Tycker ni att era behov blev ordentligt utredda och att det framgår tydligt i utredningen på vilka sätt ni behöver hjälp? Om nej, vad missade de?

Kändes LSS-insatserna som ett skämt när ni första gången fick reda på vad ni kunde ansöka om?

Vad vill ni ha för stöd som inte finns att söka idag? Spåna. Skapa egna former/uttryck för stöd, skapa egna LSS-insatser.. Uppfinn annat än det som redan finns.

Jag tänker mig alltifrån behov av att: kunna använda sig av boendestöd vid flytt, ha markservice som rättighet när vi studerar (för att orka studera), kommunerna får större krav på sig att förmedla lägenheter till aspergare som inte behöver personal dygnet runt, hälsohem används i förebyggande syfte för att aspergare ska slippa bli så dåliga så att vi behöver vårdas i psykiatrisk slutenvård (korrtidsvistelse finns ju som LSS-insats och detta är nästan samma sak)..till att ha rätt till en (utbildad)stödperson som också har AS eller varför inte tillgång till en psykolog med samma diagnos som en själv (går säkert redan att hitta privat).

Några tankar? OBS: Man får även vara nöjd

När jag sökte om LSS så kändes det spontant som det kanske var litegranna rätt grejer, att de faktiskt skulle hjälpa en med saker i LIVET. Det måste förstås mot bakgrund att jag hade flera år som odiagnosticerad snackterapi som inte ledde någonvart. Jag sa i terapin att jag skulle behöva någonslags praktisk terapi så att jag fick ordning på saker i mitt liv, just då hade jag inte ens ordning på räkningar, det var kaos. Jag blev utskrattad för sådan hjälp fanns inte för någon det fattade jag väl! Allt sånt skulle lösas när terapin funkade, då skulle sånt minsann falla på plats! Dåförtiden fanns LSS men det var bara gravt autistiska som fick sådan hjälp.

Så när jag insåg att nu kan jag få ngt som faktiskt hjälper i själva livet, något jag frågat efter i terapin (men det ansågs att om man fick hjälp skulle man fastna i sin SJUKROLL, även psykiatrins boendestöd fanns bara för att man skulle LÄRA SIG städa och inte va SLÖ, sedan skulle det trappas ut annars fick man SJUKDOMSVINST), då tyckte jag det var skönt. Att det plötsligt var OK att få PRAKTISK hjälp. Att det inte var skamligt och innebar att man ville bli lat.

Det som inte kändes rätt med LSS var att det var stereotypt lika för alla. Och det kändes att det var utvecklat för en mer lågfungerande grupp från början. Det som kom för mig att vara typ all hjälp blev boendestödet, de har tvingats vara extremt flexibla. De måste kunna allt. De måste kunna hjälpa folk skriva blanketter, städa, handla, laga mat, bara prata igenom saker och finna lösningar, ringa runt till sjukvården, räkna ekonomi osv osv. Det som lovas vara individuellt planerat ligger inom det stödet och det går LÅNGT UTÖVER det som har med boende att göra. Det känns spontant som att det finns saker att arbeta med här.

Tänka ut vad som skulle kunna vara bättre får jag göra en annan dag när jag kan koppla in hjärnan.

Nej, jag anser att utredningen mest tog de basala, det uppenbara och det som ingick i de tydligaste kriterierna om du förstår hur jag menar. Det står mest i min journal att jag har problem med viss koncentration, tydligen har jag svårt att hantera förändringar (jag delar inte samma slutsats), konflikthantering (åter igen, inte riktigt vad jag anser) kommunikation och socialt samspel (förenklat men ja.) och tydligen har jag svårigheter att planera, organisera och byta aktiviteter.

