Svår frågeställning att formulera kortfattat, fast ska försöka förklara tydligt även om det är svårt...

Stereotypen kring aspisar behöver jag nog inte förklara för er här på forumet egentligen, eftersom ni redan antagligen är välförstådda vilken syn så kallade neurotyper (och folk i övrigt) har på individer med asperger generellt. Det jag alltid tyckt varit konstigt dock är att, kan man göra det så enkelt som att gradera in folk i Asperger eller inte Asperger (som folk alltid gör)? Låt mig förklara.

För det första, så fort jag läser online eller hör andras åsikter om skäl till varför aspergare är jobbiga, svåra att ha att göra med och blir utfrysta osvosv, så brukar de vanligaste 10 punkterna som absolut ALLA nämner vara saker som är långt ifrån något som skulle vara unikt för aspergare. Det är saker jag tycker alla gör hela tiden.

Jag själv har fått diagnosen Asperger för 3 år sedan. På sätt och vis var det både och, psykologen sa att jag hade många drag av det och utan tvekan kunde få diagnosen, fast att det inte alltid är så simpelt. Jag kan dessutom känna att många drag stämmer in. Med det sagt, så kan jag samtidigt inte förstå varför de flesta aspisar verkar underkasta sig och ta för givet (utan att tänka på det själv) att de är per automatik sämre på alla sociala interaktioner än andra. Det är som att de flesta andra som har asperger sätter för mycket identitet i sina diagnoser. Med det menar jag att alla med asperger jag stöter på, verkar tro att de alltid är det svarta fåret socialt.

Fast jag tänker annorlunda, så fort jag är ute känner jag snarare i stil med "Varför blir folk som jag som har aspergerdiagnos kategoriserad som så jobbig, när folk i det stora hela är så mycket svårare att ha att göra med än vad jag nånsin varit?". Jag kan alltså tycka att varje person nästan man stöter på i vardagen bryter mot varenda social regel man kan göra. Om de nu ska ha så bra koll på de sociala reglerna, varför är så många socialt inkompetenta? Varför ska personer med asperger kategoriseras som svarta får socialt, när det är så tydligt att en majoritet är likadan?

Jag har rört mig en del bland arbetsplatser, högskolor och folk generellt och jag kan säga att trots att jag är den som supposedly ska vara den med aspergerdiagnos... Så upplever jag det som att folk hela tiden begår sociala misstag och gör konstiga saker som får en att fundera på vem som egentligen är aspergarn. Inte för att skryta så anser jag i kontrast att jag följer de flesta sociala reglerna. Fast det händer allt för ofta att folk exempelvis:
* Är dålig på att visa artighet
* Är dålig på att visa intresse för folk i situationer där de borde göra det
* Gör konstiga saker som man måste säga till dem om efteråt då de kanske missuppfattades
* Är nonchalanta
* Säger konstiga och klumpiga saker (det är ju aspergerdrag om något)
* Är knäpptysta och tittar ner i sina telefoner, tills (ofta jag) initierar konversation
* Osv...

Ni förstår mina poänger och det där var bara en liten del av alla punkter. Folk i det stora hela bryter mot de flesta sociala reglerna och är dessutom väldigt osociala av sig. Så om själva grundpremissen bakom varför aspergare har svårt att fungera socialt är just punkter av denna form. Varför ser verkligheten ut som så att även neurotyper gör samma sak i exakt samma utsträckning (om inte högre i vissa lägen)?

Notera då, jag är väldigt självmedveten. Det finns inget i mitt kroppsspråk eller sätt att vara som försöker vara jobbig mot folk. I kontrast så skulle jag och folk i min närhet säga att jag tillhör den kategorin av individer som visar överdriven hänsyn till andra och faktiskt är lyhörd.

Så vadå neurotyper och vadå aspergare. Folk överallt är ju klumpiga hela tiden och gör socialt inkompetenta handlingar hela tiden. Är det inte dubbelmoraligt att göra aspergare och liknande diagnoser till scapegoats för detta egentligen? Kan ju inte gå ut en enda dag utan att JAG som ska ha Asperger själv känner att folk har mycket att lära sig när det gäller sociala regler, som personer med mina diagnos är kända att inte kunna hantera.

Diskutera fenomenet och vad ni anser om detta.

