Jättesynd att han slutade.

Och synd att det gått så dåligt. Jag tycker att du får "skriva av dig" när du vill och orkar.

kiddie skrev:Jättesynd att han slutade.

Och synd att det gått så dåligt. Jag tycker att du får "skriva av dig" när du vill och orkar.

Mycket tråkigt att han slutade...
Som jag förstod det var han bara vikarie för en annan, men det visste jag inte från början. Jag trodde han var där för att stanna. Men så var ju inte fallet...

Vid flera tillfällen såg jag att hans ögon blev väldigt blöta och hörde rösten krackelerade, en gång började han till och med gråta under sessionen. Många gånger begravde han ansiktet i sina händer (utan att gråta) och en gång frågade han mig; "Vet du hur det känns att höra sånt här..?"
Det tar jag som bevis på att han genuint verkligen brydde sig... aldrig någonsin mött en kurator/psykolog som involontärt reagerat eller gjort ansiktsuttryck som förvåning, chock eller sorg... eller verkat bry sig för den delen. Utan det har bara varit stela ansikten som stirrat på mig innan.

Han fick mig även att inse något om min barndom som jag aldrig förstått. Det rörde upp många känslor, jag känner mig bland annat dum som inte insett det tidigare.

Ett par veckor efter han slutat så inträffade något jag hade viljat tala just med honom om. Men det kommer jag aldrig få chansen att göra.

Kanske skriver mer senare... finns en hel del mer känsliga saker som jag inte vet om jag vill skriva på ett forum som vem som helst kan läsa...

Måste varit underligt att möta en MÄNNISKA i vården. Jag har haft två sådana. Där mänskligheten lyst igenom. De var de två bästa jag har haft. Alla de andra betedde sig så kallt att jag alltid trodde att min veklagan var överdriven och att jag egentligen hade det bra och borde hålla käften. Det var för mig konstigt (men bra) när någon sa att det som hände var för jävligt och att denna även såg ut som hon tyckte och kände det.

kiddie skrev:Måste varit underligt att möta en MÄNNISKA i vården. Jag har haft två sådana. Där mänskligheten lyst igenom. De var de två bästa jag har haft. Alla de andra betedde sig så kallt att jag alltid trodde att min veklagan var överdriven och att jag egentligen hade det bra och borde hålla käften. Det var för mig konstigt (men bra) när någon sa att det som hände var för jävligt och att denna även såg ut som hon tyckte och kände det.

Verkligen skönt att du också fått möta riktigt fina människor inom vården. De är rariteter, tyvärr. Jag hoppas dina goda människor stannar åtminstone.

Här kommer en ny uppdatering från mig:
Jag vill dö, men ändå inte.

En gammal klasskompis till mig hängde sig i slutet av november. Det var en chock för mig då han var en av de snällare killarna i klassen. Enligt hans facebook verkade han leva livet, mycket vänner, reste mycket, festade mycket. Verkade bara som om allt var bra och roligt.

... och vad består mitt liv av? Sitta själv i min lägenhet och supa för mig själv. Matvägra, inga vänner att umgås med. Ensam som fan och har just nu en ordentlig hudinfektion som jag tar antibiotika för. Infektionen täcker ungefär halva min kropp och jag kliar tills jag blöder. JAG AVSKYR MITT LIV.
Har till och med tittat runt i lägenheten efter platser som jag skulle kunna hänga mig från. Hittar inget vettigare ställe än balkongen, men vill jag verkligen hänga mig på balkongen så alla grannar och förbipasserande kan se min döda, hängade kropp? NEJ.
Jag tänkte på att hänga mig, men tänkte inte SERIÖST på det. Jag skulle vilja, men kan inte.

Dessutom, trots matvägran, undvikande av godis, börjat träna, börjat promenera osv... så har jag gått upp mycket i vikt och jag fattar inte varför. Måste antingen vara alkoholen eller de jävla värdelösa medicinerna jag tar.

Jag avskyr mitt liv så mycket att det är obeskrivligt. Hur skulle mitt liv kunna bli värre än vad det redan är? Jag vet inte, men trots att jag tänkt samma sak många gånger så har det konstigt nog bara blivit värre och VÄRRE.
Jag har helt enkelt fått nog. Jävla depression, jävla ångest, jävla mediciner, jävla sjukdomar, jävla pissläkare, jävla aspergers, jävla skit.

Hatar precis ALLT.

