Ser mig själv som en väldigt högpresterande, framgångsrik (nåja allt är relativt), allmänbildad person. Men vet också att jag har en annan sida, bortanför jobbet.. i hemmet, där är det kaos. Har själv just nyligen landat i acceptansen för att ha AS och nu tänker jag försöka vara så ärlig mot mig själv jag kan. Visst behöver jag inte berätta för kreti och pleti och inte ens mina föräldrar. Men dom jag dejtar?

Jag har eg aldrig haft en relation, aldrig bott med någon. Och nu inser jag vad det är som iaf en av orsakerna...för hur kan man bo med ngn mer än en natt utan att berätta? Hur berättar man för en dejt om sin AS och sina brister. Vilken kille vill va med en på ytan perfekt tjej men som visar sig inte klara av tandborstningen, har anmärkningar hos kronofogden, har endast två vänner hon träffar sällan...hur tusan berättar man det? Hjälp.

Det är nog inget du bör nämna vid första dejten, jag tror att det kommer fram naturligt. Du bör nog också vänta med att berätta det fram tills att du har gjort en utredning så att det är till 100% säkert.

slackern skrev:Det är nog inget du bör nämna vid första dejten, jag tror att det kommer fram naturligt. Du bör nog också vänta med att berätta det fram tills att du har gjort en utredning så att det är till 100% säkert.

Ja, kanske inte ngt en slänger fram innan man vet om det är ngt man vill satsa på iaf. Men tänker hur det varit tidigare...många gånger har det tagit slut just för att jag inte vågat va med ngn, för har trott jag va så konstig och ingen skulle förstå, inte ens jag själv, så bäst att inte släppa in någon. Just det mönstret vore smutt att bryta.

Man kan treva sig fram lite och prata om sina svårigheter i mer vardagliga ordalag utan att nämna ord som diagnos, utredning, syndrom.

NewAspie skrev:

slackern skrev:Det är nog inget du bör nämna vid första dejten, jag tror att det kommer fram naturligt. Du bör nog också vänta med att berätta det fram tills att du har gjort en utredning så att det är till 100% säkert.

Ja, kanske inte ngt en slänger fram innan man vet om det är ngt man vill satsa på iaf. Men tänker hur det varit tidigare...många gånger har det tagit slut just för att jag inte vågat va med ngn, för har trott jag va så konstig och ingen skulle förstå, inte ens jag själv, så bäst att inte släppa in någon. Just det mönstret vore smutt att bryta.

Det kan jag förstå att du känner, alltså att mönstret vore smutt att byta. Det enklaste är nog om du kan lära dig att "acceptera" dig för den du är och därifrån hitta en dejt som du trivs med och som trivs med dig. Förlåt inte meningen att låta klyschorna hagla över dig.

KrigarSjäl skrev:Man kan treva sig fram lite och prata om sina svårigheter i mer vardagliga ordalag utan att nämna ord som diagnos, utredning, syndrom.

Ja det är bra, redan i chattstadiet har jag nosat på det genom att berätta jag trivs bra själv tex. Ibland tänker jag det hade vart lättare att träffa ngn om man inte vart så j*drans perfekt, glad och social utåt. För det gör ju att ingen tror mig när det riktiga jag ska fram. Hopplöst. Men kan inte hjälpa jag är väldigt social...i STORA grupper..i halvanonyma sammanhang. Men aldrig i nära relationer, aldrig hemmamiddagar, mysig weekend m tjejerna eller så. Skulle på riktigt dö av sånt. Men ingen tror mig.... :/

NewAspie skrev:Vilken kille vill va med en på ytan perfekt tjej men som visar sig inte klara av tandborstningen, har anmärkningar hos kronofogden, har endast två vänner hon träffar sällan...hur tusan berättar man det? Hjälp.

Vilken tjej vill vara med en kille som bara ser ytan, som inte är intresserad av att lära känna sin partner i sina känslor, tankar, sätt och fungera på djupet?

Mitt förslag är också att i början inte nämna syndrom, diagnos, nedsättning. Successivt kan du låta honom få en bild av vem du egentligen är. Styrkor och allt du kämpar med. För du orkar väl inte fortsätta skådespela om du vill ha en långvarig relation (dvs bara visa dina "bästa sidor")? Efter en tid, om du känner dig trygg, kanske du kan överväga om du vill berätta?

Om du söker dig till aspergerträffar kan du öva på att vara dig själv och inte skådespela och därigenom kanske du kan bli mer ärlig mot sig själv och andra

Flinta skrev:

NewAspie skrev:Vilken kille vill va med en på ytan perfekt tjej men som visar sig inte klara av tandborstningen, har anmärkningar hos kronofogden, har endast två vänner hon träffar sällan...hur tusan berättar man det? Hjälp.

Vilken tjej vill vara med en kille som bara ser ytan, som inte är intresserad av att lära känna sin partner i sina känslor, tankar, sätt och fungera på djupet?

Mitt förslag är också att i början inte nämna syndrom, diagnos, nedsättning. Successivt kan du låta honom få en bild av vem du egentligen är. Styrkor och allt du kämpar med. För du orkar väl inte fortsätta skådespela om du vill ha en långvarig relation (dvs bara visa dina "bästa sidor")? Efter en tid, om du känner dig trygg, kanske du kan överväga om du vill berätta?