Tuppes skrev:Svår frågeställning att formulera kortfattat, fast ska försöka förklara tydligt även om det är svårt...

Stereotypen kring aspisar behöver jag nog inte förklara för er här på forumet egentligen, eftersom ni redan antagligen är välförstådda vilken syn så kallade neurotyper (och folk i övrigt) har på individer med asperger generellt. Det jag alltid tyckt varit konstigt dock är att, kan man göra det så enkelt som att gradera in folk i Asperger eller inte Asperger (som folk alltid gör)? Låt mig förklara.

För det första, så fort jag läser online eller hör andras åsikter om skäl till varför aspergare är jobbiga, svåra att ha att göra med och blir utfrysta osvosv, så brukar de vanligaste 10 punkterna som absolut ALLA nämner vara saker som är långt ifrån något som skulle vara unikt för aspergare. Det är saker jag tycker alla gör hela tiden.

Jag själv har fått diagnosen Asperger för 3 år sedan. På sätt och vis var det både och, psykologen sa att jag hade många drag av det och utan tvekan kunde få diagnosen, fast att det inte alltid är så simpelt. Jag kan dessutom känna att många drag stämmer in. Med det sagt, så kan jag samtidigt inte förstå varför de flesta aspisar verkar underkasta sig och ta för givet (utan att tänka på det själv) att de är per automatik sämre på alla sociala interaktioner än andra. Det är som att de flesta andra som har asperger sätter för mycket identitet i sina diagnoser. Med det menar jag att alla med asperger jag stöter på, verkar tro att de alltid är det svarta hål.

Jag har rört mig en del bland arbetsplatser, högskolor och folk generellt och jag kan säga att trots att jag är den som supposedly ska vara den med aspergerdiagnos... Så upplever jag det som att folk hela tiden begår sociala misstag och gör konstiga saker som får en att fundera på vem som egentligen är aspergarn. Inte för att skryta så anser jag i kontrast att jag följer de flesta sociala reglerna. Fast det händer allt för ofta att folk exempelvis:
* Är dålig på att visa artighet
* Är dålig på att visa intresse för folk i situationer där de borde göra det
* Gör konstiga saker som man måste säga till dem om efteråt då de kanske missuppfattades
* Är nonchalanta
* Säger konstiga och klumpiga saker (det är ju aspergerdrag om något)
* Är knäpptysta och tittar ner i sina telefoner, tills (ofta jag) initierar konversation
* Osv...

Ni förstår mina poänger och det där var bara en liten del av alla punkter. Folk i det stora hela bryter mot de flesta sociala reglerna och är dessutom väldigt osociala av sig. Så om själva grundpremissen bakom varför aspergare har svårt att fungera socialt är just punkter av denna form. Varför ser verkligheten ut som så att även neurotyper gör samma sak i exakt samma utsträckning (om inte högre i vissa lägen)?

Notera då, jag är väldigt självmedveten. Det finns inget i mitt kroppsspråk eller sätt att vara som försöker vara jobbig mot folk. I kontrast så skulle jag och folk i min närhet säga att jag tillhör den kategorin av individer.

Jag gör ett försök i all min välmening då att besvara din fråga, hoppas du tycker svaret är ok.
Enligt min fundering då (inget nytänk direkt) så innehåller socialt samspel många aspekter som inte bara visar sig i handling och ord utan också har en psykologisk innebörd om ömsesidighet. Saker är inte så tydliga och konkreta alla gånger, även personer med den renaste moralen är en del av en helhet oavsett vad man själv tänker kring det. "Stereotypen" kan nog uppfattas som förvillande då den enligt vad jag läst och hört förenklar (utan att förringa människors svårigheter). Väldigt mycket av vad As handlar om och innebär för den enskilda individen, erfarenheter kan säkert spela med på ett hörn också.
Om diagnosen skulle kännas fel finns möjligheten att få en second opinion av en annan psykolog som kanske förstår bättre.

Intressant!

Av vad jag läst och själv upplevt finns det i princip inga situationsspecifika sociala regler. Det är de unika tillfällena som avgör vad som är acceptabelt. Att tacka för maten är en social regel, men som jag uppfattat det blir det tjatigt i längden att alltid komma med komplimanger till kocken (om man varit vänner sedan länge).

