Om jag nu skall återknyta till trådskaparens ursprungliga frågeställning så kan jag av erfarenhet berätta att daglig verksamhet kan både vara bra och dåligt. Jag har själv haft daglig verksamhet inom LSS men jag var tvungen att sluta med detta. Mitt problem bestod av att jag upplevde personalen som oflexibla. De kunde inte se att vi som var där var olika och hade olika behov och förutsättningar. Vi blev allihopa behandlade som lågfungerande och detta ledde till en omogen stämning. Nu har jag daglig verksamhet inom kommunens socialpsykiatri och där blir jag i alla fall bemött som en vuxen människa vilket är ett stort framsteg. Två dagar i veckan är jag på en kommunal förvaltning och hjälper till med praktiskt arbete. Man behöver således inte ha daglig verksamhet som full sysselsättning utan man kan ha några få timmar någon gång i veckan om man önskar detta. Jag tror att det kan finnas en mening i att utvidga sina sociala beröringsytor och att man mår bra av att träffa andra människor och då sådana som inte har betalt för att vara med. Tillvaron kan bli begränsad om man bara träffar sin kontaktperson och boendestödjare.

Som jag upplever det så finns det en generell föreställning i vårt samhälle om att vi människor som saknar förvärvsarbete inte kan göra vår tillvaro meningsfull på egen hand. Därav alla dessa åtgärder där vi sysslolösa stackare skall aktiveras och åtgärdas.

Nu ska alla bråka om det där igen? Det var faktiskt inte Liljan som började skriva om att andra saknar empati och jag tror inte att hon menade att alla som inte jobbar gör det av lättja. De allra flesta här förstår väl att det inte funkar för alla att jobba.

Däremot finns det också sådana som från början, från tonåren, har bestämt sig att de INTE SKA jobba. Jag har hört tonåringar med AS säga att de tänker leva på bidrag hela livet och sen har de dessutom en massa krav vilka prylar de vill ha trots det. Den attityden är inte okej, och därför tycker jag också att det kan vara bra om vuxna inte "skryter" med hur bra de har det på bidrag, hur mycket tid för sina egna intressen osv. Det kan inte vara ett argument att man trivs bäst med att inte jobba. Och det argumentet har väl förekommit i den här tråden. För, som sagt, någon måste ju tjäna pengar till alla bidrag.

nisse skrev:Om jag nu skall återknyta till trådskaparens ursprungliga frågeställning så kan jag av erfarenhet berätta att daglig verksamhet kan både vara bra och dåligt. Jag har själv haft daglig verksamhet inom LSS men jag var tvungen att sluta med detta. Mitt problem bestod av att jag upplevde personalen som oflexibla. De kunde inte se att vi som var där var olika och hade olika behov och förutsättningar. Vi blev allihopa behandlade som lågfungerande och detta ledde till en omogen stämning. Nu har jag daglig verksamhet inom kommunens socialpsykiatri och där blir jag i alla fall bemött som en vuxen människa vilket är ett stort framsteg. Två dagar i veckan är jag på en kommunal förvaltning och hjälper till med praktiskt arbete. Man behöver således inte ha daglig verksamhet som full sysselsättning utan man kan ha några få timmar någon gång i veckan om man önskar detta. Jag tror att det kan finnas en mening i att utvidga sina sociala beröringsytor och att man mår bra av att träffa andra människor och då sådana som inte har betalt för att vara med. Tillvaron kan bli begränsad om man bara träffar sin kontaktperson och boendestödjare.

Som jag upplever det så finns det en generell föreställning i vårt samhälle om att vi människor som saknar förvärvsarbete inte kan göra vår tillvaro meningsfull på egen hand. Därav alla dessa åtgärder där vi sysslolösa stackare skall aktiveras och åtgärdas.

jag kommer i håg när jag bodde i täby då så jobbade jag ca 6 timmar per dag under 2 års tid och det var på tok för mycket det stack 9 på morgonen och kom hem på fyra på eftermiddagen.
visst någon gång i veckan eller ett par timmar per dag är helt ok det.
man får oftast inte heller något betalt på dvs heller.

Toblerone skrev:Nu ska alla bråka om det där igen? Det var faktiskt inte Liljan som började skriva om att andra saknar empati och jag tror inte att hon menade att alla som inte jobbar gör det av lättja. De allra flesta här förstår väl att det inte funkar för alla att jobba.

Däremot finns det också sådana som från början, från tonåren, har bestämt sig att de INTE SKA jobba. Jag har hört tonåringar med AS säga att de tänker leva på bidrag hela livet och sen har de dessutom en massa krav vilka prylar de vill ha trots det. Den attityden är inte okej, och därför tycker jag också att det kan vara bra om vuxna inte "skryter" med hur bra de har det på bidrag, hur mycket tid för sina egna intressen osv. Det kan inte vara ett argument att man trivs bäst med att inte jobba. Och det argumentet har väl förekommit i den här tråden. För, som sagt, någon måste ju tjäna pengar till alla bidrag.

fast dvs borde väl också ses som ett jobb i alla fall om man jobbar hårt med trädgård åt kommunen eller liknade?

sedan så finns det ju privata DVS där ute som tjännar pengar på oss också på att ha oss dära och de får ca 2500 kr per dag för varje brukare.

