kiddie skrev:Det är ganska mycket som en skugga men den sitter inte på väggen. Sitter en riktig skugga på väggen så förvrids den av saker som golvlist och dörrhandtag. Denna skugga är som mer i rummet och mindre på väggen. Den följer inte ojämnheter i väggen utan följer bara sig själv.

De gick omkring fast alla i bostaden satt ner eller stod still. Ibland trodde jag att jag sett en riktig människa eller riktigt djur och följde efter bara för att inse att det inte var någon där.

Så utrolig spennende!

Alltså fy Farao, jag hade kräkts av skräck! Jag är livrädd för att se någon skuggvarelse, streckgubbe, vätte, hundmänniska eller dylikt. Mormor, morfar, farmor och farfar kan få hälsa på, men absolut inga läskiga skuggor! Min stora skräck är att två iskalla händer skall rycka av mig täcket eller att en hand skall grabba tag i min när jag släcker nattlampan.
Jag har känt hur någon kommit och smekt mig försiktigt på hakan mitt i natten, men då blev jag inte alls rädd, det kändes tröstande.

Upplevde inte dem som obehagliga, lite smått negativa men inte farliga. Oftast verkade de helt ovetande om att vi tittade på dem och det fanns ingen kontakt, vid ett fåtal tillfällen kunde de komma fram och röra vid en men det var mer undantag. Inga avryckta täcken jag lovar! De var där så ofta att man bara vande sig. Och eftersom de inte ställde till med något så fanns det ingen anledning att bry sig.

Ibland så kunde de (som jag upplever), ändra form till mer flytande och bara slinka iväg jättesnabbt. En gång var det en katt som väntade på att jag skulle öppna dörren och den gick inte ut innan jag gjort det. Den borde ju kunnat gå rakt igenom tycker jag men sådant hände aldrig. En gång såg jag katten jättetydligt och följde efter den för att jag trodde det var en av de riktiga katterna, jag ville bara helt förvissa mig om det. Men nej, det var en skuggkatt trots allt. Det rum dit den gått in var tomt när jag kom dit...

En dag var de bara borta. Jag tror att det berodde på att färre riktiga människor rörde sig i min lägenhet, ett tag var vi många här. Jag tror att de blev uttråkade av att jag blev kvar själv. Jag har bara sett den en gång efter det. En gång fick jag nästan med den på kort. Det var inte som nu att man kunde ta 100 digitala bilder utan man fick vara ekonomisk, så jag tog bara ett kort. Man ser inte skuggvarelsen på bilden, man ser bara som några luddiga linjer som går över bilden, som inte alls ser ut som hur vi såg dem med blotta ögat. Men att något ens fastnade kanske man ska se som bra.

Gud vad spännande. Fast otäckt.
Min bror tog ett fotografi (med digitalkamera) i ett av de rum på Engsö slott som sägs vara mest hemsökta och på det kortet ser man faktiskt orber (ljusklot).
En gång i tonåren när jag och några kompisar lekte "Anden i glaset" bad anden om att bli fotad och sade att den satt bredvid mig!!
Fast vi blev jättebesvikna när fotot väl framkallats (det här var före digitalkamerornas tid), för det enda man såg på kortet var mig och min kompis byrå...

Kahlokatt skrev:Fast vi blev jättebesvikna när fotot väl framkallats (det här var före digitalkamerornas tid), för det enda man såg på kortet var mig och min kompis byrå...

Ha ha!

Det påminner lite om när jag var i de yngre tonåren och vi försökte spela in de dödas röster på band. Det enda som hördes var när vi sa till dem att de fick prata. Blä, så misslyckat!

Kahlokatt skrev:Gud vad spännande. Fast otäckt.
Min bror tog ett fotografi (med digitalkamera) i ett av de rum på Engsö slott som sägs vara mest hemsökta och på det kortet ser man faktiskt orber (ljusklot).

Jag tog bilder utanför ett litet hus (med digitalkamera) och visade andra. Jag såg verkligen inget speciellt men en person påpekade orberna... De var med på alla kort från just det området... Kändes sådär.