Att det är de unika tillfällena som avgör reglerna gör det svårt för oss som inte har en intuitiv känsla för detta. För om social kompetens bara vore en samling regler det gick att läsa sig till skulle asperger/HFA gå att träna bort.

Jag vet exempelvis inte alltid när jag gör fel, men när jag får förklarat för mig ingående så låter det väldigt vettigt. Nu säger jag inte att det är så i ditt fall utan mer en generell analys utifrån mig själv.

Athena[HFA] skrev:Intressant!

Av vad jag läst och själv upplevt finns det i princip inga situationsspecifika sociala regler. Det är de unika tillfällena som avgör vad som är acceptabelt. Att tacka för maten är en social regel, men som jag uppfattat det blir det tjatigt i längden att alltid komma med komplimanger till kocken (om man varit vänner sedan länge).

Att det är de unika tillfällena som avgör reglerna gör det svårt för oss som inte har en intuitiv känsla för detta. För om social kompetens bara vore en samling regler det gick att läsa sig skulle asperger/HFA gå att träna bort.

Jag vet exempelvis inte alltid när jag gör fel, men när jag får förklarat för mig ingående så låter det väldigt vettigt. Nu säger jag inte att det är så i ditt fall utan mer en generell analys utifrån mig själv.

Bra sagt.

sussi83 skrev:Bra sagt.

Läste ditt inlägg sedan och känns som om du beskrev vad jag beskrev, fast mer i det stora hela.

Du ritade bilden med konturer och allt, jag bara färglade de omålade fälten .

Jag förstår vad du menar, men samtidigt kan man förstås alltid efterfråga: Så här upplever du det, men hur upplever de andra det? Jag menar inte "sänka" dig på något sätt och jag tycker som du att det skulle behövas något att lyfta Aspies istället. Vi ska inte alltid vara svarta fåret. Jag försöker bara vara realistisk och neutral nu.

Man kan också se det så att det helt enkelt är två olika mentaliteter och att vi därför upplever varandras sätt som jobbigt eller inte så trevligt. Och vi har oturen att vara i minoriteten. Samtidigt finns det undantag där. Det finns lågfungerande Aspergerare/autister som även missförstår andras Aspies eller som (ibland) beter sig på ett sätt som ingen uppskattar. Det är också svårt. Det brukar inte heller gå att få dem att förstå.

Som jag förstår det så är det mycket information i sociala situationer som skall bearbetas, med många olika sinnen och att det skall gå fort (för att kunna ge "rätt respons" i sociala interaktioner). Många med HFA/AS verkar ju svårt att bearbeta intryck snabbt och får svårt att hänga med i direkta sociala situationer. Inte sällan måste en del ha lugna miljöer i kring sig p.g.a. att deras hjärnor inte går på samma hastighet (jag själv inräknad) som NT.

I mång och mycket tror jag att det beror på att vi inom spektrat och speciellt vi som hamnar i högen av högfungerande helt enkelt självmant övar på artighet och uppförande för att minimera de problem som vi har med sociala interaktioner.

Vi undersöker vad som är accepterat, strävar efter något slags normuppförande vad gäller uttryck och hövlighet, övar på det och bygger den sociala personen runt det för att passa in och verka i samhället.
Vårt agerande och bemötande hamnar då i kategorin medvetna handlingar.

Den breda massan av människan agerar utefter instinkter och flyktiga sociala ingivelser.
Det fungerar alldeles utmärkt under förutsättningen att man är en hyvens typ men om man är en ouppfostrad slyngel som väldigt många tycks vara nuförtiden så ställer det till saken.

Detta är mina högst personliga reflektioner och erfarenheter, lämnar inga garantier för hur väl dom stämmer överense med verkligheten.

Athena[HFA] skrev:

sussi83 skrev:Bra sagt.

Läste ditt inlägg sedan och känns som om du beskrev vad jag beskrev, fast mer i det stora hela.

Du ritade bilden med konturer och allt, jag bara färglade de omålade fälten .

Jo det stora hela funkar bra för mig, det är lite knepigt ibland att veta hur något ska formuleras neutralt utan att det blir missförstånd eller upplevs kränkande.

sussi83 skrev:

Athena[HFA] skrev:

sussi83 skrev:Bra sagt.

