Japp. Jag blev diagnostiserad vid 10 års ålder och är numera 17. känner knapp igen mig alls i sjukdomen och hatar verkligen att förknippas med den. Jag har gått i vanliga klasser(där jag trivts myckeet bättre) och "special ed" klasser som föräldrar och skolledning tvingar mig att gå trots att de inte funkat nå bra alls.

Jag har lidit av depression i ca. ett halvår förra året, delvis över detta, men även andra saker. Jag är så inihelvetes trött på att bli klassad som nå jävla retard över något skit som står på ett papper.

Tills den dagen botet kommer ska jag vänta ivrigt. Vet någon om de har kollat på ev. botemedel förresten?

Såg nåt program på TV där någon fått elchocker (tror jag det var) och en ny värld typ hade öppnat sig. Tror han var lite bitter över att halva livet passerat och han inte fattat nåt av vissa grejer.

Förutom en revolver, är väl det enda att studera hur de neurotypiska (NT:folket) agerar och sen undvika alla de fällor som man så lätt faller i, när man är en aspie. För något botemedel finns väl inte...

Jag vet en som fått elchocker mot depression. Det funkade skapligt.

SourDiesel skrev:Japp. Jag blev diagnostiserad vid 10 års ålder och är numera 17. känner knapp igen mig alls i sjukdomen och hatar verkligen att förknippas med den. Jag har gått i vanliga klasser(där jag trivts myckeet bättre) och "special ed" klasser som föräldrar och skolledning tvingar mig att gå trots att de inte funkat nå bra alls.

Som en liten tröst kan jag säga att det är inte säkert att du som vuxen uppfyller kriterierna för att ha AS. Psykiatrin är ingen exakt vetenskap, psykiatriska diagnoser handlar också mycket om godtycklighet.

En dryg femtedel, 22 procent av individer som tidigare diagnostiserats med Aspergers syndrom uppfyllde två decennier senare inte längre kraven för diagnosen:

Därför är det kroniska inte alltid kroniskt
22 augusti, 2016

Psykiatriska diagnoser kan ibland ses som en stämpel på hur en människa är, och alltid kommer att vara. Men ny forskning förstärker bilden av att det är vanligare att “gå ur” sin diagnos än man tidigare trott.

Uppföljning visar stora skillnader

Psykologen och forskaren Adam Helles har nyligen disputerat med en avhandling om den första gruppen pojkar som fick diagnosen i Sverige. De har följts under 20 års tid. En av frågeställningarna var hur många av dem som fortfarande uppfyllde diagnoskriterierna efter så lång tid.

När de två decennierna förflutit visade det sig att det fanns en stor variation i hur det gått för pojkarna i livet. De flesta hade fortfarande ett stort stödbehov, de bodde på gruppboenden och var sysselsatta inom daglig verksamhet. Men för andra såg tillvaron helt annorlunda ut.

– Vi har också en grupp personer som inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Som inte har något behov av stöd från samhället. I stället har de jobb, flickvän, eget boende, kompisar, och lever ett vanligt Svensson-liv, säger Adam Helles.

En dryg femtedel av männen som två decennier tidigare diagnosticerats med Aspergers syndrom uppfyllde inte längre kraven för diagnosen.

Psykiatriska diagnoser ofta godtyckliga

Att det ändå finns de som går ur sitt Aspergers syndrom gör att bilden kanske måste uppdateras. Det är precis vad som hänt med andra diagnoser.

– Det var inte jättelänge sen vi pratade om tvångssyndrom som ett kroniskt tillstånd som aldrig blev bättre. Men idag ser man det som behandlingsbart: de allra flesta med tvångssyndrom kommer inte ha kvar svårigheterna efter behandling. Det var samma sak med tics, man tänkte att det var kroniskt, men majoriteten av dem med tics i barndomen kommer inte att ha kvar det när de blir stora, säger Adam Helles.

Vad är det då som gör att man kan “gå ur” en diagnos som tidigare setts som stabil? Ett av svaren är att definitionen av psykiatriska diagnoser ofta är mer godtycklig än de flesta känner till.

– Det är ju en gräns vi har hittat på. Är man på ena sidan om den kallar vi det för autism, och på den andra sidan gör vi inte det, säger Adam Helles.

Wine skrev:– Vi har också en grupp personer som inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Som inte har något behov av stöd från samhället. I stället har de jobb, flickvän, eget boende, kompisar, och lever ett vanligt Svensson-liv, säger Adam Helles.

Jobb, flickvän etc. kan man ha även om man har behov av stöd från samhället. Hur tänkte gubben nu?

Wine skrev:En dryg femtedel, 22 procent av individer som tidigare diagnostiserats med Aspergers syndrom uppfyllde två decennier senare inte längre kraven för diagnosen:

Jag har för all del ingen formell diagnos, men ovanstående ter sig rimligt utifrån mina egna erfarenheter av att min "aspighet" varierar över tiden. Symptomen blir helt klart mer framträdande när jag mår dåligt eller blir pressad.

nallen skrev:

Wine skrev:En dryg femtedel, 22 procent av individer som tidigare diagnostiserats med Aspergers syndrom uppfyllde två decennier senare inte längre kraven för diagnosen:

Jag har för all del ingen formell diagnos, men ovanstående ter sig rimligt utifrån mina egna erfarenheter av att min "aspighet" varierar över tiden. Symptomen blir helt klart mer framträdande när jag mår dåligt eller blir pressad.

