Jag såg första säsongen och tyckte det var mycket intressant. England under 50-talet, alla inkl barnmorskorna cyklade till jobbet.

Serien bygger alltså på vad en barnmorska som arbetade den tiden skrivit om. Mödravården utgår från katolska nunnor. Nunnorna är givetvis konservativa men ibland obegripligt toleranta (t ex när ett syskonpar lever i blodskam). Däremot är det självklart att en ogift tonåring måste lämna bort sitt barn; daghem och barnbidrag verkar inte existera.

I första avsnittet i första säsongen var det en katolsk familj där kvinnan väntade sitt 12e (el var det 13e) barn. Hon och mannen kom tydligen bra överens trots att de inte kunde prata med varandra; hon var spanjorska och kunde ingen engelska och han kunde ingen spanska. (Kanske just därför de kom så bra överens; de kunde ju aldrig gräla.) Barnmorskan frågade då äldsta dottern, som var den enda i familjen som kunde både spanska och engelska, när hennes mor hade sin senaste mens. Men flickan vägrade fråga sin mor detta, det var alldeles för oanständigt!

Den unga barnmorskan från medelklassen fick se en del chockerande och oväntade saker. Hennes patienter kom från arbetarklassen och hade ofta ingen kunskap om hygien, men hon fick inte visa någon avsmak över smutsen; då blev hon uppläxad av nunnorna.

svt skrev:Året är 1958 och syster Jenny Lee firas på sin födelsedag av hela Nonnatus House. Men plikten kallar och nästa dag får hon en ny patient som är fast i ett våldsamt och destruktivt äktenskap.

Under tiden befinner sig Trixie och Evangelina i en högst ovanlig situation ombord på ett svenskt fraktfartyg där kaptenens dotter precis ska föda. Kaptenens dotter spelas av svenska skådespelaren Zandra Andersson som bland annat tidigare spelat huvudrollen i filmen Prinsessa.

Och doktor Turner prövar den senaste smärtlindringen, lustgas. Det dröjer inte länge förrän alla födande kvinnor vill testa den. Serien baseras på Jennifer Worths bästsäljare..

http://www.svt.se/barnmorskan-i-east-en ... mmer-i-maj

Man får ett konstigt intryck av den svenska frigjordheten; kaptenen låter sin dotter följa med på lastfartyget för männens trevnad.

Och chefsnunnan som tycker att man inte kan ha med lustgasen till kvinnor som föder hemma, den stackars doktorn blir ju alldeles utsliten med att köra i bilen med lustgasen. (Som om inte mödrarna blev utslitna av många smärtsamma förlossningar.) Tycker för övrigt den skildras orealistiskt positivt. Klart att kvinnorna blev glada över ett äntligen få något smärtlindrande, det fanns inget alls tidigare. Men inte blev då jag lugn och salig av lustgasen, jag tyckte jag höll på att kvävas.

Det blir mycket brittiskt 50-tal på söndagarna; efter Barnmorskan i East End sänds The Hour, som utspelar sig på BBC under samma tid.

Bump!

Det har ju utkommit en översättning av boken nu också: Barnmorskan i East End: en sann berättelse från 1950-talets London:

Som ung nyutexaminerad barnmorska kom Jennifer Worth på 1950-talet till ett nunnekloster i Docklands i Londons East End, ett område som på den tiden mestadels beboddes av mycket stora och fattiga familjer. Preventivmedel var i princip okänt, husen var trånga och slitna och nästan alla saknade rinnande vatten och inomhustoalett. Det kryllade av barn och ohyra.
Särskilt för kvinnorna var livet svårt. Medan deras män arbetade nere i hamnen fylldes dagarna av smutstvätt, matlagning, uppfostring och barnafödande. När det var dags för ännu en mun att mätta skickade man bud till nunneklostret och en barnmorska skyndade ut på cykel. Förlossningarna skedde under mycket enkla förhållanden i det svaga skenet av en lampa som när som helst kunde slockna.
För Jennifer, som kom från en skyddad medelklassfamilj, blev det ett chockartat möte med fattiga människors livsvillkor. Hon förfasades över smutsen, stanken, den ofta obefintliga personliga hygienen och de enorma barnhorderna. Men som barnmorska kom hon människorna i området nära och hon lärde sig att älska och beundra den livsvilja, värme, kärlek och underbara humor som trots allt frodades i misären.
I boken berättar Jennifer bland annat om Conchita från Spanien som födde 25 barn och inte talade ett ord engelska, om Mary från Irland som var bara 14 år gammal när hon drogs in i prostitution och födde ett barn som kyrkan tog ifrån henne - hon blev galen av sorg - och om Chummy, Jennifers storvuxna och klumpiga kollega som välte allt och alla i sin omgivning men som hade ett aldrig sviktande gott humör.