Läste ditt inlägg sedan och känns som om du beskrev vad jag beskrev, fast mer i det stora hela.

Du ritade bilden med konturer och allt, jag bara färglade de omålade fälten .

Jo det stora hela funkar bra för mig, det är lite knepigt ibland att veta hur något ska formuleras neutralt utan att det blir missförstånd eller upplevs kränkande.

Det är sant, ska försöka att vara mer diplomatisk då jag läst att vi med HFA/AS ofta är lättkränkta.

Flatline skrev:I mång och mycket tror jag att det beror på att vi inom spektrat och speciellt vi som hamnar i högen av högfungerande helt enkelt självmant övar på artighet och uppförande för att minimera de problem som vi har med sociala interaktioner.

Vi undersöker vad som är accepterat, strävar efter något slags normuppförande vad gäller uttryck och hövlighet, övar på det och bygger den sociala personen runt det för att passa in och verka i samhället.
Vårt agerande och bemötande hamnar då i kategorin medvetna handlingar.

Den breda massan av människan agerar utefter instinkter och flyktiga sociala ingivelser.
Det fungerar alldeles utmärkt under förutsättningen att man är en hyvens typ men om man är en ouppfostrad slyngel som väldigt många tycks vara nuförtiden så ställer det till saken.

Detta är mina högst personliga reflektioner och erfarenheter, lämnar inga garantier för hur väl dom stämmer överense med verkligheten.

Precis. Det tror jag också. Vi gör det mer medvetet och i större utsträckning för att undvika konflikter. Och vi ser ibland NTs som inte anstränger sig och bara gör hur som helst. Och det är frustrerande att se att det är så. Dvs. att vi anstränger oss mer och får mindre credit för det.

Förenklat svar: Det är inte sociala regler som är vårt problem, utan icke-verbal kommunikation (i båda riktningarna). Vissa kan få sociala problem genom att de inte förstår dessa signaler, men det är ett sekundärt drag och behöver inte finnas hos alla (och finns inte heller mer än bland en minoritet av neurodiversa).

Flatline skrev:Vårt agerande och bemötande hamnar då i kategorin medvetna handlingar.

Den breda massan av människan agerar utefter instinkter och flyktiga sociala ingivelser.

Det är ju vanligt hos oss att inte kunna kommunicera per automatik.. Att man måste tänka ut all kommunikation och att det tar mycket energi.

Jag tror det handlar om uppfostran och uppväxt eller hur man behandlats senare. Som aspergare har man ständigt fått veta att man ska backa, inte ta plats, inte tro att man har rätt. Jag tror att man då kommer att utstråla osäkerhet och fumlighet. De som gör sociala misstag men vågar ta plats och agerar självsäkert, folk respekterar dem. Därför dissas inte NT som agerar socialt korkat.

Jag har en gammal släktigt som är jätteaspig men inte diagnostiserad. Visst har han ibland retat gallfeber på folk men han har aldrig blivit nedtryckt på det sätt aspergare blir idag. Därför får han även respekt och hans sociala snedsteg har accepterats precis som NT:s sociala snedsteg.

Tror man hela sitt liv istället att man är en andraklassens människa kommer man bli behandlad så!!!

Saken är ju den att det inte finns några allmängiltiga sociala regler. De variererar ju baserat på subgrupper och subkulturer. En regel som gäller i en grupp kanske inte gäller i en annan.

Jag tror att ett större problem än att inte känna till sociala regler är att tro det finns universella regler som man måste följa. Att bryta mot sociala regler är helt normalt, och något NTs gör också, just för att de inte är allmängiltiga. Vill man bli accepterad i en viss subgrupp så måste man kanske acceptera några regler som gruppen har, medan det mesta annat inte är så viktigt.

Jag tycker det går alldeles utmärkt att välja och vraka bland de regler man tycker är ok och de man inte gillar. För det mesta så får man acceptans för sådant, iaf om man inte utrstrålar en massa osäkerhet.

Jag tycker att det är bra att NT-världen kan klassa mig som funktionsnedsatt. Annars hade jag inte fått arbeta 50% och bli kompenserad för de övriga 50%;en. Det finns de med HFA/AS som är ännu mera funktionsnedsatta än mig och måste ha hel sjuk-/ aktivitetsersättning. Sen finns det dom som inte alls behöver några insatser och inte är så handikappade. Men jag tycker systemet funkar bra och är tacksam .