Synd att bilen som körde på mig inte körde ÖVER mig istället. Om jag dött hade jag sluppit all skit.

PS. Ingen kan komma och säga att jag inte försöker. Speciellt inte angående vikten. Känner mig som en äcklig valross.

PS IGEN. För 3 veckor sen blev jag ÅTER IGEN sexuellt kränkt. Den här gången av en bekant som jag trodde räknades som min vän. Jag sa ifrån hans närmanden men han tog ändå på mina bröst och tog också tag i mitt ansikte och tvingade in sin tunga i min mun. Nu är jag livrädd för honom.
(Detta är händelsen jag gärna viljat tala med min förra psykolog om...)

CrystalHeart skrev:
PS IGEN. För 3 veckor sen blev jag ÅTER IGEN sexuellt kränkt. Den här gången av en bekant som jag trodde räknades som min vän. Jag sa ifrån hans närmanden men han tog ändå på mina bröst och tog också tag i mitt ansikte och tvingade in sin tunga i min mun. Nu är jag livrädd för honom.
(Detta är händelsen jag gärna viljat tala med min förra psykolog om...)

Hej!

Jag beklagar verkligen det du har drabbats utav, skulle du inte kunna anmäla honom för den kränkning han har utsatt dig för? Det är en rätt tydlig markering från dig och förhoppningsvis fattar han då att det inte är ett OK beteende och förhoppningsvis undvikaer han dig i fortsättningen, skam är ett relativt effektivt "vapen".

Beklagar att du mår så dåligt.

Och du mår inte bättre av att promenera och träna? Något jag själv gör för att må bättre rent fysiskt. (Någon nedgång i vikten har jag inte märkt men det är sekundärt.)

Måste vara för jävligt att bli sexuellt kränkt av en (som man trodde var) vän. Förutom händelsen i sig så har du förlorat en (förmodad) vän. Var han full, det kan ju vara en förklaring.

CrystalHeart skrev:PS IGEN. För 3 veckor sen blev jag ÅTER IGEN sexuellt kränkt. Den här gången av en bekant som jag trodde räknades som min vän. Jag sa ifrån hans närmanden men han tog ändå på mina bröst och tog också tag i mitt ansikte och tvingade in sin tunga i min mun. Nu är jag livrädd för honom.
(Detta är händelsen jag gärna viljat tala med min förra psykolog om...)

Detta bör du kunna anmäla honom för sexuellt övergrepp.
Vilken jävla pestråtta.

När jag tränar går jag upp i vikt inte ned. Anledningen är att muskelmassa väger mer än fettvävnad.
Ifall man tränar för att minska delen fett på kroppen så är det bättre med ett måttband runt midja.

Jag hoppas att du ska må bättre framöver.

Jag har också läst vad du skrivit och tycker att det rent ut sagt är för jävligt att du har blivit sexuellt kränkt av någon som du trodde var en vän. Sådant kan då verkligen inte vara lätt att hantera, särskilt inte när man redan mår dåligt. Kanske kan det (som andra redan påpekat) vara läge att anmäla honom?

Jag hoppas verkligen att livet kommer att kännas lättare för dig vad det lider, även om jag förstår att allt känns ganska nattsvart just nu.

Ge inte upp, CrystalHeart, vi människor är ofta mycket starkare än vi tror!

Jag blir verkligen berörd av att ni alla verkar bry er. Kramar till er!

Angående min så kallade "vän" så vill jag helst inte polisanmäla honom... då det skulle förstöra hans liv, hans familjs liv, hans FRUs liv... Ja, denna man är gift. Helt jävla otroligt hur han bara kunde göra så mot frun och mot mig.
Jag har haft den här mannen på besök flera gånger och vi har bara pratat och umgåtts som vänner, han har dock varit onykter nästan alla gånger... vilket inte varit så himla trevligt. Men... jag tänkte; hellre honom som sällskap än inget sällskap alls. Men givetvis så sket allt sig, som vanligt.