KrigarSjäl skrev:Jag har aldrig hört "leva på bidrag" om pensionerade politiker, medelklassarnas ROT och RUT-avdrag, fallskärmsdirektörer, kungafamiljen (där kallas bidraget "apanage") eller andra från samhällseliten som får pengar för annat än hederligt arbete.

Förresten "bidrar" man i allra högsta grad om man har sjukersättning.
Man betalar då en procentuellt högre skatt än förvärvsarbetande.

Jag håller med dig om många punkter också, men jag måste bara kommentera det här eftersom det inte är korrekt helt faktamässigt.

Pensionärer har jobbat ihop sin pension, oavsett om de är politiker eller har jobbat med annat. ROT ligger ju på samma nivå som barnbidrag eller subventionerat dagis - staten subventionerar lite. Fallskärmar - betalas ofta inte av skattebetalaren, det kan ju vara privata företag. Det är helt enkelt löneförmån. För i tiden hade folk tjänstebil. Kungafamiljen har ju en hel del uppdrag, så de jobbar ju för pengarna också.

Och jag kan inte hålla med om att man bidrar om man får sjukbidrag. Man får det av staten och man ger en del tillbaka till staten? Konstigt system, i många andra länder får man bidrag alltid utan skatt, det finns inget vits med det. Förutom att det ska se ut som en vanlig lön. Samma sak med pensionärerna. Tyska pensionärer betalar inte skatt. Onödigt krångel att lägga till kanske 30 % för att sen kräva tillbaka det i skatt.

Toblerone skrev:Nu ska alla bråka om det där igen? Det var faktiskt inte Liljan som började skriva om att andra saknar empati och jag tror inte att hon menade att alla som inte jobbar gör det av lättja. De allra flesta här förstår väl att det inte funkar för alla att jobba.

Däremot finns det också sådana som från början, från tonåren, har bestämt sig att de INTE SKA jobba. Jag har hört tonåringar med AS säga att de tänker leva på bidrag hela livet och sen har de dessutom en massa krav vilka prylar de vill ha trots det. Den attityden är inte okej, och därför tycker jag också att det kan vara bra om vuxna inte "skryter" med hur bra de har det på bidrag, hur mycket tid för sina egna intressen osv. Det kan inte vara ett argument att man trivs bäst med att inte jobba. Och det argumentet har väl förekommit i den här tråden. För, som sagt, någon måste ju tjäna pengar till alla bidrag.

min erfarenhet av DVS var med andra psyk sjuka personer och miljön var väldigt sjuk där och folk fick sina mediciner på dvn och folk kollade på hårdporr på arbets tid där.
och en del bråkade och skrek och höll liv i luckan det var som en blandning mellan mentalsjukhus och fritidsgård och jobb.

Toblerone skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag har aldrig hört "leva på bidrag" om pensionerade politiker, medelklassarnas ROT och RUT-avdrag, fallskärmsdirektörer, kungafamiljen (där kallas bidraget "apanage") eller andra från samhällseliten som får pengar för annat än hederligt arbete.

Förresten "bidrar" man i allra högsta grad om man har sjukersättning.
Man betalar då en procentuellt högre skatt än förvärvsarbetande.

Jag håller med dig om många punkter också, men jag måste bara kommentera det här eftersom det inte är korrekt helt faktamässigt.

Pensionärer har jobbat ihop sin pension, oavsett om de är politiker eller har jobbat med annat. ROT ligger ju på samma nivå som barnbidrag eller subventionerat dagis - staten subventionerar lite. Fallskärmar - betalas ofta inte av skattebetalaren, det kan ju vara privata företag. Det är helt enkelt löneförmån. För i tiden hade folk tjänstebil. Kungafamiljen har ju en hel del uppdrag, så de jobbar ju för pengarna också.

Och jag kan inte hålla med om att man bidrar om man får sjukbidrag. Man får det av staten och man ger en del tillbaka till staten? Konstigt system, i många andra länder får man bidrag alltid utan skatt, det finns inget vits med det. Förutom att det ska se ut som en vanlig lön. Samma sak med pensionärerna. Tyska pensionärer betalar inte skatt. Onödigt krångel att lägga till kanske 30 % för att sen kräva tillbaka det i skatt.

Poängen är att de som klagar på oss som "lever på bidrag" alltid klagar på oss som är sjukskrivna, arbetslösa, med funktionshinder. Det är alltid vi som ska finna oss i att bli kallade parasiter.

De i samhällets övre skikt som skor sig på det allmänna (på allehanda olika vis, en del lagliga och enligt avtal, en del olagliga) knystar man inte om, även om de bokstavligen roffar åt sig.

Förresten skiter jag i om fallskärmsdirektörernas gräddfiler är avtalsenliga och fullt lagliga.
Det är ohemult med årslöner på tjugo miljoner.

KrigarSjäl skrev:

Toblerone skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag har aldrig hört "leva på bidrag" om pensionerade politiker, medelklassarnas ROT och RUT-avdrag, fallskärmsdirektörer, kungafamiljen (där kallas bidraget "apanage") eller andra från samhällseliten som får pengar för annat än hederligt arbete.