Personligen tycker jag att även de som inte kan jobba eller inte kan jobba heltid inte ska behöva betala med hela sin värdighet. Det är ett högt pris.

kiddie skrev:Personligen tycker jag att även de som inte kan jobba eller inte kan jobba heltid inte ska behöva betala med hela sin värdighet. Det är ett högt pris.

Absolut, håller helt med.

Det är beklämmande när inte ens vårdpersonal eller myndighetspersoner kan utgå från att människor ska bemötas med respekt, oavsett hur mycket pengar de har, var de får dem ifrån, och vad de har för titlar.

kiddie skrev:Personligen tycker jag att även de som inte kan jobba eller inte kan jobba heltid inte ska behöva betala med hela sin värdighet. Det är ett högt pris.

Självklart, men det utesluter ju inte att folk ska kunna få sjukersättning. Jag menar man behöver inte behandla folk med mindre respekt bara för att de får vissa bidrag.

Men om man tycker det är bra att bli betraktad som funktionsnedsatt på det sättet att man räknas som man alltid har fel, då vet jag inte. Man kan väl vara funktionsnedsatt och fortfarande få ha rätt ibland, och NT har fel.

Känns lite som när jag fick diagnos så förväntade sig folk att jag alltid skulle ta ansvar för allt som blev fel. Tror inte jag är ensam om det.

Men det är väl inte så svartvitt? Vi mot dem. Man kan väl inte veta vad folk har för svårigheter. Det kanske är folk med HFA/AS som bemöter en fördomsfullt (som man felaktigt tar för NT).

sussi83 skrev:Jag gör ett försök i all min välmening då att besvara din fråga, hoppas du tycker svaret är ok.
Enligt min fundering då (inget nytänk direkt) så innehåller socialt samspel många aspekter som inte bara visar sig i handling och ord utan också har en psykologisk innebörd om ömsesidighet. Saker är inte så tydliga och konkreta alla gånger, även personer med den renaste moralen är en del av en helhet oavsett vad man själv tänker kring det. "Stereotypen" kan nog uppfattas som förvillande då den enligt vad jag läst och hört förenklar (utan att förringa människors svårigheter). Väldigt mycket av vad As handlar om och innebär för den enskilda individen, erfarenheter kan säkert spela med på ett hörn också.
Om diagnosen skulle kännas fel finns möjligheten att få en second opinion av en annan psykolog som kanske förstår bättre.

Fast samtidigt är det lite märkligt anser jag. Vi leker med tanken att man råkar ge några otydliga intryck i form av icke-verbal kommunikation såsom kroppsspråk. Om man nu som person i övrigt skulle vara intresserad av andra, glad och artig och trevlig fast ändå inte på något sätt konstgjord och är en allmänt social individ. Varför övertar den lilla detaljen att vissa faktorer av ens kommunikation inte är perfekt då?

Varför är just social kommunikation något som har en sådan hög börda på individer, medan exempelvis annat i livet är något folk har stort överseende med.

Athena[HFA] skrev:Intressant!

Av vad jag läst och själv upplevt finns det i princip inga situationsspecifika sociala regler. Det är de unika tillfällena som avgör vad som är acceptabelt. Att tacka för maten är en social regel, men som jag uppfattat det blir det tjatigt i längden att alltid komma med komplimanger till kocken (om man varit vänner sedan länge).

Att det är de unika tillfällena som avgör reglerna gör det svårt för oss som inte har en intuitiv känsla för detta. För om social kompetens bara vore en samling regler det gick att läsa sig till skulle asperger/HFA gå att träna bort.

Jag vet exempelvis inte alltid när jag gör fel, men när jag får förklarat för mig ingående så låter det väldigt vettigt. Nu säger jag inte att det är så i ditt fall utan mer en generell analys utifrån mig själv.

Kanske formulerade mig klumpigt när jag skrev sociala regler. Jag syftade mest på socialt beteende generellt i kontexten att man beter sig vettigt och jag håller med om att försöka memorera regler för att fungera socialt kanske inte är ett framgångsrecept jämt.

