kiddie skrev:Jag tycker det värsta ändå är den attityden som kommit ganska nyligen. Innan så var folk mera solidariska och sa att kan man inte jobba ja då är det bara så, klart du ska få överleva iallafall. Det var lixom inget snack. Men nu drar man ut långtidssjukskrivna i politiken och beskriver dem som om de fastnat i ett missbruk. Jag hatar verkligen när de kallar det att man vant sig vid att gå hemma och att man är bidragsberoende som om det vore knar

Ja. Och något som retar mig är just detta att det är människor som verkligen behöver stöd som pekas ut som något slags snyltare (det handlar trots allt om solidariska försäkringar), som helst ska tvingas till något slags motprestation för sina bidrag, medan ROT-, RUT- och räntebidrag kallas för "avdrag" och framställs (i de två första fallen) som åtgärder för att få fler i (vitt) arbete, inte som understöd som folk borde skämmas för att ta emot.

Grrr.

kiddie skrev:Och folk har blivit hårdare. Innan hörde jag aldrig något som handlade om pengar, men nu får jag höra titt som tätt att Fy att man ska betala skatt till sådana som mig. Att de som lever på andras skattepengar ska skämmas jättemycket.

Så förbannat fräckt.

Nu börjar det bli dags för revolution. Till barrikaderna!

Sorry för att det här går OT från DV. Men det känns viktigt, det här också.

Fleure123 skrev:Lät som ni utbildades till att bli 50-tals-hemmafruar som då och då fick lämna hemmet för att koppla av med lite shopping.

Jamen där sa du det! Det var ju så. När vi lagade mat så fick man inte ta genvägar utan det skulle lagas som när sköterskorna var unga. Jag minns en valde fiskpinnar och remouladsås. Då fick man inte bara köpa dem frysta och en tub sås utan man skulle göra fiskpinnarna själv och röra ihop såsen själv med.

Det som skiljde var nog att det även ingick en slags gruppterapi eller vad man nu ska kalla det. Man skulle sitta och berätta saker och erkänna sina känslor, så gjorde man nog inte på 50-talet, för flummigt.

ankhat skrev:

kiddie skrev:Jag tycker det värsta ändå är den attityden som kommit ganska nyligen. Innan så var folk mera solidariska och sa att kan man inte jobba ja då är det bara så, klart du ska få överleva iallafall. Det var lixom inget snack. Men nu drar man ut långtidssjukskrivna i politiken och beskriver dem som om de fastnat i ett missbruk. Jag hatar verkligen när de kallar det att man vant sig vid att gå hemma och att man är bidragsberoende som om det vore knar

Ja. Och något som retar mig är just detta att det är människor som verkligen behöver stöd som pekas ut som något slags snyltare (det handlar trots allt om solidariska försäkringar), som helst ska tvingas till något slags motprestation för sina bidrag, medan ROT-, RUT- och räntebidrag kallas för "avdrag" och framställs (i de två första fallen) som åtgärder för att få fler i (vitt) arbete, inte som understöd som folk borde skämmas för att ta emot.

Grrr.

kiddie skrev:Och folk har blivit hårdare. Innan hörde jag aldrig något som handlade om pengar, men nu får jag höra titt som tätt att Fy att man ska betala skatt till sådana som mig. Att de som lever på andras skattepengar ska skämmas jättemycket.

Så förbannat fräckt.

Nu börjar det bli dags för revolution. Till barrikaderna!

Sorry för att det här går OT från DV. Men det känns viktigt, det här också.

Bra inlägg!

Haha, inte OT, bara en vidareutveckling av rubriken till typ "Vilken daglig verksamhet går du på och borde du inte gå därifrån?"

(Skriver jag som dock själv funderar på att börja på DV typ en gång i veckan när jag mår bättre. Om jag hittar något som känns vettigt och tror att jag kommer att orka med det. Jag känner mig lite socialt isolerad och lever i illusionen att det kanske går att hitta något som känns kul och utvecklande då ändå).