Reinkarnerade barn



Tvillingarna Pollock var engelska flickor som ofta refereras till som bevis på reinkarnation. Deras föräldrar, John och Florence Pollock, bodde i Hexham, England. De hade två döttrar, Joanna, 11, och Jacqueline, 6. 5 maj 1957 dog de två barnen i en bilolycka. Föräldrarna blev naturligtvis helt förtvivlade.
Följande år blev Florence gravid och födde tvillingflickor 4 oktober 1958. Gillian och Jennifer var enäggstvillingar, men de hade olika födelsemärken. Jennifer hade ett likadant födelsemärke i midjan som Jacqueline hade haft. Hon hade också ett födelsemärke i pannan som liknade ett ärr Jacqueline hade haft.

Familjen flyttade till Whitley Bay när tvillingarna var tre månader gamla. Två år senare började flickorna fråga efter leksaker deras äldre systrar hade haft, trots att de aldrig hade sett leksakerna tidigare. Efter att familjen flyttade tillbaka till Hexham började tvillingarna peka ut platser som deras äldre systrar brukade vistas på, trots att de aldrig själva hade varit där. De började också drabbas av panik när de såg bilar i rörelse, då de skrek: "Bilen kommer att köra på oss!"
Efter att de hade fyllt fem, bleknade deras minnen av tidigare liv och de kom att leva helt normala liv.

Tvillingarna kom så småningom att intressera doktor Ian Stevenson (1918-2007), en psykolog som studerade reinkarnation hos barn. 1987 skrev han en bok med titeln "Children Who Remember Previous Lives: A Question of Reincarnation." I den beskrev han 14 fall av reinkarnation, inklusive flickorna Pollock.

Stevenson studerade reinkarnation i 40 år. Under den tiden undersökte han tusentals fall. En majoritet av dessa ägde rum i asiatiska länder, där många tror på reinkarnation. Han föredrog att utföra sin forskning där tron på reinkarnation var vanlig, för han lade märke till att föräldrar som inte trodde på reinkarnation ofta försökte få barnen att sluta prata om sina tidigare liv. Han valde att studera barn eftersom han trodde att det var mindre troligt att de skulle hitta på berättelser om tidigare liv.

Många människor tror på reinkarnation. Det är betydelsefullt inom vissa religioner som hinduism och buddhism. Varför folk lockas av tron på reinkarnation är uppenbart: folk lever mer än ett liv och behöver inte utstå några eviga straff efter döden.

Men finns det några bevis? Forskare som doktor Stevenson har studerat reinkarnation i över 50 år på University of Virginia. De arbetar oftast med barn, för de har upptäckt att vuxna som säger sig vara reinkarnerade i själva verket är influerade av böcker, filmer o. dyl. Doktor Stevenson beskrev ett fall där en psykolog försatte en kvinna i hypnos och hon beskrev ett liv vid Richard II:s hov under 1300-talet. Det visade sig att kvinnan flera år tidigare hade läst en bok som utspelade sig vid Richard II:s hov och många av detaljerna från hennes "tidigare liv" kom från romanen.

Det är lätt att bortförklara fall av reinkarnation hos små barn på samma sätt, men vissa fall är slående.
James Leininger föddes 1998 i San Francisco. När han var två år började han drömma mardrömmar om flygplanskrascher. Mardrömmarna kom från minnen av ett tidigare liv som pilot under Andra Världskriget. James kunde också berätta massor av fakta om den tidens flygplan för sina föräldrar - som inte var särskilt intresserade av Andra Världskriget och alltså inte hade en massa böcker och memorabilia hemma.

Det är verkligen underligt att så små barn kan ha minnen som inte verkar vara deras egna. Tvillingarna Pollock är bara ett av många exempel som verkar vara fall av reinkarnation. Om reinkarnation verkligen existerar och vi kan komma tillbaka efter döden, inger det hopp. Vi kan få lite tröst av tanken på att när våra nära och kära dör, kanske de kommer tillbaka...som någon annan.

Jim H. 13 augusti 2016 på sajten Historic Mysteries, översättning K. Katt

Texten nedan läses lämpligen ensam, i en stuga i skogen, efter midnatt.

Kahlokatt skrev:Mystiska skelett

I en malmöförort, alldeles nyligen, en döskalle mitt på trottoaren!

en liten sluttning en bit från kyrkogården låg ett kranium intill gångvägen.

http://www.sydsvenskan.se/2017-01-26/det-makabra-fyndet-pa-hundpromenaden-ett-kranium

kiddie skrev:Det påminner lite om när jag var i de yngre tonåren och vi försökte spela in de dödas röster på band. Det enda som hördes var när vi sa till dem att de fick prata. Blä, så misslyckat!

Hmm. Nu ska vi se om vi hittar Arne Weises försök..

