Så, för inte så länge sedan "fick" jag diagnosen Asperger (autism 1) - eller det blev bekräftat. Jag har nu dessa cirkus 2 veckor snabbt och effektivt lyckats ta mig igenom några krisfaser. Dessa är: förnekelse, ilska, depression, acceptans och nyorientering.

Vi hade pratat om denna diagnos, utöver ADHD (som var mer än givet), och jag trodde att reaktionen helt enkelt skulle vara "japp, that sounds about right". Men jag blev istället förvirrad och lite sur, "vadå, hur vet ni det, är ni säkra, vad baserade ni det på, vilka exempel" etc. Vi pratade, min psykolog är väldigt bra, och hon förklarade, gav exempel, läste i DSM-boken och så. Väldigt bra, helt enkelt.

Jag kom hem och var först lugn, accepterande ändå efter hennes förklaring. Men sen blev det lite bakslag och jag tänkte återigen, men vadå, hur då, varför. Nu har jag gått igenom allt, läst mer om det än jag hade innan och det har blivit lite... jag har blivit lite mind fucked! Kan jag väl nästan säga. Utöver ADHD som jag ser mer som "ytligt"; intensiv, hetsig m.m och hur jag reagerar så har det varit lättare för att det har varit mer påtagligt. Men med AST har det gått djupare in, nästan. Jag började ifrågasätta vem jag var, hur jag fungerar och "är jag bara en diagnos?!" Om ni förstår?

Emellertid börjar jag nu förstå mig mera, lite åtminstone. Istället för att jag nu vet -att- jag agerar annorlunda i exempelvis sociala sammanhang så kan jag förstår -varför- och -hur- det blir så. Exempelvis i sociala sammanhang vet jag -att- jag tycker kallprat är frustrerande, besvärligt, pressande, totalt ointressant och obekvämt. Nu vet jag varför - jag har svårt med förväntningar. Jag vet inte vad som förväntas av mig eller av samtalet vilket gör att jag svarar ointresserat, kallt och blir med ens lite mer stel (= för gemene man innebär detta otrevlig).

Detta har gjort det väldigt intressant istället, pangbom, ett nytt specialintresse. Inte nog med att jag läser om något intressant utan det ger mig en förståelse som jag inte haft innan! Det gör mig å ena sidan helt förvirrad i min hjärna då jag från vissa studier kan dra konkreta exempel till situationer som jag upplevt eller sagt (när jag förklarar för min sambo) men utan att kunna förklara. Ett annat exempel har varit att jag ofta (innan diagnos har ens kommit på tal) har sagt till sambon att jag blir trött av sociala situationer om jag inte är mentalt förberedd och jag har inte alltid ork eller ens lust att delta, för det tar mer energi än det ger. Vilket har lett till att jag oftare tackar nej än att jag tackar ja. Vilket har varit ok. Och sen så kan jag visa honom exempel ur texten som förklarar att sociala situationer kan vara kämpiga för att man helt enkelt måste läsa av och analysera situationerna än att intuitivt känna detta. Det var läskigt att läsa men som en käftsmäll så rätt!

Så, med hela min långa historia här och för att inte tråka ut er med fler exempel så börjar jag nu känna mig mer ok med detta. Jag börjar känna att ok, nu kan man kanske arbeta utefter detta, blicka framåt och få mer förståelse för saker så man slipper utbrott och/eller frustration. Vilket gör att jag känner mig optimistisk för att i framtiden kunna ha, tillslut, ett "enklare" liv så att säga. Försöka, åtminstone, med denna vetskap!

Nu mina frågor till er:
Hur har ert liv förändrats, om det har, efter att ni har fått reda på att ni är en härlig aspie?
Framförallt ni som kanske varit i samma position som jag - där man inte riktigt accepterat det först pga "ditten och datten". För mig var det för att jag ansåg mig vara väldigt bra i sociala situationer (när jag hade ork) och därför inte borde ha Asperger, medan jag nu förstår att jag har lärt mig signaler, är bra på detaljer men att det gör mig sliten i nya grupper.
Hur har ni förändratss, om ni har, efter att ni fått reda på att ni är en härlig aspie? Exempelvis någon skillnad i planering, struktur, träffar, socialt? Alla historier mottages och jag förvarnar att jag kan vara en tjuv och stjäla tips!

