Autistisk mamma med autistiskt barn
27 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Autistisk mamma med autistiskt barn
Ja, vad gör man då?
Eftersom jag har högfungerande autism och sonen mer lågfungerande plus stark praktisk begåvning, medan min är teoretisk, så har jag tyckt att vi kunnat stödja varandra. Trodde mitt arbete var slut, nästan, då grabben fick viss arbetsskada och ny utbildning via aktivitetsstöd ej går att få.
Så jag står på spelruta 1 igen, men utan kraft att börja om.
Folk tycker jag ska flytta ut sonen, som har vännerna i en stad och arbetet i en annan. Han har inte råd med två lägenheter och kan inte överleva utan sina vänner. Det tar lång tid att få en vän om man är autistisk.
Folk tycker jag ska skaffa godeman, men väldigt många av dessa förskingrar ju. Har erfarenhet, genom andra, av förvaltare som är rent grymma. Dessutom betalar de väl mest räkningar och kontrollerar ekonomin. Inte driver de väl arbetsskadeärenden, försöker utverka klientens mänskliga rättigheter och fungerar som försvarsadvokater, syokonsulenter och personliga ombud?
Jag är som en multimaskin. Tar kontakter med samhället och driver frågor tills samhället hostar upp den hjälp som behövs. Inte gör väl godemän sådant?
Att bara installera sitt barn i en lägenhet vid en viss ålder, koppla in den extremt bristfälliga hjälp som samhället ger och se på medan allt går åt helvete - är det det rätta? I vissa kulturer flyttar ogifta barn aldrig ut. Är den svenska den enda rätta?
Svenskarna håller inte ihop i kärn- och storfamiljer. Vi SKA inte ta hand om varandra utan det ska SAMHÄLLET. Vilket samhälle? Högerspökets? Är den samhällshjälp som nu finns tillräckligt bra för att föräldern ska kunna luta sig tillbaka i TV-soffan och ta det lugnt?
För t ex thailändare är det självklart att man tar hand om varandra inom familjen. De är så goa och varma. Är det inte dags att vi svenskar inser att folkhemmet har rasat och att VI MÅSTE TA HAND OM VARANDRA?
Eftersom jag har högfungerande autism och sonen mer lågfungerande plus stark praktisk begåvning, medan min är teoretisk, så har jag tyckt att vi kunnat stödja varandra. Trodde mitt arbete var slut, nästan, då grabben fick viss arbetsskada och ny utbildning via aktivitetsstöd ej går att få.
Så jag står på spelruta 1 igen, men utan kraft att börja om.
Folk tycker jag ska flytta ut sonen, som har vännerna i en stad och arbetet i en annan. Han har inte råd med två lägenheter och kan inte överleva utan sina vänner. Det tar lång tid att få en vän om man är autistisk.
Folk tycker jag ska skaffa godeman, men väldigt många av dessa förskingrar ju. Har erfarenhet, genom andra, av förvaltare som är rent grymma. Dessutom betalar de väl mest räkningar och kontrollerar ekonomin. Inte driver de väl arbetsskadeärenden, försöker utverka klientens mänskliga rättigheter och fungerar som försvarsadvokater, syokonsulenter och personliga ombud?
Jag är som en multimaskin. Tar kontakter med samhället och driver frågor tills samhället hostar upp den hjälp som behövs. Inte gör väl godemän sådant?
Att bara installera sitt barn i en lägenhet vid en viss ålder, koppla in den extremt bristfälliga hjälp som samhället ger och se på medan allt går åt helvete - är det det rätta? I vissa kulturer flyttar ogifta barn aldrig ut. Är den svenska den enda rätta?
Svenskarna håller inte ihop i kärn- och storfamiljer. Vi SKA inte ta hand om varandra utan det ska SAMHÄLLET. Vilket samhälle? Högerspökets? Är den samhällshjälp som nu finns tillräckligt bra för att föräldern ska kunna luta sig tillbaka i TV-soffan och ta det lugnt?
För t ex thailändare är det självklart att man tar hand om varandra inom familjen. De är så goa och varma. Är det inte dags att vi svenskar inser att folkhemmet har rasat och att VI MÅSTE TA HAND OM VARANDRA?
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Ja man måste ta hand om varandra men du kommer inte alltid att finnas där.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Målet är ju att ens barn ska bli självständigt och klara sig självt. Men när det sociala skyddsnätet inte fungerar, så blir det familjen som får ställa upp.
Men det verkar bara vara du som är hans familj. Är inte hans far involverad alls? Finns det inga andra släktingar som kan hjälpa till?
Det verkar vara en så svår kamp att föra för dig ensam, du som själv är drabbad. Har du ringt personliga ombudet i din el hans hemstad? Ursäkta om du redan skrivit om det, mitt minne är inte så bra.
Sänder dig mina tankar och lyckönskningar, tyvärr det enda jag kan göra.
Men det verkar bara vara du som är hans familj. Är inte hans far involverad alls? Finns det inga andra släktingar som kan hjälpa till?
Det verkar vara en så svår kamp att föra för dig ensam, du som själv är drabbad. Har du ringt personliga ombudet i din el hans hemstad? Ursäkta om du redan skrivit om det, mitt minne är inte så bra.
Sänder dig mina tankar och lyckönskningar, tyvärr det enda jag kan göra.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Bjäbbmonstret skrev:Ja man måste ta hand om varandra men du kommer inte alltid att finnas där.
Nej, så är det, men sonens fastrar, mostrar, släktingar andra...Det är ju så det funkar i många andra länder.
Så är det ju inte här. Samhället ska ta vid och jag behöver ju ha hjälp, men frågan är: Finns den hjälp som behövs?