Förresten "bidrar" man i allra högsta grad om man har sjukersättning.
Man betalar då en procentuellt högre skatt än förvärvsarbetande.

Jag håller med dig om många punkter också, men jag måste bara kommentera det här eftersom det inte är korrekt helt faktamässigt.

Pensionärer har jobbat ihop sin pension, oavsett om de är politiker eller har jobbat med annat. ROT ligger ju på samma nivå som barnbidrag eller subventionerat dagis - staten subventionerar lite. Fallskärmar - betalas ofta inte av skattebetalaren, det kan ju vara privata företag. Det är helt enkelt löneförmån. För i tiden hade folk tjänstebil. Kungafamiljen har ju en hel del uppdrag, så de jobbar ju för pengarna också.

Och jag kan inte hålla med om att man bidrar om man får sjukbidrag. Man får det av staten och man ger en del tillbaka till staten? Konstigt system, i många andra länder får man bidrag alltid utan skatt, det finns inget vits med det. Förutom att det ska se ut som en vanlig lön. Samma sak med pensionärerna. Tyska pensionärer betalar inte skatt. Onödigt krångel att lägga till kanske 30 % för att sen kräva tillbaka det i skatt.

Poängen är att de som klagar på oss som "lever på bidrag" alltid klagar på oss som är sjukskrivna, arbetslösa, med funktionshinder. Det är alltid vi som ska finna oss i att bli kallade parasiter.

De i samhällets övre skikt som skor sig på det allmänna (på allehanda olika vis, en del lagliga och enligt avtal, en del olagliga) knystar man inte om, även om de bokstavligen roffar åt sig.

bra sagt krigis.

KrigarSjäl skrev:

Toblerone skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag har aldrig hört "leva på bidrag" om pensionerade politiker, medelklassarnas ROT och RUT-avdrag, fallskärmsdirektörer, kungafamiljen (där kallas bidraget "apanage") eller andra från samhällseliten som får pengar för annat än hederligt arbete.

Förresten "bidrar" man i allra högsta grad om man har sjukersättning.
Man betalar då en procentuellt högre skatt än förvärvsarbetande.

Jag håller med dig om många punkter också, men jag måste bara kommentera det här eftersom det inte är korrekt helt faktamässigt.

Pensionärer har jobbat ihop sin pension, oavsett om de är politiker eller har jobbat med annat. ROT ligger ju på samma nivå som barnbidrag eller subventionerat dagis - staten subventionerar lite. Fallskärmar - betalas ofta inte av skattebetalaren, det kan ju vara privata företag. Det är helt enkelt löneförmån. För i tiden hade folk tjänstebil. Kungafamiljen har ju en hel del uppdrag, så de jobbar ju för pengarna också.

Och jag kan inte hålla med om att man bidrar om man får sjukbidrag. Man får det av staten och man ger en del tillbaka till staten? Konstigt system, i många andra länder får man bidrag alltid utan skatt, det finns inget vits med det. Förutom att det ska se ut som en vanlig lön. Samma sak med pensionärerna. Tyska pensionärer betalar inte skatt. Onödigt krångel att lägga till kanske 30 % för att sen kräva tillbaka det i skatt.

Poängen är att de som klagar på oss som "lever på bidrag" alltid klagar på oss som är sjukskrivna, arbetslösa, med funktionshinder. Det är alltid vi som ska finna oss i att bli kallade parasiter.

De i samhällets övre skikt som skor sig på det allmänna (på allehanda olika vis, en del lagliga och enligt avtal, en del olagliga) knystar man inte om, även om de bokstavligen roffar åt sig.

Förresten skiter jag i om fallskärmsdirektörernas gräddfiler är avtalsenliga och fullt lagliga.
Det är ohemult med årslöner på tjugo miljoner.

manne skrev:

Toblerone skrev:Nu ska alla bråka om det där igen? Det var faktiskt inte Liljan som började skriva om att andra saknar empati och jag tror inte att hon menade att alla som inte jobbar gör det av lättja. De allra flesta här förstår väl att det inte funkar för alla att jobba.

Däremot finns det också sådana som från början, från tonåren, har bestämt sig att de INTE SKA jobba. Jag har hört tonåringar med AS säga att de tänker leva på bidrag hela livet och sen har de dessutom en massa krav vilka prylar de vill ha trots det. Den attityden är inte okej, och därför tycker jag också att det kan vara bra om vuxna inte "skryter" med hur bra de har det på bidrag, hur mycket tid för sina egna intressen osv. Det kan inte vara ett argument att man trivs bäst med att inte jobba. Och det argumentet har väl förekommit i den här tråden. För, som sagt, någon måste ju tjäna pengar till alla bidrag.

fast dvs borde väl också ses som ett jobb i alla fall om man jobbar hårt med trädgård åt kommunen eller liknade?

sedan så finns det ju privata DVS där ute som tjännar pengar på oss också på att ha oss dära och de får ca 2500 kr per dag för varje brukare.