Flinta skrev:

Fleure123 skrev:

nisse skrev:Flinta, jag tycker att du är inne på en mycket intressant och relevant frågeställning angående daglig verksamhet och de miljöer som dessa aktiviteter hålls i. Långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa skuffas undan och hålls sysselsatta med allehanda aktiviteter som anses vara "utvecklande" och "stimulerande". Man skulle kunna säga att detta är apartheid light.

Förtydliga gärna hur du/ni menar, jag vet inte om jag riktigt förstår. Men är intresserad av att förstå!

(Framförallt unga) psykiskt allvarligt sjuka och funktionshindrade (oavsett om de har sysselsättning genom SoL (socialpsykiatrin) eller LSS (DV) som kämpar dagligdags för att överleva t ex socialt, ekonomiskt, psykiskt, medicinskt, som ska må bättre, letar mening, sammanhang och förväntas få ökat välbefinnande i lokaler med slitna möbler bland mormors kaffekoppar, väggbonader, möbler.. Jag ställer mig frågande till omfattningen av dessa tankar bakom hur man utformar verksamheterna - både inredning och innehåll. Deltagare är inte sällan hänvisade till avlagda kläder, som någon inte längre vill ha. Pga t ex dålig ekonomi och/eller ointresse. Att inte orka eller ha förmåga att ta hand om sig förstärker utsattheten och utanförskapen blir extra synbar för omgivningen.
Vi är hänvisade till att handla gammalt. uttjänt och förbrukat och förstärker faktumet.

Verksamheterna framkallar en känsla hos mig att dessa ställen är för människor som ingen annan vill ha, som är förbrukade, som man vill få att må bättre genom renoveringsprojekt av saker som vanliga människor inte längre vill ha. Vi uppmuntras aktivera oss ofta genom olika former av hantering av avfall, smutsigt arbete. Verksamheter flyttar ut i smutsiga industriområden utanför städerna. Verksamheterna får reklam genom miljöpris, kreativt nytänkande genom återanvändning av gamla saker, att utsatta får bidra och känna meningsfullhet, vara del av ett sammanhang, "integreras".. Någon måste alltid ta hand om andras "skit" men jag upplever detta gått till överdrift/in absurdum.

Utveckla med egna tankar och reflektioner om ni känner igen er i ovanstående. Eller hjälp mig med bättre formuleringar, sammanfattningar.

Bra skrivet!!

Dock detaljfrågor, fattar inte riktigt vad som menas med mormors gamla kaffekoppar och begagnade kläder. De DV:n jag kollat in menar sig ofta ha fräscha och kanske till och med nyrenoverade lokaler, och ligger inte i industriområden. Men jag har iför sig inte precis någon större överblick.

Dock tycker jag att det verkar vara så att det verkar vara rätt mycket pyssel och vuxendagis över det hela, så kanske inte leder vidare till något mera "substantiellt". Men det gäller alltså de ställen som jag har råkat kolla in. Och då mer hemsidor än IRL.

Sedan tycker jag faktiskt att det verkar som om man utnyttjar människor, får billig arbetskraft.

Själv tänkte jag nog hoppa på något "utvecklande" pyssel av något slag, OM jag börjar på ett DV. Typ mest lite miljöombyte då, kanske.

nisse skrev:Flinta, jag tycker att du är inne på en mycket intressant och relevant frågeställning angående daglig verksamhet och de miljöer som dessa aktiviteter hålls i. Långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa skuffas undan och hålls sysselsatta med allehanda aktiviteter som anses vara "utvecklande" och "stimulerande". Man skulle kunna säga att detta är apartheid light.

Fick jag motsvarande summa pengar direkt så skulle jag kunna hitta mycket bättre sysselsättning. Jag kunde gå en kurs till exempel, som var utvecklande och Kompetenshöjande på alldeles riktigt. Kurser av det slaget kostar pengar. Eller så kunde jag hyrt en lokal tillsammans med några andra. Men det har jag inte råd med nu.

kiddie skrev:

Fleure123 skrev:Lät som ni utbildades till att bli 50-tals-hemmafruar som då och då fick lämna hemmet för att koppla av med lite shopping.

Jamen där sa du det! Det var ju så. När vi lagade mat så fick man inte ta genvägar utan det skulle lagas som när sköterskorna var unga. Jag minns en valde fiskpinnar och remouladsås. Då fick man inte bara köpa dem frysta och en tub sås utan man skulle göra fiskpinnarna själv och röra ihop såsen själv med.