JENNIFER WORTH (1935-2011) arbetade under 20 år som barnmorska och sjuksköterska i Londons fattigaste delar. Senare kom hon att ägna sig åt musik. Hennes memoarer, Barnmorskan i East End (Call the Midwife), har rönt mycket stor uppskattning både som bok och tv-serie.

http://cdon.se/b%C3%B6cker/worth,_jenni ... n-19189556

Den skulle jag vilja läsa. Men alltid när det gäller engeska böcker får jag liksom dåligt samvete. Jag "borde" läsa på originalspråket. Att läsa översättningen är ett tecken på lättja. Fast så känner jag inte när det gäller andra, bara mig själv. Tvångstanke kanske.

Har nu äntligen lånat och läst också boken (Barnmorskan i East End. En sann berättelse från 1950-talets London).

Jennifer Worth (Jenny Lee) i serien skriver i förordet att en barnmorska skrev en artikel i januari 1998 i Midwives Journal (Impressions of the Midwife in Literature) och undrade varför barnmorskar aldrig är hjältinnor i litteraturen, medan läkare och sköterskor ofta är huvudpersoner.

"Ändå utgör arbetet som barnmorska stoff för både drama och melodrama. Ett barn blir till i kärlek eller lusta, föds i smärta och plåga som följs av glädje eller lidande och vånda. En barnmorska är närvarande vid varje födelse - hon är i händelsernas centrum, hon ser alltsammans. --- Kanske finns det någonstans en barnmorska som kan göra för barnmorskorna det som James Herriot gjorde för veterinärerna."

Jennifer Worth antog utmaningen, och år 2002 utkom första delan av hennes självbiografiska serie om barnmorskorna i East End. Den andra delen Shadows of the Workhouse (på svenska helt enkelt Barnmorskan i East End del 2) utkom år 2005 och den avslutande delen Farewell to the East End år 2008 (den tycks inte ha översatts till svenska).

År 2011 dog Jennifer Worth. Hon fick alltså inte uppleva TV-seriens succé, men hon visste att den var på gång.

Hon arbetade i det fattiga East End (Poplar, Stepney, Whitechapel, Isle of Dogs etc) som barnmorska och sjuksköterska. Männen arbetade i Docklands (hamnen) och när de inte hade jobb blev det extra fattigt. Familjerna bodde trångt, utan badrum och telefon. Men de flesta familjer hade bott där i generationer och hade släkten i närheten. Barnen sprang ut och in i varandras hem och lekte på gatorna (låg biltrafik på bakgatorna) och på ödetomterna efter bombningarna under kriget. Slagsmål och knivskärningar var vanliga. Men aldrig våld mot barn och gamla. Och alla hade respekt för barnmorskorna. De flesta kvinnor gifte sig tidigt och fick stora familjer (de flesta män vägrade använda kondom). Skilsmässor var mycket sällsynt. Det fanns en hel del sjömän där och därför också bordeller.

Sedan revs husen. Människorna skingrades ut till förorterna. De kunde inte längre träffa sina forna grannar och vänner på stampuben. Storfamiljerna splittrades. Nästa stora förändring blev p-pillret och med dem föddes den moderna kvinnan, hon som kunde leva som en man och inte längre tvingades föda barn på barn. På 50-talet hade barnmorskorna 80-100 förlossningar per månad. År 1963 hade de sjunkit till 4-5/månad.

Alien skrev:På 50-talet hade barnmorskorna 80-100 förlossningar per månad. År 1963 hade de sjunkit till 4-5/månad.

Låter inte klokt. Kan inte bara bero på P-piller. Vad gjorde de på dagarna, rådgivning och aborter?

Eller är det räknat per barnmorska? Från att bara ha tittat in när det var dags att dra ut ungen till att ha ansvar för hela proceduren? Dvs fler barnmorskor?

Nunnorna var alltså dels själva barnmorskor, dels hade de ansvar för utbildning och praktik för "leksystrar" som bodde i huset men inte själva var nunnor. Men de arbetade också som distriktssköterskor, så det var inte enbart förlossningar och mödravård. Barnmorskorna hade mottagning för blivande mödrar, men det var inte alla mödrar som gick dit. Däremot ringde de (el snarare deras män el mödrar) när det var dags för förlossning. Barnmorskorna besökte också hemmet för att se om det var tillräckligt rent för hemförlossning; i annat fall rekommenderade de förlossning på sjukhus.



Barnmorskorna besökte också mödrarna och barnen efter förlossningen och kollade upp deras hälsa. På sätt och vis bättre service än vi har här och nu; vi får själva ta oss till vårdcentralen med våra barn. Men den tiden ansåg man att en nyförlöst kvinna skulle vila, gärna till sängs, i två veckor efter förlossningen. Det fungerade eftersom kvinnornas mödrar, mostrar, systrar ställde upp och skötte om matlagning och tvätt etc under den tiden. Det var den enda gången som mödrarna fick någon vila.

Jag kan inte tänka mig att nunnorna hade någon preventivsmedelsrådgivning och än mindre att de hjälpte till med aborter. De anställde väl helt enkelt färre barnmorskor och till slut upphörde verksamheten.

Alien skrev: "leksystrar" som bodde i huset men inte själva var nunnor

Nu vet jag inte hur mycket är ett påhitt i filmen men leksystrar var nunnor eller klostersystrar som inte kunde latin.