Saken med att göra fel som du skriver i ditt sista stycke, är att även om man nu skulle göra något litet fel socialt, så förstår jag samtidigt inte problemet. För folk gör dagligen smärre sociala problem, inte sällsynt gör folk till och med större fel. Då skulle man kunna tycka att individer med asperger på mildare nivå inte borde vara så utfrysta i samhället som de inte sällan är.

Toblerone skrev:Jag förstår vad du menar, men samtidigt kan man förstås alltid efterfråga: Så här upplever du det, men hur upplever de andra det? Jag menar inte "sänka" dig på något sätt och jag tycker som du att det skulle behövas något att lyfta Aspies istället. Vi ska inte alltid vara svarta fåret. Jag försöker bara vara realistisk och neutral nu.

Tackar som bekräftar att du kanske känner igen fenomenet. Jag tar inte illa upp, det är dessutom en valid fråga du kommer med och jag har funderat på det själv. Jag kan förstås inte bevisa för mig själv eller er att jag fungerar bra socialt, iofs. Är man omedveten om hur vissa saker fungerar, så märker man ju inte att man missar dem. Fast samtidigt är det så många saker man själv är medveten om, som andra missar jämt i vardagen.

rdos skrev:Förenklat svar: Det är inte sociala regler som är vårt problem, utan icke-verbal kommunikation (i båda riktningarna). Vissa kan få sociala problem genom att de inte förstår dessa signaler, men det är ett sekundärt drag och behöver inte finnas hos alla (och finns inte heller mer än bland en minoritet av neurodiversa).

Fast just det som förvirrar mig. För även när det gäller icke-verbal kommunikation kan jag känna att folk begår många misstag konstant. Man kan sitta i en grupp, folk ser ointresserad ut eller är dålig på att hålla ögonkontakt när de borde och andra missar och många missar som är mycket värre. Jag har varit med om människor som är väldigt sociala med sociala liv, som begår ganska skumma misstag. De blir inte utfrysta för det.

kiddie skrev:Jag tror det handlar om uppfostran och uppväxt eller hur man behandlats senare. Som aspergare har man ständigt fått veta att man ska backa, inte ta plats, inte tro att man har rätt. Jag tror att man då kommer att utstråla osäkerhet och fumlighet. De som gör sociala misstag men vågar ta plats och agerar självsäkert, folk respekterar dem. Därför dissas inte NT som agerar socialt korkat./quote]

Det är ju ganska en viktig poäng i så fall. För innebär inte det mer eller mindre att asperger i sig är mindre relevant i sammanhanget, utan det som är relevant är att man ska bjuda på sig själv och vara sprallig bara? Folk kanske helt enkelt bara gillar folk som är motsatsen till stela. Kanske alltid där skon kommer att klämma. Inte hur vettig socialt man är osv.

Athena[HFA] skrev:Men det är väl inte så svartvitt? Vi mot dem. Man kan väl inte veta vad folk har för svårigheter. Det kanske är folk med HFA/AS som bemöter en fördomsfullt (som man felaktigt tar för NT).

Haha ja precis, det vet man ju inte heller.

Så kan det ju ha varit i mitt fall också. Man stöter på många aspisar, bara att de haft tur att de lyckats skapa ett sådant stort socialt liv att man inte tänker på det. Fast det är lite osannolikt att det skulle vara så i sådan hög grad. Fast helklart, det är nog ofta så.

Tror det är viktigt att man tänker igenom sånt här så man inte går på allt skitsnack o alla lögner om Autism.

Till att börja med så ska man inte glömma bort att Autism/Aspergers är ett påhitt, och då menar jag inte fenomenet Autism, utan diagnosen.

Om ni undrar vad som är autistiskt/aspigt så kan ni lika gärna gå ut och välja 100 personer helt slumpmässigt, klistra på en etikett och kalla dom alla för tomtenissar helt utan anledning, för att sedan säga till er själva "okey låt oss nu undersöka vad som definierar tomtenissar", som om alla dessa 100 personer skulle vara likadana och ha samma egenskaper och drag bara för att dom hade oturen att bli kategoriserade som tomtenissar...