Det som skiljde var nog att det även ingick en slags gruppterapi eller vad man nu ska kalla det. Man skulle sitta och berätta saker och erkänna sina känslor, så gjorde man nog inte på 50-talet, för flummigt.

På 50-talet var det kanske farligt att prata för mycket om en del sorters känslor. Då kanske man hamnade på mentalsjukhus?

Hm, men på mentalsjukhus fanns kanske en del typer av sysselsättning och "daglig verksamhet"?!??

Jag går hem till mamma och äter upp hennes mat och använder hennes internet.

Fleure123 skrev:

Flinta skrev:

Fleure123 skrev:
Förtydliga gärna hur du/ni menar, jag vet inte om jag riktigt förstår. Men är intresserad av att förstå!

(Framförallt unga) psykiskt allvarligt sjuka och funktionshindrade (oavsett om de har sysselsättning genom SoL (socialpsykiatrin) eller LSS (DV) som kämpar dagligdags för att överleva t ex socialt, ekonomiskt, psykiskt, medicinskt, som ska må bättre, letar mening, sammanhang och förväntas få ökat välbefinnande i lokaler med slitna möbler bland mormors kaffekoppar, väggbonader, möbler.. Jag ställer mig frågande till omfattningen av dessa tankar bakom hur man utformar verksamheterna - både inredning och innehåll. Deltagare är inte sällan hänvisade till avlagda kläder, som någon inte längre vill ha. Pga t ex dålig ekonomi och/eller ointresse. Att inte orka eller ha förmåga att ta hand om sig förstärker utsattheten och utanförskapen blir extra synbar för omgivningen.
Vi är hänvisade till att handla gammalt. uttjänt och förbrukat och förstärker faktumet.

Verksamheterna framkallar en känsla hos mig att dessa ställen är för människor som ingen annan vill ha, som är förbrukade, som man vill få att må bättre genom renoveringsprojekt av saker som vanliga människor inte längre vill ha. Vi uppmuntras aktivera oss ofta genom olika former av hantering av avfall, smutsigt arbete. Verksamheter flyttar ut i smutsiga industriområden utanför städerna. Verksamheterna får reklam genom miljöpris, kreativt nytänkande genom återanvändning av gamla saker, att utsatta får bidra och känna meningsfullhet, vara del av ett sammanhang, "integreras".. Någon måste alltid ta hand om andras "skit" men jag upplever detta gått till överdrift/in absurdum.

Utveckla med egna tankar och reflektioner om ni känner igen er i ovanstående. Eller hjälp mig med bättre formuleringar, sammanfattningar.

Bra skrivet!!

Dock detaljfrågor, fattar inte riktigt vad som menas med mormors gamla kaffekoppar och begagnade kläder. De DV:n jag kollat in menar sig ofta ha fräscha och kanske till och med nyrenoverade lokaler, och ligger inte i industriområden. Men jag har iför sig inte precis någon större överblick.

Det syftas gissningsvis på loppisar, Erikshjälpen, Lions och sånt.
Verksamheter som handlar om återvinning, begagnat etc.

KrigarSjäl skrev:

Fleure123 skrev:

Flinta skrev:
(Framförallt unga) psykiskt allvarligt sjuka och funktionshindrade (oavsett om de har sysselsättning genom SoL (socialpsykiatrin) eller LSS (DV) som kämpar dagligdags för att överleva t ex socialt, ekonomiskt, psykiskt, medicinskt, som ska må bättre, letar mening, sammanhang och förväntas få ökat välbefinnande i lokaler med slitna möbler bland mormors kaffekoppar, väggbonader, möbler.. Jag ställer mig frågande till omfattningen av dessa tankar bakom hur man utformar verksamheterna - både inredning och innehåll. Deltagare är inte sällan hänvisade till avlagda kläder, som någon inte längre vill ha. Pga t ex dålig ekonomi och/eller ointresse. Att inte orka eller ha förmåga att ta hand om sig förstärker utsattheten och utanförskapen blir extra synbar för omgivningen.
Vi är hänvisade till att handla gammalt. uttjänt och förbrukat och förstärker faktumet.