Tack till alla som orkar läsa mina långa noveller!

Hej och välkommen till forumet!

Vissa här har säkert helt andra åsikter om detta, men man bör inte tolka diagnosen för bokstavligt.

Autism är än så länge bara en ren (sjukdoms)klassifikation med enbart patologi.

Det var för övrigt anledningen till att Aspergers syndrom försvann som klassifikation i DSM V. Patologin är densamma båda diagnoserna autism och asperger i DSM IV. Det enda som skiljer är allvarlighetsgraden. Andra komponenter än patologin saknas fortfarande, liksom för många psykiatriska diagnoser.

Med det sagt kan man se lättare autism/asperger som en uppsättning personlighetsdrag som för vissa individer orsakar svårigheter.

Diagnosen kan vara ett stöd för dig som person och när du söker olika stödinsatser. Den kan också vara ett stöd för omgivningen. Här gäller det dock att vara försiktig.


Dels kan en diagnos i sig bli en självuppfyllande profetia -- du läser något och tror på det, och agerar efter det till den grad att det blir sant.

Man kan heller inte förvänta sig att alla i omgivningen är insatta i och förstår diagnosen. Det kan göra att den blir till en "stämpel" som alienerar dig.

Om diagnosen dessutom är ett specialintresse kan det vara lätt att inte tänka på att omgivningen kanske inte är lika intresserad och insatt som du. Gå inte runt och berätta för alla om diagnosen, utan tänk igenom vilka du vill ska känna till den.

Det är bra att du har accepterat diagnosen om du förstår och känner att den är korrekt. Det är dock inte så enkelt som att acceptera eller inte acceptera. Precis som jag skriver tidigare finns det en fara med att ta till sig saker för helhjärtat -- vad det än är.

Diagnosen bör vara ett stöd och inte en religion.

Nåväl, för att besvara dina frågor så, nej mitt liv eller jag har inte förändrats. Tror jag. Det var över 15 år sedan jag fick diagnosen.

Bra skrivet . Du skulle dock kunna styckeindela mer, det gör texten lättare att läsa. En lång text med för lite styckeindelning blir svårläst, även om den så är rent briljant skriven i övrigt.

Hoppas du får utbyte av forumet.

Jag visste att jag hade aspergers när jag fick diagnos. Det enda jag inte visste var om jag skulle ha allvarlig nog aspergers för diagnos.

När jag fick diagnos var jag lättad att jag klarat mig över gränsen så att säga. Precis i början fokuserade jag mkt på aspergers, på identitet och kanske stolthet som aspergare, och fick som andra jag vet, fler aspergerdrag än innan under en kort period. Sedan jämnade det väl ut sig. Efter ett tag så vände det och jag kände att innan hade jag haft en diagnos ang personlighetsstörning och även om jag visste den var fel, var den mer mystisk och dynamiskt. Aspergerdiagnosen började kännas kall och steril och kunde förklara allt och ingen mystik kvarstod. Efter det fick jag en ganska rejäl dipp och kände att aspergare är inte riktiga människor, vi förtjänar att trampas på som de halvmänniskor vi är!

Nu har det gått en del år. Och jag har ett mycket mer individuellt perspektiv nu. Jag ser att det finns stora skillnader mellan mig och andra aspergare, både i personlighet och vari problemen ligger. Känner mig snudd på som innan diagnosen, på gott tror jag. Fast ibland kan jag fortfarande bli sur på mig själv när jag gör eller känner ngt stereotypt aspigt, känns nästan skamfullt eller som om det inte är en del av mig utan bara en del av diagnosen, som typ "Kolla, du är ju dum i huvet ändå". Men det är olika med olika saker. En del av dem kan jag ta som mina eller skratta åt, andra saker är känsliga. Just nu tycker jag det är jobbigt med begreppet "lättkränkt aspergare".

Då blir jag förvirrad. Ska man acceptera en hög grad av kränkthet utan att reagera? Är det det som är normalt?

För det mesta tycker jag om aspergare, särskilt de som är trygga i sig själva och inte tryckts ner av samhället eller sig själva. Det jobbigaste är de aspergarna som fått lära sig att de inte kan något. Man kan se att de har massa kapacitet men ingen annan ser det.