Vem ska jag lämna över till? Jag är av den fasta åsikten att autism är en ojämn begåvning, dvs en begåvning, och att det handlar om att passa in oss i rätt fack - då kan det fungera. Om jag släpper taget helt så är det möjligt att grabben blir sjukpensionär, nej, jag menar bidragstagare. Nja, det blir väl socialbidrag nu när sjukersättningen svajar...
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Debbido skrev:Bjäbbmonstret skrev:Ja man måste ta hand om varandra men du kommer inte alltid att finnas där.
Nej, så är det, men sonens fastrar, mostrar, släktingar andra...Det är ju så det funkar i många andra länder.
Fast man kan ju inte begära att släktingar ska gew upp sina liv för att hjälpa och finnas till för en handikappad person...tycker inte jag iaf.
Svårt sånt där men att ta på sig att ställa upp för nån som behöver hjälp innebär ju att man måste ge upp mycket av sitt eget liv, och det är ett rätt så stort offer att göra. Ska man ställa upp på det så kanske man måste offra fritidsintressen och umgänge med kompisar och så..
Senast redigerad av Moggy 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Målet är ju att ens barn ska bli självständigt och klara sig självt. Men när det sociala skyddsnätet inte fungerar, så blir det familjen som får ställa upp.
Men det verkar bara vara du som är hans familj. Är inte hans far involverad alls? Finns det inga andra släktingar som kan hjälpa till?
Det verkar vara en så svår kamp att föra för dig ensam, du som själv är drabbad. Har du ringt personliga ombudet i din el hans hemstad? Ursäkta om du redan skrivit om det, mitt minne är inte så bra.
Sänder dig mina tankar och lyckönskningar, tyvärr det enda jag kan göra.
Tack för din medkänsla!
Hans pappa är en tyst, passiv autist som inte kan stötta på något sätt.
Han är omgift och har bara brytt sig om den nya fruns barn. En av dessa visade sig nyligen också vara autistisk .Kan det vara en epidemi?
De talade varmt om den hjälp grabben nu fått ifrån Karolinska, som utreder både hälsa och arbetsmöjligheter och har fixat god man. Fast då har ju grabben först flyttats ut för att klara sig själv, skaffat sig skulder på hundratusentals kronor etc. Kul, kul, att det finns hjälp i Stockholm, men vi är inte där.
Jag kan som sagt också låta det gå åt helvete för min son och sedan hoppas att skuldsanerare och godemän hoppar in i bilden. Men den som det går åt helvete för är nu mig, som lånar ut 3000 kr i månaden tills jag blivit uteliggare...
Kanske finns det lösningar, vad vet jag. Jag är 100 % deprimerad. Jag har satsat mitt liv på att ordna det här så ska ska den jävla kapitalistdåren till arbetsgivare satsa alla sina pengar på en massa sportbilar och ingenting på ventilationsanläggning i lackeringslokalen
Jag kämpar en ojämn kamp med mig själv. Jag VET att jag kan fälla honom via AV om jag ligger på, men då blir ju grabben arbetslös, eftersom det blir verksamhetsförbud - och då står vi där med skulderna.
Bakåt i tiden: 28 års lidande då det var MITT fel att babyn inte reagerade normalt, MITT fel hela jävla skoltiden då man trodde att jag aldrig läste en enda läxa med honom eller rörde honom. MITT FEL hela denna långa tid. Jag har psykologpapper på att jag förstört honom för gott. Detta skrevs innan han fått diagnos. Det är ett obeskrivligt lidande jag genomgått p g a min son, en blödande kärlek som försökt ordna upp det som inte gick att ordna upp.
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Debbido skrev:De talade varmt om den hjälp grabben nu fått ifrån Karolinska, som utreder både hälsa och arbetsmöjligheter och har fixat god man. Fast då har ju grabben först flyttats ut för att klara sig själv, skaffat sig skulder på hundratusentals kronor etc. Kul, kul, att det finns hjälp i Stockholm, men vi är inte där.
Jag kan som sagt också låta det gå åt helvete för min son och sedan hoppas att skuldsanerare och godemän hoppar in i bilden. Men den som det går åt helvete för är nu mig, som lånar ut 3000 kr i månaden tills jag blivit uteliggare...
Han är vuxen och jag tycker inte du ska offra ditt livoch välfärd för att han dragit på sig skulder.
Tror du att pengarna du ger honom kommer att lösa hans problem eller är det bara en tillfällig hjälp där problemen ändå kommer att finnas kvar?
Jag förstår att det är känsligt när det handlar om en son, men personligen tycker jag att man måste se till sig själv i förta hand och ska man hjälpa andra så ska det vara med resurser som man klarar av att avvara.
Senast redigerad av Moggy 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Moggy skrev:Debbido skrev:Bjäbbmonstret skrev:Ja man måste ta hand om varandra men du kommer inte alltid att finnas där.
Nej, så är det, men sonens fastrar, mostrar, släktingar andra...Det är ju så det funkar i många andra länder.
Fast man kan ju inte begära att släktingar ska gew upp sina liv för att hjälpa och finnas till för en handikappad person...tycker inte jag iaf.
Svårt sånt där men att ta på sig att ställa upp för nån som behöver hjälp innebär ju att man måste ge upp mycket av sitt eget liv, och det är ett rätt så stort offer att göra. Ska man ställa upp på det så kanske man måste offra fritidsintressen och umgänge med kompisar och så..
Under min tid i Holland umgicks jag med en familj där mannens syster hade dött i en olycka. Hon var autistisk (Det är nog en epidemi!) Hon fick emotionell och i viss mån ekonomisk stöttning från brodern. Hon åt middag hos familjen och gick ut och in som en familjemedlem.
I de flesta länder utanför Norden ställer man upp på de handikappade i någon mån. Visst, i vissa fattiga länder låser man in dårarna och kastar bort nycklarna.