Med mycket tydlig röst säger denne: "AM APPARATEN DEIN BORIS". Därefter hörs två djupa andetag och rösten återkommer: "SO KALT".
Arne Weise fick något av en chock när bandet med hans fråga en stund senare spelades upp.
Då hörs en metallisk, men mycket tydlig röst som säger:
"SO KALT IST IN DIR".

http://www.leopoldreport.com/Webbor/WEISE.html

http://web.archive.org/web/20061214161325/http://www.leopoldreport.com/Dein.mp3

http://web.archive.org/web/20090101145706/http://www.leopoldreport.com/Voices1.html

Dubbelmorden



Mary Ashford och Barbara Forrest är bara två av oräkneliga unga kvinnor som mördats genom åren, men morden på dessa två kvinnor har kommit att uppmärksammas av den enkla anledningen att de är så lika, trots att 157 år skiljer dem åt. Hur kan två gräsliga mord som ägde rum med över 150 års mellanrum vara så chockerande lika? Är det bara ett kusligt sammanträffande?

Både Mary Ashford och Barbara Forrest mördades i Pype Hayes Park i Erdington, en förort till Birmingham, England. Barbaras sönderslagna kropp hittades mindre än 300 meter från den plats där Mary upptäcktes för över hundra år sedan.

Innan de dog sade både Mary och Barbara att de hade en känsla av att något hemskt skulle hända. Mary Ashford, som dödades 1817, bekände för sin vän Hannahs mor att hon hade "en olustig känsla gällande den kommande veckan" innan hon blev mördad. Barbara Forrest, som mördades 1975, sade till en kollega att:
"Det här kommer att bli min otursmånad. Jag bara vet det. Fråga mig inte varför."

Både Mary och Barbara var 20 år när de mördades (de delade t.o.m. födelsedag). De tyckte om att dansa och att gå ut med vänner, vilket är vad båda gjorde kvällen innan de mördades.
Mary gick på Whitsuntide-dansen på Tyburn House Inn med sin väninna Hannah. Där minglade hon med en Abraham Thornton. Mycket tidigt nästa morgon tror man att hon gick hem till Hannahs mors hus, bytte om och gav sig av för att träffa Abraham Thornton igen. Vid den sista iakttagelsen vandrade hon omkring ensam i byn runt 04:00. Thornton erkände att de två hade träffats och haft sex.

Barbara gick ut för att dansa med sin pojkvän natten före sin död. Hon avslutade kvällen tidigare än Mary och stod vid busshållplatsen för att åka hem runt 01:00.
Både Mary Ashford och Barbara Forrest våldtogs innan de mördades. Båda ströps till döds och lämnades ute den tidiga morgonen den 27 maj. De hittades i Pype Hayes Park, Mary i en översvämmad sandgrop.

Misstankar gällande mordet på Mary föll genast på Abraham Thornton. Han erkände att han hade varit med henne runt den tid då hon blev mördad och att de hade haft sex, men han nekade bestämt till att ha våldtagit och mördat henne.
Skulden för mordet på Barbara föll också på en man med efternamnet Thornton. Michael Ian Thornton arbetade tillsammans med Barbara. Polisen fann blodfläckar på hans byxor och hans alibi visade sig senare vara falskt.

Både Barbaras och Marys fall är kalla. Juryn kunde inte i något av fallen fälla någon, eftersom det saknades bevis. I båda fallen kom ett syskon att kräva att fallet skulle undersökas noggrannare, men ingen blev någonsin dömd.

Kanske ligger ingenting bakom de kusliga likheterna. Å andra sidan kanske unga kvinnor skall undvika att vandra ensam i Pype Hayes Park tidigt på morgonen den 27 maj. Speciellt om de har varit ute och dansat.

Jim H, 4 juni 2016 på sajten Historic Mysteries, översättning K. Katt

Kusliga fötter på stranden



Världen är full av riktigt bisarra mysterier. Ett exempel är fallet med de mänskliga fötter som flera gånger har flutit iland på stränder nära British Columbia i Kanada. Det märkliga fenomenet inleddes 2007. Sedan dess har långt över 10 människofötter hittats på stränderna.
Det har varit både vänster- och högerfötter. Alla bar joggingskor. De hittades också ganska nära varandra, på en sträcka av ungefär 200 km.

Efter att detta kommit att uppmärksammas, började folk spekulera vilt i varför fötter till synes på måfå dök upp på kanadensiska stränder. De undrade om en seriemördare underligt besatt av fötter härjade. Trots spekulationerna, menar de yrkesmänniskor som har utfört DNA-prover på fötterna att dessa inte visar några tecken på att ha avlägsnats mekaniskt. Kort sagt, de har lossnat från kropparna av sig själva. Lemmar som börjar ruttna lossnar alltid från resten av kroppen.

Detta bekräftar dock på inget sätt att fötterna inte tillhörde mordoffer. Detektiver i Kanada har lagt ned massor av arbete på att ta reda på vilka människor fötterna har tillhört; detta mycket p.g.a. det faktum att media och folk i allmänhet ville veta exakt vad det var som pågick.

Det var även andra saker som gjorde mysteriet med de avhuggna fötterna så märkligt. Det är inte möjligt att utföra en genomförlig och autentisk obduktion på bara en fot. 2007 visade sig en fot som spolades upp på Fraser Rivers strand tillhöra en man från Surrey, British Columbia, som varit 28 år gammal. Polisen bekräftade detta efter att ha visat hans foto i media. Hans släktingar kände igen skon och DNA bekräftade hans identitet. Så snart polisen rett ut vems foten varit, samlade de tillräckligt med bevis för att komma fram till att mannen hade lidit av psykisk ohälsa och att han verkat må dåligt innan han lämnade sitt hem tidigt i april 2007. Folk tror att han dränkte sig i Fraser River. En undersökningsdomare från British Columbia hävdade att inget indikerade att mannen utsatts för någon form av brott.

En annan undersökning kom fram till att en fot hade tillhört en 23-årig man från White Rock, BC. DNA bekräftade att foten var hans. Han hade lidit av schizofreni, men mådde väldigt dåligt av sin medicin och slutade ta den. Detta fick honom att totalt bryta samman vintern 2008. Hans far hade övertalat honom att besöka en psykiatriker bara dagar före hans försvinnande. Psykiatrikern hade under besöket givit mannen en injektion med anti-psykotisk medicin. Sista gången man såg mannen satt han i en bil på en bro vid Fraser River.

De mystiska fötterna i Kanada tros nu till största delen komma från personer som begått självmord genom att hoppa från broar. Fötterna har bara kunnat förbli intakta eftersom joggingskor har gummisulor. Fiskar kan inte tugga sig igenom sådana skor.
Kanske är detta lösningen på hela mysteriet.

Jim H, 29 oktober 2015, på sajten Historic Mysteries, översättning K. Katt

Le Loyon de Maules - den schweiziska eremiten



Varje dag under de senaste tio åren har en okänd person vandrat omkring i Schweiz skogar. Personen går alltid samma väg genom skogar på på bergsstigar och har kommit att bli något av en lokal legend, oftast omtalad i viskningar och kvävda fniss. Allt detta förändrades när ett foto som sägs föreställa denna person publicerades.

Alla rapporter som har dykt upp genom åren lyder ungefär likadant: Förutom någon form av militäruniform bär vem-det-nu-är en lång slängkappa eller en trenchcoat vilket har fått vittnen och befolkning att undra huruvida detta är en man eller kvinna. För att öka på förvirringen ytterligare bär personen en gammaldags gasmask för ansiktet. De flesta tror att det är en man, men sedan går idéerna isär. Vissa tror att de har sett en ande eller ett spöke. Andra tror att personen är en levande eremit eller bushman som helt enkelt har tröttnat på det moderna livet och dess bekvämligheter. Kanske är det någon som tror att världen snart skall gå under och förbereder sig för det. Kanske är det en kvinna som lider av mental ohälsa och letar efter en själsfrände...mitt inne i en schweizisk storskog. Eller så kanske det är en man med en förfärlig hudsjukdom som tröttnat på att göras till åtlöje och som dragit sig undan från civilisationen för att bara ses någon enstaka gång.

Han - eller hon - ser olycksbådande ut och brukar, förmodligen utan att egentligen mena det, skrämma alla ögonvittnen. Trots detta rykte tycks personen aldrig hota eller bete sig elakt mot någon. Enligt en rapport skall personen t.o.m. ha gått omkring med blommor i handen. Schweizisk polis har länge försökt få samtala med personen, inte för att hen misstänkts för något brott, utan bara för att informera om att hens utseende är, skall vi säga, oroande.

