kiddie skrev:

Toblerone skrev:Problem med det sociala har däremot ALLA med Asperger.

Det ingår ju i diagnoskriteriet så tar man bort det och har det andra så kanske man har atypisk autism eller något? Så, man måste ha problem, annars kan man inte få diagnos.

kiddie skrev:Men om man inte har så svåra sociala problem att det räcker helt till diagnos? Men man har alla andra delarna i diagnosen? Hm.

kiddie skrev:Men om man inte har så svåra sociala problem att det räcker helt till diagnos? Men man har alla andra delarna i diagnosen? Hm.

B. Det föreligger kvalitativa avvikelser i ömsesidig social interaktion eller i kommunikativ förmåga eller begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter

Schmetterling skrev:

kiddie skrev:Men om man inte har så svåra sociala problem att det räcker helt till diagnos? Men man har alla andra delarna i diagnosen? Hm.

Då blir det ingen diagnos.

kiddie skrev:Sedan kan man trots sin sociala nedsättning kanske just pga denna vara bättre just i vissa specifika sociala situationer. För att man ser på ett annat vis. Fast man suger på det vardagssociala. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag försökt varna folk för någon specifik människa som jag direkt ser ljuger, fejkar och utnyttjar och jag fattar helt enkelt inte hur de inte kan se det. Jag tycker det är helt självklart. Men de tittar kanske efter andra sociala signaler. Det har alltid blivit att jag fått rätt med tiden. Lite spooky faktiskt.

ankhat skrev:

kiddie skrev:Sedan kan man trots sin sociala nedsättning kanske just pga denna vara bättre just i vissa specifika sociala situationer. För att man ser på ett annat vis. Fast man suger på det vardagssociala. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag försökt varna folk för någon specifik människa som jag direkt ser ljuger, fejkar och utnyttjar och jag fattar helt enkelt inte hur de inte kan se det. Jag tycker det är helt självklart. Men de tittar kanske efter andra sociala signaler. Det har alltid blivit att jag fått rätt med tiden. Lite spooky faktiskt.

Jag läste just om det någonstans (hittar inte källan nu), att en del aspies har säkrare känselspröt för just lögnare och fejkare än de flesta "normala" människor. Den som skrev om det liknade det vid vissa sorters färgblindhet som leder till att den "färgblinde" (det är oftast en "han") faktiskt kan skilja på fler olika nyanser av grönt än de med normalt färgseende, vilket lär ha kommit till användning vid krigföring: de "färgblinda" ser kamouflage och flyttade växter på ett sätt som normalseende helt enkelt inte kan göra.

Sen tar det ju tid att lita på sin perception. Det gjorde det i alla fall för mig.

joey_truelove skrev:Jag föredrar "funktionsuppsättning" eller "funktionstyp".

Flinta skrev:

Toblerone skrev:

Flinta skrev:
"Fullt normalt liv" med AS, vem lever så? Kanske någon som får hjälp av ledsagare till arbetet eller boendestödjare som följer med till dagishämtningen av barnen? Eller någon som inte har några insatser, sjukskrivningar eller liknande och därmed lyckas "hålla fasaden uppe" (en kortare eller längre period)?

Nja, jag har hittills jobbat heltid och tagit hand om tre barn (varav två med ADHD). Och jag har inte haft några insatser för egen del (barnen har haft lite hjälp i skolan och sånt). Fick diagnos först i 45-års-åldern. Visst, jag har bytt jobb ganska många gånger, har också haft utmattningsdepression två gånger och måste i alla fall försöka spara på krafterna och kan då inte visa mig duktig på jobbet utan försöker bara att prestera lite lagom/acceptabelt. Har gått ned till 80 % i arbetstid och orkar inget förutom jobbet numera. Barnen är vuxna, som tur är. Energin har minskat tydligt.

Det finns ganska stor spridning också, ganska stora skillnader mellan de som har lätt Asperger och de som har svår(are) Asperger. För att inte prata om komorbiditeterna.

Tycker du att du haft tur i livet med AS om du jämför dig med andra? Vad har fått dig att orka jobba och ta hand om flera barn? T ex förståelse från omgivningen, rimliga krav på dig själv, trygg uppväxt, fått fördjupa dig i specialintressen, utveckla dina starka sidor ytterligare? Vad/hur har du hämtat energi under alla år ?

ankhat skrev:

kiddie skrev:Sedan kan man trots sin sociala nedsättning kanske just pga denna vara bättre just i vissa specifika sociala situationer. För att man ser på ett annat vis. Fast man suger på det vardagssociala. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag försökt varna folk för någon specifik människa som jag direkt ser ljuger, fejkar och utnyttjar och jag fattar helt enkelt inte hur de inte kan se det. Jag tycker det är helt självklart. Men de tittar kanske efter andra sociala signaler. Det har alltid blivit att jag fått rätt med tiden. Lite spooky faktiskt.

