Hej, det här är mitt första inlägg på det här forumet och jag känner att det finns mer att hämta här än på flashback som nu för tiden verkar bestå av mestadels troll.

Jag är Jay, och har dubbeldiagnosen AS + ADHD och lever även med ledvärk och begränsad rörlighet i höften vilket skapat svårigheter inom både psykiatrin och läkarvården då det ena kan resultera i det andra. Jag fick min diagnos när jag var 25 år gammal, för snart 6 år sedan och skjutsades direkt in i försäkringskassans stress att hitta arbetsnivån för att sedan när jag fyllde 30 bli helt utförsäkrad. Detta har lett till att jag inte riktigt hunnit lära mig hur jag själv fungerar, eftersom jag inte fått hjälp av psykiatrin förens nu då jag föll mellan stolarna när NPU-teamet integrerades med öppenpsykiatrin. För tillfället är jag sjukskriven 100% i väntan på att göra ny ansökan om sjukersättning och har lyckats få träffa en ny läkare och börjat jobba mer med en arbetsterapeut. Men de senaste åren har varit ett helvete rent sagt och det ena nederlaget har följts av det andra. Jag känner att allt har blivit värre och värre och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska vända.

Sen lite mer än ett år tillbaka har jag börjat uppleva en rädsla och panikattacker, något jag inte haft sen jag räknades som barn. För första gången rycker jag till och reagerar på fyrverkerier, bildörrar som smäller igen utanför och rycker även till av vanliga ljud från lägenheten som kylskåpet, korsdrag eller en tickande klocka. Jag bor kanske inte ultimat, i ett studentområde relativ centralt. Men att flytta till landet nu utan körkort och utan stabil ekonomi är omöjligt. Jag känner mig paranoid, jagad, som att någon är i min lägenhet och sover nu med kniven bredvid sängen. Förr har jag känt mig säker eftersom jag är en relativt stor man som kan lite mer självförsvar än de flesta jag mött men nu känner jag mig genuint rädd för minsta lilla och t om vissa filmer och youtubevideos får mig att känna mig illa till mods.

Jag har även upplevt att jag är argare och min misantropi har återkommit, starkare och med mer kraft än tidigare. Trots att jag stängt in mig själv för att inte komma i kontakt med människor i allt för stor utsträckning har den växt sig starkare i nu snart 1,5 år. Det började när jag efter misslyckandet med arbetsträning försökte plugga på folkhögskola och jag började känna ilskeattackerna komma tillbaka. Jag kan ibland bli förbannad på random människor för att de cyklar på trottoaren, tar upp all plats eller tittar på mig fel. Då vill jag göra dem illa och våldsamma tankar uppstår. Jag kan även vid dessa tillfällen le av tanken och de lugnar mig för jag vet då att jag har makten över dem om jag bestämmer mig för det. Men jag vill inte att det ska komma till det, jag tror inte det skulle gå så långt. Men tankarna har kommit tillbaka efter flera års vila. De bekanta jag skaffat mig de senaste 10 åren har kallat mig Buddha 2.0, men jag har tappat den biten helt. Världen är fucked up och jag vill att den ska förgöras, men en sak hindrar mig och det är min lillasyster som jag har varit livlinan sen hon föddes för 13 år sen (en riktig sladdis). Jag vill inte att hon ska påverkas av mina eventuella livsval då hon ser upp till mig och jag vet att hon älskar och bryr sig om mig och hon är den enda jag verkligen bryr mig om.

Det finns mycket mer i min sjukdomsbild som säkerligen påverkar mitt mående, t ex. ljud och synhallucinationer, minnesproblem, depression, koncentrationssvårigheter, grava sömnproblem, muskelryckningar och som nämnt i början kronisk värk.Men jag känner, trots att jag nu träffat en bra läkare inom psykiatrin och arbetar på en plan med arbetsterapeuten så behöver jag konkreta tips på hur jag ska hantera vardagen bättre, hur jag ska bli av med rädslan, paranoian och hatet mot världen. Allt detta är säkerligen inte ett resultat av min AS, men om detta är något du kan känna igen får du jättegärna ge råd på hur du tar dig igenom det. Jag orkar inte känna så här längre. Jag vill för någon gång i livet uppnå de målen jag har, jag vill lyckas med någonting och inte bara pressa mig själv till bristningsgränsen. Vad ska jag göra? Psykiatrin och läkarvården gör det de kan just nu, men det tar tid mellan mötena och jag har svårt att förklara hur jag verkligen mår när jag väl är där. Ska jag fråga om någon typ av medicin? Nu har jag fått utskrivet melatonin 5mg, men inte hämtat ut den pga att närmsta apotek ligger mitt i centrum 15min promenad från mig vilket känns som ett stort hinder.
Alla tips mottages.
Jay

Känner igen och har delvis samma problem som du.

Har även jag en fysisk funktionsnedsättning förutom AS (i mitt fall en synnedsättning) och jag tror det påverkar väldigt mycket, en fysiskt frisk aspergare har lite andra möjligheter att skapa ett liv som funkar optimalt med vårt annorlunda funktionssätt.
Det är just det som är grejen, AS är egentligen ingen funktionsnedsättning i sig utan ett annorlunda funktionssätt som blir en funktionsnedsättning i rådande samhälle.