Glöm inte bort att det är inte vårat fel att massa sociopatiska NTs vaknade upp en morgon och bestämde sig för att fastställa att Autister skulle ha tex "sociala svårigheter".
"Autistisk" är bara stämpel sociopatiska NTs använder när och hur dom vill.
Ena dagen stämplas introverta godhjärtade individer som bara försöker förbättra världen med denna stämpel, nästa dag så stämplas egoistiska utåtagerande extroverter med samma stämpel, så att sedan folk får uppfattningen att egoism skulle vara ett autistiskt drag, sådana typer av resonemang är givetvis både ignorant och korkat.

Jag vet inte om ni känner igen er, men jag har många gånger fått höra "men du verkar ju inte autistisk".
Men tänk er hur många det finns som inte uppenbart är autistiska men som ändå är det.
Finns säkerligen ganska många Autister som har lärt sig att bete sig "normalt" och därav aldrig blivit diagnostiserande.

Tänk er att det potentiellt skulle finnas en utomjordlig ras som lyckades samexistera med människorna samt klarade av att bli betraktade som människor, hur långt skulle vi då komma i försöken att diagnostisera dom som utomjordingar? Kan ju möjligen bli ganska svårt om man inte kan separera symptomen ifrån "diagnosen", eller "diagnosen" ifrån organismen.

Låt er inte luras av deras stämplar, etiketter och diagnoser.

Jag tror definitivt att aspergers finns, men att man har satt gränsen så vitt och brett tycker jag mera definierar samhället. De vill ha en enda personlighetstyp. Är man dålig i skolan men social duger man inte, är man bra i skolan men inte social duger man inte heller. Man ska vara social samt duktig. Som när jag pluggade på universitetet. De som stod högst upp på stegen socialt var de som söp sig dretfulla varje onsdag och fredag men ändå skrev VG på alla tentor. Pressa in jättemycket socialt med jättemycket jobb.

Jag har svårt för den där elitmänniskan som ska finnas, och stöttas, gullas med, kallas normal, itutas god självbild osv. Det känns lite småfascistiskt.

I mitt idealsamhälle försöker inte alla passa in i en jättesmal fålla utan alla gör det som de är bra på. Men sådana visioner är förbjudna verkar det som.

Jag tycker inte att aspergers ska tas bort som diagnos eller göras så snäv som den var från början. Tror inte det skulle funka heller. Men jag tycker det är synnerligen obehagligt att om man funkar annorlunda så förutsätts det att man inte kan något, att man inte kan resonera, att man inte har nåt att komma med. Man kanske FÅR ha boendestöd för att man suger på att "bo", man kanske FÅR ha kontaktperson för att man har svårt att initiera socialiserande. Men man kanske ÄNDÅ kan vissa saker, man kanske får ha rätt där. Kanske t o m i vissa fall inom det sociala området?

Jag får väldigt dubbla budskap om min aspergers. De som ska hjälpa mig förutsätter att jag är lika dålig på alla plan. Det känns lite deppigt. Mina kompisar å andra sidan verkar uppskatta mig just för att jag är aspergare. De tycker det är skittrist att jag inte vill umgås MER, det är vad de klagar på. Men när vi umgås så tycker de bra om mig. De tycker att jag är en trygg och stark människa. En sådan som skulle försvara dem om det behövdes. Som hjälper om jag kan. En sån som "kan saker". Som "vet saker". En sådan som har humor och kan muntra upp. Det är skitmysko. Alltså, vissa anser att jag inte vet och kan, och vissa anser att jag vet och kan massor! Samtidigt kan även de säga "sårande" saker, som "Har du verkligen aspergers? Du är ju trevlig."

Jag tror att NT-gänget skulle tjäna på att försöka förstå olika personlighetstyper. Att inte bara uppfostras till att de är bäst. Jag tror nämligen som man inte får tro idag, att alla faktiskt ÄR en special snowflake. Jag tror att ÄVEN NT:s vill utveckla sin personlighet. Jag tror inte att någon tjänar på idén att vi är olika arter och att vi i bästa fall kan existera sida vid sida.

Jag tror att aspergare precis som idag måste lära sig förstå andra. Men att NT måste inse att de inte alltid MÅSTE följa de djuriska lagarna, att vi inte alltid MÅSTE ha en social pyramid, att vi är tänkade varelser med. Att vi inte måste acceptera den sociala pyramidens effekter, t ex mobbning.