Extremt förenklat och vissa saker är helt enkelt fel. Jag anser att mycket saknas också så som min känslohantering. Jag har svårt att hantera mina känslor och har svårt att uttrycka dem rätt. Jag har svårt att hantera stress och blir mer stressad av att jag blev stressad från början. Det är också förenklat så att koncentrationsproblematiken som de uttrycker är inte något som finns hela tiden. Jag har svårt att koncentrera mig på tråkiga sysslor och jag har svårt att koncentrera mig i stökig miljö, men gör jag sysslor jag ser en poäng med och sysslor som jag tycker är roligt så kan jag koncentrera mig på det. Jag har inte svårt att hantera förändringar. Vissa förändringar gör mig obekväm och jag får krypningar i kroppen men jag hanterar det och jag uppmuntrar till och med förändringar. Konflikthantering kan jag, jag är enbart konflikträdd och detta för att folk kommer börja skrika. Det är skillnad. Planera och organisera kan jag, jag har svårt att hålla mig till planeringen vissa tillfällen bara och ibland skiter jag i den färdiga planeringen men planera och organisera kan jag och det tar jag stolthet i. Mitt skrivbord är extremt bra organiserat så det är en ekonoms våta dröm.

Enda jag varit i kontakt med gällande LSS är tandvårdskortet. Utöver det har jag inte haft kontakt med de. jag är inte i behov av boendestöd, ekonomisk hantering eller liknande. Det hade varit skönt med viss boendestöd som kan hjälpa mig att sköta hemmet men jag kan klara mig själv så det är bättre att andra som är i större behov av hjälp får den istället för att jag ska känna avlastning bara.

Om jag får drömma fritt så jag skulle vilja studera på distans. I nuläget är det inte ekonomiskt möjligt. Hade det gått och lösa hade jag varit glad. Jag skulle även vilja ha färdtjänst till och från framtida jobb. Buss har jag inte svårt för men det skulle spara tid om jag blev upphämtad och körd till jobbet, det hade underlättat lite för min stress och min förmåga att bli utmattad lätt. Jag hade i sådana fall kunnat gå upp senare och jag hade sluppit mycket dötid som kan uppstå vid buss. Viss avlastning i hemmet hade också varit skönt. Tex någon som kom och städade istället för mig kanske en eller 2 gånger i månaden. Det hade nog gjort att jag slipper bli deppig och stressad över att diska aldrig tar slut. Jag får även smått panik över att göra samma sak dag in och dag ut så om någon tar över en dag så blir det minisemester för mig. Det är underbart. Jag kanske skulle behöva lite mindre frihet. Jag tror att om jag har någon som säger till mig vad jag ska göra och som väcker mig på morgnarna och som bara tar över lite av planering kring hushåller skulle underlätta. Jag mådde så mycket bättre psykist när jag bodde hemma för jag slapp att tänka. Det var min mor som ställde klockan på morgnarna och ropade på mig när det var dags att gå upp. Det var mor och far som såg till att hushållet flöt på. Jag har svårt för det. Jag får det inte till att flyta på lika bra och jag känner mig ibland som ett övergivet barn som försöker leka vuxen.

Jag fick otroligt dåligt med information både på utredningspappret och angående LSS. Ungefär som om jag redan skulle veta vad som finns. Jag frågade rakt ut om jag kunde få hjälp med att ta reda på vad jag har för svårigheter och vad som gick att få hjälp med, men Hab-tanten bara svamlade lite vagt, gav mig några pamfletter som inte sade ett skit, och så var det med det.
Utredningen sade ungefär att jag hade svårigheter med social interaktion, vilket jag inte riktigt anser. Jag anser mer att andra har svårt att förstå mig, medan jag förstår dem. Och att jag blir trött efteråt av att tvingas vara med människor, inte att jag finner det "svårt". Men ja,ja, kan köpa det ändå om det hade stått mer saker om mig, men det gjorde det inte direkt.

Jag hade boendestöd ett tag men fick känslan att jag skulle underhålla eller styra dem, vilket jag inte är bra på, så det blev bara stressande.
Har dock en kontaktperson som jag träffar varannan vecka ungefär, men det ger inte så mycket längre. Hon är äldre och verkar inte nappa när jag försöker föreslå något annat att göra. Och föreslår hon något är det absolut inget jag är intresserad av att göra, så vi äter och pratar mest. Det är ok, men inget mer.