Ja, precis så upplever jag det också, beror nog lite på vilken mijö man vistas i och förutsättningar runtomkring och om man tänker sig att AS handlar om en utvecklingsstörning eller försening av den kognitiva utvecklingen, att man mognar senare så verkar det helt rimligt. Man kan ju också träna sig eller lära sig att fungera bättre, det är ju många som vittnar om att de med tiden lär sig att bättre förstå det sociala samspelet, sociala koder o.s.v.

^ Stämmer säkert. Sen har vi den andra extremen: de av oss som länge gått utan diagnos och blivit utbrända gång på gång. Duktiga på att spela social teater och därmed verka "normala", men det kostar. Mycket.

@SoulDiesel: Man har ju rätt till en second opinion inom sjukvården. När nu diagnosen känns helt fel för dig tycker jag ju att du borde kunna få en ny utredning, för att kolla om du kanske blev feldiagnosticerad från början.

Jag tror faktiskt inte att AS går över/kan bli botad; det handlar om att vara annorlunda hard-wired än de neurotypiska. Men jag tror definitivt att andra problem kan se ut som AS, och då är det ju viktigt att kunna få en ny bedömning.

Zirre skrev:

Wine skrev:– Vi har också en grupp personer som inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Som inte har något behov av stöd från samhället. I stället har de jobb, flickvän, eget boende, kompisar, och lever ett vanligt Svensson-liv, säger Adam Helles.

Jobb, flickvän etc. kan man ha även om man har behov av stöd från samhället. Hur tänkte gubben nu?

Det är just därför depression är en differential diagnos och måste vägas in vid en utredning.

Självklart kan du bli fri från din "diagnos". Den är bara någons åsikt. Att lösa skiten är dock en annan historia, men fullt görbart.

SourDiesel skrev:Tills den dagen botet kommer ska jag vänta ivrigt. Vet någon om de har kollat på ev. botemedel förresten?

Hva er det du vil "bote" da? Hvilke konkrete utfordringer er det eventuelt snakk om?

Många med AS diagnos kan vara feldiagnostiserade:

Pressmeddelande Psykologtidningen nr 3/2009 skrev:Feldiagnostisering av Aspergers syndrom

Psykolog Staffan Rislund Törner, som arbetar inom habiliteringen i Södertälje, uppskattar att runt hälften av de personer med Aspergers syndrom som han möter är feldiagnostiserade. Att felaktigt få diagnosen innebär ofta stora konsekvenser för individen.

Wine skrev:Många med AS diagnos kan vara feldiagnostiserade:

Pressmeddelande Psykologtidningen nr 3/2009 skrev:Feldiagnostisering av Aspergers syndrom

Psykolog Staffan Rislund Törner, som arbetar inom habiliteringen i Södertälje, uppskattar att runt hälften av de personer med Aspergers syndrom som han möter är feldiagnostiserade. Att felaktigt få diagnosen innebär ofta stora konsekvenser för individen.

Det var synd att det inte stod mer, för man undrar ju verkligen vad Aspergers har förväxlats med, dvs. om personerna hade annan NPF, eller depression eller ingenting alls.

Toblerone skrev:

Wine skrev:Många med AS diagnos kan vara feldiagnostiserade:

Pressmeddelande Psykologtidningen nr 3/2009 skrev:Feldiagnostisering av Aspergers syndrom

Psykolog Staffan Rislund Törner, som arbetar inom habiliteringen i Södertälje, uppskattar att runt hälften av de personer med Aspergers syndrom som han möter är feldiagnostiserade. Att felaktigt få diagnosen innebär ofta stora konsekvenser för individen.

Det var synd att det inte stod mer, för man undrar ju verkligen vad Aspergers har förväxlats med, dvs. om personerna hade annan NPF, eller depression eller ingenting alls.

Det står att han uppskattar det, så det är vad en psykologs personliga uppfattning och ingen sanning som är framforskad.

slackern skrev:

Toblerone skrev:

Wine skrev:Många med AS diagnos kan vara feldiagnostiserade:

Det var synd att det inte stod mer, för man undrar ju verkligen vad Aspergers har förväxlats med, dvs. om personerna hade annan NPF, eller depression eller ingenting alls.

Det står att han uppskattar det, så det är vad en psykologs personliga uppfattning och ingen sanning som är framforskad.

Då säger det ännu mindre. Men jag undrar bara om det finns nån "gemensam bakgrund". T.ex. var det ju ganska vanlig för några år sedan att några omdiagnosticerades från ADD till Asperger. Då sattes Asperger-diagnosen för sällan för att kunskap om det var dålig.