Jag läste just om det någonstans (hittar inte källan nu), att en del aspies har säkrare känselspröt för just lögnare och fejkare än de flesta "normala" människor. Den som skrev om det liknade det vid vissa sorters färgblindhet som leder till att den "färgblinde" (det är oftast en "han") faktiskt kan skilja på fler olika nyanser av grönt än de med normalt färgseende, vilket lär ha kommit till användning vid krigföring: de "färgblinda" ser kamouflage och flyttade växter på ett sätt som normalseende helt enkelt inte kan göra.

Sen tar det ju tid att lita på sin perception. Det gjorde det i alla fall för mig.

slackern skrev:

ankhat skrev:

kiddie skrev:Sedan kan man trots sin sociala nedsättning kanske just pga denna vara bättre just i vissa specifika sociala situationer. För att man ser på ett annat vis. Fast man suger på det vardagssociala. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag försökt varna folk för någon specifik människa som jag direkt ser ljuger, fejkar och utnyttjar och jag fattar helt enkelt inte hur de inte kan se det. Jag tycker det är helt självklart. Men de tittar kanske efter andra sociala signaler. Det har alltid blivit att jag fått rätt med tiden. Lite spooky faktiskt.

Jag läste just om det någonstans (hittar inte källan nu), att en del aspies har säkrare känselspröt för just lögnare och fejkare än de flesta "normala" människor. Den som skrev om det liknade det vid vissa sorters färgblindhet som leder till att den "färgblinde" (det är oftast en "han") faktiskt kan skilja på fler olika nyanser av grönt än de med normalt färgseende, vilket lär ha kommit till användning vid krigföring: de "färgblinda" ser kamouflage och flyttade växter på ett sätt som normalseende helt enkelt inte kan göra.

Sen tar det ju tid att lita på sin perception. Det gjorde det i alla fall för mig.

Kan inte det ha att göra med att man har varit "naiv" som barn/ung och det har härdat en att se igenom?

Jag möter ständigt aspergare/autister som fått en diagnos, men sedan inte riktigt känt att det stöd de behöver finns att få. Utredningen har bekräftat att de har svårigheter med sociala kontakter, och kanske svårigheter med att planera och strukturera livet. I bästa fall får de hjälp att brottas med myndigheter, antidepressiv medicin, och kanske något planeringshjälpmedel som Handi eller Comai. Några får bolltäcke eller kedjetäcke förskrivet av arbetsterapeut.

Men hur många aspergare har fått hjälp att lära sig att hantera en värld full av intryck? Hur många har ens diskuterat perception ingående med en NPF-kompetent psykolog eller arbetsterapeut? Hur många fortsätter att krascha gång på gång efter diagnos, för att de fortfarande inte fått lära sig att hushålla med energin?

Hur många lärare, arbetsterapeuter, psykologer etc har fått lära sig att hjälpa autister utveckla strategier för att förebygga överbelastning? Hur stor del av autismforskningen handlar om att hjälpa autister, jämfört med den del som handlar om att kunna förebygga att autister överhuvudtaget föds? Hur stor roll i allt detta spelar det faktum att “autism” ofta förknippas med små barn, och nästan aldrig med vuxna? Hur stor roll spelar det att både forskare, föreningar och media ofta utgår från att icke-autister automatiskt vet mer om autism än autister själva?

ankhat skrev:Just det där med att köra slut på sig har jag (av naturliga skäl) funderat en del på, och hoppas att alla som är på väg att göra det slutar genast!

Jag har läst många kloka saker kring detta och annat på Trollhares blogg, t.ex. det här (från posten Autism är ingen tragedi. Autismforskningen är det däremot.):

Jag möter ständigt aspergare/autister som fått en diagnos, men sedan inte riktigt känt att det stöd de behöver finns att få. Utredningen har bekräftat att de har svårigheter med sociala kontakter, och kanske svårigheter med att planera och strukturera livet. I bästa fall får de hjälp att brottas med myndigheter, antidepressiv medicin, och kanske något planeringshjälpmedel som Handi eller Comai. Några får bolltäcke eller kedjetäcke förskrivet av arbetsterapeut.

Men hur många aspergare har fått hjälp att lära sig att hantera en värld full av intryck? Hur många har ens diskuterat perception ingående med en NPF-kompetent psykolog eller arbetsterapeut? Hur många fortsätter att krascha gång på gång efter diagnos, för att de fortfarande inte fått lära sig att hushålla med energin?

Hur många lärare, arbetsterapeuter, psykologer etc har fått lära sig att hjälpa autister utveckla strategier för att förebygga överbelastning? Hur stor del av autismforskningen handlar om att hjälpa autister, jämfört med den del som handlar om att kunna förebygga att autister överhuvudtaget föds? Hur stor roll i allt detta spelar det faktum att “autism” ofta förknippas med små barn, och nästan aldrig med vuxna? Hur stor roll spelar det att både forskare, föreningar och media ofta utgår från att icke-autister automatiskt vet mer om autism än autister själva?

Där finns en länk till en diskussion här på forumet också med många tänkvärda poster.

slackern skrev:Perception är nog det jag har störst problem med. Fuckar upp livet totalt för mig.

