Tardis89 skrev:Måste ett specialintresse vara just teknik/matte/annat? Kan det va annat också? : /

Sen håller jag med mkt i vad andra säger ;O Eller vissa iaf!

Visst kan det vara annat. Framför allt för flickor/kvinnor sägs det numera (sedan man forskat lite mer) att man ska bedöma intensiteten i intressen som annars ses som "normala" (t.ex. hästar eller popgrupper) snarare än vad det är för ämnen man är intresserad av.

*ska gå och leta upp en källa, återkommer*

Edit: En av många möjliga källor, http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Info ... s-syndrom/

Specialintressen

De flesta flickor med Aspergers syndrom har specialintressen precis som pojkar med Aspergers syndrom, även om flickornas intressen inte behöver vara lika uttalade. Inriktningen på intressena kan också vara mindre udda och mer flickaktiga till exempel djur, hästar, folkgruppers kulturer, "såpoperor" eller seriefigurer.

Specialintressen är vanligt men vissa med AS har inte specialintressen. Det är inte något man behöver ha för att få diagnosen så som jag förstått det.

ankhat skrev:

Tardis89 skrev:Måste ett specialintresse vara just teknik/matte/annat? Kan det va annat också? : /

Sen håller jag med mkt i vad andra säger ;O Eller vissa iaf!

Visst kan det vara annat. Framför allt för flickor/kvinnor sägs det numera (sedan man forskat lite mer) att man ska bedöma intensiteten i intressen som annars ses som "normala" (t.ex. hästar eller popgrupper) snarare än vad det är för ämnen man är intresserad av.

*ska gå och leta upp en källa, återkommer*

Edit: En av många möjliga källor, http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Info ... s-syndrom/

Specialintressen

De flesta flickor med Aspergers syndrom har specialintressen precis som pojkar med Aspergers syndrom, även om flickornas intressen inte behöver vara lika uttalade. Inriktningen på intressena kan också vara mindre udda och mer flickaktiga till exempel djur, hästar, folkgruppers kulturer, "såpoperor" eller seriefigurer.

Inom kriteriet där även specialintressen finns, finns dessutom rutiner och ritualer.

Åtminstone ett av följande uttryck:

(a) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är abnorma (överdrivna) i intensitet och fokusering; eller ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna i intensitet och snäv natur men inte till innehåll eller fokusering;

(b) uppenbarligen tvångsmässig fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer;

(c) stereotypa och repetitiva motoriska manér som inbegriper endera att vifta eller vrida med händerna eller fingrarna, eller komplicerade rörelser med hela kroppen;

(d) fascination inför delar av föremål eller icke-funktionella delar av leksaker (såsom deras lukt, hur materialet de är gjorda av känns, eller ljudet eller vibrationer som de avger).

http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Info ... s-syndrom/

Nu ska jag oändamålsenligt dissikera lite... jag vet, ett symptom, ingen mening kommer ut ur det i NT-världen men... vem bestämmer vad som är ändamålsenligt? Jag har en ganska liten diskmaskin och har kommit på det ultimata sättet att ställa in disk i den utan att något stoppar vattenflödet. På det sättet sparas både vatten, el och min egen energi. Och tid.

Jag vill helst att min disk ställs in så. Visst, jag accepterar att andra ställer in disk så att maskinen någongång ibland körs vad jag skulle tycka är halvfull, men vill inte ha det så hela tiden.

Detta anses säkert som både oflexibelt och utan ändamål av de som inte uppskattar effektivitet. Jag som gör det, tycker inte att det saknar ändamål. Det kommer alltså anses tvångsmässigt att jag vill ställa in disken på ett visst sätt.

Så ibland ser man inte det "tvångsmässiga" eftersom man själv "tror" att det har en mening.

Det kan ju också som barn vara lekar andra barn inte finner mening med men man gör det själv. Då har man själv "fel".

Jag har aldrig haft svårt att läsa av ansiktsuttryck (kanske har med mitt teaterintresse att göra?).
Jag har aldrig haft problem med att förstå idiomatiska uttryck; däremot har jag alltid tyckt om att leka med ord.
Jag är otroligt känslig, medan jag upplever många andra aspergare som ganska stoiska personer som inte gärna visar känslor.

Det är mycket jag inte känner igen mig i. Såpass att jag ibland tror att jag blivit feldiagnosticerad.

* Mina problem med att vara social ligger snarare i min sociala fobi och introverta personlighet än att jag inte förstår de sociala koderna.

* Har inga problem med att förstå ansiktsuttryck, kroppsspråk, röstläge mm.

* Tolkar inte saker bokstavligt och har inga problem med att förstå ironi.

* Får inte så kallade "meltdowns". Håller mig lugn och saklig även i riktigt jobbiga och stressiga situationer.

* Får inte panik om mina rutiner bryts, även om jag inte direkt gillar det.

* Tänker inte bara i bilder utan även i ord. Mest i ord faktiskt.

* Har starka intressen, men inte bara ett "specialintresse" och kan även intressera mig för annat.

* Jag är inte särskilt kräsen med mat och skulle aldrig klara att äta samma mat för ofta som många aspergare tydligen gör.

* Jag ser inte ut som en typisk aspergare, agerar inte som en sådan och folk blir snopna när de får reda på att jag har diagnosen.

Hej !


Jag känner inte igen mig i "sociala svårigheter", jag är rätt social av mig...det är väl d.

Chrilleb skrev:Hej !


Jag känner inte igen mig i "sociala svårigheter", jag är rätt social av mig...det är väl d.

Men även om man är social och gillar det och att ha sociala kontakter kan man ju ha svårigheter med det (försöker ej övertyga dig om att du skulle ha det, för det har jag ingen aning om, det är bara fakta).

Har inte heller några större problem att läsa av ansiktsuttryck eller vet när personen vill avsluta diskussionen. Tog ett onlinetest och fick 40% vilket bara är strax under medel.

Jag är mycket sportintresserad och då främst lagsporter, var en stor talang i fotboll innan jag slutade i tonåren. Fotboll, hockey, handboll, badminton, pingis, längdskidor, skidskytte, kanotslalom, simning är kul att titta på osv..
Samlade på diverse sporttidningar som barn & satte upp affischer på väggarna av olika fotbolsltjärnor.

Är heller inte tystlåten eller lågmäld men på den fronten finns nog en stor spridning inom gruppen. Kunde orsaka problem när jag va yngre men nu har jag lärt mig i vilka sammanhang jag tvingas hejda mej lite mer än i andra för att inte hamna i en dålig sits.

Ingen överkänslighet kring diverse stimuli, känner mig inte speciellt fyrkantighet kring att hantera andras känsloliv (om jag är intresserad), ej speciellt bunden till rutiner däremot svårt för stora förändringar

Peace skrev:Det är mycket jag inte känner igen mig i. Såpass att jag ibland tror att jag blivit feldiagnosticerad.

* Mina problem med att vara social ligger snarare i min sociala fobi och introverta personlighet än att jag inte förstår de sociala koderna.

* Har inga problem med att förstå ansiktsuttryck, kroppsspråk, röstläge mm.

* Tolkar inte saker bokstavligt och har inga problem med att förstå ironi.

* Får inte så kallade "meltdowns". Håller mig lugn och saklig även i riktigt jobbiga och stressiga situationer.

* Får inte panik om mina rutiner bryts, även om jag inte direkt gillar det.

* Tänker inte bara i bilder utan även i ord. Mest i ord faktiskt.

* Har starka intressen, men inte bara ett "specialintresse" och kan även intressera mig för annat.

* Jag är inte särskilt kräsen med mat och skulle aldrig klara att äta samma mat för ofta som många aspergare tydligen gör.

* Jag ser inte ut som en typisk aspergare, agerar inte som en sådan och folk blir snopna när de får reda på att jag har diagnosen.

Men vad är det du tycker stämmer in då? Jag känner exakt samma sak som du nämligen, är jätteirriterad på min diagnos. Var går egentligen gränsen mellan vad som är "normalt" och det som anses vara avvikande?

fronesis skrev: Var går egentligen gränsen mellan vad som är "normalt" och det som anses vara avvikande?

Påfallande ofta kan det härröras från de NT:peronligheter med självpåtaget åsiktsföreträde och grötmyndig röst förkunnar, att vissa saker inte är normalt. De är ofta de med störst peniskompensering i byn...

Jag har inga kriterier så länge som allt går att göra på mitt sätt.

Jag har asperger, jag fick diagnosen för massa år sedan. Däremot har den inte påverkat mig nämnvärt. Jag är inte så insatt i min diagnos så därför kollade jag upp den på wikipedia.

Jag är social, gillar att träffa nya människor och är utåtriktad. Har inga problem med sociala sammanhang. Jag är väldigt nischad på de intressen jag har (vilket i och för sig är typiskt för asperger). När jag är ute och motionerar i joggingspåret så lyssnar jag på föreläsningar i hörlurarna. Vad gäller språkförmågor så är jag nog rätt normal. Jag kan bara svenska och engelska. Läste teckenspråk i högstadiet, dock var jag rätt kass på det och har glömt precis allt vad gäller teckenspråk.

december16 skrev:Jag har asperger, jag fick diagnosen för massa år sedan. Däremot har den inte påverkat mig nämnvärt. Jag är inte så insatt i min diagnos så därför kollade jag upp den på wikipedia.

Jag är social, gillar att träffa nya människor och är utåtriktad. Har inga problem med sociala sammanhang. Jag är väldigt nischad på de intressen jag har (vilket i och för sig är typiskt för asperger). När jag är ute och motionerar i joggingspåret så lyssnar jag på föreläsningar i hörlurarna. Vad gäller språkförmågor så är jag nog rätt normal. Jag kan bara svenska och engelska. Läste teckenspråk i högstadiet, dock var jag rätt kass på det och har glömt precis allt vad gäller teckenspråk.

Jag kanske uttryckte mig lite snabbt här. Jag är social och utåtriktad men trivs bäst själv. Det är paradoxalt men sant. Jag tycker det är kul att träffa människor och har inga problem med det sociala. Men jämfört med personer utan asperger så kanske jag är mindre social. Förstår ni hur jag menar?

kiddie skrev:De säger att många (typ hälften?) av de med AS uppfyller kriterierna för ADD. Själv är jag nog en ganska typisk ADD-dominerad aspergare. Jag kan uppleva det som att vissa typiskt aspiga problem blir det mindre problem med i denna kombination. Men jag kan inte komma på varför. Det kan ju bero på flera saker. Att svårigheterna helt enkelt är mer centrerade till exekutiva funktioner och mindre centrerade (men existerar) kring det sociala. Så är det nog. Men jag har även tänkt att det kanske är impulsiviteten i ADD som gjort det sociala enklare, så trodde jag mer förr men det är tveksamt om det är så. Men inte omöjligt. Att man helt enkelt har impulsdrivits in i mer socialiserande än andra aspergare, att man gått på fler nitar men samtidigt tränats mycket mer i det sociala, pga sin egen klantighet.

Jag ser asperger som ensam diagnos som något annat än asperger hos oss som har asperger+ADHD eller asperger+ADD.

Uppmärksamhet är en grundläggande hjärnfunktion som utvecklas innan födseln, medan förmågan att läsa av andra människor kommer långt senare. Har utvecklingen av uppmärksamheten rubbats så kommer frontalloben som används för att läsa av andra människor inte få sin rätta stimulans och därför inte utvecklas fullt ut. Detta ger dock en mildare symptombild än om frontallobens utveckling rubbats direkt och personen har asperger utan ADHD/ADD-drag.

Jag har rätt bra uppmärksamhet. I skolan kunde jag tvinga mig att lyssna på läraren. Kunde dock inte tvinga mig läsa läxor, då bara försvann innehållet i texten och det blev bara ord bla bla bla.

ADD trots namnet handlar inte så mycket om uppmärksamhet utan mer om att chefen för hjärnan inte vet vad den håller på med så det blir rätt mycket kaos.

Jag känner mig bekväm med ögonkontakt. Det är snarare tvärtom för mig, jag blir obekväm om den jag pratar med inte tittar mig i ögonen.

Bergtagen1 skrev:Jag känner mig bekväm med ögonkontakt. Det är snarare tvärtom för mig, jag blir obekväm om den jag pratar med inte tittar mig i ögonen.

Jag tycker det är obehagligt med människor som stirrar mig rakt i ögonen..
Känns fruktansvärt obehagligt och måste lugna mig och titta bort i korta sekunder iallafall annars blir jag yr.
Tittar lite, sen någon annanstans, sen tillbaka. Vet ju att man ska titta varandra i ögonen och forstår såklart varför, men det hjälps inte att det är obehagligt. Det känns som att jag kommer in för djupt på människan och allt bara försvinner, ser bara ögonen och allt annat är borta.
Lider av det ibland, men vet att jag kan titta in i deras ögon, men då kan jag inte samtala samtidigt utan då ser jag liksom bara människan.