Jag tror att krisens delar är ganska korrekta överlag.

Men på mig har detta inte stämt på mig. De delar jag haft har inte ens kommit i rätt ordning.

Jag var glad och accepterande först, sedan deprimerad, sedan nyorienterande och sedan vag förnekelse eller vad man ska kalla det. Undrar om jag verkligen har detta. Den tanken kom först efter många år. Och efter det mer nyorientering eller vad man ska kalla det. Ilska har jag nog aldrig haft.

Titus skrev:Hej och välkommen till forumet!

Vissa här har säkert helt andra åsikter om detta, men man bör inte tolka diagnosen för bokstavligt.

Autism är än så länge bara en ren (sjukdoms)klassifikation med enbart patologi.

Det var för övrigt anledningen till att Aspergers syndrom försvann som klassifikation i DSM V. Patologin är densamma båda diagnoserna autism och asperger i DSM IV. Det enda som skiljer är allvarlighetsgraden. Andra komponenter än patologin saknas fortfarande, liksom för många psykiatriska diagnoser.

Med det sagt kan man se lättare autism/asperger som en uppsättning personlighetsdrag som för vissa individer orsakar svårigheter.

Diagnosen kan vara ett stöd för dig som person och när du söker olika stödinsatser. Den kan också vara ett stöd för omgivningen. Här gäller det dock att vara försiktig.


Dels kan en diagnos i sig bli en självuppfyllande profetia -- du läser något och tror på det, och agerar efter det till den grad att det blir sant.

Man kan heller inte förvänta sig att alla i omgivningen är insatta i och förstår diagnosen. Det kan göra att den blir till en "stämpel" som alienerar dig.

Om diagnosen dessutom är ett specialintresse kan det vara lätt att inte tänka på att omgivningen kanske inte är lika intresserad och insatt som du. Gå inte runt och berätta för alla om diagnosen, utan tänk igenom vilka du vill ska känna till den.

Det är bra att du har accepterat diagnosen om du förstår och känner att den är korrekt. Det är dock inte så enkelt som att acceptera eller inte acceptera. Precis som jag skriver tidigare finns det en fara med att ta till sig saker för helhjärtat -- vad det än är.

Diagnosen bör vara ett stöd och inte en religion.

Nåväl, för att besvara dina frågor så, nej mitt liv eller jag har inte förändrats. Tror jag. Det var över 15 år sedan jag fick diagnosen.

Bra skrivet . Du skulle dock kunna styckeindela mer, det gör texten lättare att läsa. En lång text med för lite styckeindelning blir svårläst, även om den så är rent briljant skriven i övrigt.

Hoppas du får utbyte av forumet.

Hej, och tack för ditt svar!

Jo, jag har nog fått smaka på att min omgivning (sambo & familj) kanske inte är lika intresserade som jag är, höhö. Men det kan för mig bli en rätt häftig sak att läsa och sen tänka "ja, juste den där stora saken som hände för 4 år sedan jag inte kunde förklara men nu kan jag!" och då vill jag gärna dela med mig det. Nåja! Nu har det gått en tid och jag är betydligt lugnare och mer accepterande, men också mer förstående. Det är bra!

Må så vara, men jag valde att uttrycka saken som acceptans eller icke acceptans. Det var det enklaste sättet för mig att förklara det jag kände. Jag kunde inte acceptera den ö h t, inte som diagnos inte som stöd. Nu kan jag acceptera vilket också ger mig stöd - jag förstår reaktioner, jag kan i viss mån förutse när någonting kan bli svårt/jobbigt/bra etc på ett enklare sätt. Därav ordvalet.

Ha, jag som tycker att jag styckeindelar för fulla muggar, jag skall tänka på det. Det sitter kanske kvar sedan högskoletiden - då petades det bl.a. i att vi inte fick ha för korta stycken. Nåväl, jag skall tänka på det framöver, tack! Förstår i övrigt inte vad du menar med briljant skriven, haha, men jag får väl tacka!

Tack för ditt långa svar!

kiddie skrev:Jag visste att jag hade aspergers när jag fick diagnos. Det enda jag inte visste var om jag skulle ha allvarlig nog aspergers för diagnos.