Jag anser det normalt att ge sitt liv för någon man älskar, men det kanske är en kristen skada? Fast, jag ville helst slippa. Trodde jag hade offrat klart, men nu ser jag inte slutet av offervägen.
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Moggy skrev:Debbido skrev:De talade varmt om den hjälp grabben nu fått ifrån Karolinska, som utreder både hälsa och arbetsmöjligheter och har fixat god man. Fast då har ju grabben först flyttats ut för att klara sig själv, skaffat sig skulder på hundratusentals kronor etc. Kul, kul, att det finns hjälp i Stockholm, men vi är inte där.
Jag kan som sagt också låta det gå åt helvete för min son och sedan hoppas att skuldsanerare och godemän hoppar in i bilden. Men den som det går åt helvete för är nu mig, som lånar ut 3000 kr i månaden tills jag blivit uteliggare...
Han är vuxen och jag tycker inte du ska offra ditt livoch välfärd för att han dragit på sig skulder.
Tror du att pengarna du ger honom kommer att lösa hans problem eller är det bara en tillfällig hjälp där problemen ändå kommer att finnas kvar?
Jag förstår att det är känsligt när det handlar om en son, men personligen tycker jag att man måste se till sig själv i förta hand och ska man hjälpa andra så ska det vara med resurser som man klarar av att avvara.
Det går att resonera så när det gäller andra men inte när det gäller ens barn. Jag vet inte om det beror på kärlek el skuldkänslor (det är mitt fel att mitt barn föddes, alltså är alla hans/hennes lidanden också mitt fel).
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Moggy skrev:
Han är vuxen och jag tycker inte du ska offra ditt livoch välfärd för att han dragit på sig skulder.
Tror du att pengarna du ger honom kommer att lösa hans problem eller är det bara en tillfällig hjälp där problemen ändå kommer att finnas kvar?
Jag förstår att det är känsligt när det handlar om en son, men personligen tycker jag att man måste se till sig själv i förta hand och ska man hjälpa andra så ska det vara med resurser som man klarar av att avvara.
Det handlar om reparationsutgifter på fordonen, där jag krävt försäljning av MC, men som sagt, fel tid att sälja. Efterdyningar av semestern. Minskad lön p g a minskat behov av arbete, bilbranchen krisar.
Om jag inte ger honom pengarna kan han inte resa till jobbet och betala för vandrarhemmet. Visst, han kanske klarar sig nästa månad, men kanske inte...Otryggheten slukar mig.
Om jag inte ger honom pengar så blir han ju avskedad. Jag har ju sagt ifrån att hädanefter kommer jag att ha synpunkter på sånt han vill köpa. Men nu är nu, ett nu som inte går så mycket att göra åt. Besvikelsen över att han inte klarar sin ekonomi, vilket han tidigare gjort är enorm. Han har nog låtit sig styras för mycket av flickvännen som är resoman.
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Moggy skrev:Tror du att pengarna du ger honom kommer att lösa hans problem eller är det bara en tillfällig hjälp där problemen ändå kommer att finnas kvar?
Jag förstår att det är känsligt när det handlar om en son, men personligen tycker jag att man måste se till sig själv i förta hand och ska man hjälpa andra så ska det vara med resurser som man klarar av att avvara.
Det går att resonera så när det gäller andra men inte när det gäller ens barn. Jag vet inte om det beror på kärlek el skuldkänslor (det är mitt fel att mitt barn föddes, alltså är alla hans/hennes lidanden också mitt fel).
Just så, det är mitt barn och jag kan inte låta honom gå under och göra ingenting. Och, som han har lidit! Därför att jag satte honom till världen. Ja, det är mitt fel. Att det inte fanns en liten grupp i skolan där han kunde få ro att lära sig något, slippa mobbning. Det är inte mitt fel. Jag satte ett barn till världen - en värld som ser ned på och stöter bort autistiska människor. Varför gjorde jag det? Jag tvekade länge, men vi föräldrar hade inga diagnoser. Vi visste inte...
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:38, redigerad totalt 1 gång.
När fick du och sonens far era diagnoser?
Det du skriver om att det skulle vara en epidemi för att du, ditt barn, ditt barns far och ett till av hans barn är autistiska är ju bara knepigt. Om två autister skaffar barn ökar riskerna för att barnet ska bli autistiskt markant.
Kanske måste din son göra uppoffringar och flytta till den stad han jobbar i, för att spara pengar. Visst, vänner är viktiga, men det är lättare (och billigare) att hälsa på vännerna då och då än att bo på vandrarhem och pendla så mycket som han verkar göra idag.
Det du skriver om att det skulle vara en epidemi för att du, ditt barn, ditt barns far och ett till av hans barn är autistiska är ju bara knepigt. Om två autister skaffar barn ökar riskerna för att barnet ska bli autistiskt markant.
Kanske måste din son göra uppoffringar och flytta till den stad han jobbar i, för att spara pengar. Visst, vänner är viktiga, men det är lättare (och billigare) att hälsa på vännerna då och då än att bo på vandrarhem och pendla så mycket som han verkar göra idag.
Senast redigerad av Charley? 2011-05-04 15:52:42, redigerad totalt 1 gång.
Charley? skrev:När fick du och sonens far era diagnoser?
Det du skriver om att det skulle vara en epidemi för att du, ditt barn, ditt barns far och ett till av hans barn är autistiska är ju bara knepigt. Om två autister skaffar barn ökar riskerna för att barnet ska bli autistiskt markant.
Kanske måste din son göra uppoffringar och flytta till den stad han jobbar i, för att spara pengar. Visst, vänner är viktiga, men det är lättare (och billigare) att hälsa på vännerna då och då än att bo på vandrarhem och pendla så mycket som han verkar göra idag.