När fotografiet togs av ett vittnes mobilkamera och blev viralt, slog intresset för personen rekord. Precis som Loch Ness-odjuret i Skottland - Nessie - fick personen snart ett smeknamn: Le Loyon (jag vet inte vad det skall betyda; kanske är det schweizerfranska. Någon som vet? Ö.a.)
Vittnet berättade att figuren verkade välvillig och inte gjorde något, men han själv blev så rädd att han valde att förbli anonym. De två personerna kunde nästan röra vid varandra och utbytte blickar innan Le Loyon vände sig om och gick iväg från vittnet och hans familj. Vittnet tog en bild efter att han lugnat sin familj. För säkerhets skull var han försiktig när han fotade.
Ett annat vittne var Marianne Descloux, som bodde i området. Hennes möte med den märkliga personen ägde rum 2013. Descloux gick inte in på detaljer, men erkände att mötet var otrevligt och att hon inte ville råka ut för det igen. Hennes beskrivning liknade i mångt och mycket andra vittnens, men hon såg personen en dag då det hällregnade.

Fastän Le Loyon aldrig har gjort någon illa, finns det personer som inte är beredda att ta risker. Många familjer - för att inte tala om ensamma kvinnor - har slutat vandra i skogarna för att minska risken att stöta på personen.

I slutet av år 2013 publicerade den franska webbsidan Le Matin ett självmordsbrev som upptäckts i en skog bredvid Le Loyons typiska klädsel. På lappen stod det att ökade undersökningar hade gjort att personen beslutat sig för att begå självmord. Lappen nämnde också den österrikiske 1800-talsförfattaren Sacher-Masoch. Sacher-Masoch hade ett förhållande med baronessan Fanny Pistor som var ovanligt för tiden. Han skrev ett kontrakt där det stod att hon fick göra vad hon ville med honom. Pistor skulle också bära en päls när hon kände sig ondskefull. Det var detta förhållande som gav världen termen "masochism".
Är detta en ledtråd till Le Loyons sanna identitet? Många människor tror inte att självmordsbrevet skulle tas bokstavligen, utan att den bara visade att Le Loyon kände sig besvärad av all uppmärksamhet och ville få ett slut på det hela. Man fann inget lik på platsen.

Mer äventyrliga personer kommer oundvikligen att söka efter denna mystiska person och försöka lösa gåtan en gång för alla, men är det verkligen någon bra idé? Le Loyon har aldrig visat någon fientlighet, så det bästa är kanske att visa hen respekt och låta hen vara ifred.

"Les", 13 mars 2016 på sajten Historic Mysteries, översättning K. Katt

Fotot med den fallande kroppen



Ända sedan kameran uppfanns har det dykt upp hundratals, kanske tusentals, bilder som visar något märkligt. Många av dessa uppstod utan att vare sig fotografen eller motivet/motiven märkte något. Många av de mer berömda spökfotografierna blev till för att fotografen var på rätt plats vid rätt tillfälle, oftast utan att ens inse det!

Ett av de senare exemplen på detta dök upp runt 2009. Från det ögonblick då detta foto blev känt för allmänheten har en vild debatt pågått om dess autenticitet. Fotografiet sägs vara taget någon gång på 1950-talet, då hela familjen flyttade in i ett nytt hus. Herr Cooper lät fru Cooper, farmor Cooper och båda barnen posera för ett vanligt familjeporträtt. Vad ingen insåg under fotograferingen var att en femte person dök upp på bilden...
När bilden framkallades syntes inkräktaren till vänster på fotografiet, där den antingen föll från, eller hängde från, taket. Herr Cooper var helt säker på att ingen annan stod framför kameran den där kvällen. Ingen av personerna på bilden var heller varse sin kusliga besökare, utan poserade lika glatt som man kan förvänta sig.
Det är grundberättelsen bakom detta nu berömda foto.

Om man antar att detta foto inte, som vissa insisterar på, är fixat med Photoshop, vem syns då på fotot? Kan det vara vålnaden av en f.d. ägare eller hyresgäst i huset? Ingen kunde svara på denna fråga. En alternativ förklaring är kanske att bilden är en dubbelexponering.

En bluff eller medveten fabrikation måste ju framställas av någon. Fotografiet sägs ha lagts upp på nätet 14 november 2009 av en Sam Gowan. Så snart detta fotografi dykt upp - på en fansida för författaren Thomas Ligotti - med titeln "Family Gathering", kom en utredning fram till att Sam Gowan inte hade skapat fotot. Inom några månader åkte fotot runt på nätet på massor av sajter om det paranormala. En Xaiver Ortega postade det på sin webbsida "Ghost Theory", men förnekade att han hade designat det. Fotot fick nu emellertid större spridning än förut och bakgrundshistorien om familjen Cooper från Texas verkar ha dykt upp för första gången runt 2013.

Fotografer har också spekulerat i varför bilden är så dålig. Det uppenbara motivet är familjen, men de är inte i bildens centrum. Det har föreslagits att ursprungsbilden har blivit klippt någon gång efter framkallningen och att familjen ursprungligen befann sig i mitten. Det kan vara sant, om bilden är genuin, men ända sedan fotot dök upp har det knappt talats alls om några negativ, vilket ju verkar misstänkt och tyder på en bluff.
Oavsett om det är en riktig bild, något som gjorts i Photoshop eller en dubbelexponering är det en spännande bild.

"Les", 13 maj 2016 på sajten Historic Mysteries, översättning och viss förkortning K. Katt

Värt att notera är att den hängande figuren kastar en skugga, men det gör inte kvinnorna och pojkarna...
Bland spekulationer på nätet finns de som menar att figuren är en apa i pyjamas (notera att den verkar ha blixtlås) eller en dansös som vänts uppochned. Jag tror att bilden är fejk, men den är kuslig hur som helst!

Jag såg faktiskt något lite småskumt för några veckor sedan. Jag stod och väntade på bussen i ett industriområde här i Uppsala och fördrev väntandet med plate-spotting (just nu jagar jag 104, som inte tycks finnas i stan...mrgllr, fnys...). Plötsligt körde det förbi två identiska vita skåpbilar. Den sista låg tätt efter den första. Bilarna var helt vita, utan firmanamn, men det konstigaste var att de saknade registreringsskyltar! Jag var så koncentrerad på reg-skyltarna som inte fanns där, att jag aldrig tittade efter förarna. Tänk om jag hade sett två identiska män i svart, med svarta solglasögon...huuu...

Jag läser ju mycket om mysterier och har faktiskt stött på berättelser om sådana här mystiska skåpbilar på rad, helt vita, utan registreringsskyltar. I en berättelse kom de åkande i en kolonn någonstans i en av Kanadas prärieprovinser och förarna var helt identiska och helt stela...

Det kan ha vart helt nya skåpbilar som skulle iväg till måleri och få dekor och firmanamn innan de levererades så troligtvis inget skumt den gången

Huggorm skrev:Det kan ha vart helt nya skåpbilar som skulle iväg till måleri och få dekor och firmanamn innan de levererades så troligtvis inget skumt den gången

Ja när du säger det så ligger det faktiskt en bilfärgsbutik precis där. Va' trist, hade faktiskt hoppats på ett litet mysterium!

Den brinnande byn



Ett riktigt mysterium omger en ovanlig serie bränder som bröt ut i det lilla sicilianska samhället Canneto di Caronia i början av 2004 och återigen under sommaren 2014. Genom historien har oförklarliga eldsvådor alltid fått stort intresse bland allmänheten. Fastän de flesta utan tvekan har undvikliga orsaker, fortsätter det omstridda fenomenet med spontan självantändning att fascinera och skrämma vettet ur folk, även i modern tid.

Förekommer verkligen spontan självantändning? Tanken på att ett fysiskt föremål utan synbar anledning plötsligt skulle börja brinna är inget som stör de flesta människors tankebanor. De allra, allra flesta eldsvådor uppstår helt enkelt inte på det viset. Ändå - som zombier, vampyrer eller varulvar - väcker tankarna på spontan självantändning någon sorts primalrädsla hos människor. När andra förklaringar inte räcker till, får rädslan för självantändning större uppmärksamhet.

Många utredare av paranormala fenomen har länge trott att vetenskapen ännu inte på ett adekvat sätt kan förklara alla naturfenomen. Elektricitetens underverk måste verkligen ha framstått som ren magi för stenåldersmänniskan. Även folk som levde för bara några generationer sedan skulle tycka att dagens supersnabba datorer var ren science fiction.

I stället för att bara avfärda oron hos invånarna i Canneto att eldsvådorna som hemsökte deras by var väldigt speciella, kanske t.o.m. övernaturliga, måste resten av världen se vissa händelser med ett öppet sinne. För några hundra år sedan kanske serierna av mystiska eldsvådor i den lilla sicilianska byn inte skulle verka så underliga.

Den ljuvliga byn Canneto di Caronia på nordöstra Sicilien ligger på en kulle i närheten av den mäktiga vulkanen Etna. I forna tider har Sicilien varit med om flera förändringar i jordskorpan. En stor del av regionens dramatiska landskap reflekterar de geologiska ärren från perioder av utbrott. Höga berg och klipputsprång utgör en naturlig del av landskapet. Under sin långa historia har Sicilien också bevittnat mycket mänskligt våld, senast när de allierade styrkorna befriade Palermo under Andra Världskriget.

Mysteriet med eldsvådorna i Canneto skall ha startat i januari 2004. I flera veckor rapporterade invånare i den italienska byn eldsvådor som uppstod plötsligt och oförklarligt. Det slog upp flammor ur hushållsapparater, som en spis, en dammsugare och en TV. Det lokala elbolaget stängde av eltillförseln till byn, men saker började ändå brinna.

När lokala myndigheter startade en utredning, upphörde fenomenet för en kort period, men började om igen i april 2004. Oförklarliga incidenter ägde rum ända till slutet av augusti det året.
Förklaringar för de mystiska hushållsbränderna sträckte sig från demoner till mordbrännare. Eldsvådorna verkade uppstå av sig själva. Även efter att bränderna hade upphört, var folk helt förvirrade.

Ett team av utredare från Nationella Forskningsinstitutet försökte hitta en tydlig förklaring till Canneto-bränderna. 2007 ledderädsla för att orsaken var elektromagnetisk strålning från högspänningsledningar till att byn snabbt evakuerades. Några utredare fann tecken på mordbrand, men ingen ställdes inför rätta.

Spekulationer gällande eldsvådorna i Canneto di Caronia kommer nog att fortsätta i framtiden. Tydligen skall nya oförklarliga eldsvådor ha uppstått igen under sommaren 2014.

Från Historic Mysteries, översättning K. Katt

Philadelphia-experimentet - tragedi eller bluff?



Philadelphia-experimentet skall ha gått ut på att amerikanska marinen lyckades teleportera en av marinens jagare. De gjorde den även osynlig. Trots att det är väl känt att det antingen var en bluff eller en historia som en galning kommit på, finns det fortfarande de som tror att Philadelphia-experimentet ägde rum på riktigt och att en stor konspiration håller det hemligt. Detta kan vara p.g.a. historiens intriger och enorma anspråk eller helt enkelt p.g.a. morbid nyfikenhet angående de resultat man påstås ha fått av experimentet. Vilket som, har historien om Philadelphia-experimentet blivit en amerikansk legend.

Historien om Philadelphia-experimentet inleds i oktober 1943 i Norfolk, Virginia, fast historien dök inte upp förrän mer än tio år senare. Det är möjligt att inget speciellt hände i Virginia vid den tidpunkten, men för kronologins skull börjar vi här.
Några män ombord på SS Andrew Furuseth skall ha sett hur ett skepp plötsligt uppenbarade sig i vattnet utanför Norfolk den 28 oktober. Det skall ha kommit från Philadelphia, Pennsylvania. Det skall först ha försvunnit och transporterades på ett ögonblick till Norfolk. Försvinnandet och teleportationen skall ha varit två olika funktioner i experimentet, dvs., försvinnandet var inte resultatet av teleportationen, utan skeppet blev först osynligt.

Så snart USS Eldridge - jagaren som sägs ha använts i Philadelphia-experimentet - nådde Norfolk, blev det tydligt att något hade gått fel. Några av männen hade försvunnit under resan. Andra hade blivit galna. En del fortsatte att växla mellan osynlighet och synlighet. Ytterligare några hade smält samman - ja, smält samman - med skeppet på olika sätt. Kanske är dtta anledningen till att inga amerikanska fartyg f.n. är försedda med osynlighetsmantlar och teleportationsredskap.
Eller så kan hela historien vara bluff och båg...

Historien om Philadelphia-experimentet kommer från en man som hette Carlos Allende eller "Carl Allen." Carlos skrev en detaljerad beskrivning av händelsen, inklusive det han hävdade att han beskådat ombord på SS Andrew Furuseth när USS Eldridge anlände till Norfolk, Virginia. Han postade beskrivningen till amerikanska marinens forskningsinstitut. Allmänheten fick nys om historien och den började spridas, trots de många otroliga händelser som beskrevs i brevet.

Carlos Allende skrevs att Philadelphia-experimentet möjliggjordes genom Einsteins "unified field theory" (jag vet inte vad det blir på svenska, ö.a.). Einstein skall i egen hög person ha berättat om det för Carlos. Det är inte direkta bevis för att historien bara är en myt, men det gör den rätt vansinnig. Först och främst är det vanligt att sådana myter lånar från framstående vetenskapsmäns genialitet och berömmelse. Ofta är det lätt att vederlägga sådana myter, eftersom stora mäns verk brukar vara väl kända. Det finns inga bevis för att Einstein någonsin träffade Carlos Allende och inte heller för att hans arbete resulterade i en katastrofal teleportation.

USS Eldridge, liksom de flesta andra av flottans skepp, speciellt i krigstid, förde en detaljerad loggbok över var det hade varit i oktober 1943 och månaderna därikring. Dessa loggböcker kan numera läsas av allmänheten. Enligt loggarna var jagaren inte ens i närheten av Philadelphia i oktober 1943. SS Andrew Furuseth var inte heller i Norfolk samtidigt som Eldridge. Dessutom sade William S. Dodge - kapten på båten vid tiden för experimentet - senare att varken han eller någon annan i besättningen såg något underligt i Norfolk, Virginia.

Efter att ha fått den underliga informationen, gjorde amerikanska marinens forskningsinstitut ändå en utredning, men de fann inga som helst bevis för att den amerikanska marinen skulle vara intresserad av teleportation. Visst har det alltid funnits ett intresse för att kunna göra fartyg osynliga, men det går bara att göra på radar, inte för det mänskliga ögat. Amerikanska marinen hävdar bestämt att ingen sådan teknologi existerar, så det finns inga bevis för att Einstein skulle ha arbetat i något marinprojekt med syftet att framkalla osynlighet och teleportation. Det finns inga bevis för att Carlos Allende träffade Einstein. Det finns inga bevis för att Einstein utvecklade sådan teknologi. Det finns bevis för att USS Eldridge inte var vare sig i Philadelphia eller Norfolk den 28 oktober 1943. Det finns bevis för att ingen i Norfolk såg något speciellt alls denna dag. De enda "bevis" som finns är Carlos Allendes text.

"Les" på Historic Mysteries 2 augusti 2011, översättning och viss bearbetning K. Katt
(Jag tror att bilden kommer från en filmatisering.)

Alltid tyckt att philadelphiaexperimentet varit lite extra läbbigt. *ryser*

Kahlokatt skrev:"Les" på Historic Mysteries 2 augusti 2011, översättning och viss bearbetning K. Katt

Är det Klas Katt?

I dörröppningen mellan hallen och "kontorsrummet" har vi ett draperi, och vanligtvis när jag ska gå in i kontorsrummet sätter jag handen med fingrarna rakt utsträckta på kanten av draperiet och trycker det åt sidan. Men vid ett tillfälle för några veckor sedan "fick jag för mig" att jag skulle knyta handen och trycka den mot mitten av draperiet. Då känndes det som att det precis innanför draperiet satt en sådan där stång som finns i en del brandstationer och som brandstationspersonalen använder när de fått larm och ska ner till vagnhallen och som min hand trycktes mot ... det var i några sekunder alldeles stumt mot min hand... sedan dess har det inte hänt igen.

https://en.wikipedia.org/wiki/Hinterkaifeck_murders

"The corpses were beheaded, and the skulls sent to Munich, where clairvoyants examined them, but to no avail."


https://en.wikipedia.org/wiki/Villisca_axe_murders

"In each murder, the victims were hacked to death with an axe and the mirrors in the homes were covered."

---
Två exempel två riktigt ruskiga mord med egendomliga och mysteriska detaljer.

Jag som troende vill gärna berätta en historia, som en snäll person, vän till en god vän med mig, upplevt:

Han hade av någon anledning blivit ovän med sin syster, och sprang därför, ganska arg, nerför trappor, efter henne. Då i trappen tar någonting helt plötsligt tag i axeln på honom, och stannar honom därigenom. Men ingen är där... - Högre makter, alltså!

Om det hände något alls mer sedan, kommer jag inte ihåg.

kiddie skrev:Alltid tyckt att philadelphiaexperimentet varit lite extra läbbigt. *ryser*

Fast nu verkar det som att det bara är en persons fantasier. Så jag tror att du kan ta det lugnt.