Har tyvärr inte jättemycket konkreta tips att ge på kort sikt, förutom att försöka samla kraft att gå till det där apoteket på en tid då det är så lite folk som möjligt (morgonen brukar vara lugnt fram till 11-rycket) och hämta ditt melatonin så du får lite ordning på sömnen.

På längre sikt bör du försöka hitta sysselsättning, utbildning, arbete och fritidsaktiviteter inom dina specialintressen, det är ingen patentlösning på alla problem men hjälper till på vägen mot att skapa ett liv som funkar med asperger.
Och skit i habiliteringen och deras insatser, oftast bara bullshit för de med allra sämst funktionsförmåga inom vårt område samt en nedlåtande, förminskande attityd från personalen. Fortsätt med din nuvarande läkare som det verkar funka bra med, är i princip emot medicinering men mår du så dåligt att du riskerar skada dig själv eller andra så kan det vara nödvändigt.
Hoppas det löser sig för dig.

Snabbtips ang medicinen: Man kan beställa hem den med brevleverans från tex Apotea. Så gör jag eftersom jag hatar apotek och har annat jag måste lägga energin på än att stå där i kö och kallsvettas.

Gå till apoteket.

Men mot AS finns inget botemedel.

Kostymhippie skrev:Känner igen och har delvis samma problem som du.

Har även jag en fysisk funktionsnedsättning förutom AS (i mitt fall en synnedsättning) och jag tror det påverkar väldigt mycket, en fysiskt frisk aspergare har lite andra möjligheter att skapa ett liv som funkar optimalt med vårt annorlunda funktionssätt.
Det är just det som är grejen, AS är egentligen ingen funktionsnedsättning i sig utan ett annorlunda funktionssätt som blir en funktionsnedsättning i rådande samhälle.

Har tyvärr inte jättemycket konkreta tips att ge på kort sikt, förutom att försöka samla kraft att gå till det där apoteket på en tid då det är så lite folk som möjligt (morgonen brukar vara lugnt fram till 11-rycket) och hämta ditt melatonin så du får lite ordning på sömnen.

På längre sikt bör du försöka hitta sysselsättning, utbildning, arbete och fritidsaktiviteter inom dina specialintressen, det är ingen patentlösning på alla problem men hjälper till på vägen mot att skapa ett liv som funkar med asperger.
Och skit i habiliteringen och deras insatser, oftast bara bullshit för de med allra sämst funktionsförmåga inom vårt område samt en nedlåtande, förminskande attityd från personalen. Fortsätt med din nuvarande läkare som det verkar funka bra med, är i princip emot medicinering men mår du så dåligt att du riskerar skada dig själv eller andra så kan det vara nödvändigt.
Hoppas det löser sig för dig.

Idag kom jag upp ur sängen runt 16 så samlade aldrig kraft att ta mig till apoteket idag, men ligger i sängen nu och har pratat med en vän om att eventuellt ta en fika på stan. Jag måste ta mig ut och göra sådana saker för att inte stänga in mig för mycket känner jag. En timme ute har jag klarat tidigare så ska göra mitt bästa imorgon trots en viss ångestkänsla nu.

Det här med att plugga har inte gått så bra. Gjorde ett försök att plugga ett av mina intressen, men det var för rörigt, mycket människor och hemuppgifter som bara gjorde mig stressad. Kanske en annan form av studier kan fungera framöver, men de flesta yrkesutbildningar kräver fullständiga gymnasiebetyg vilket jag saknar. Har inte lyckats samla ihop mer än 800p trots 2 gymnasieår, 1 år komvux och 1 år folkhögskola.

Visst känner jag att en sysselsättning är nödvändigt, men vet inte alls vad jag kan göra på dagarna då min dröm är lantbruk eller att tillverka saker för en webbshop och detta är inget som varken försäkringskassa eller arbetsförmedling velat hjälpa till med. Utan de ser helst att jag jobbar 8-17 på en vanlig arbetsplats.

Har inte velat ta emot mediciner efter min första vända med att testa olika varianter som i vissa fall förvärrade mitt mående. Men börjar känna mig smått desperat just nu. Säkerligen förvärras allt av att jag sitter hemma och matas med saker jag inte tycker om att se genom facebook och youtube, men pga depression har jag tappat glädjen i att utöva mina specialintressen utan sitter mest i soffan och skrollar om dagarna.

Hittills känner jag att självkontroll är viktig och jag behåller den, men i perioder blir tankarna väldigt mörka och det är jobbigt eftersom de drar ner mig mer än de för mig framåt mot de mål i livet jag har.

Min frågeställning känns klarare idag än igår. Hur hanterar jag ångest? Hur ska jag göra för att tänka positivt? Hur ska jag lyckas nå mina mål? Dessa är ständiga frågor jag inte lyckas svara för mig själv. Kanske är det just jag som måste hitta svaren, men det känns så hopplöst nu.

sugrövmanövern skrev:Snabbtips ang medicinen: Man kan beställa hem den med brevleverans från tex Apotea. Så gör jag eftersom jag hatar apotek och har annat jag måste lägga energin på än att stå där i kö och kallsvettas.

Tack för tipset, ska kika på det om jag inte lyckas ta mig iväg nu i mellandagarna