Tack för ditt deltagande i de problem jag slängt ut i etern! Jag vet att du själv kämpar hårt så därför: "I got to love ya!"
Min X-man har bara ett barn, min son. Hans nya fru har tre barn med en annan man, varav ett visat sig vara autistiskt - det menar jag är en epidemi, förutom alla andra autister jag träffat när jag rest de senaste åren. Antingen går jag rakt på världens autister som en målsökande missil, eller så är det helt enkelt så att en stor del av mänskligheten har autistiska drag, SKA ha, därför att våra hjärnor är designade för speciella uppgifter. Världen består av problem som ska lösas av OLIKA hjärnor!
Jag jobbar på att lösa uppkomna problem och misslyckas på ett grandiost sätt! Jag ser detaljerna men inte helheten (därför att jag är autistisk) - hoppas kronofogden kommer att förstå min point där!
Att placera sonen i ett hyresrum i Götlaborg och tillsäga honom att stanna där för gott - HUUUU! Har du någonsin varit i Bergsjön, Biskopsgården, Hammarkullen? Nej? Inte heller någon reporter från Rapport vågar sig dit. De blir nedslagna. Partille - tja, ständiga inbrott i området där han bor. Och sitta där ENSAM? Hela helgen? Med en flickvän eller två i Uddevalla? Bästa kompisen? Och MAMMA?
Sorry! But I'm the sensitive kind! Noooooo way! Han måste få åka hem till de sina (alltså inte mig i första hand). Jag har räknat. Busskortet kostar mer än bensinkostnaderna - så inget att spara på kort sikt.
Jag är faktiskt GLAD att min son inte orkar sitta ensam på ett hyresrum en hel helg. Det är ett hälsotecken. Don't put up with shit! Tolerans nivån med ensamhetstristess får gärna vara 0. Man ska inte ta skit, man ska ta sig igenom den!
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:42, redigerad totalt 1 gång.
THE END
När problemen blir så stora som våra nu blivit så finns det inget annat att göra än att SLÄPPA TAGET!
Visst, jag har räknat, gått igenom våra ekonomier, kopplat in det sunda förnuftet. Trots massivt tänkande: det finns ingen utväg! Sjukdom leder snabbt till fattigdom. Basic facts. Så - jag har tillfälligt lämnat förnuftet därhädan.
Jag har gått i Svenska kyrkan, bett och sjungit mina sånger i en nytillkommen gudstjänstform för lekmän, intellektuella och tvivlare. Utmärkt bra! Basen är "Kristendom för ateister" av Olle Karlsson. Innebörden är väl den att man FÅR tänka, vara intellektuell, lätt buddistisk, kämpa med livet, lida nederlag, gå under, gå upp, tro igen, komma igen och tänka lite hur man vill, men ändå kasta alla bekymren på den där högre unversella makten, som helst inte borde ha något namn!
Vitsen med svenska kyrkan är ju den att det är högt till tak, dvs man FÅR leva som en vanlig människa (eller ovanlig).
I mitt fall innebar det att jag efter gårdgens gudstjänst tog några cortisonsprutor i höfterna och fick tillsägelse att inte röra mig på ett dygn. MEN sedan ringde en väninna och bjöd mig till födelsedagsfirande hos en KURD och jag sa förstås JA.
Jag åkte moped dit, eftersom jag inte fick gå MEN sedan bjöd värdinnan på drinkar, massor av exotisk mat och VIN, öl, eller mera whisky . Tzaziki, vildris med iranska vinbär, friterade kurdiska rätter med mumsmums i mitten. Smack! Och tårtor och mera whisky.
Tja, sedan volymknappen i bott och ARBISK MUSIK!!! så att hela hyreshuset, nej, hela områden SKAKADE av de vilda, mystiska rytmerna.
So what? Jag var ingen åhörare. Jag var en deltagare. Insvept i skira skynken beströdda med paljetter dansade jag en vild magdans tillsamman med ett dussin socionomtanter från flyktingmottagningen.
De kurdiska vinbären tumlade runt i min runda mage medan jag verkligen ansträngde mig för att bli så persisk jag bara kunde!
Soc.tanterna, jag, min ADHD-väninna, iranskan och hennes kurdiska kusin sken ikapp medan vi lät höfterna rotera! INTEGRERING var dagens lösen. Det är väl inget problem med invandrarna - bara vi lär oss tala DERAS språk! Jag menar alltså magdans, sammanhållning och solidaritet. Man lever för varandra. Vem gav? Vem tog? Man minns inte, när generositeten flödar över - och det gjorde den! En kurd frågade mig: "Hur kan någon säga: "Det är MITT hus?" Hur länge då? Tills han blir 70 år? Vad kan vi äga? Hur länge? KAN vi äga? Eller har vi vår jord tillsammans
Spänningarna löstes upp under den vilda dansen och den svenska egoismen rannt ut med svetten. Det är VI som lever tillsammans, inte JAG. Den ensamma mamman är ett svenskt påfund. Fuck it!
Klockan 23 kom jag ihåg att läkaren sagt att jag inte fick röra mig på ett dygn. Men då var det ju för sent! Jag hade redan dansat i flera timmar!
Jag slängde mig, något överförfriskad, på den trimmade mopeden och körde hem (typ 300 meter i 10 km) och självklart UTAN HJÄLM, utan fallskärmsavtal, utan trygghet, utan kapital, med saboterat bankkonto I KÄRLEKENS NAMN!
ALLT MITT ÄR DITT! OCH ALLT DITT ÄR MITT!
Ska vi gå under, så låt oss gå under tillsammans! Må orkaner, cykloner, tyfoner och översvämningar drabba oss på väg mot Egots död, men när allt detta är borta ska bara ett enda finnsas kvar:
KÄRLEKEN. Länge lever kurderna! Och alla andra som fattat att vi inte kan äga något land, någon del av jorden - den tillhör oss alla!