Karamell skrev:

slackern skrev:Perception är nog det jag har störst problem med. Fuckar upp livet totalt för mig.

Som t.ex...?

Toblerone skrev:Absolut! Jag känner igen psykopater ganska snabbt. Det krävs förstås en grundläggande kunskap om hur de är, men sen märker jag lätt, när folk inte är "på riktigt" dvs. när de överdriver känslor för att de ska låtsas ha känslor, som de inte har.

Det kan ha att göra med ett analytiskt sätt att tänka. Jag har märkt det hos andra med AS.

Toblerone skrev:På den tiden var inte kraven så höga heller. Krav att man måste klara av alla olika sakerna. Jag slår vad om att Einstein inte kunde laga mat. Men det behövde ju inte en man kunna på den tiden, han hade ju en fru som gjorde det.

Jag möter ständigt aspergare/autister som fått en diagnos, men sedan inte riktigt känt att det stöd de behöver finns att få. Utredningen har bekräftat att de har svårigheter med sociala kontakter, och kanske svårigheter med att planera och strukturera livet. I bästa fall får de hjälp att brottas med myndigheter, antidepressiv medicin, och kanske något planeringshjälpmedel som Handi eller Comai. Några får bolltäcke eller kedjetäcke förskrivet av arbetsterapeut.

Men hur många aspergare har fått hjälp att lära sig att hantera en värld full av intryck? Hur många har ens diskuterat perception ingående med en NPF-kompetent psykolog eller arbetsterapeut? Hur många fortsätter att krascha gång på gång efter diagnos, för att de fortfarande inte fått lära sig att hushålla med energin?

Hur många lärare, arbetsterapeuter, psykologer etc har fått lära sig att hjälpa autister utveckla strategier för att förebygga överbelastning? Hur stor del av autismforskningen handlar om att hjälpa autister, jämfört med den del som handlar om att kunna förebygga att autister överhuvudtaget föds? Hur stor roll i allt detta spelar det faktum att “autism” ofta förknippas med små barn, och nästan aldrig med vuxna? Hur stor roll spelar det att både forskare, föreningar och media ofta utgår från att icke-autister automatiskt vet mer om autism än autister själva?

kiddie skrev:

Toblerone skrev:Absolut! Jag känner igen psykopater ganska snabbt. Det krävs förstås en grundläggande kunskap om hur de är, men sen märker jag lätt, när folk inte är "på riktigt" dvs. när de överdriver känslor för att de ska låtsas ha känslor, som de inte har.

Det kan ha att göra med ett analytiskt sätt att tänka. Jag har märkt det hos andra med AS.

Det kan säkert vara så att man är analytisk och går på fakta, och man fattar snabbt när något inte stämmer. Men sedan kan det ju vara så att antisociala mest har tränat på NT och vet vilka känsloknappar de ska trycka på. Om vi inte reagerar likadant på detta som NT så kan det synas överdrivet och farsartat. De kanske skulle lura oss lika lätt om de hade tränat på att lura just oss...

Men jag tror det kan gå utanför det med. På vissa människor kan jag höra på rösten när de ljuger. Kanske för att NT mer fokuserar på andra saker och inte märker att lögnarens röst förändras medan jag gör det. Nu känner jag inte igen lögn på alla människors röst men på många utan de jag känner. Jag kanske inte är så känslig för ansiktsuttryck men rösten är lättare för mig att tolka.


Så det kan nog vara mer än en grej som spelar in. Tidigare trodde jag att det bara berodde på att jag var bra på logik och för att jag mindes vad personen sagt innan.

Furienna skrev:

Jag möter ständigt aspergare/autister som fått en diagnos, men sedan inte riktigt känt att det stöd de behöver finns att få. Utredningen har bekräftat att de har svårigheter med sociala kontakter, och kanske svårigheter med att planera och strukturera livet. I bästa fall får de hjälp att brottas med myndigheter, antidepressiv medicin, och kanske något planeringshjälpmedel som Handi eller Comai. Några får bolltäcke eller kedjetäcke förskrivet av arbetsterapeut.

Men hur många aspergare har fått hjälp att lära sig att hantera en värld full av intryck? Hur många har ens diskuterat perception ingående med en NPF-kompetent psykolog eller arbetsterapeut? Hur många fortsätter att krascha gång på gång efter diagnos, för att de fortfarande inte fått lära sig att hushålla med energin?

Hur många lärare, arbetsterapeuter, psykologer etc har fått lära sig att hjälpa autister utveckla strategier för att förebygga överbelastning? Hur stor del av autismforskningen handlar om att hjälpa autister, jämfört med den del som handlar om att kunna förebygga att autister överhuvudtaget föds? Hur stor roll i allt detta spelar det faktum att “autism” ofta förknippas med små barn, och nästan aldrig med vuxna? Hur stor roll spelar det att både forskare, föreningar och media ofta utgår från att icke-autister automatiskt vet mer om autism än autister själva?

Bra skrivet!