Ni som varit sjukskrivna länge, och som verkligen längtat efter att ta er ur träsket.....Hur har ni gjort? Jag har varit sjukskriven i 7 år, bara lite mamma ledig emellan. Försökt komma tillbaka,arbetsrätt lite. Men det känns segare än sirap ju längre tiden går. Kontakten m arbetsförmedling och Försäkringskassan är så trög....det känns som jag aldrig mer kommer arbeta nu..... De vill att jag ska gå igenom habiliteringen först nu.

Är 36 år....Och känner mig som ett ruttet äpple på arbetsmarknaden......Vem vill satsa på någon som inte lyckats m något? Jag är utbildad sjuksköterska, men bara jobbar 1 år som detta, sen gick jag i väggen m besked....Totalt fel yrke för mig.

Är det fler som känner sig som fångar i sjukförsäkringen? Vill verkligen inte vara sjukskriven, men känner att jag inte har kraften att t mig ur! Ibland tänker jag att jag bara skulle söka jobb på egen hand, men känns inte troligt att det går att bli anställd och trodd på med lång bakgrund i sjukträsket. Vem vill anställa någon som är 36 år, och knappt inte gjort annat än varit sjukskriven??

Usch vad neggo jag låter, men är verkligen hopplöst nerdeppad av detta..... Mina intressen är musik, älskar att sjunga, dock blyg, skriva, historia....
Önskar så att få komma igång och bli något nån gång....Åren rullat på och jag blir bara mer och mer stressad att inget händer.

Någon som är i samma sits?

Tacksam att jag hittat detta forum

Nu har inte åldern så mycket egentligen att göra med hur lätt man får jobb. Faktum är att många jag pluggat med har varit i din ålder och uppåt och har inte haft problem så. Nu råkar du dessutom vara utbildad inom ett av de områdena jag har svårt att tänka mig branscher med fler jobbmöjligheter, så du har tur på det viset. Nog ska det gå på något sätt att komma in där igen.

För att svara på din fråga, har varit i en liknande situation fast inte helt lik. Det jobbigaste är att när man väl har blivit less på att vara sysslolös, då är det inte bara raka vägen tillbaka. Utan det är en krokig väg tillbaka. Ledigheten kändes rätt när man väl tog beslut för den, fast när man väl tagit beslutet att komma igång igen med livet så måste man i värsta fall vänta flera år innan man kommer igång i praktiken. För man kanske måste läsa om sin utbildning från början eller vad som helst. Det har jag själv vart med om. Tagit sabbatsår efter avhoppad utbildning, sedan några år efter hade man viljan och motivationen och allt. Fast då var det inte bara att "börja" på ett jobb, för de krävde examen. Så hade inget val än att läsa om från scratch. Det är liksom väntan i 3 år som är jobbig, för att motivationen finns där att jobba men man kan inte förrän dessa 3 år gått. Frustrerande vissa saker i systemet.

Hej Tuppens,

Tack för ditt svar. Du ska veta att det betyder mkt, att någon ger sig till känna och slår hål på ensamheten och det ekande tomrummet.

Ja, visst är det jobbigt och frustrerande när man är motiverad att springa ett maraton, och sedan blir man nätt och jämt utsläppt på en testrunda på 50 m........ Jag håller på att bli galen på det extremt sega systemet. Har man dessutom ingen anställning i botten, ja då är det ännu svårare att få komma igång.

Tror inte vården är ett alternativ för mig, eftersom jag är extremt stresskänslig. Men har funderat på om jag kan använda utbildningen på annat sätt.

Önskar dig lycka till

Precis, det är något man bara kan få smak av när man varit där.

Om du känner att vården var fel område och du känner att du skulle klara dig på CSN, så kan du alltid sadla om till ett annat område. Försök dock att välja något med en bra arbetsmarknad då så att inte arbetslöshet väntar efteråt.

Tack detsamma!

Över lag är väl inte "rätt hjälp i rätt tid" honnörsorden vilket inte bara blir jobbigt för individen utan även blir väldigt kostnadsineffektivt för hela samhället. Det finns ju miljoner exempel på det från snöröjning, till Arbetsförmedlingen, till ja det mesta.
Hoppas allt löser sig för dig och att finner rätt väg.

Tuppes skrev:Precis, det är något man bara kan få smak av när man varit där.

Om du känner att vården var fel område och du känner att du skulle klara dig på CSN, så kan du alltid sadla om till ett annat område. Försök dock att välja något med en bra arbetsmarknad då så att inte arbetslöshet väntar efteråt.

Tack detsamma!

Jag "gjorde allting rätt" och pluggade till någonting med en bra arbetsmarknad. Men det blev ändå totalt fel. Jag fixar inte jobbet jag utbildade mig till!! Det är alldeles för mycket sociala kontakter när man arbetar med det i praktiken osv.

Så nu funderar jag på att göra allt "fel" - dvs "bara" "lyssna till mitt hjärta" och strunta i arbetsmarknaden. Kanske blur det rätt att göra fel, om ni fattar vad jag menar.

Fleure123 skrev:
Jag "gjorde allting rätt" och pluggade till någonting med en bra arbetsmarknad. Men det blev ändå totalt fel. Jag fixar inte jobbet jag utbildade mig till!! Det är alldeles för mycket sociala kontakter när man arbetar med det i praktiken osv.

Så nu funderar jag på att göra allt "fel" - dvs "bara" "lyssna till mitt hjärta" och strunta i arbetsmarknaden. Kanske blur det rätt att göra fel, om ni fattar vad jag menar.

Tråkigt att höra. Jag har gjort många misstag i mitt liv också, fastän jag tyckte att allting var på sin plats på alla sätt redan tidigt i livet. Finns aldrig garantier för att de rätta valen blir rätt rent praktiskt och vice-versa.

Fast det betyder också att livet är oförutsägbart och man själv som människa är oförutsägbar. Man kan bara göra sitt bästa och inte ge upp och är det helt fel ändå, så låter följa sitt hjärta inte helt fel heller. Det finns inga fel egentligen, så länge man aktivt jobbar mot ett mål.

Jag tror sociala kontakter är svårt att komma undan i många fall när det gäller arbete. Det är också en egenskap man tjänar på att utveckla eller åtminstone försöka utveckla då det mesta i livet bygger på det, i mångt och mycket.