Zinab dansar magdans!
När problemen blir så stora som våra nu blivit så finns det inget annat att göra än att SLÄPPA TAGET!
Visst, jag har räknat, gått igenom våra ekonomier, kopplat in det sunda förnuftet. Trots massivt tänkande: det finns ingen utväg! Sjukdom leder snabbt till fattigdom. Basic facts. Så - jag har tillfälligt lämnat förnuftet därhädan.
Jag har gått i Svenska kyrkan, bett och sjungit mina sånger i en nytillkommen gudstjänstform för lekmän, intellektuella och tvivlare. Utmärkt bra! Basen är "Kristendom för ateister" av Olle Karlsson. Innebörden är väl den att man FÅR tänka, vara intellektuell, lätt buddistisk, kämpa med livet, lida nederlag, gå under, gå upp, tro igen, komma igen och tänka lite hur man vill, men ändå kasta alla bekymren på den där högre unversella makten, som helst inte borde ha något namn!
Vitsen med svenska kyrkan är ju den att det är högt till tak, dvs man FÅR leva som en vanlig människa (eller ovanlig).
I mitt fall innebar det att jag efter gårdgens gudstjänst tog några cortisonsprutor i höfterna och fick tillsägelse att inte röra mig på ett dygn. MEN sedan ringde en väninna och bjöd mig till födelsedagsfirande hos en KURD och jag sa förstås JA.
Jag åkte moped dit, eftersom jag inte fick gå MEN sedan bjöd värdinnan på drinkar, massor av exotisk mat och VIN, öl, eller mera whisky . Tzaziki, vildris med iranska vinbär, friterade kurdiska rätter med mumsmums i mitten. Smack! Och tårtor och mera whisky.
Tja, sedan volymknappen i bott och ARBISK MUSIK!!! så att hela hyreshuset, nej, hela områden SKAKADE av de vilda, mystiska rytmerna.
So what? Jag var ingen åhörare. Jag var en deltagare. Insvept i skira skynken beströdda med paljetter dansade jag en vild magdans tillsamman med ett dussin socionomtanter från flyktingmottagningen.
De kurdiska vinbären tumlade runt i min runda mage medan jag verkligen ansträngde mig för att bli så persisk jag bara kunde!
Soc.tanterna, jag, min ADHD-väninna, iranskan och hennes kurdiska kusin sken ikapp medan vi lät höfterna rotera! INTEGRERING var dagens lösen. Det är väl inget problem med invandrarna - bara vi lär oss tala DERAS språk! Jag menar alltså magdans, sammanhållning och solidaritet. Man lever för varandra. Vem gav? Vem tog? Man minns inte, när generositeten flödar över - och det gjorde den! En kurd frågade mig: "Hur kan någon säga: "Det är MITT hus?" Hur länge då? Tills han blir 70 år? Vad kan vi äga? Hur länge? KAN vi äga? Eller har vi vår jord tillsammans
Spänningarna löstes upp under den vilda dansen och den svenska egoismen rannt ut med svetten. Det är VI som lever tillsammans, inte JAG. Den ensamma mamman är ett svenskt påfund. Fuck it!
Klockan 23 kom jag ihåg att läkaren sagt att jag inte fick röra mig på ett dygn. Men då var det ju för sent! Jag hade redan dansat i flera timmar!
Jag slängde mig, något överförfriskad, på den trimmade mopeden och körde hem (typ 300 meter i 10 km) och självklart UTAN HJÄLM, utan fallskärmsavtal, utan trygghet, utan kapital, med saboterat bankkonto I KÄRLEKENS NAMN!
ALLT MITT ÄR DITT! OCH ALLT DITT ÄR MITT!
Ska vi gå under, så låt oss gå under tillsammans! Må orkaner, cykloner, tyfoner och översvämningar drabba oss på väg mot Egots död, men när allt detta är borta ska bara ett enda finnsas kvar:
KÄRLEKEN. Länge lever kurderna! Och alla andra som fattat att vi inte kan äga något land, någon del av jorden - den tillhör oss alla!
Zinab dansar magdans!
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
Charley? skrev:När fick du och sonens far era diagnoser?
Mitt X har ännu ingen diagnos. Han är för gammal för det, och ointresserad. Han har så tydlig autism så för mig behöver han inte ha någon diagnos. Då, för 30 år sedan, hade jag inte en susning. Autistiska människor var utvecklingsstörda och sa aldrig ett ord, trodde man då...
Min egen diagnos fick jag via min döda mamma, eftersom jag är något medial. Om jag inte varit medial så skulle jag fortfarande tro att jag var en neurotisk neurotyp, möjligtvis med ADHD-drag och ståupp-komikeranlag.
PS. Tack mamma, för LSS och Aspergerforum!
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
Debbido skrev:[
Att placera sonen i ett hyresrum i Götlaborg och tillsäga honom att stanna där för gott - HUUUU! Har du någonsin varit i Bergsjön, Biskopsgården, Hammarkullen? Nej? Inte heller någon reporter från Rapport vågar sig dit. De blir nedslagna. Partille - tja, ständiga inbrott i området där han bor. A?
Det sociala skälet förstår jag men att säga att det innebär några särskilda risker att besöka en vanlig svensk förort är rent skitprat.
Många människor lever sina dagliga liv på dessa ställen och själv tycker jag exempelvis inte att Bergssjön verkar värre än normala bostadsområden i utkanten av vilken mellanstor svensk stad som helst.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Bjäbbmonstret skrev:Debbido skrev:[
Att placera sonen i ett hyresrum i Götlaborg och tillsäga honom att stanna där för gott - HUUUU! Har du någonsin varit i Bergsjön, Biskopsgården, Hammarkullen? Nej? Inte heller någon reporter från Rapport vågar sig dit. De blir nedslagna. Partille - tja, ständiga inbrott i området där han bor. A?
