid och få saker gjorda inte är det viktigaste. Därav nivå ett.