Generellt skulle jag tänka så här: Lön kan man få om någon skulle betala för det man gör. Det är förstås enklare att avgöra om det är så om man gör nån slags produkt som säljs eller liknande. Eller om man gör samma jobb som en vanlig anställd skulle göra. Om de kan spara in vanlig personal, så ska de definitivt betala den som gör jobbet istället. Men det är bara för att sysselsätta personen eller för att personen ska lära sig jobbet, så brukar man inte få betalt för det. Man kan egentligen inte få betalt för det, för ingen betalar ju pengar för det man gör då.

Ibland får folk betalt ändå för att man vill motivera dem och förhoppningen är att man ska klara ett vanligt jobb senare också. Som sagt, om du med trädgårdsarbetet som du gjorde fick lika mycket gjort som en vanlig arbetare, så bör du förstås få betalt. Men jag skulle anta här att du inte ännu får tillräckligt mycket gjort för det.

Jag kan också tänka mig bättre system, absolut. Man borde också visa folk: Så här mycket bör man hinna med för att få betalt. Eller att man kanske kan få lära sig först, som lärling så att säga och då kan man få lägre lön, men ändå något.

Privat daglig verksamhet funkar precis som alla andra också. De måste ju få pengar per person som går där, de har en lokal som de måste betala för och anställda som måste få lön för jobbet de gör.

KrigarSjäl skrev:

Toblerone skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag har aldrig hört "leva på bidrag" om pensionerade politiker, medelklassarnas ROT och RUT-avdrag, fallskärmsdirektörer, kungafamiljen (där kallas bidraget "apanage") eller andra från samhällseliten som får pengar för annat än hederligt arbete.

Förresten "bidrar" man i allra högsta grad om man har sjukersättning.
Man betalar då en procentuellt högre skatt än förvärvsarbetande.

Jag håller med dig om många punkter också, men jag måste bara kommentera det här eftersom det inte är korrekt helt faktamässigt.

Pensionärer har jobbat ihop sin pension, oavsett om de är politiker eller har jobbat med annat. ROT ligger ju på samma nivå som barnbidrag eller subventionerat dagis - staten subventionerar lite. Fallskärmar - betalas ofta inte av skattebetalaren, det kan ju vara privata företag. Det är helt enkelt löneförmån. För i tiden hade folk tjänstebil. Kungafamiljen har ju en hel del uppdrag, så de jobbar ju för pengarna också.

Och jag kan inte hålla med om att man bidrar om man får sjukbidrag. Man får det av staten och man ger en del tillbaka till staten? Konstigt system, i många andra länder får man bidrag alltid utan skatt, det finns inget vits med det. Förutom att det ska se ut som en vanlig lön. Samma sak med pensionärerna. Tyska pensionärer betalar inte skatt. Onödigt krångel att lägga till kanske 30 % för att sen kräva tillbaka det i skatt.

Poängen är att de som klagar på oss som "lever på bidrag" alltid klagar på oss som är sjukskrivna, arbetslösa, med funktionshinder. Det är alltid vi som ska finna oss i att bli kallade parasiter.

De i samhällets övre skikt som skor sig på det allmänna (på allehanda olika vis, en del lagliga och enligt avtal, en del olagliga) knystar man inte om, även om de bokstavligen roffar åt sig.

Förresten skiter jag i om fallskärmsdirektörernas gräddfiler är avtalsenliga och fullt lagliga.
Det är ohemult med årslöner på tjugo miljoner.

Jag vet, jag har inte heller kallat nån för parasit. Men tyvärr så finns det folk och framför allt ungdomar med AS som inte ens verkar förstå vitsen med att jobba. Men de kanske inte förstår heller att det är andra som betalar?

Att fallskärmarna - och lönerna till att börja med - av några pampar är alldeles för höga, har jag inte heller bestridit. Jag pratade om konceptet fallskärm och sa då att det är en löneförmån som alla andra. Höjden är en annan sak.

Jag har DV för att ha något att göra på dagarna och för att träffa roliga människor. Det har fungerat jättebra i flera år. Men nu har de slängt in alldeles för många i alldeles för små lokaler, vilket BARA INTE FUNKAR när man har Asperger. En av de nya deltagarna sitter och irriterar sig på mig och min killkompis när vi flabbar och garvar och drar dåliga skämt, samtidigt som hen själv gör en massa saker som irriterar OSS, och så blir det att vi sitter och surar och är arga bakom varsin datorskärm. Kommunen verkar tycka att "jamen vad bra med en DV enbart för Aspergare, då kan vi slänga in ALLA kommunens jobbiga jävlar där, så är vi av med det problemet och de får vara tillsammans och ha det skojsigt med ANDRA SOM ÄR SOM DE! Två flugor i en smäll!"


Men iom att vissa av oss är verbala och tycker om att umgås, medan andra närmast är mutister och behöver ha det helt tyst och lugnt omkring sig, så funkar det inte längre. Vi har blivit för många på för liten yta. Jag önskar att man kunde dela upp oss i två lokaler, en där vi som gillar att umgås kan vara och en för dem som vill sitta ensamma i varsitt bås och inte ens behöva hälsa.
Och nej, några "personalmöten" har vi inte. Tydligen förväntas vi inte kunna tala för oss själva, trots att pallet rent intelligensmässigt funkar på oss allihop.