Det sociala skälet förstår jag men att säga att det innebär några särskilda risker att besöka en vanlig svensk förort är rent skitprat.
Många människor lever sina dagliga liv på dessa ställen och själv tycker jag exempelvis inte att Bergssjön verkar värre än normala bostadsområden i utkanten av vilken mellanstor svensk stad som helst.
Ja, det social skälet var ju det allra viktigaste. Det där andra om norra förorterna i Göteborg är bara en reflektion över hur det kunnat bli så illa där...Bodde 20 år i förorter till Stockholm och tyckte att infödda svenskar och invandrare mixades på ett bra sätt. Visst fanns/finns Rinkeby och Tensta, men i många andra förorter fanns det en sorts balans. Tycker fortfarande det gör det i Stockholm. Mitt intrck är att integrationen har kommit mycket längre där än i Göteborg.
När jag flyttat till Västkusten och besökte Göteborg fattade jag nada när jag åkte spårvagn för första gången. Den fanns knappt någon med långsbyxor och enkel jacka i hela vagnen, bara mantlar, slöjor, burka.
Det kändes så konstigt...vilket land hade jag hamnat i?
Alltså: min inställning till invandringen är att regering och befolkning måste arbeta stenhårt på integrering, anställningar, umgänge etc.
Det är allas vår plikat att försöka bli ETT folk, i lite olika färger.
Mitt möte med Biskopsgården var chockartat. Hyresvärden dök inte upp, utan i stället en narkoman - som erbjöd oss beskydd (mot en viss summa pengar). Han visade oss alla cyklar utan sadel, ev ett hjul - enda sättet att behålla hojen. "Ni kan inte gå ut efter klockan nio med 20 kronor på fickan!" förmanade han oss. Jag tog en taxi och panikåkte tillbaka till Stenungsund. Har sedan läst om alla rån och mord i nämnda område och kan bara säga att SÅ var det inte att leva i Tyresö, Haninge eller Bromma!
Utebliven integration är en tickande bomb, det är en farlig situation och denna situation tycks allvarligare i Göteborg än många andra städer jag sett eller levt i.
Uddevalla är litet och det finns en hel del projekt med syfte att få svenskar och invandrare att umgås med varandra. Jag bor alltså i en småstadsförort och här är läget fullt hanterbart.
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
Men alltså vad vill du få sagt med denna tråd? Du pratar om kärnfamiljens fördelar, om hur hemsk "högern" är, kristna traditioner och vad en knarkare i boskapsgården har lurat i dig, och mitt i allt så vill du få råd/tips om hur du ska hjälpa din son. Vart vill du egentligen komma?
Jag hoppas att du är medveten om att det är "vänstern", närmare bestämd socialdemokraterna, som har möjliggjort avvecklandet av familjekopplingarna som andra länder har kvar. "Högern", främst i form av M och Kd, har knappast gjort nåt för att driva utvecklingen åt det här hållet.
Jag tycker det är skitbra att man inte har så hårda familjeband. Tänk på alla stackare som växer upp i familjer med hårda band där familjens "kultur" inte alls passar ihop med hur barnet råkar vara.
Jag hoppas att du är medveten om att det är "vänstern", närmare bestämd socialdemokraterna, som har möjliggjort avvecklandet av familjekopplingarna som andra länder har kvar. "Högern", främst i form av M och Kd, har knappast gjort nåt för att driva utvecklingen åt det här hållet.
Jag tycker det är skitbra att man inte har så hårda familjeband. Tänk på alla stackare som växer upp i familjer med hårda band där familjens "kultur" inte alls passar ihop med hur barnet råkar vara.
Senast redigerad av MiaM 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
MiaM skrev:Men alltså vad vill du få sagt med denna tråd? Du pratar om kärnfamiljens fördelar, om hur hemsk "högern" är, kristna traditioner och vad en knarkare i boskapsgården har lurat i dig, och mitt i allt så vill du få råd/tips om hur du ska hjälpa din son. Vart vill du egentligen komma?
Jag hoppas att du är medveten om att det är "vänstern", närmare bestämd socialdemokraterna, som har möjliggjort avvecklandet av familjekopplingarna som andra länder har kvar. "Högern", främst i form av M och Kd, har knappast gjort nåt för att driva utvecklingen åt det här hållet.
Jag tycker det är skitbra att man inte har så hårda familjeband. Tänk på alla stackare som växer upp i familjer med hårda band där familjens "kultur" inte alls passar ihop med hur barnet råkar vara.
Min och sonens ekonomier/liv har just störtat samman och jag är totalt förvirrad och förtvivlad. Har ifrågasatt om jag ska skriva något på forum nu och jag inser efter ditt inlägg att det nog är bäst att jag inte skriver här så ofta förrän vi har hittat lösningar på den akuta krisen.
"Ensamma mamman" är ett begrepp och den ensamma autistiska mamman är ett annat. Vi är båda utsatta men en NPF-förälder med NPF-barn ännu mer.
Den hårda utsattheten i Sverige är något jag starkt ogillar. Skyldig är inte just högern. Jag är opolitisk. Det är det superkapitalistiska samhället som utsätter de svaga individerna så hårt.
Narkomanen i Biskopsgården lurade inte i mig någonting alls, han bara fick mig att inse att vissa förorter kan man inte bo i.
Det går inte att hålla tråden när man befinner sig mitt uppe i kaos. Jag vill alltså komma ur kaos.
Inser att sonens dubbelboendekostnader är grundfelet. Han bodde gratis på företaget i 3 år men kan inte göra det längre och får då två boendekostnader.