Dagobert skrev:

Alien skrev:På 50-talet hade barnmorskorna 80-100 förlossningar per månad. År 1963 hade de sjunkit till 4-5/månad.

Låter inte klokt. Kan inte bara bero på P-piller. Vad gjorde de på dagarna, rådgivning och aborter?

Eller är det räknat per barnmorska? Från att bara ha tittat in när det var dags att dra ut ungen till att ha ansvar för hela proceduren? Dvs fler barnmorskor?

Alien skrev:Jag kan inte tänka mig att nunnorna hade någon preventivsmedelsrådgivning och än mindre att de hjälpte till med aborter. De anställde väl helt enkelt färre barnmorskor och till slut upphörde verksamheten.

Jag läste visst slarvigt.
Nunnorna tog bara hand om hemmaförlossningar? Då berodde nedgången för nunnorna på att sjukhus e.d. tog över förlossningarna?

Jag tror snarare att när det blev allt färre förlossningar upphörde nunnorna med barnmorskeverksamheten och då tvingades kvinnorna till sjukhuset. Kan ju förstås varit så att det blev mer inne med sjukhusförlossningar också.

På den tiden Jenny arbetade där iaf så var iaf så gott som alla mödrar inställda på att använda nunnornas barnmorskor och föda hemma. Sjukhusen kände man sig främmande för. Även när komplikationer inträffade och de och/eller det nyfödda barnet skulle behöva läggas in på sjukhus så vägrade de.

Står lite mer om detta med hem- resp sjukhusförlossningar. Det propagerades för sjukhusförlossningar.

"Under hela mänsklighetens historia, ända till slutet av andra världskriget 1945, föddes de flesta barnen i hemmet. Men vid den tiden startade kampanjen för sjukhusförlossningar och den var så framgångsrik att 1975 var det bara en procent av barnen som föddes hemma Distriktsbarnmorskan blev en nästan helt utdöd art.
---
Sally kom till oss för att hon trodde på sin mamma mer än hon trodde på läkaren, som hade rått henne att föda sitt första barn på sjukhuset."

Hennes mor tyckte att hon skulle gå till Nonnatus Barnmorskor, de skulle ta väl hand om henne, liksom de tagit hand om modern och mormodern. Mormodern berättade skräckhistorier om de gamla barnbördshusen. Innan man visste något om bakterier kunde de vara livsfarliga för mödrarna (läkaren gick direkt från obduktion till förlossning).

Barnmorskorna på Nonnatus kontrollerade de blivande mödrarna precis som moderna mödravårdscentralen. Allt gick väl för Sally de första sju månaderna. Men vid en kontroll upptäckte Jenny att Sally hade svullna fotleder och dessutom förhöjt blodtryck. Detta är varningstecken.

"Huvudvärk?
Jo nu när du frågar så har jag det. Men jag tror att det bara beror på att jag jobbar i telefonväxel.
När tänker du sluta jobba?
Jag slutade förra veckan.
Får du fortfarande huvudvärk?
Jo, det får jag, men mamma säger att jag inte ska oroa mig. Det är normalt.

Jag kastade en blick på mamman, Enid, som log och nickade förnumstigt. Tack gode Gud för att Sally hade kommit till mödravården. Mamma har inte alltid rätt!"

Urinprovet visade på äggvita. Det var havandeskapsförgiftning.

Det var kanske tur att denna bok inte kommit ut när jag väntade barn. Detta vill man inte läsa om man väntar barn el funderar på barn.



För Sally som inte drabbades lika akut hjälpte det dock att bli intagen på sjukhus och tillbringa resten av graviditeten sängliggande under ständiga kontroller.

Men förr i tiden ledde havandeskapsförgiftning förstås till döden för både modern och fostret.

TV-serien visas nu i TV8 (repris från 2012).

Ikväll kan jag alltså antingen se reprisen från 2012 i TV8 kl 19.55

svt skrev:Syster Monica Joan hittas kringirrande vid hamnen, och hämtas tillbaka till Nonnatus House av polisen. Äventyret tar hårt på krafterna, och hon insjuknar i lunginflammation. När hon så småningom tillfrisknar hamnar hon i trubbel med rättvisan när hon anklagas för stöld. I rollerna: Jessica Raine, Jenny Agutter, Pam Ferris, Miranda Hart och Judy Parfitt. Berättelsen följer tjugotvå-åriga Jenny, som 1957 lämnar sitt bekväma hem för att bli barnmorska i Londons East End.

http://www.svt.se/tv-tabla/TV8/

eller reprisen av julspecialen från 2015 i TV1 kl 20.00.

Julstämningen infinner sig som bäst i Poplar medan invånarna förbereder sig inför helg och högtid. En sörjande mor får en överraskning, samtidigt som Nonnatus House skakas om när en av de egna plötsligt försvinner. I rollerna: Victoria Yates, Adrian Scarborough, Cliff Parisi, Judy Parfitt, Jenny Agutter m.fl.

http://www.svt.se/barnmorskan-i-east-end/

Jag tycker alltså att det är en så bra serie att jag gärna ser om avsnitt. Problemet är att de går samtidigt, jag måste alltså välja och välja bort.