Han terrorisera mig med SMS helgen därpå... SMSen gick ungefär såhär:

- Kommer förbi vid 16:00
- Nej, gör inte det.
- Kommer förbi 16:30
- NEJ !!
- Kommer om 30 min
(inget svar från mig)
- Kommer om 20 min
(inget svar från mig)
- Kommer om 10 min
- NEJ, gör inte det. Jag kommer inte öppna dörren.
- Kommer om 5 min.
(inget svar från mig)

Och likt förbannat så kom han och plinga på. Jag såg att det var han på min lilla monitor på dörren och jag vägrade släppa in honom, jag höll mig tyst som en mus. Han knackade då på istället, han knackade 4 ggr med jämna mellanrum och sen kände han på handtaget ifall dörren var öppen, vilket den naturligtvis inte var. Då gav han tillslut upp och gick.
Jag tittade ut genom fönstret och såg honom lämna byggnaden, han vinglade som bara den. Förmodligen väldigt full.

Efter den här händelsen tänkte jag att mitt liv bara består av smärtor av alla dess slag. Och även jag började dricka mycket. Jag har inte varit nykter en enda dag sen han kränkte/terrorisera mig.
Jag orkar inte ta mer skit, så är det bara. Jag har gett upp totalt på att någonsin ha en vän, eller för den delen pojkvän. För om jag inte ens kan få vänner, då kan man ju knappast hoppas på något mer, eller hur?
Jag har gett upp på livet. Jag bara är, men lever inte.

Angående mina problem med att hålla vikten...
Ja, del av att jag börjat träna/röra på mig var just för att också må bättre. Men även för att gå ner i vikt. Jag kan inte förstå hur jag kan gå upp i vikt när jag knappt äter överhuvudtaget, jag dricker mest kaffe med mjölk och honung i.
Nu har jag panik över det och tänker köra med måltidsersättningar.

Jag styrketränar en eller två ggr i veckan, med fokus på att stärka ryggen. Enligt en sjukgymnast så går inte mina revben tillräckligt långt ner för att supporta ryggen (?) och det är därför jag har ont i ryggen. Enda sättet var att stärka ryggmusklerna då det är vad som håller upp min rygg.
Jag försöker komma ut på promenader minst 2 ggr i veckan, sen får jag motion genom mitt jobb som städerska. MEN ÄNDÅ GÅR JAG UPP I VIKT. Jag kan bara inte begripa hur det ens är möjligt?! Det måste vara medicinerna... de här värdelösa medicinerna som knappt gör något.

Nej... efter allt som hänt så kan jag bara säga att jag inte orkar mer. Jag önskar jag aldrig blivit född. Jag kommer aldrig förstå mig på varför jag ens existerar, livet har hittills bara varit en utdragen tortyr och jag ser ingen ljusning.

Låter som en riktigt jobbig situation. Och det är nog så att alla problemen hänger ihop, man kämpar med ett och kan inte hindra att det uppstår andra problem och det blir bara för mycket. Låter som om du kanske skulle behöva börja om på nytt, i en annan stad. För jag tror att om du lyckas få något bra, kanske att du trivs på jobbet, så kommer energin göra att du kan ordna upp annat. Det gäller att vända utvecklingen, men det är otroligt svårt.

Efter att du inte släppte in honom har han slutat att höra av sig till dig eller fortsätter han att terrorisera dig?

Huggorm skrev:Låter som en riktigt jobbig situation. Och det är nog så att alla problemen hänger ihop, man kämpar med ett och kan inte hindra att det uppstår andra problem och det blir bara för mycket. Låter som om du kanske skulle behöva börja om på nytt, i en annan stad. För jag tror att om du lyckas få något bra, kanske att du trivs på jobbet, så kommer energin göra att du kan ordna upp annat. Det gäller att vända utvecklingen, men det är otroligt svårt.

Det är en mycket jobbig situation...
Ibland får jag overklighetskänslor pga allt som hänt. Jag undrar; hur kan bara så mycket hända en och samma människa på så kort tid?

Det finns en hel del saker som hänt som jag tror jag inte vill skriva om ... åtminstone inte på ett öppet forum. Det handlar om relationer och familj, ett mycket känsligt ämne.
Min barndom var då verkligen ingen barnlek. Jag hade ett helvete, så mycket kan jag säga. Och jag trodde dessutom att det som hände var normalt, för jag visste inget annat. Nu känner jag mig jävligt dum som inte insett det tidigare.
Antar jag får skylla det LITE på aspergers åtminstone...

Det där med att flytta har jag funderat mycket på. Det är ett bra förslag. Börja om på nytt som du säger... Jag bor i en liten by där alla känner alla. Jag vill inte veta vad folk här tycker om mig... Jag har dock hört ett rykte om att jag är "konstig".

slackern skrev:Efter att du inte släppte in honom har han slutat att höra av sig till dig eller fortsätter han att terrorisera dig?