Det hade varit bra om regeringen starkt subventionerade dubbelboende, eftersom allt fler måste ta jobb långt bort, men av olika skäl behöver ha kvar boendet i hemstaden. Särskilt stort kan detta behov vara just för autistiska personer, som ju har svårt för att skaffa sig ett nytt kontaktnät.
Alliansen har gjort både bra och dåliga grejer. Dåligt är att ta bort större delen av Arbetsmiljöverket och fördyra fackavgiften. Detta leder till farligare arbetsmiljöer och detta drabbar funktionhindrade människor hårdare än de friska.
Att ta bort gratis AMS-kurser och ta bort tryggheten kring att få vara arbetslös eller sjukskriven drabbar också tungt just funktionshindrade.
Kontentan av det hela är väl den att jag som aspergare och multisjuk inte klarar av att hjälpa mitt barn på egen hand under så svåra omständigheter som nu gäller.
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
Det skulle kännas bäst om hela denna tråd raderades eftersom jag borde ha skrivit i Föräldraforum i stället när det gäller kampen för och nederlagen kring mitt NPF-barn.
Den blev så rörig eftersom jag fick en chock av att den lilla trgghet jag och min son haft plötsligt slogs i småbitar. Jag ångrar att jag skrev om detta här eftersom vissa tycker att tråden är sjukt rörig och irrelevant. Den ÄR sjukt rörig för när livet krossas så kan vissa personer bli mentalt förvirrade.
Och det känns jobbigt att bli utskälld för att Livet gått sönder och att man delar med sig av upplevelsen.
De aspergare som inte har autistiska barn kan aldrig fatta det här: Jag överlever inte att se mitt barn fara illa! Jag klarar bättre av att fara illa själv än att bli vittne till hur kapitalistiska egosvin bryter sönder hans kropp och stampar ned hans människovärde i dyn.
Svårigheterna för handikappade växte konstant under sossarnas tid och nu har det mesta förvärrats ännu mer. SÅ jag gillar varken sossar eller moderater: Jag gillar sanning, rättvisa och solidaritet. Alltså röstar jag blankt.
Den blev så rörig eftersom jag fick en chock av att den lilla trgghet jag och min son haft plötsligt slogs i småbitar. Jag ångrar att jag skrev om detta här eftersom vissa tycker att tråden är sjukt rörig och irrelevant. Den ÄR sjukt rörig för när livet krossas så kan vissa personer bli mentalt förvirrade.
Och det känns jobbigt att bli utskälld för att Livet gått sönder och att man delar med sig av upplevelsen.
De aspergare som inte har autistiska barn kan aldrig fatta det här: Jag överlever inte att se mitt barn fara illa! Jag klarar bättre av att fara illa själv än att bli vittne till hur kapitalistiska egosvin bryter sönder hans kropp och stampar ned hans människovärde i dyn.
Svårigheterna för handikappade växte konstant under sossarnas tid och nu har det mesta förvärrats ännu mer. SÅ jag gillar varken sossar eller moderater: Jag gillar sanning, rättvisa och solidaritet. Alltså röstar jag blankt.
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
Re: Autistisk mamma med autistiskt barn
Debbido skrev:Folk tycker jag ska skaffa godeman, men väldigt många av dessa förskingrar ju. Har erfarenhet, genom andra, av förvaltare som är rent grymma. Dessutom betalar de väl mest räkningar och kontrollerar ekonomin. Inte driver de väl arbetsskadeärenden, försöker utverka klientens mänskliga rättigheter och fungerar som försvarsadvokater, syokonsulenter och personliga ombud?
Jag är som en multimaskin. Tar kontakter med samhället och driver frågor tills samhället hostar upp den hjälp som behövs. Inte gör väl godemän sådant?
Jo Debbido, det finns gode män som utför precis det du efterfrågar hos dem. Min far är ett exempel på en dylik. F.d kriminalinspektör med god insyn i den svenska lagtexten som kämpat enormt mycket för de han har åtagit sig.
Hans nuvarande åtagande är en person som är medelålders men stannat i en 10-årings tänkande. Denne åkar han runt med på resor, tar en fika på stan, kommer t.o.m och hälsar på mig på jobbet och hemmavid ibland. Skickar skrivelser till myndigheter organisationer om krav på förflyttning till bättre vård, boende, behandling etc. etc. Ser till att hans familj och bekanta kan anordna gemensamma saker tillsammans.
Så vad jag vill komma fram till Deebido är att det finns hederliga och hårt arbetande gode män i samhället. Man får inte förutsätta att de inte finns för då kommer man aldrig att hitta dem.
Debbido skrev:Att bara installera sitt barn i en lägenhet vid en viss ålder, koppla in den extremt bristfälliga hjälp som samhället ger och se på medan allt går åt helvete - är det det rätta? I vissa kulturer flyttar ogifta barn aldrig ut. Är den svenska den enda rätta?
Nej, den svenska modellen behöver inte alls vara den rätta. Anser att vi har mycket att lära om hur familjesitationen skulle kunna utvecklas om man tittar på hur familjen tar hand om varandra runt medelhavsländerna till exempel.
Däremot så anser jag att det svenska samhället har en bra grundförutsättning för att kunna hjälpa till enormt mycket i sådana frågor som du ställer och eftersöker hjälp på, såväl ekonomiskt som vårdnadsgivande.
Problemet tenderar att bero på hur frågan läggs fram och hur den presenteras då det rent byråkratiska lagspelet tar alltför stor plats och man igenom detta har väldigt svårt att se till den enskilde individens behov och faktiskt, se personen bakom som skrivit papperet.