Verksamheterna framkallar en känsla hos mig att dessa ställen är för människor som ingen annan vill ha, som är förbrukade, som man vill få att må bättre genom renoveringsprojekt av saker som vanliga människor inte längre vill ha. Vi uppmuntras aktivera oss ofta genom olika former av hantering av avfall, smutsigt arbete. Verksamheter flyttar ut i smutsiga industriområden utanför städerna. Verksamheterna får reklam genom miljöpris, kreativt nytänkande genom återanvändning av gamla saker, att utsatta får bidra och känna meningsfullhet, vara del av ett sammanhang, "integreras".. Någon måste alltid ta hand om andras "skit" men jag upplever detta gått till överdrift/in absurdum.

Utveckla med egna tankar och reflektioner om ni känner igen er i ovanstående. Eller hjälp mig med bättre formuleringar, sammanfattningar.

Bra skrivet!!

Dock detaljfrågor, fattar inte riktigt vad som menas med mormors gamla kaffekoppar och begagnade kläder. De DV:n jag kollat in menar sig ofta ha fräscha och kanske till och med nyrenoverade lokaler, och ligger inte i industriområden. Men jag har iför sig inte precis någon större överblick.

Det syftas gissningsvis på loppisar, Erikshjälpen, Lions och sånt.
Verksamheter som handlar om återvinning, begagnat etc.

Tack för svar, Krigarsjäl.

Och, OJ!!! Jag hade inte fattat att det var så här, jag är riktigt chockad! Jag trodde att det var folk med riktig lön och ideellt verksamma som drev runt hjälpverksamhet. Inte att det var daglig verksamhet för funktionsnedsatta.

De som är anordnare av daglig verksamhet får väl en relativt rejält tilltagen slant för att vara "arbetsgivare"?

kiddie skrev:Jag ska börja på någon aktivitet senare i år. Men har INGA idéer. Jag ska sitta ner med nån slags assistent då och komma fram till vad jag vill göra. Men sedan ska ju det man vill göra passa med vad som finns med. Jag är jävligt kräsen när det handlar om att jobba gratis. Då ska det vara ngt som ger mig ngt.

Va fan kan man jobba med egentligen?

Vaddå sitta med en assistent och komma fram till vad du vill göra? Jag fick en lista på DV:n som fanns att välja på, men det finns inte plats på alla eller att det ligger för långt bort och så vidare. Men hur mycket som helst finns inte att välja på. Det är inte precis som att välja yrke, utan mer begränsat utbud.

Och förresten valde jag nog fel yrke, så nu gäller det fan att välja rätt DV.

KrigarSjäl skrev:Döden före LSS
Böldpesten före AAF
Rekordhagelmisär före Hab

Hm... Hellre LSS än döden för min del.

Har du alltid varit bra på att "fixa livet" själv? Och vara mkt själv?

Jag funderar på om det är något man kan öva upp mera.

Eller om det är så att vissa av oss med asperger- diagnos trots sociala svårigheter ändå har vissa sociala behov. Alltså på det viset att man längtar iväg på en aktivitet av det här slaget för att man börjar ledsna på att "bara" vara hemma.

Jag har inga problem med att vara själv.
Hellre själv än tillsammans med andra i dåliga sociala sammanhang.
För egen del räknar jag allt i LSS-väg som dåligt, och det är inget jag säger för att göra mig märkvärdig på nåt sätt. Har varit där och sett med egna ögon och det är ingenting för mig.

Bara för att jag är aspie ska jag inte behöva finna mig i att bli bemött som en mindre vetande, som en utvecklingsstörd, och på såna ställen formligen dryper väggarna av dåliga attityder och unken handikappkultur.

I den mån jag upplever min situation som torftig ser jag det som en av livets kalla realiteter och gillar läget, som en samuraj eller nåt.
Jag kan i alla fall gå med högt huvud.

Man måste komma ihåg att de som arbetar på DV. Hab mm som handledare, föreståndare etc bara är där för lönens skull.
Jag har inget intresse av att socialisera under sådana assymetriska former.
Deras yrkesroll medför dessutom dåliga attityder automatiskt.
Det finns ett par huvudsakliga dåliga attityder som ALLTID förekommer i dessa yrken, på såna ställen.