Toblerone skrev:

KrigarSjäl skrev:

Toblerone skrev:
Jag håller med dig om många punkter också, men jag måste bara kommentera det här eftersom det inte är korrekt helt faktamässigt.

Pensionärer har jobbat ihop sin pension, oavsett om de är politiker eller har jobbat med annat. ROT ligger ju på samma nivå som barnbidrag eller subventionerat dagis - staten subventionerar lite. Fallskärmar - betalas ofta inte av skattebetalaren, det kan ju vara privata företag. Det är helt enkelt löneförmån. För i tiden hade folk tjänstebil. Kungafamiljen har ju en hel del uppdrag, så de jobbar ju för pengarna också.

Och jag kan inte hålla med om att man bidrar om man får sjukbidrag. Man får det av staten och man ger en del tillbaka till staten? Konstigt system, i många andra länder får man bidrag alltid utan skatt, det finns inget vits med det. Förutom att det ska se ut som en vanlig lön. Samma sak med pensionärerna. Tyska pensionärer betalar inte skatt. Onödigt krångel att lägga till kanske 30 % för att sen kräva tillbaka det i skatt.

Poängen är att de som klagar på oss som "lever på bidrag" alltid klagar på oss som är sjukskrivna, arbetslösa, med funktionshinder. Det är alltid vi som ska finna oss i att bli kallade parasiter.

De i samhällets övre skikt som skor sig på det allmänna (på allehanda olika vis, en del lagliga och enligt avtal, en del olagliga) knystar man inte om, även om de bokstavligen roffar åt sig.

Förresten skiter jag i om fallskärmsdirektörernas gräddfiler är avtalsenliga och fullt lagliga.
Det är ohemult med årslöner på tjugo miljoner.

Jag vet, jag har inte heller kallat nån för parasit. Men tyvärr så finns det folk och framför allt ungdomar med AS som inte ens verkar förstå vitsen med att jobba. Men de kanske inte förstår heller att det är andra som betalar?

Att fallskärmarna - och lönerna till att börja med - av några pampar är alldeles för höga, har jag inte heller bestridit. Jag pratade om konceptet fallskärm och sa då att det är en löneförmån som alla andra. Höjden är en annan sak.

Är det stjävla dv jobbet som du är sur över eller är de att folk med as inte har riktiga jobb och tjännar egna pengar.

Toblerone skrev:

KrigarSjäl skrev:

Toblerone skrev:
Jag håller med dig om många punkter också, men jag måste bara kommentera det här eftersom det inte är korrekt helt faktamässigt.

Pensionärer har jobbat ihop sin pension, oavsett om de är politiker eller har jobbat med annat. ROT ligger ju på samma nivå som barnbidrag eller subventionerat dagis - staten subventionerar lite. Fallskärmar - betalas ofta inte av skattebetalaren, det kan ju vara privata företag. Det är helt enkelt löneförmån. För i tiden hade folk tjänstebil. Kungafamiljen har ju en hel del uppdrag, så de jobbar ju för pengarna också.

Och jag kan inte hålla med om att man bidrar om man får sjukbidrag. Man får det av staten och man ger en del tillbaka till staten? Konstigt system, i många andra länder får man bidrag alltid utan skatt, det finns inget vits med det. Förutom att det ska se ut som en vanlig lön. Samma sak med pensionärerna. Tyska pensionärer betalar inte skatt. Onödigt krångel att lägga till kanske 30 % för att sen kräva tillbaka det i skatt.

Poängen är att de som klagar på oss som "lever på bidrag" alltid klagar på oss som är sjukskrivna, arbetslösa, med funktionshinder. Det är alltid vi som ska finna oss i att bli kallade parasiter.

De i samhällets övre skikt som skor sig på det allmänna (på allehanda olika vis, en del lagliga och enligt avtal, en del olagliga) knystar man inte om, även om de bokstavligen roffar åt sig.

Förresten skiter jag i om fallskärmsdirektörernas gräddfiler är avtalsenliga och fullt lagliga.
Det är ohemult med årslöner på tjugo miljoner.

Jag vet, jag har inte heller kallat nån för parasit. Men tyvärr så finns det folk och framför allt ungdomar med AS som inte ens verkar förstå vitsen med att jobba. Men de kanske inte förstår heller att det är andra som betalar?

Att fallskärmarna - och lönerna till att börja med - av några pampar är alldeles för höga, har jag inte heller bestridit. Jag pratade om konceptet fallskärm och sa då att det är en löneförmån som alla andra. Höjden är en annan sak.

jag tycker att bidrag är en rättighet finns ju många politiker som också har bidrag mm ju.
Men man bör göra något för att få bidragen också tex att jobba på en dv med trädgård eller liknade också ju.

Jag håller med om att det är för mycket fokus på (och fel!) att utpeka människor som får olika sorters (låga) bidrag som tärande/parasiter, medan avdrag (som också är en form av bidrag) för renoveringar, vissa tjänster, och bolån oftast är osynliga i sammanhanget: det framställs som att det inte är "tärande" att utnyttja sådana avdrag. Det vore bättre om subventioner i form av avdrag också kallades för bidrag.