Om du söker dig till aspergergrupper kan du öva på att vara dig själv och inte skådespela

Det där låter väldigt bra, att öva på att va sig själv. Herregud va jag behöver det! Nu vet ju inte jag ännu om jag kommer diagnostiseras med AS men nästan hoppas det så jag äntligen kan börja krypa ut ur skalet.

En fråga, hur har din familj och vänner tagit det att du aldrig har haft ett "seriöst" förhållande? Har dom varit jobbiga och lagt näsan i blöt och försökt att para ihop dig med en massa typer?

slackern skrev:En fråga, hur har din familj och vänner tagit det att du aldrig har haft ett "seriöst" förhållande? Har dom varit jobbiga och lagt näsan i blöt och försökt att para ihop dig med en massa typer?

Föräldrar vet just ingenting om mitt liv, pratar inte killar och relationer och mamma har slutat tjata om det. Men ett tag fick hon spel och sa att om jag bara gick ner i vikt, umgicks med rätt personer etc skulle jag träffa ngn. Föga vet hon att jag träffar killar (plural ) men berättar inte det för henne. Nåja, nu är jag 36 och hon har lugnat sig tror jag. Har fördelen att bo i Sthlm där singlar är majoritet så mina vänner, de två jag har, är också singlar och har väl inte direkt ifrågasatt mig.

NewAspie skrev:

slackern skrev:En fråga, hur har din familj och vänner tagit det att du aldrig har haft ett "seriöst" förhållande? Har dom varit jobbiga och lagt näsan i blöt och försökt att para ihop dig med en massa typer?

Föräldrar vet just ingenting om mitt liv, pratar inte killar och relationer och mamma har slutat tjata om det. Men ett tag fick hon spel och sa att om jag bara gick ner i vikt, umgicks med rätt personer etc skulle jag träffa ngn. Föga vet hon att jag träffar killar (plural ) men berättar inte det för henne. Nåja, nu är jag 36 och hon har lugnat sig tror jag. Har fördelen att bo i Sthlm där singlar är majoritet så mina vänner, de två jag har, är också singlar och har väl inte direkt ifrågasatt mig.

OK inte det snällaste utav en mamma att säga till sin dotter att hon ska gå ner i vikt, sådant kan vara rätt känsligt vad jag har förstått. Skönt att dina kompisar också är singlar så att dom fattar läget. Håller med dig jag bor också i STHLM och gillar anonymiteten kring singellivet,utan att folk lägger sig i och dömer.

"Whatever you do, don't be yourself!"

Karamell skrev:"Whatever you do, don't be yourself!"

Haha, Im pretty darn good at that I tell you

Viktigt att tänka på att du inte är ovanlig i ett större perspektiv och att du inte har något att skämmas för. Som högfungerande har man ju en intellektuell medvetenhet om sina brister och det är ju berömvärt att erkänna dem. Men någon man gillar har nog inget behov av att få höra det bland det första som sägs.

Det sagt kan man ju i förbigående nämna vissa små brister man har och själv skratta lite åt det. Eller typ be dem att påminna en om något som man kan ha svårt att komma ihåg eller tänka på. Men bättre att säga så lite som möjligt, särskilt om det är osökt i sammanhanget.

NewAspie skrev:

Karamell skrev:"Whatever you do, don't be yourself!"

Haha, Im pretty darn good at that I tell you

Det är nog det värsta man kan vara att inte vara sig själv, då blir det ju liksom falsk marknadsföring och en enda stor lögn, personligheten eller den man är kommer ju alltid att bubbla upp till ytan.

Karamell skrev:"Whatever you do, don't be yourself!"

Förstår jag dig rätt om jag tolkar det där som ironi?

NewAspie skrev:Ser mig själv som en väldigt högpresterande, framgångsrik (nåja allt är relativt), allmänbildad person. Men vet också att jag har en annan sida, bortanför jobbet.. i hemmet, där är det kaos. Har själv just nyligen landat i acceptansen för att ha AS och nu tänker jag försöka vara så ärlig mot mig själv jag kan. Visst behöver jag inte berätta för kreti och pleti och inte ens mina föräldrar. Men dom jag dejtar?

Jag har eg aldrig haft en relation, aldrig bott med någon. Och nu inser jag vad det är som iaf en av orsakerna...för hur kan man bo med ngn mer än en natt utan att berätta? Hur berättar man för en dejt om sin AS och sina brister. Vilken kille vill va med en på ytan perfekt tjej men som visar sig inte klara av tandborstningen, har anmärkningar hos kronofogden, har endast två vänner hon träffar sällan...hur tusan berättar man det? Hjälp.

Vi har alla ett bagage som vi bär med oss. Ingen är felfri eller perfekt.
Ifall du börjar dejta behöver du inte avslöja dessa saker om dig. Ifall er relation håller i sig kan du släppa lite småsaker och se hur din dejtpartner tar det.

I slutändan är det så att vi tycker om summan av personen. Där kommer alltid att finnas plus och minus. Så frågan är ifall du anser att slutsumman hamnar på plus eller minus.
Sedan är det ibland så, som en reklam säger, att det du inte tycker om hos dig själv älskar någon annan.

Försök bara älska dig själv och var öppen mot andra så "plingar" det kanske till ska du se.