-Den kyliga professionalismen, distansen.
De hycklar deltagande och värme.
Detta märks alltid då den riktiga genuina värmen som finns mellan människor som gillar att hänga med varandra saknas.

-Den nedlåtande vänligheten.
Dalt, pjåsk, tala till deltagare som om de vore barn och sätta ribban därefter.
Påklistrade gulliga attityder.

-Det illa dolda föraktet.
Detta finns hos båda varianterna och syns i regel på trötta, uttråkade miner, snörpiga mungipor och blickar.

Alla varianter är förolämpande mot människor med normal eller hög intelligens.

Det spelar ingen roll hur man som deltagare/brukare uppför sig, vad man säger och inte säger.
Eftersom rollerna från början är stadfästa och tydligt åtskilda.
Det är vi och dom.
Inte ett enda stort vi, även om man försöker få det att verka som det.
Men det är alltså bedrägeri att låtsas om detta "vi".

Folk som arbetar inom omsorgen ser deltagare/brukare som vårdobjekt - inte som medmänniskor, kompisar, kolleger, medborgare eller grannar.
Relationen blir alltså assymetrisk och kommunikation/bemötande därefter.

Har märkt att de som arbetar inom omsorgen blir ställda, obekväma och rentav förolämpade om man som brukare bemöter dom jämlikt och med gott självförtroende.
De vill att man ska foga in sig i rollen som vårdobjekt och förväntar sig att man ska uppföra sig som ett sånt.

Det om något vittnar om en mycket dålig attityd.


Eftersom det här aldrig någonsin sägs på Hab, DV, andra omsorgsinstitutioners kontor när man sitter där finns det ett värde i att vi som varit där och upplevt kan berätta om faktiska omständigheter.

Pratar du med en omsorgskurator är allting frid och fröjd och toppen på såna ställen och en jättebra "meningsfull sysselsättning" som passar alla som har rätt till stöd enligt LSS.

Fleure123 skrev:Vaddå sitta med en assistent och komma fram till vad du vill göra? Jag fick en lista på DV:n som fanns att välja på, men det finns inte plats på alla eller att det ligger för långt bort och så vidare.

Det verkar inte som vi har några speciella externa platser kommunen har kontrakt med. Har man inte intern DV här så måste man hitta en arbetsgivare som kan ta emot en.

KrigarSjäl skrev:
Pratar du med en omsorgskurator är allting frid och fröjd och toppen på såna ställen och en jättebra "meningsfull sysselsättning" som passar alla som har rätt till stöd enligt LSS.

Ja så är det, smått tragikomiskt. Kanske blir det extra påtagligt för de som diagnosticerats efter att de gått in i väggen efter karriärer i akademiska yrken och söker stöd hos hab (t ex för att få bättre struktur i vardagen)?

KrigarSjäl skrev:Jag har inga problem med att vara själv.
Hellre själv än tillsammans med andra i dåliga sociala sammanhang.
För egen del räknar jag allt i LSS-väg som dåligt, och det är inget jag säger för att göra mig märkvärdig på nåt sätt. Har varit där och sett med egna ögon och det är ingenting för mig.

Bara för att jag är aspie ska jag inte behöva finna mig i att bli bemött som en mindre vetande, som en utvecklingsstörd, och på såna ställen formligen dryper väggarna av dåliga attityder och unken handikappkultur.

I den mån jag upplever min situation som torftig ser jag det som en av livets kalla realiteter och gillar läget, som en samuraj eller nåt.
Jag kan i alla fall gå med högt huvud.

Man måste komma ihåg att de som arbetar på DV. Hab mm som handledare, föreståndare etc bara är där för lönens skull.
Jag har inget intresse av att socialisera under sådana assymetriska former.
Deras yrkesroll medför dessutom dåliga attityder automatiskt.
Det finns ett par huvudsakliga dåliga attityder som ALLTID förekommer i dessa yrken, på såna ställen.

-Den kyliga professionalismen, distansen.
De hycklar deltagande och värme.
Detta märks alltid då den riktiga genuina värmen som finns mellan människor som gillar att hänga med varandra saknas.

-Den nedlåtande vänligheten.
Dalt, pjåsk, tala till deltagare som om de vore barn och sätta ribban därefter.
Påklistrade gulliga attityder.

-Det illa dolda föraktet.
Detta finns hos båda varianterna och syns i regel på trötta, uttråkade miner, snörpiga mungipor och blickar.

Alla varianter är förolämpande mot människor med normal eller hög intelligens.

Det spelar ingen roll hur man som deltagare/brukare uppför sig, vad man säger och inte säger.
Eftersom rollerna från början är stadfästa och tydligt åtskilda.
Det är vi och dom.
Inte ett enda stort vi, även om man försöker få det att verka som det.
Men det är alltså bedrägeri att låtsas om detta "vi".

Ja, det stämmer generellt med mina erfarenheter också. Men sedan har jag också varit med om att gränserna suddats ut på ett oansvarigt sätt, vilket inte blir bra det heller, för de finns ju ändå där, det är ju ändå assymetriskt och inte är det heller för min skull de suddas ut. Det blir bara ännu mer uppfuckat. Det finns sjuka människor som väljer den här typen av jobb för att de går igång på makt och av att utnyttja människor i beroendeställning på ena eller andra sättet. De har sina egna dolda agendor som man bara kan gissa sig till.

Flinta skrev:

KrigarSjäl skrev:
Pratar du med en omsorgskurator är allting frid och fröjd och toppen på såna ställen och en jättebra "meningsfull sysselsättning" som passar alla som har rätt till stöd enligt LSS.

Ja så är det, smått tragikomiskt. Kanske blir det extra påtagligt för de som diagnosticerats efter att de gått in i väggen efter karriärer i akademiska yrken och söker stöd hos hab (t ex för att få bättre struktur i vardagen)?

Ja, det blir lätt absurt om man fått diagnos i hög ålder, efter att ha gått in i väggen. Jag brukar dela in livet i före och efter diagnosen.

malplacee skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag har inga problem med att vara själv.
Hellre själv än tillsammans med andra i dåliga sociala sammanhang.
För egen del räknar jag allt i LSS-väg som dåligt, och det är inget jag säger för att göra mig märkvärdig på nåt sätt. Har varit där och sett med egna ögon och det är ingenting för mig.

Bara för att jag är aspie ska jag inte behöva finna mig i att bli bemött som en mindre vetande, som en utvecklingsstörd, och på såna ställen formligen dryper väggarna av dåliga attityder och unken handikappkultur.

I den mån jag upplever min situation som torftig ser jag det som en av livets kalla realiteter och gillar läget, som en samuraj eller nåt.
Jag kan i alla fall gå med högt huvud.

Man måste komma ihåg att de som arbetar på DV. Hab mm som handledare, föreståndare etc bara är där för lönens skull.
Jag har inget intresse av att socialisera under sådana assymetriska former.
Deras yrkesroll medför dessutom dåliga attityder automatiskt.
Det finns ett par huvudsakliga dåliga attityder som ALLTID förekommer i dessa yrken, på såna ställen.

-Den kyliga professionalismen, distansen.
De hycklar deltagande och värme.
Detta märks alltid då den riktiga genuina värmen som finns mellan människor som gillar att hänga med varandra saknas.

-Den nedlåtande vänligheten.
Dalt, pjåsk, tala till deltagare som om de vore barn och sätta ribban därefter.
Påklistrade gulliga attityder.

-Det illa dolda föraktet.
Detta finns hos båda varianterna och syns i regel på trötta, uttråkade miner, snörpiga mungipor och blickar.

Alla varianter är förolämpande mot människor med normal eller hög intelligens.

Det spelar ingen roll hur man som deltagare/brukare uppför sig, vad man säger och inte säger.
Eftersom rollerna från början är stadfästa och tydligt åtskilda.
Det är vi och dom.
Inte ett enda stort vi, även om man försöker få det att verka som det.
Men det är alltså bedrägeri att låtsas om detta "vi".

Ja, det stämmer generellt med mina erfarenheter också. Men sedan har jag också varit med om att gränserna suddats ut på ett oansvarigt sätt, vilket inte blir bra det heller, för de finns ju ändå där, det är ju ändå assymetriskt och inte är det heller för min skull de suddas ut. Det blir bara ännu mer uppfuckat. Det finns sjuka människor som väljer den här typen av jobb för att de går igång på makt och av att utnyttja människor i beroendeställning på ena eller andra sättet. De har sina egna dolda agendor som man bara kan gissa sig till.

Flinta skrev:

KrigarSjäl skrev:
Pratar du med en omsorgskurator är allting frid och fröjd och toppen på såna ställen och en jättebra "meningsfull sysselsättning" som passar alla som har rätt till stöd enligt LSS.

Ja så är det, smått tragikomiskt. Kanske blir det extra påtagligt för de som diagnosticerats efter att de gått in i väggen efter karriärer i akademiska yrken och söker stöd hos hab (t ex för att få bättre struktur i vardagen)?

Ja, det blir lätt absurt om man fått diagnos i hög ålder, efter att ha gått in i väggen. Jag brukar dela in livet i före och efter diagnosen.

Hängde inte med i precis alla svängar/tankegångar här, men kände - tyvärr - igen (mig i) mycket. :/

KrigarSjäl skrev:Jag har inga problem med att vara själv.
Hellre själv än tillsammans med andra i dåliga sociala sammanhang.
För egen del räknar jag allt i LSS-väg som dåligt, och det är inget jag säger för att göra mig märkvärdig på nåt sätt. Har varit där och sett med egna ögon och det är ingenting för mig.

Bara för att jag är aspie ska jag inte behöva finna mig i att bli bemött som en mindre vetande, som en utvecklingsstörd, och på såna ställen formligen dryper väggarna av dåliga attityder och unken handikappkultur.

I den mån jag upplever min situation som torftig ser jag det som en av livets kalla realiteter och gillar läget, som en samuraj eller nåt.
Jag kan i alla fall gå med högt huvud.

Man måste komma ihåg att de som arbetar på DV. Hab mm som handledare, föreståndare etc bara är där för lönens skull.
Jag har inget intresse av att socialisera under sådana assymetriska former.
Deras yrkesroll medför dessutom dåliga attityder automatiskt.
Det finns ett par huvudsakliga dåliga attityder som ALLTID förekommer i dessa yrken, på såna ställen.

-Den kyliga professionalismen, distansen.
De hycklar deltagande och värme.
Detta märks alltid då den riktiga genuina värmen som finns mellan människor som gillar att hänga med varandra saknas.

-Den nedlåtande vänligheten.
Dalt, pjåsk, tala till deltagare som om de vore barn och sätta ribban därefter.
Påklistrade gulliga attityder.

-Det illa dolda föraktet.
Detta finns hos båda varianterna och syns i regel på trötta, uttråkade miner, snörpiga mungipor och blickar.

Alla varianter är förolämpande mot människor med normal eller hög intelligens.

Det spelar ingen roll hur man som deltagare/brukare uppför sig, vad man säger och inte säger.
Eftersom rollerna från början är stadfästa och tydligt åtskilda.
Det är vi och dom.
Inte ett enda stort vi, även om man försöker få det att verka som det.
Men det är alltså bedrägeri att låtsas om detta "vi".

Väldigt bra skrivet, Krigarsjäl! (Samt även det inlägg som följde på det). Och jag måste ju - tyvärr - ge dig rätt i mycket.

kiddie skrev:Jag hade en annan aktivitet ett tag än DV och vi fick baka och bre mackor och sådant. Men vi var strängeligen förbjudna att äta av det och ville vi det så fick vi betala fullpris plus att vi inte fick äta i kundernas matvrå för de ville inte att idioterna skulle visa sig där. Äta en macka där kostade 30 spänn. Av det man själv bakat. Plus att man fick sitta i en skrubb.

Fint inlägg!

Jag går på dv. Det är ett jättebra ställe i Nynäshamn. Med härlig, fantastisk personal.

Modesty skrev:Jag går på dv. Det är ett jättebra ställe i Nynäshamn. Med härlig, fantastisk personal.