När jag fick diagnos var jag lättad att jag klarat mig över gränsen så att säga. Precis i början fokuserade jag mkt på aspergers, på identitet och kanske stolthet som aspergare, och fick som andra jag vet, fler aspergerdrag än innan under en kort period. Sedan jämnade det väl ut sig. Efter ett tag så vände det och jag kände att innan hade jag haft en diagnos ang personlighetsstörning och även om jag visste den var fel, var den mer mystisk och dynamiskt. Aspergerdiagnosen började kännas kall och steril och kunde förklara allt och ingen mystik kvarstod. Efter det fick jag en ganska rejäl dipp och kände att aspergare är inte riktiga människor, vi förtjänar att trampas på som de halvmänniskor vi är!

Nu har det gått en del år. Och jag har ett mycket mer individuellt perspektiv nu. Jag ser att det finns stora skillnader mellan mig och andra aspergare, både i personlighet och vari problemen ligger. Känner mig snudd på som innan diagnosen, på gott tror jag. Fast ibland kan jag fortfarande bli sur på mig själv när jag gör eller känner ngt stereotypt aspigt, känns nästan skamfullt eller som om det inte är en del av mig utan bara en del av diagnosen, som typ "Kolla, du är ju dum i huvet ändå". Men det är olika med olika saker. En del av dem kan jag ta som mina eller skratta åt, andra saker är känsliga. Just nu tycker jag det är jobbigt med begreppet "lättkränkt aspergare".

Då blir jag förvirrad. Ska man acceptera en hög grad av kränkthet utan att reagera? Är det det som är normalt?

För det mesta tycker jag om aspergare, särskilt de som är trygga i sig själva och inte tryckts ner av samhället eller sig själva. Det jobbigaste är de aspergarna som fått lära sig att de inte kan något. Man kan se att de har massa kapacitet men ingen annan ser det.

Hej, tack för ditt svar!

Jag har också "fått" fler aspiedrag men i och med att jag i samma veva började med en ADHD-medicin så sägs det ju vara väldigt vanligt att det sker så det kan även vara på så vis. Egentligen så känner jag att jag i vissa delar var mer aspig än nu och vice versa på andra delar, vad det beror på vet jag ej.

Men jag vill gärna veta, då det har gått en del år. Utöver alla känslor du kände, ändrade du något i ditt liv? Blev någonting specifikt bättre eller sämre på grund av det? Ja, eller liknande frågor och svar på det!

Ha en bra dag!

Svårt att säga. En positiv sak var att jag aktivt sökte mig till andra aspergare. Mycket av det negativa inifrån har jag kommit över men det är fortfarande jobbigt med resan att först blivit ansedd som smart och kapabel tills att de som ska hjälpa tror man är ett rikspucko. Rent konkret lättare att få sjukersättning och boendestöd. Sedan vete fan faktiskt.

När jag var barn fanns inte Asperger syndrom.
Jag hann leva 60 år innan en psykolog hintade om vad han trodde att jag kunde "lida av".
När jag därefter på eget bevåg och för egna pengar, gjorde en utredning trillade alla pusselbitar på plats.
Jag har jobbat hela livet, försörjt mig, och för att överleva gått i olika terapier som jag bekostat själv. En del bra, andra mindre bra. Jag har aldrig kostat samhället en enda krona.
Jag är kluven till resultatet. Det har kostat mig svett och tårar att försöka hålla takten med mina jämnåriga. Men å andra sidan har jag tränat upp mig - långt över mina initiala förutsättningar.
Om jag hade fått mer "hjälp" hade det kanske känts okej att få slippa många krav och obekväma situationer. Jag vet inte om det hade gjort mig till en helare människa.
Men jag vet att diagnosen har gjort mig snällare mot mig själv. Jag ser till att få tid för återhämtning mellan sociala events. Jag har lärt mig att säja NEJ.
Jag måste inte vara stålkvinnan längre, och det är så jäkla skönt!

Baba Jaga skrev:När jag var barn fanns inte Asperger syndrom.
Jag hann leva 60 år innan en psykolog hintade om vad han trodde att jag kunde "lida av".
När jag därefter på eget bevåg och för egna pengar, gjorde en utredning trillade alla pusselbitar på plats.
Jag har jobbat hela livet, försörjt mig, och för att överleva gått i olika terapier som jag bekostat själv. En del bra, andra mindre bra. Jag har aldrig kostat samhället en enda krona.
Jag är kluven till resultatet. Det har kostat mig svett och tårar att försöka hålla takten med mina jämnåriga. Men å andra sidan har jag tränat upp mig - långt över mina initiala förutsättningar.
Om jag hade fått mer "hjälp" hade det kanske känts okej att få slippa många krav och obekväma situationer. Jag vet inte om det hade gjort mig till en helare människa.
Men jag vet att diagnosen har gjort mig snällare mot mig själv. Jag ser till att få tid för återhämtning mellan sociala events. Jag har lärt mig att säja NEJ.
Jag måste inte vara stålkvinnan längre, och det är så jäkla skönt!

Livet har varit orättvist mot dig.

Jag har varit med om liknande. Men är bara 34.
Upplever ingen kris direkt än. Men känns skönt. Nu kan man äntligen ge upp med gott samvete

Precis! Just "gott samvete" är faktiskt något som diagnosen gett mig. För med ens var det inte längre "mitt fel" att jag är som jag är. Jag fick veta att jag fötts med ett funktionshinder - ungefär som att födas vänsterhänt eller färgblind. Och ingen skulle väl drömma om att tjata på en färgblind, att om hen bara anstränger sig lite mer och slutar sjåpa sig, så kan hen säkert lära sig se skillnad på rött och grönt som alla andra!
Diagnosen gjorde mig fri från skuld. Det är nog det bästa med den.

Hej ! Jag kände en lättnad av att få "papperet" i handen, och en diagnos. Hade lite känt igen mig i beskrivningar i böcker hur människor kände och levde sitt liv tidigare.

kiddie skrev:/.../ Men på mig har detta inte stämt på mig. De delar jag haft har inte ens kommit i rätt ordning.

Jag var glad och accepterande först, sedan deprimerad, sedan nyorienterande och sedan vag förnekelse eller vad man ska kalla det. Undrar om jag verkligen har detta. Den tanken kom först efter många år. Och efter det mer nyorientering eller vad man ska kalla det. Ilska har jag nog aldrig haft.

Hej!

Du skrev att krisens olika faser inte har kommit i "rätt ordning". Det är många som tror att det är i den ordningen faserna ska komma, men det stämmer inte. Det är vanligt att kriserna kommer i den ordningen men det betyder samtidigt inte att alla personer går igenom kriserna i den ordningsföljden. Vissa, som du till exempel, går igenom faserna i en annan ordningsföljd och det är helt normalt.

För att svara på trådstartarens frågor... Jag vet inte om mitt liv har förändrats, jag befinner mig just nu i en rätt isolerad miljö där mitt vanliga liv stannat upp, så om livet "där ute" är annorlunda vet jag inte än. Men känslan säger "nej".

Om jag har förändrats? Ja. Jag vill inte ha diagnosen, det känner jag väldigt starkt, och med tanke på krisens olika faser så är jag nog och stampar på stadiet av förnekande. Samtidigt som jag inhämtar kunskap om det, för att kunna förklara för mina närmaste, men ofta känns det som att jag gör det för deras skull och för att underlätta för dem - inte för mig själv. Det känns som att jag läser om någon annan, för någon annan. Jag gör allt jag kan för att "fortsätta vara normal", vad nu normal innebär?

Vad fina svar från alla och bra beskrivet av howhy. Mitt strå till stacken är - ingen kris. Bara lättnad och andra positiva tankar för att äntligen få svårigheter och svagheter klarlagda. Det beror nog på ålder hur mycket kris det kan bli, tänker på känsliga tonåren t.ex. Däremot är det väl en slags kris att man sörjer alla åren som man inte hade den hjälpen som kunskap ger. Jag hade nog levt annorlunda, varit snällare mot mig själv och mot min omgivning. Nu har jag bara kämpat mig fram och människor som är hårt sammanbitna och fokuserade är väl inte det enklaste att komma i kontakt med. Och allt det andra man går miste om när ens liv går ut på att klara av att prestera.

En annan sak som diagnosen och kontakten med AS-forumet gett mig är att det finns människor som jag kan umgås med och som inte dränerar mig och som är positivt att umgås med! Alla borde vara Aspergare, det skulle vara finfint!