Vad gäller sjukersättning (och kanske aktivitetsersättning). Kom ihåg att vi kommer från olika håll. Ni som har vuxit upp med, eller har fått en relativt tidig, AS-diagnos har förstås inte haft ett liv på rosor bara för det. Man får diagnos för att man har något slags problem. Varken jag eller någon annan här kan bedöma i vad mån ni har försökt så gott det går.

Jag, som kommer från den andra, mycket sent diagnosticerade, sidan kan ibland undra, dock. Låt oss säga så här: man har inte mindre problem bara för att man inte har fått någon diagnos. Det som istället händer när man blir över-stressad, utmattad, går i taket, etc, är att man möts med misstro och/eller förakt av vård, arbetsgivare och kollegor. Man vet inte själv vad som händer, och kan alltså inte försvara sig. Bristande social kompetens gör det inte lättare. Det är bara att ta nya tag, med sämre självförtroende för varje gång, och bli utbränd gång på gång, tills det inte går längre. Har man (som jag) "tur" händer något som gör att man (sent!) inser att man kanske har AS och får en utredning, och därmed en förklaring, till slut.

Men det är i det läget inte så konstigt att reagera negativt om man får intrycket att en del slipper arbeta bara för att det är jobbigt och inte känns så kul. (Det gör det oftast inte för någon, det gäller NTs också.) Det negativa intrycket kan vara felaktigt, jag vet. Intellektuellt vet jag det. Men ibland är det helt enkelt väldigt svårt att vara så förstående som man kanske borde vara.

Det gäller åt båda hållen.

On topic: DVI? Om jag någon gång får sjukersättning vete katten om jag skulle vilja gå på något anordnat och fösas ihop med vem som helst. Jag hoppas att jag då, när och om jag får ork, kan hitta något ideellt eller föreningsbaserat den dag jag känner mig understimulerad.

ankhat skrev:Jag håller med om att det är för mycket fokus på (och fel!) att utpeka människor som får olika sorters (låga) bidrag som tärande/parasiter, medan avdrag (som också är en form av bidrag) för renoveringar, vissa tjänster, och bolån oftast är osynliga i sammanhanget: det är inte "tärande" att utnyttja sådana avdrag. Det vore bättre om subventioner i form av avdrag också kallades för bidrag.

Vad gäller sjukersättning (och kanske aktivitetsersättning). Kom ihåg att vi kommer från olika håll. Ni som har vuxit upp med, eller har fått en relativt tidig, AS-diagnos har förstås inte haft ett liv på rosor bara för det. Man får diagnos för att man har något slags problem. Varken jag eller någon annan här kan bedöma i vad mån ni har försökt så gott det går.

Jag, som kommer från den andra, mycket sent diagnosticerade, sidan kan ibland undra, dock. Låt oss säga så här: man har inte mindre problem bara för att man inte har fått någon diagnos. Det som istället händer när man blir över-stressad, utmattad, går i taket, etc, är att man möts med misstro och/eller förakt av vård, arbetsgivare och kollegor. Man vet inte själv vad som händer, och kan alltså inte försvara sig. Bristande social kompetens gör det inte lättare. Det är bara att ta nya tag, med sämre självförtroende för varje gång, och bli utbränd gång på gång, tills det inte går längre. Har man (som jag) "tur" händer något som gör att man (sent!) inser att man kanske har AS och får en utredning, och därmed en förklaring, till slut.

Men det är i det läget inte så konstigt att reagera negativt om man får intrycket att en del slipper arbeta bara för att det är jobbigt och inte känns så kul. (Det gör det oftast inte för någon, det gäller NTs också.) Det negativa intrycket kan vara felaktigt, jag vet. Intellektuellt vet jag det. Men ibland är det helt enkelt väldigt svårt att vara förstående som man kanske borde vara.

Det gäller åt båda hållen.

On topic: DVI? Om jag någon gång får sjukersättning vete katten om jag skulle vilja gå på något anordnat och fösas ihop med vem som helst. Jag hoppas att jag då, när och om jag får ork, kan hitta något ideellt eller föreningsbaserat den dag jag känner mig understimulerad.

DV är bättre än att ha inget att göra alls alla gånger jag väljer dv framför att göra nada under dagarna.

Toblerone skrev:Nu ska alla bråka om det där igen? Det var faktiskt inte Liljan som började skriva om att andra saknar empati och jag tror inte att hon menade att alla som inte jobbar gör det av lättja. De allra flesta här förstår väl att det inte funkar för alla att jobba.

Däremot finns det också sådana som från början, från tonåren, har bestämt sig att de INTE SKA jobba. Jag har hört tonåringar med AS säga att de tänker leva på bidrag hela livet och sen har de dessutom en massa krav vilka prylar de vill ha trots det. Den attityden är inte okej, och därför tycker jag också att det kan vara bra om vuxna inte "skryter" med hur bra de har det på bidrag, hur mycket tid för sina egna intressen osv. Det kan inte vara ett argument att man trivs bäst med att inte jobba. Och det argumentet har väl förekommit i den här tråden. För, som sagt, någon måste ju tjäna pengar till alla bidrag.

Det var nog jag som började orda om empati. Jag blev sårad - arg och ledsen - över Liljas inlägg och kände mig orättvist påhoppad. Sedan kan det hända att Lilja inte menade så illa som jag tyckte att det lät när jag läste det. Och jag ber om ursäkt om jag bidragit till en "tråkig ton" på forumet. Jag reagerade då jag kände mig påhoppad, och blev faktiskt rätt chockad över att läsa det som skrevs. Men jag är heller inte jättemycket på det här forumet, det kanske är vardagsmat för andra här med det sättet att skriva.

Trådstartaren pratade dock om att hon INTE kunde arbeta. Hon hade gjort en funktionsutredning där det framkom att hon varken kan arbeta eller studera. Hon pratar om att hon har sin dagliga verksamhet hemma, att hon handarbetar lite men inte orkar mycket mer än så utöver barn och hushållsarbete. Och jag gjorde något inlägg som jag sedan inser kan ha missuppfattats om att ha som en daglig verksamhet hemma. Men det var för att OM man nu faktiskt inte ens orkar med "ens" en daglig verksamhet så "måste" man ju "sysselsätta" sig i sitt eget hem på ett eller annat vis. Så inlägget var seriöst menat även om det kanske inte uppfattats så. Men tänk om man istället för den kostnad som det väl ändå måste innebära att man deltar i en daglig verksamhet fick motsvarande summa pengar att köpa något "pyssel" för hemma, lika gärna som att "bara" gå till en daglig verksamhet externt för att "pyssla" - om det nu är något "pyssligt" man vill sysselsätta sig med).

Jag är själv inte tonåring, jag har utbildat mig i tanke att jag skulle arbeta osv. MEN det är väl en klassisk tonårsgrej att vilja provocera iofs. Sedan är det INTE roligt att behöva leva på väldigt lite pengar och många av dessa ungdomar kommer att märka detta. Det är mycket som blir svårt. Att t ex bilda familj OM man vill det, det är inte något som är obligatoriskt tack och lov.

Men med detta med familj kan jag också återknyta till trådstarten. TS undrade ju just över detta med att kombinera DV och familj, och så som jag tolkar trådstartaren skulle hon ha svårt klara båda i dagsläget.

(Lite OT, eller association: Jag har själv barn och det är mycket så kallat obetalt arbete med det, såklart. Men jag håller inte på och säger till folk som INTE har barn att de inte bidrar till samhället genom att inte föda upp nya samhällsmedborgare. TS bidrar till samhället med nya samhällsmedborgare, dock. OM man nu måste hålla på och tjafsa så mycket om detta med att bidra och bidrag...)

Några som i alla fall borde gilla att arbeta på daglig verksamhet är PERSONALEN som arbetar där. De får ju en riktig lön.

Kanske har vi med Asperger hjälpt till i samhället genom att skapa en massa schyssta arbetstillfällen åt andra.

Fleure123 skrev:Några som i alla fall borde gilla att arbeta på daglig verksamhet är PERSONALEN som arbetar där. De får ju en riktig lön.

Kanske har vi med Asperger hjälpt till i samhället genom att skapa en massa schyssta arbetstillfällen åt andra.

Det var en ny och positiv infallsvinkel i den här tråden, bra gjort.

Fleure123 skrev:

KaosPrinsessa skrev:Jag har DV på en bildateljé 2 ggr/vecka. Varje tillfälle är på 3 timmar. Men man behöver inte komma om man inte orkar och man behöver inte vara där hela tiden. Grupperna består av max 5 pers, men oftast är vi bara två.

Jag trivs där och skulle inte vilja ta bort det även om det är jobbigt, främst att ta sig dit och hem. För väl där behöver man inte prata nått eller så om man inte vill utan bara sitta och rita/måla. Något jag älskar. Men eftersom det kostar en del har jag inte råd (eller plats) med all konstnärsmaterial jag skulle vilja ha. Hade jag det skulle jag nog inte gå på DV.

Städning och så blir det knappast av. Delvis för att jag inte orkar och delvis för att jag inte tänker/ser att det behövs. Glömmer även att äta och andra vardagliga saker sen har jag dessutom oerhört svårt med tidsuppfattningen, vilket inte blir bättre med trötthet.
I och med DVn måste jag även en gång i veckan träffa den "grupp" som betalar DVn och så, eller ja min handledare där och det är asjobbigt. Sen är det ju psyk och hab på det.

Så jag förstår dig. Om du inte orkar tycker jag inte att du ska börja med det. Fast det kan ju iaf vara värt att kolla upp vad som finns och hur det ser ut på de ställena du kan vara på. Men känn efter själv. Tycker du är jätteduktig som tar hand om barn och hushåll, skulle jag inte klara.

Hm, funderar på det som står i inlägget här ovan om det där med "råd och plats för allt konstnärsmaterial".
"Hade jag det skulle jag nog inte gå på DV".