Vad gör du på din DV? Hur ser dagarna ut?

malplacee skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag har inga problem med att vara själv.
Hellre själv än tillsammans med andra i dåliga sociala sammanhang.
För egen del räknar jag allt i LSS-väg som dåligt, och det är inget jag säger för att göra mig märkvärdig på nåt sätt. Har varit där och sett med egna ögon och det är ingenting för mig.

Bara för att jag är aspie ska jag inte behöva finna mig i att bli bemött som en mindre vetande, som en utvecklingsstörd, och på såna ställen formligen dryper väggarna av dåliga attityder och unken handikappkultur.

I den mån jag upplever min situation som torftig ser jag det som en av livets kalla realiteter och gillar läget, som en samuraj eller nåt.
Jag kan i alla fall gå med högt huvud.

Man måste komma ihåg att de som arbetar på DV. Hab mm som handledare, föreståndare etc bara är där för lönens skull.
Jag har inget intresse av att socialisera under sådana assymetriska former.
Deras yrkesroll medför dessutom dåliga attityder automatiskt.
Det finns ett par huvudsakliga dåliga attityder som ALLTID förekommer i dessa yrken, på såna ställen.

-Den kyliga professionalismen, distansen.
De hycklar deltagande och värme.
Detta märks alltid då den riktiga genuina värmen som finns mellan människor som gillar att hänga med varandra saknas.

-Den nedlåtande vänligheten.
Dalt, pjåsk, tala till deltagare som om de vore barn och sätta ribban därefter.
Påklistrade gulliga attityder.

-Det illa dolda föraktet.
Detta finns hos båda varianterna och syns i regel på trötta, uttråkade miner, snörpiga mungipor och blickar.

Alla varianter är förolämpande mot människor med normal eller hög intelligens.

Det spelar ingen roll hur man som deltagare/brukare uppför sig, vad man säger och inte säger.
Eftersom rollerna från början är stadfästa och tydligt åtskilda.
Det är vi och dom.
Inte ett enda stort vi, även om man försöker få det att verka som det.
Men det är alltså bedrägeri att låtsas om detta "vi".

Ja, det stämmer generellt med mina erfarenheter också. Men sedan har jag också varit med om att gränserna suddats ut på ett oansvarigt sätt, vilket inte blir bra det heller, för de finns ju ändå där, det är ju ändå assymetriskt och inte är det heller för min skull de suddas ut. Det blir bara ännu mer uppfuckat. Det finns sjuka människor som väljer den här typen av jobb för att de går igång på makt och av att utnyttja människor i beroendeställning på ena eller andra sättet. De har sina egna dolda agendor som man bara kan gissa sig till.

Flinta skrev:

KrigarSjäl skrev:
Pratar du med en omsorgskurator är allting frid och fröjd och toppen på såna ställen och en jättebra "meningsfull sysselsättning" som passar alla som har rätt till stöd enligt LSS.

Ja så är det, smått tragikomiskt. Kanske blir det extra påtagligt för de som diagnosticerats efter att de gått in i väggen efter karriärer i akademiska yrken och söker stöd hos hab (t ex för att få bättre struktur i vardagen)?

Ja, det blir lätt absurt om man fått diagnos i hög ålder, efter att ha gått in i väggen. Jag brukar dela in livet i före och efter diagnosen.

Varför blir det extra absurt vid diagnos i hög ålder? Jag fattade inte riktigt...

Ja, det kanske var klantigt uttryckt, för det är nog absurt i vilket fall som helst, men jag menade bara att hålla med om det Flinta var inne på. Man har levt sitt liv som som vem som helst av dem som jobbar på den där DV:n. Det kanske rentutav finns före detta kollegor eller klasskamrater bland personalen (jag har råkat ut för båda, tyvärr). Och så kommer man dit och ska plötsligt behandlas som ett barn, en mindre vetande, av dem.

Nu är ju den sortens behandling givetvis förnedrande i vilket fall som helst. Och jag kan ju inte heller veta hur det är att diagnosticeras i ung ålder, så kan inte jämföra. Men det är inte kul att träffa personer som några år tidigare i livet hade behandlat en som en jämlike, på en daglig verksamhet där de är personal och man själv är brukare.