Maggie89 skrev:Jag kanske skulle behöva lite mindre frihet. Jag tror att om jag har någon som säger till mig vad jag ska göra och som väcker mig på morgnarna och som bara tar över lite av planering kring hushåller skulle underlätta. Jag mådde så mycket bättre psykist när jag bodde hemma för jag slapp att tänka. Det var min mor som ställde klockan på morgnarna och ropade på mig när det var dags att gå upp. Det var mor och far som såg till att hushållet flöt på. Jag har svårt för det. Jag får det inte till att flyta på lika bra och jag känner mig ibland som ett övergivet barn som försöker leka vuxen.

Boendestödjare jobbar ofta med det du skriver att du behöver ovan och väldigt mycket mer. Någon som ringer och väcker, påminner dig om vad du ska göra, tar över lite planering av hushållet t ex. Vill du inte ha boendestöd?

kiddie skrev: Det som kom för mig att vara typ all hjälp blev boendestödet, de har tvingats vara extremt flexibla. De måste kunna allt. De måste kunna hjälpa folk skriva blanketter, städa, handla, laga mat, bara prata igenom saker och finna lösningar, ringa runt till sjukvården, räkna ekonomi osv osv. Det som lovas vara individuellt planerat ligger inom det stödet och det går LÅNGT UTÖVER det som har med boende att göra. Det känns spontant som att det finns saker att arbeta med här.

Vilka saker tänker du då på? Mina är bra på allt du just räknat upp. I t ex Härnösand är Boendestöd omdöpt till Individstöd något som jag kan tycka borde ske i hela landet eftersom de just arbetar med långt så mycket mer än innanför hemmets fyra väggar.

Individstöd låter ju bättre. Jag tror att eventuellt skulle det kunna behövas olika typ av hjälp istället för att samma person ska kunna allt. Bara för att de funkar i sina egna liv är det ingen garanti att de kan hjälpa dig med allt.

Att brottas med vården har inte varit enkelt för mina boendestödjare. En sköterska slängde t o m på luren i örat på en av dem. De har inte kunskapen om hur vården funkar. Det blir svårt och tungt för dem.

Sedan ska de kunna hjälpa en att laga saker t ex och många av dem är jätteotekniska och opraktiska, kan inte datorer eller enklare snickerier. De kanske inte vet allt som man vill ha hjälp med. De kan skrapa lite på ytan och göra enklare städning kanske. Enklare matlagning.

Många av dem med aspergers är väldigt bra på nischade saker, de kan vara mer lämpade att hjälpa med vissa saker.

Abazi skrev:Jag fick otroligt dåligt med information både på utredningspappret och angående LSS. Ungefär som om jag redan skulle veta vad som finns. Jag frågade rakt ut om jag kunde få hjälp med att ta reda på vad jag har för svårigheter och vad som gick att få hjälp med, men Hab-tanten bara svamlade lite vagt, gav mig några pamfletter som inte sade ett skit, och så var det med det.
Utredningen sade ungefär att jag hade svårigheter med social interaktion, vilket jag inte riktigt anser. Jag anser mer att andra har svårt att förstå mig, medan jag förstår dem. Och att jag blir trött efteråt av att tvingas vara med människor, inte att jag finner det "svårt". Men ja,ja, kan köpa det ändå om det hade stått mer saker om mig, men det gjorde det inte direkt.

Jag hade boendestöd ett tag men fick känslan att jag skulle underhålla eller styra dem, vilket jag inte är bra på, så det blev bara stressande.
Har dock en kontaktperson som jag träffar varannan vecka ungefär, men det ger inte så mycket längre. Hon är äldre och verkar inte nappa när jag försöker föreslå något annat att göra. Och föreslår hon något är det absolut inget jag är intresserad av att göra, så vi äter och pratar mest. Det är ok, men inget mer.

Ungefär hur många A4 innehåller din utredning? Bara nyfiken.

Upplever du själv att du inte har några nedsättningar ö h t (inget som kan kopplas till AS)?

Du kan ringa chefen på habiliteringen och be om mer ingående information om LSS. Från en annan anställd.