Så alltså ponera att det blev så att man hade råd/plats med/för detta materialet eller något annat man behövde hemma... Att man alltså "ordnade som sitt eget DV" hemma istället för att åka iväg någonstans. Vad skulle du/ni vilja göra då?


Vad är för- och nackdelar med det? Alltså att "sysselsätta" sig själv istället för att gå på ett DV eller någon annan sysselsättning av något slag (som man ju ändå inte får någon lön på)

Sedan är det allt det där tjatet om att man behöver vara social, vara med i ett sammanhang, och få struktur på tillvaron. Få struktur på dagen. Ha ett schema. Måste/bör man det? Är det risk Man deppar ihop utan något sådant? Att man blir totalt apatisk?

Men det ska ju mätas mot stressen att ta spårvagnen / bussen till den dagliga verksamheten. Att passa tider, ifall man kan känna sig stressad av det.

Men om man hade "som en daglig verksamhet" hemma då, för sig själv. Om man leker med tanken.

Att man exempel hade en massa konstnärsmaterial om det till exempel är måla man vill göra. Eller något liknande. Kanske bara att man vill ha som "Daglig sysselsättning" att läsa och förkovra sig. Eller spela piano. Eller "bli filmvetare" genom att se en massa film och läsa om film.

Bör man ändå tänka i fasta tider och sånt? Och planera in sociala aktiviteter? Är det risk att man blir deppad om man väldigt sällan träffar andra människor, och "bara gå hemma". Måste man verkligen bli isolerad av det? Det finns ju ändå yrken där folk arbetar själva hemma. Till exempel kanske om man var framgångsrika bloggare dmed kontoret hemma.

Regelbunda måltider?

Det här ovan var mitt tidigare inlägg på alternativet INTE. Tråden heter ju "Daglig Verksamhet eller inte". Och Kaosprinsessa - som inte är TS, men som skrivit ett bra inlägg i början - skriver att hon hellre skulle "sysselsätta sig" hemma OM hon hade material och plats för det hemma. Så jag lekte då med tanken på att ha som ett DV hemma. OM man inte orkar "ens" en plats på DV så måste man ju ha något att göra, och då måste man också "organisera" sin dag själv. Eller sin natt i förekommande fall.

Fleure123 skrev:Några som i alla fall borde gilla att arbeta på daglig verksamhet är PERSONALEN som arbetar där. De får ju en riktig lön.

Kanske har vi med Asperger hjälpt till i samhället genom att skapa en massa schyssta arbetstillfällen åt andra.

precis bra sagt.

DV is the shit.

slackern skrev:

Fleure123 skrev:Några som i alla fall borde gilla att arbeta på daglig verksamhet är PERSONALEN som arbetar där. De får ju en riktig lön.

Kanske har vi med Asperger hjälpt till i samhället genom att skapa en massa schyssta arbetstillfällen åt andra.

Det var en ny och positiv infallsvinkel i den här tråden, bra gjort.

Tack!

-

Sedan så tänker jag också på detta med att det i samhället också finns diskussioner om hur mycket "vi" - alltså den arbetande delen av befolkningen - alls "behöver" arbeta. Det finns ju tankar om medborgarlön osv. Det är väl ingen större chans/risk att något sådant införs i brådrasket (även om jag har för mig att försök görs/ska-göras i Finland) men det kan ju vara bra att ha det i åtanke också.

Och vad är pengar nuförtiden? Det finns väl inte längre någon guldreserv till exempel som upptryckta sedlar ska motsvara, eller hur det nu var förr.

Fleure123 skrev:Några som i alla fall borde gilla att arbeta på daglig verksamhet är PERSONALEN som arbetar där. De får ju en riktig lön.

Kanske har vi med Asperger hjälpt till i samhället genom att skapa en massa schyssta arbetstillfällen åt andra.

en bra DV bör ha något i hantverkshåll till tex möbelmåleri eller finsnickeri eller något sådant.
inte bara packa saker man bör lära sig även något hantverk också på min förra dv så hade vi även en hund där som jag brukade gå ut med det var kul det.

manne skrev:

Fleure123 skrev:Några som i alla fall borde gilla att arbeta på daglig verksamhet är PERSONALEN som arbetar där. De får ju en riktig lön.

Kanske har vi med Asperger hjälpt till i samhället genom att skapa en massa schyssta arbetstillfällen åt andra.

precis bra sagt.

DV is the shit.

manne skrev:

Fleure123 skrev:Några som i alla fall borde gilla att arbeta på daglig verksamhet är PERSONALEN som arbetar där. De får ju en riktig lön.

Kanske har vi med Asperger hjälpt till i samhället genom att skapa en massa schyssta arbetstillfällen åt andra.

precis bra sagt.

DV is the shit.

Jag vet för lite om allt vad som händer på DV. Men jag kan inte låta bli att undra om det är så att t ex golfbanor blir billigt omskötta för att folk från DV:n jobbar gratis med att klippa dem. Och alla sådana arbeten i den stilen. Jag kan tycka att man borde få mer än 500 pix extra i månaden för den typen av DV-jobb. Men, som sagt, jag är inte så insatt, det är mer en spontan reflektion.