Han har SMSat och sagt förlåt... men jag vet inte om jag kan förlåta... Kan man verkligen lita på en sådan människa?
Om han kommer hit igen, kanske han gör ett nytt försök och möjligtvis tar det längre?
Han har berättat att när han var ung, för han är en hel del äldre än mig, så var han en riktig buse. Till och med var med på "Efterlyst" och aldrig åkte fast. Han har vägrat berätta vad han var efterlyst för dock... Han har berättat detta när han var full.
Så jag är rädd att han kan bli våldsam om han inte får som han vill... dvs. sex. Särskilt om han inte är nykter...
Därför det tog väldigt lång tid att få ut honom från min lägenhet när han stack sin tunga i min mun... Jag vågade inte vara hårdare än att bara be honom gå...

Du bör åtminstone inte låta honom komma tillbaka full, den saken är tydlig.

Huggorm skrev:Du bör åtminstone inte låta honom komma tillbaka full, den saken är tydlig.

Nej, absolut inte!! Totalt uteslutet. Vet inte om jag vill träffa honom alls en gång...

Önskar jag hade en ärlig och sann vän...

CrystalHeart skrev:

slackern skrev:Efter att du inte släppte in honom har han slutat att höra av sig till dig eller fortsätter han att terrorisera dig?

Han har SMSat och sagt förlåt... men jag vet inte om jag kan förlåta... Kan man verkligen lita på en sådan människa?
Om han kommer hit igen, kanske han gör ett nytt försök och möjligtvis tar det längre?
Han har berättat att när han var ung, för han är en hel del äldre än mig, så var han en riktig buse. Till och med var med på "Efterlyst" och aldrig åkte fast. Han har vägrat berätta vad han var efterlyst för dock... Han har berättat detta när han var full.
Så jag är rädd att han kan bli våldsam om han inte får som han vill... dvs. sex. Särskilt om han inte är nykter...
Därför det tog väldigt lång tid att få ut honom från min lägenhet när han stack sin tunga i min mun... Jag vågade inte vara hårdare än att bara be honom gå...

Jag förstår att du är livrädd för honom, att du inte litar på honom eller vill vara vän med honom längre. Jag tycker fortfarande att det kan vara värt att anmäla honom, för du behöver inte känna respekt för honom att hans liv blir förstört, det är inte du som förstör hans liv utan det är han själv. Så gör du ju även hans fru en tjänst om hon får reda på det att hennes man inte är trogen eller respekterar tjejer.

Jag vet inte om jag har rätt. men jag tror att det kan vara bra att inte ha ngn kontakt med honom alls. Ifall han försöker, så bara nonchalera honom. Då kanske han förstår att han gör bäst i att hålla sig väck.

När du minskar ditt näringsintag så tror kroppen att det är svält och försöker spara på allt.
Mitt råd är att äta bra mat med mkt grönsaker.
Sedan får man räkna så man förbränner lite mer än man stoppar i sig varje dag.
det låter ju lätt men är svårt, Annars hade ju alla som ville gjort det.
Men det finns inga genvägar. Däremot finns det en hel industri som tjänar en massa pengar på produkter som inte fungerar.
Jag tror att du har en hel del vänner här.

Den där killen är farlig. Skulle inte tro att han allvarligt bad om förlåtelse, han är bara rädd för att du ska outa honom. Finns ingen anledning till varför hans liv är så himla viktigt. Spela roll om du förstör hans frus liv, han kan likagärna förstöra hennes liv eftersom han är farlig.

CrystalHeart skrev:Jag kan inte förstå hur jag kan gå upp i vikt när jag knappt äter överhuvudtaget,

Jag skulle gå till en läkare, de kan kolla upp ämnesomsättning, sköldkörteln, skriva remiss till en dietist, bl.a.

Det sista jag skulle göra är att lyssna på "goda råd" från amatörer om bantning och hur jag ska äta.

slackern skrev:Jag förstår att du är livrädd för honom, att du inte litar på honom eller vill vara vän med honom längre. Jag tycker fortfarande att det kan vara värt att anmäla honom, för du behöver inte känna respekt för honom att hans liv blir förstört, det är inte du som förstör hans liv utan det är han själv. Så gör du ju även hans fru en tjänst om hon får reda på det att hennes man inte är trogen eller respekterar tjejer.

Du har ju givetvis rätt i att jag borde anmäla... Men jag vågar inte. Varför jag inte vågar är;

- Det är ord mot ord, och han var så full att han höll på att vända min lägenhet upp och ner med sitt snubblande. Det tog honom nästan en hel minut att ens lyckas fimpa en cigarett. Han kanske inte ens minns allt vad han gjorde och då påstår att jag ljuger.
- ... Eller ljuger själv och nekar till allt.
- Om jag anmäler honom och det inte "går hela vägen", dvs att jag får rätt. Vad händer då? Kommer han efter mig?
- Om det nu skulle gå hela vägen, vad händer sedan? Ovissheten i sig gör mig orolig...
- Jag bor i en liten by där alla känner alla. ALLA kommer så småningom få reda på att det var just jag som anmälde just honom. Och om han nu går fri, kommer jag då bli anklagad för att ha anklagat en "oskyldig" man?
- Hans fru och familj... vad som än händer så kommer de reagera. Med sorg om han åker dit, med ilska mot mig om jag inte får rätt.

Min nuvarande psykolog, som jag pratat med om detta, sa att man kunde anonymt anmäla. Men vad innebär det egentligen?

Mountain_lion skrev:Jag vet inte om jag har rätt. men jag tror att det kan vara bra att inte ha ngn kontakt med honom alls. Ifall han försöker, så bara nonchalera honom. Då kanske han förstår att han gör bäst i att hålla sig väck.

När du minskar ditt näringsintag så tror kroppen att det är svält och försöker spara på allt.
Mitt råd är att äta bra mat med mkt grönsaker.
Sedan får man räkna så man förbränner lite mer än man stoppar i sig varje dag.
det låter ju lätt men är svårt, Annars hade ju alla som ville gjort det.
Men det finns inga genvägar. Däremot finns det en hel industri som tjänar en massa pengar på produkter som inte fungerar.
Jag tror att du har en hel del vänner här.

Du har rätt... jag kommer vägra all kontakt med honom. Är bara rädd att han ska försöka kontakta mig ändå på ett eller annat sätt. Han har t.ex. sagt att han brukar se mig när jag går till jobbet...

Jag har varit en riktig viktpendlare hela mitt liv. Så jag vet egentligen hur man ska göra, det är bara det att jag inte orkar göra som jag gjorde förut. Har försökt börja smått med att träna och promenera åtminstone. Verkar inte ha gett någon effekt än dock...
Mja, det finns ju läkemedel som ska hjälpa, Alli såldes ju förut. Men de slutade sälja denna när det var så många unga, SMALA tjejer som köpte det. Tror det nu säljs under ett annat namn? Jag tog dessa förra gången jag skulle gå ner i vikt och visst fungerade de ju... lite väl bra, kanske... om du vet vad jag menar.
Men de har ju ingen verkan på mig nu när jag inte äter... äter max en gång om dagen, om ens det.
Min relation till mat är komplicerad, det finns ingen mat jag tycker speciellt mycket om. Alltså, det finns ingen mat jag någonsin blir "sugen" på. Jag äter bara för att jag vet att jag måste och försöker då välja proteinrika grejer som kyckling, ägg eller lax. Tyvärr avskyr jag grönsaker, konsistensen får mig att kväljas, på riktigt alltså.
Så egentligen, om man tänker på det, så vore måltidsersättningar idealiskt för mig, då får jag även i mig de vitaminer jag behöver. Jag känner sällan hunger och nu har ett märke kommit med vanilj/chokladpudding som faktist smakar bra. Äta chokladpudding varje dag vore inte helt fel...

Jag hoppas jag har vänner här...
I och med mina inlägg om vad jag tycker om Sveriges invandringspolitik tror jag dock att jag har fler fiender.

kiddie skrev:Den där killen är farlig. Skulle inte tro att han allvarligt bad om förlåtelse, han är bara rädd för att du ska outa honom. Finns ingen anledning till varför hans liv är så himla viktigt. Spela roll om du förstör hans frus liv, han kan likagärna förstöra hennes liv eftersom han är farlig.

Tänker mycket på det där med hans fru... Ibland tänker jag att jag var dum som ens umgicks med honom, han kanske har tänkt försöka på mig hela tiden. Dum är man alltså...
Jag tänker typ... hans fru valde honom, han är snäll mot henne och respekterar henne. Han kanske bara ville ha något vid sidan om? Jag vet inte...
Är väldigt skakad över det hela, vet inte vad jag ska göra...
Såklart tycker jag synd om hans fru som har en sådan gris till man... Men han kanske uppriktigt ångrar det han gjorde och vill stanna med henne.
Suck, som sagt... vet inte vad jag ska göra i och med det jag skrev i början av inlägget.

elle skrev:

CrystalHeart skrev:Jag kan inte förstå hur jag kan gå upp i vikt när jag knappt äter överhuvudtaget,

Jag skulle gå till en läkare, de kan kolla upp ämnesomsättning, sköldkörteln, skriva remiss till en dietist, bl.a.

Det sista jag skulle göra är att lyssna på "goda råd" från amatörer om bantning och hur jag ska äta.

Usch, läkare igen. Jag uppskattar ditt råd men skulle avsky att faktist gå till läkare igen. Tycker tillräckligt många läkare kört gissningslekar med mig.
Som hudinfektionen nu, jag är på min femte eller sjätte dag på en 10-dagars kur och jag är fortfarande täckt av det.

Att jag har kass ämnesomsättning har jag redan listat ut, om jag ens tittar på en kebabtallrik svär jag på att jag går upp 1 kg.
Nej, det var överdrift, men ibland känns det som det.

Min egen gissning är min konsumtion av alkohol. Det kommer jag nu dra ner på... känns inte bra att inte vara nykter ens en dag i veckan.
En annan gissning kan vara min medicin, Lyrica. Som jag dumt nog har börjat ta dubbelt av (300mg + 300mg om dagen alltså) men vad ska jag göra ?!
MIN ÅNGEST GÖR MIG GALEN OCH JAG HAR INGET ANNAT ATT TA TILL !!!
Lyrica är väl just känt för att ge galna viktökningar? Eller? Kommer från och med idag ta min vanliga dos (300mg) och se om det nu är vattenansamlingar i kroppen som Lyrica skapat. Jag hoppas nästan att så är fallet...

Livet är inte enkelt för oss aspergers, det bero för att samhället har formats i generationer av NT-människor. Så fort nåt som inte stämmer så sprids det i löpeld att den personen är konstig osv. De är bra på sånt, för de har förmågor att känna av att nåt inte står rätt till, men det kan inte vi, därför vi blir lätt avslöjade och många vet inte hur de ska uppföra sig.
Iallafall jag är också deprimerad som dig, och det är inget som går bort efter 1år eller 1 dag, det är hela livet. Det är viktigt att ha människor/myndighet som bryr sig om att man mår skit ibland. Jag tror att vi alla försöker må bra som möjligt med vardagliga sysslor, men ibland så är det inte happy landet full med glädje och allt är perfekt. Skit hör till livet, det viktiga är att inte ge upp oavsett hur dåligt det blir.
Jag vägde nästan 90kg 2år sen pga jag tog medicin och va i psyket. Men nu väger jag 62kg för att jag har dv, mål, kurator och kommande vernissage och människor runtom som stötar.
Jag har inte heller vänner och jag har alltid önskat jag vill ha familj, jobb o andra skit. Förresten jag bryr mig inte att det är ett öppet forum, det är bra att dela våra smärtor så hela världen får veta det så vi kan hjälpa varandra.
Det viktiga är att vi har varandra här, feel free att pma. Jag är ingen expert men jag hjälper så mycket jag kan.

Ångest är hemskt och i sin svåra form direkt förlamande. Läkare borde satsa på att man ska slippa den svåraste ångesten. Annars har man noll resurser att göra annat bättre. Men de verkar mer resonera att Lite ska man väl tåla. Usch!

Det är absolut inte ditt fel att snuskgubben gav sig på dig. Det kan vara svårt att bedöma människor, och de som har mörka sidor visar dem inte till vardags. Det är inte alls säkert att han är snäll mot sin fru. Det viktigaste du kan göra är din egna relativa nykterhet, om han är dretfull och förföljer dig och du är relativt nykter har du ett övertag. Fundera ut hur du ska kunna försvara dig. Skulle det krisa och du måste skada honom, då är det inte fel, jag lovar!

Skulle han börja igen, spara alla SMS.

Förstår att det inte är kul att pendla i vikt, men jag ser vikt som ett problem att ta tag i när livet är hanterbart. Målet behöver just nu inte vara viktminskning utan "bara" att satsa på att få i sig nyttigheter.

Ingen ska få behandla dig dåligt. Gör de det får du hetsa Kiddie på dem. Jag bits väldigt bra.