Berättade du för boendestödjarna och/eller deras chef om dina känslor om att det var du som skulle underhålla och styra dom och att det var stressande? Så att dom fick chansen att arbeta annorlunda? Boendestödjare kan jobba olika även om de tillhör samma grupp.

Jag vet inte var du bor men skulle du inte tycka det vore roligt att träffa andra aspergare? Kanske kan ge mer än den kontaktperson du har eller komplementera den?

kiddie skrev:Individstöd låter ju bättre. Jag tror att eventuellt skulle det kunna behövas olika typ av hjälp istället för att samma person ska kunna allt. Bara för att de funkar i sina egna liv är det ingen garanti att de kan hjälpa dig med allt.

Att brottas med vården har inte varit enkelt för mina boendestödjare. En sköterska slängde t o m på luren i örat på en av dem. De har inte kunskapen om hur vården funkar. Det blir svårt och tungt för dem.

Sedan ska de kunna hjälpa en att laga saker t ex och många av dem är jätteotekniska och opraktiska, kan inte datorer eller enklare snickerier. De kanske inte vet allt som man vill ha hjälp med. De kan skrapa lite på ytan och göra enklare städning kanske. Enklare matlagning.

Många av dem med aspergers är väldigt bra på nischade saker, de kan vara mer lämpade att hjälpa med vissa saker.

Boendestöd som man vanligen ansöker hos en LSS-handläggare om, är en insats enligt SoL, socialtjänstlagen, som många här redan vet. LSS ska garantera oss GODA levnadsvillkor jämfört med SoL där det är SKÄLIGA som gäller. Vi ska alltså få skäliga levnadsvillkor genom boendestöd enl SoL. Bara för att det heter boendestöd betyder inte det att vi kan förvänta oss hjälp med ALLT man kan tänkas vilja ha hjälp med i ett hem. Tapetsering, laga elektronik, borra för att sätta upp gardiner, ordna med persienner.. Jag får nog räkna med att betala en vanlig hantverkare som målare eller elektriker själv. Sen kan man se det som ett plus i kanten om någon har en extra talang inom något område som man kan dra nytta av.

Tyckte du att jag var motsägelsefull nu, kiddie, som tog ner dig på marken, när jag gått ut med att jag vill att ni ska spåna?

Jag tror iallafall vi måste göra om socialtjänstlagens insats boendestöd för att få "all hjälp som behövs i ett hem"

Flinta; Mina utredningspapper var ungefär 5 A4-sidor, eller 3 med fram och baksida. Av dem så var två och en halv sida med vad jag själv berättat, ca en sida där de tar upp vilka tester som ingår.
Jodå, nog tycker jag att jag har AS, på sätt och vis tydligare när jag var yngre, på andra sätt tydligare svårigheter just nu. Jag var stelare (fysiskt och socialt) när jag var yngre, och blev mer besatt av det jag blev intresserad av. Numera fungerar jag bättre socialt, men blir inte lika intresserad och besatt som när jag var yngre. Det där hoppet man hade när man var liten; att man skulle få en bästa kompis, att man någon gång skulle få en pojkvän, gifta sig och skaffa barn, hitta drömyrket. Det hoppet finns inte längre, och med det har stor del motivation, ork försvunnit. Nu vet jag att det inte kommer att förändras så varför kämpa för att ändra sig, passa in?
Jag har nog bla problem med igångsättning. Mat är ett stort problem ("det ska vara gott att äta annars kan det kvitta"-typ). Duschning är ett annat problem, cykeln tar ju aldrig slut, det blir aldrig "avklarat". Och vem ska jag vara fräsch och fin för? tänker man när man helst vill vara hemma och ändå inte träffar någon.
Ibland tycker jag att det skulle vara intressant att träffa någon mer som har Asperger, men tänk om de är lika knäppa som jag? ;P

Får alla ni andra den avlastning i vardagen som ni behöver? Är det något ni blir nekade när ni uttrycker era individuella behov? Något som ifrågasätts?

Vore bra om det fanns reseersättning till och från hälsofrämjande/rehabiliterande fritidsaktiviteter samt bidrag för dessa. Detta finns vid aktivitetsersättning men inte vid sjukersättning.

Som det är nu har vi sjukpensionärer inte råd att pendla, inte utan att den kostnaden äter upp det lilla vi har att spendera på nöjen/kläder/kultur/media/andra aktiviteter.

Assistenter/ledsagare/boendestöd/kontaktpersoner finns redan, liksom servicehus, gruppboenden och dagliga verksamheter.

Detta är dock åtgärdsformer som bara passar de mer lågfungerande eftersom de är utformade utifrån förståndshandikappades behov - och bemötandekulturen blir därefter.

Vi med sjukersättning bör tillåtas studera på högskolenivå - det vore för oss normalbegåvade meningsfull sysselsättning på riktigt till skillnad från reguljär dagcenterverksamhet där meningsfull bara kan uppfattas omvänt.

Ersättningsnivån bör också höjas.
Man ska inte behöva leva under EUs fattigdomsgräns bara för att man råkar ha funktionshinder som gör arbetsmarknadens krav omöjliga.
Handlar inte om att leva i lyx utan om att kunna föra en dräglig tillvaro.

Själv bojkottar jag allt som heter LSS och Habilitering.
De har ingenting för såna som mig, de förstår inte såna som mig och jag vägrar ta del av deras unkna handikappkultur och att bli bemött som en mindre vetande.

Meningsfull sysselsättning fixar jag på egen hand.
Social träning skaffar jag mig genom genuina mänskliga möten under jämlika former.

KrigarSjäl skrev:Vore bra om det fanns reseersättning till och från hälsofrämjande/rehabiliterande fritidsaktiviteter samt bidrag för dessa. Detta finns vid aktivitetsersättning men inte vid sjukersättning.

Ja, helt klart. Jag förstår inte varför man anses icke behöva extra pengar längre efter att man fyllt 30. Jag får altid höra "men du har ju valt att bo där" när jag påpekar att jag har 3,5 mil enkelresa att köra och inte har råd att åka som en skottspole härs och tvärs.

Men och? Jag blir ju friskare av att inte bo bland en massa folk. Det borde belönas att man gjort sig själv friskare, men det är liksom ingenting värt i något sammanhang.

Det skulle bli lättare att träffa kontaktpersonen eller göra saker som vattengympa om man fick en liten allmosa för att kunna ta sig dit. Det skulle inte ens göra stora hål i statskassan . Om jag fick en tia per mil jag kör eller om nån annan får en bussbiljett för 40 kr... eller ens om du fick ett gymkort.

Ja, och ersättningen bör följa med utvecklingen och justeras mot ökade priser i samhället.
Som det är nu släpar det efter väldigt.
Maten, elen, hyrorna, allting ökar ju.

Håll till punkt och pricka med KrigarSjäl och sugrövmanövern i detta.


Själv lägger jag ner groteska 840 kr för ett jävla jo-jo kort till Lund. (varav min pappa är snäll nog att betala hälften, annars hade jag inte haft råd. )

Att komma iväg till Erikshjälpen är en livsnödvändighet för min del. Annars hade jag vare sig fått meningsfull sysselsättning eller nån social träning öht. Utan ruttnat bort mentalt i min ensamhet.

snuggelhund skrev:Håll till punkt och pricka med KrigarSjäl och sugrövmanövern i detta.


Själv lägger jag ner groteska 840 kr för ett jävla jo-jo kort till Lund. (varav min pappa är snäll nog att betala hälften, annars hade jag inte haft råd. )

Att komma iväg till Erikshjälpen är en livsnödvändighet för min del. Annars hade jag vare sig fått meningsfull sysselsättning eller nån social träning öht. Utan ruttnat bort mentalt i min ensamhet.

Får inte ni med sjukersättning rabatt på månadskort inom kollektivtrafiken?

Här i Stockholm får vi det.

Det är faktiskt något som är väldigt fel när snuggelhund måste betala lika mycket för sitt pendlande till ideellt arbete som en arbetande människa som får lön för sitt arbete. Alltså jag vill inte låta som en girig utsugare nu, men mycket av de problem som sjukpensionerade och andra låginkomstaspergare har kan i slutändan lösas med ett pengatillskott.

Det andra fixar vi själva. Det borde premieras och ses som något som ska uppmuntras. En sådan sak som sysselsättning man själv anordnat och trivs med kan vara det som håller en borta från sjukvården.

Flinta skrev:Vad vill ni ha för stöd som inte finns att söka idag?

Jag skulle vilja ha hjälp att hitta en flickvän. Det klarar jag inte själv.

slackern skrev:

snuggelhund skrev:Håll till punkt och pricka med KrigarSjäl och sugrövmanövern i detta.


Själv lägger jag ner groteska 840 kr för ett jävla jo-jo kort till Lund. (varav min pappa är snäll nog att betala hälften, annars hade jag inte haft råd. )

Att komma iväg till Erikshjälpen är en livsnödvändighet för min del. Annars hade jag vare sig fått meningsfull sysselsättning eller nån social träning öht. Utan ruttnat bort mentalt i min ensamhet.

Får inte ni med sjukersättning rabatt på månadskort inom kollektivtrafiken?

Här i Stockholm får vi det.

Nej. Snikna Skånetrafiken har inget sådant system.

sugrövmanövern skrev:Det är faktiskt något som är väldigt fel när snuggelhund måste betala lika mycket för sitt pendlande till ideellt arbete som en arbetande människa som får lön för sitt arbete. Alltså jag vill inte låta som en girig utsugare nu, men mycket av de problem som sjukpensionerade och andra låginkomstaspergare har kan i slutändan lösas med ett pengatillskott.

Det andra fixar vi själva. Det borde premieras och ses som något som ska uppmuntras. En sådan sak som sysselsättning man själv anordnat och trivs med kan vara det som håller en borta från sjukvården.

Precis. Men politikerna tänker ju inte långsiktigt.

Som sjukersatt är man permanent samhällsparasit och då vill de inte slösa mer än absolut nödvändigt.

snuggelhund skrev:Som sjukersatt är man permanent samhällsparasit och då vill de inte slösa mer än absolut nödvändigt.

Jepp.

Tyst, tacksam och helst osynlig ska man vara också.

snuggelhund skrev:

sugrövmanövern skrev:Det är faktiskt något som är väldigt fel när snuggelhund måste betala lika mycket för sitt pendlande till ideellt arbete som en arbetande människa som får lön för sitt arbete. Alltså jag vill inte låta som en girig utsugare nu, men mycket av de problem som sjukpensionerade och andra låginkomstaspergare har kan i slutändan lösas med ett pengatillskott.

Det andra fixar vi själva. Det borde premieras och ses som något som ska uppmuntras. En sådan sak som sysselsättning man själv anordnat och trivs med kan vara det som håller en borta från sjukvården.

Precis. Men politikerna tänker ju inte långsiktigt.

Som sjukersatt är man permanent samhällsparasit och då vill de inte slösa mer än absolut nödvändigt.

Har du frågat din socialarbetare om dom kan bidra med det så att du kan ta dig till din sysselsättning?

slackern skrev:

snuggelhund skrev:

sugrövmanövern skrev:Det är faktiskt något som är väldigt fel när snuggelhund måste betala lika mycket för sitt pendlande till ideellt arbete som en arbetande människa som får lön för sitt arbete. Alltså jag vill inte låta som en girig utsugare nu, men mycket av de problem som sjukpensionerade och andra låginkomstaspergare har kan i slutändan lösas med ett pengatillskott.

Det andra fixar vi själva. Det borde premieras och ses som något som ska uppmuntras. En sådan sak som sysselsättning man själv anordnat och trivs med kan vara det som håller en borta från sjukvården.

Precis. Men politikerna tänker ju inte långsiktigt.

Som sjukersatt är man permanent samhällsparasit och då vill de inte slösa mer än absolut nödvändigt.

Har du frågat din socialarbetare om dom kan bidra med det så att du kan ta dig till din sysselsättning?

Nej. Menar du att kommuner brukar bidra med den sortens utlägg ? Det är isf helt nytt för min del..