Debbido skrev:Svenskarna håller inte ihop i kärn- och storfamiljer. Vi SKA inte ta hand om varandra utan det ska SAMHÄLLET. Vilket samhälle? Högerspökets? Är den samhällshjälp som nu finns tillräckligt bra för att föräldern ska kunna luta sig tillbaka i TV-soffan och ta det lugnt?
Anser att man aldrig ska blanda in politik i tankegångarna, det försvårar enbart sin egen syn på kärnfrågan och drar fokus bort från densamma.
Vidare ska man inte jämnföra sin egen situation med hur andra hanterar den eller inte hanterar den alls. Man ska se till sitt eget behov och fokusera på sin egen roll och strunta blankt i hur andras behov ter sig eller hur deras efterfrågan på hjälp verkligen har hjälpt dem eller ej.
Lycka till i alla fall Debbido, både för din och för din sons skull.
Senast redigerad av Lincoln 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
Lincoln:
Tack för ditt inlägg! visst inser jag at det kan finnas vissa godemän som är goda och som ser till alla de olika aspekterna av huvudmannens behov. Jag tror också att man kan vinna på lotteri, men alla gör inte det.
Ett av mina specialintressen har de senaste 10 åren varit hemlösa psykiskt/neuropsykiskt funktionshindrade, eventuellt med missbruksproblem. Jag kan tyvärr inte dra gränserna så bra mellan mig och mina medmänniskors lidande. Jag har alltså gått in i rejäla strider med kommunen för att skaffa fram den hjälp vissa personer behövt, men inte fått.
Pärmarna med brev, överklaganden, fakta, fallbeskrivningar trängs i mina hyllor. Jag har mer erfarenhet än vad som är nyttigt av förvaltare som INTE sett till huvudmannens bästa, INTE initierat behandlingshem, neuropsykiatrisk utredning, särskilt boende eller passande vårdform.
En förvaltare kan låsa fast en människa i en hopplös situation.
Förtom dessa egna erfarenheter har det dykt upp åtskilliga fall i massmedia av huvudmän som utsatts för grov förskringring av sina godemän, i just min egen och i grannkommuner. Frestelens att sno åt sig pengar syns vara allt för stor och de överförmyndare jag känner till har antingen saknat tid att nagelfara godemännens redovisning eller saknat kompetens.
Det är tungt att ha så mycket livserfarenhet som jag har.
Just nu måste jag vara godeman åt min son för att sortera in mängder av papper i pärmar och sanera lån. I framtiden finns det då bättre förutsättningar för en godeman att komma in i bilden.
Fast, jag tror ändå inte att en sådan person skulle lägga ned sådan möda på att hitta vägar till utbildning och arbete som jag gjort. Det är ju enklare att överlåta allt till samhället och låta den handikappade personen hamna i ett underbetalt skitjobb eller sjukdbidrag.
Jag har en diakonissa i åtanke som framtida godeman, när jag dör. Hon är intelligent och GOD. Och god ska en godeman vara!
Tack för ditt inlägg! visst inser jag at det kan finnas vissa godemän som är goda och som ser till alla de olika aspekterna av huvudmannens behov. Jag tror också att man kan vinna på lotteri, men alla gör inte det.
Ett av mina specialintressen har de senaste 10 åren varit hemlösa psykiskt/neuropsykiskt funktionshindrade, eventuellt med missbruksproblem. Jag kan tyvärr inte dra gränserna så bra mellan mig och mina medmänniskors lidande. Jag har alltså gått in i rejäla strider med kommunen för att skaffa fram den hjälp vissa personer behövt, men inte fått.
Pärmarna med brev, överklaganden, fakta, fallbeskrivningar trängs i mina hyllor. Jag har mer erfarenhet än vad som är nyttigt av förvaltare som INTE sett till huvudmannens bästa, INTE initierat behandlingshem, neuropsykiatrisk utredning, särskilt boende eller passande vårdform.
En förvaltare kan låsa fast en människa i en hopplös situation.
Förtom dessa egna erfarenheter har det dykt upp åtskilliga fall i massmedia av huvudmän som utsatts för grov förskringring av sina godemän, i just min egen och i grannkommuner. Frestelens att sno åt sig pengar syns vara allt för stor och de överförmyndare jag känner till har antingen saknat tid att nagelfara godemännens redovisning eller saknat kompetens.
Det är tungt att ha så mycket livserfarenhet som jag har.
Just nu måste jag vara godeman åt min son för att sortera in mängder av papper i pärmar och sanera lån. I framtiden finns det då bättre förutsättningar för en godeman att komma in i bilden.
Fast, jag tror ändå inte att en sådan person skulle lägga ned sådan möda på att hitta vägar till utbildning och arbete som jag gjort. Det är ju enklare att överlåta allt till samhället och låta den handikappade personen hamna i ett underbetalt skitjobb eller sjukdbidrag.
Jag har en diakonissa i åtanke som framtida godeman, när jag dör. Hon är intelligent och GOD. Och god ska en godeman vara!
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Debbido, kan inte diakonissan bli godeman redan nu, så du får lite avlastning?
Hon är mest intresserad av handikappade yngre barn. Hon har adopterat ett sådant som nu är 15 år och har ansökt om adoption av två indiska barn, fått avslag, överklagat och väntar nu på besked. Så länge hon inte vet vill hon inte ta på sig godemanuppdrag.
Men om jag dör skulle hon nog vekna
Nu gör jag saker som en godeman inte gör: tar över vissa lån t ex, för att undvika kronofogden. Men jag kan ringa henne och få lite stöd och råd, vilket jag är väldigt tacksam för. Min kontaktperson har nämligen sagt upp sig ( ) Så då slapp jag säga upp henne! Hon ville inte lära sig ett enda dugg om aspergers syndrom eller handikapp. Hon ville bara tjäna lite extrapengar.
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 15:52:43, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor