när jag inte mår riktigt bra, vilket är vanligt, så kommer den känslan lätt till mig.
Skitjobbigt.

Jag förstår känslan, den är oundviklig för oss alla. Men tänk på att alla har ungefär samma känsla ibland. Här kommer några råd

1. Jämför dig inte med andra människor
2. Tänk på att alla människor, oavsett om man har en diagnos eller inte, känner sig misslyckade ibland
3. Acceptera att att det kommer jobbiga känslor ibland och att stämningsläget varierar
4. Kom ihåg att efter regn kommer solsken. De jobbiga stunderna varar inte hur länge som helst.
5. Ta till dig dessa tips

Med vänliga hälsningar
December16

Jag hade starkare känslor av misslyckande när jag var yngre. Nu har jag accepterat det mer och helt enkelt insett fakta, vilket har lett till nedstämdhet och diverse tankar.

Märker när man skriver om sina känslor här, de känslor som bara finns i sin råa form, utan att man friserar dem och förklarar dem, då får man alltid mothugg. Här får man tydligen inte skriva om vad man känner om inte känslan är helt rationell.

Här är känslor lika fult som i den familj jag växte upp i. Va, har du känslor? Sluta med det, människor har inte känslor, miffo!

kiddie skrev:Märker när man skriver om sina känslor här, de känslor som bara finns i sin råa form, utan att man friserar dem och förklarar dem, då får man alltid mothugg. Här får man tydligen inte skriva om vad man känner om inte känslan är helt rationell.

Här är känslor lika fult som i den familj jag växte upp i. Va, har du känslor? Sluta med det, människor har inte känslor, miffo!

Bra där!

Jag är rädd att jag själv är en sån som närmast automatiskt sätter igång och analyserar allting. Det beror nog lite på att det helt enkelt är sån jag är, lite på att jag själv försöker bearbeta/analysera mig bort från den teaterroll jag har spelat som NT-wannabe större delen av mitt liv. Det påverkar säkert hur jag postar i andras trådar också.

Hur gör vi för att inte krossa folks uttryck för råa känslor?

Vet inte. Jag är egentligen säkert likadan. Eller, jag har ingen aning om hur jag är där egentligen.

Man kanske får ha en slags emoji som talar om att nu talar man ur hjärtat och man vill inte höra hur man "känner fel".

Jag vet att det kanske låter snobbigt, men jag tycker faktiskt att ett svenssonliv är ett misslyckande, för mig. Det är inte det jag vill uppnå. Jag vill inte leva hela mitt liv enbart som konsument. När jag var ung och rask var det mycket enklare att sitta och "skapa" något, nu finns knappt orken att hålla sig vid liv, ibland känns det jobbigt bara att andas jue.

Att ha vissa förutsättningar för att lyckas och inte vissa, är ett plågsamt tillstånd. Talang med noll uthållighet. Fy faan.

Ja. Jag håller med. Jag kan egentligen flyga, men är av någon anledning vingklippt.

Eller har jag vingklippt mig själv?

---

Jo, något slags signal om att förnumstigheter undanbedes kanske är modellen. Sen gäller det (1) att folk respekterar det, och (2) att folk förstår om de inte respekterar det.