SourDiesel skrev:Japp. Jag blev diagnostiserad vid 10 års ålder och är numera 17. känner knapp igen mig alls i sjukdomen och hatar verkligen att förknippas med den. Jag har gått i vanliga klasser(där jag trivts myckeet bättre) och "special ed" klasser som föräldrar och skolledning tvingar mig att gå trots att de inte funkat nå bra alls.

Jag har lidit av depression i ca. ett halvår förra året, delvis över detta, men även andra saker. Jag är så inihelvetes trött på att bli klassad som nå jävla retard över något skit som står på ett papper.

Tills den dagen botet kommer ska jag vänta ivrigt. Vet någon om de har kollat på ev. botemedel förresten?

Varför bytte du till en specialklass om allt fungerade så bra i den gamla? Kan du inte få byta tillbaka? Och varför blev du öht diagnosticerad med AS, tror du?

Anser du att aspergare är "retards"? Det är vi inte inte. Vi har normal intelligens. På vilket sätt blir du klassad som en "retard" menar du?

Nej, man kan inte bota AS. Däremot kan man lära sig strategier hur man ska leva för att inte bli överbelastad. Man kan också lära sig mer om "det sociala spelet", om man inte vill sticka ut.

Alien

Han skriver ju att föräldrar och skolan tvingar honom att gå i specialklasser.

Beroende på hur stor ort han bor i, så kan de vara så att de samkör specialklass ihop med en vanlig, därför han känner sig mera hemma i den vanliga.

På min skola hade vi så, vår klass samkördes med specialklassen i vissa ämnen.


SourDiesel

Om du inte känner dig hemma i diagnosen alls, så föreslår jag att du gör en ny utredning, med andra utredare, så du kan få rätt diagnos eller bli avskriven från AS.

SourDiesel skrev:Japp. Jag blev diagnostiserad vid 10 års ålder och är numera 17. känner knapp igen mig alls i sjukdomen och hatar verkligen att förknippas med den. Jag har gått i vanliga klasser(där jag trivts myckeet bättre) och "special ed" klasser som föräldrar och skolledning tvingar mig att gå trots att de inte funkat nå bra alls.

Jag har lidit av depression i ca. ett halvår förra året, delvis över detta, men även andra saker. Jag är så inihelvetes trött på att bli klassad som nå jävla retard över något skit som står på ett papper.

Tills den dagen botet kommer ska jag vänta ivrigt. Vet någon om de har kollat på ev. botemedel förresten?

Du är snart 18, du får bestämma själv tänkte jag nästan skriva...
Fast det åsido, ingen kan tvinga dig till något. Varken dina föräldrar eller skola. Asperger är ju ändå en sån där diagnos du kan ha, men det är helt upp till dig om du väljer att avslöja för folk att du har den. Du behöver exempelvis inte säga på en intervju att du har asperger om du inte vill när du ska söka jobb. Således finns det verkligen inga krav på dig att göra särskilda saker pga din diagnos heller. Hjälp är till för individen och är upp till individen själv att välja.

Om du nu verkligen inte känner igen dig i sjukdomen förstår jag dock inte varför du är nyfiken kring botemedel?

Vet inte om det är något bra tips, men föreslår att du inte lägger för mycket vikt vid din diagnos om du mår dåligt över det. Lev ditt liv så som du vill det, ingen är sin diagnos. Ingen tjänar på att du ska gå runt och må dåligt över något sånt, särskilt inte du själv. Ofta kommer tankar som får en att må dåligt inifrån.

SoulPain skrev:Alien

Han skriver ju att föräldrar och skolan tvingar honom att gå i specialklasser.

Beroende på hur stor ort han bor i, så kan de vara så att de samkör specialklass ihop med en vanlig, därför han känner sig mera hemma i den vanliga.

På min skola hade vi så, vår klass samkördes med specialklassen i vissa ämnen.

Men frågan är vilket motiv föräldrarna och skolan gav till att han skulle gå i specialklassen. Det kan väl inte vara bara "du har AS, alltså måste du gå i en aspergerklass/specialklass". Det borde ju vara att han fick extra stöd, klassen var mindre än den vanliga klassen el något annat som han inte fick i sin vanliga klass.

Toblerone skrev:

Wine skrev:Många med AS diagnos kan vara feldiagnostiserade:

Pressmeddelande Psykologtidningen nr 3/2009 skrev:Feldiagnostisering av Aspergers syndrom

Psykolog Staffan Rislund Törner, som arbetar inom habiliteringen i Södertälje, uppskattar att runt hälften av de personer med Aspergers syndrom som han möter är feldiagnostiserade. Att felaktigt få diagnosen innebär ofta stora konsekvenser för individen.

Det var synd att det inte stod mer, för man undrar ju verkligen vad Aspergers har förväxlats med, dvs. om personerna hade annan NPF, eller depression eller ingenting alls.

Depression, obehandlade trauman, social fobi:

http://www.aspergerforum.se/post201946.html#p201946
https://minosa.wordpress.com/2009/02/23/