Hej!

Jag fick diagnosen AST utfärdat tidigare i veckan efter två månaders utredning och psykologen uttryckte att aspergers skulle vara relevant om den gjordes några år tidigare. Detta var på begäran av min sambo som tycker att jag är svår att leva med och samtidigt efter uppmuntran från familj. Jag är tjugofem år gammal och har alltid känt mig lite annorlunda, men när psykologen uttryckte sin bedömning kändes det olustigt i kroppen – jag känner mig ju normal eftersom att jag inte kan uppföra mig, tänka eller känna på annat sätt än som jag gör.

Senare i veckan förväntas jag få hem psykologens bedömning i textform. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av detta, men jag är fruktansvärt osäker och rädd att han har bedömt fel. Folk i min omgivning påtalar mina brister, men bland dem känner jag mig som en rolig och pratsam person. Min psykolog menar att jag fungerar i trygga sammanhang.

Finns det någon här som har tid att läsa och besvara mina tankar?

Men du har ju alldeles rätt - det är normalt för dig att vara du. Det kommer inte att ändras av en diagnos.

Däremot, om vi antar att diagnosen är korrekt, skiljer du dig från majoriteten av människor (de vi gärna kallar "NT, neurotypiska") i några avseenden. Kanske är du känsligare för ljus eller ljud, kanske har du svårt att känna av oskrivna sociala regler... det varierar självklart. Det där du skriver om att vara rolig och pratsam motsäger inte diagnosen i sig - inte bara för att det kanske bara kommer fram i kända sammanhang som familjen (det vet jag självklart ingenting om), utan också för att olika människor med AST har olika "typiska" drag i varierande omfattning. Om du tänker på den tysta, nördiga, empatilösa Aspergaren, och sen känner "Det är inte jag!", då har du säkert rätt. Glöm den stereotypen!

Det varierar förstås också hur man reagerar när man får en diagnos, och det förändrar sig dessutom över tid. En del blir lättade att äntligen få en förklaring, andra blir arga (varför såg ingen detta tidigare, och hjälpte?!), en del tvivlar (kanske med rätta ibland), en del blir nyfikna... Till slut landar man.

Det finns flera fördelar med att få en diagnos. Man förstår orsaker till vissa problem man har haft, och inser också varför man är extra bra på vissa saker. Man kan hänvisa till diagnosen om man behöver extra stöd i arbetet, från vården, från familj och vänner.

Det låter som att diagnosen kommer att få dig att fundera på vem du är. Det är knappast farligt. Det kan ändra din bild av dig själv en aning, men en diagnos ändrar i sig ingenting, du är fortfarande du. Och, kommer du fram till att diagnosen verkligen inte stämmer för dig, ta upp det med psykologen igen.

Du fixar det här.

[quote="ankhat"][/quote]

Tack för ditt engagemang och för ett upplyftande svar!

Jag har suttit nu och försökt rada upp alla problem jag upplever med mig själv, men vad tjänar det för syfte? Min största fråga är väl egentligen, vad händer efter diagnos?

Du har rätt att träffa en psykolog på Habliteringen för att få stödsamtal och gå igenom diagnosen och hur den kan yttra sig, om du har det behovet.

sonicjuice skrev:Hej!

Jag fick diagnosen AST utfärdat tidigare i veckan efter två månaders utredning och psykologen uttryckte att aspergers skulle vara relevant om den gjordes några år tidigare. Detta var på begäran av min sambo som tycker att jag är svår att leva med och samtidigt efter uppmuntran från familj. Jag är tjugofem år gammal och har alltid känt mig lite annorlunda, men när psykologen uttryckte sin bedömning kändes det olustigt i kroppen – jag känner mig ju normal eftersom att jag inte kan uppföra mig, tänka eller känna på annat sätt än som jag gör.

Senare i veckan förväntas jag få hem psykologens bedömning i textform. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av detta, men jag är fruktansvärt osäker och rädd att han har bedömt fel. Folk i min omgivning påtalar mina brister, men bland dem känner jag mig som en rolig och pratsam person. Min psykolog menar att jag fungerar i trygga sammanhang.

Finns det någon här som har tid att läsa och besvara mina tankar?

Vad tror du dig kunna få ut av en diagnos? Och anser du att den är korrekt? Det är något du måste komma fram till själv.

Bortsett från vad vissa kanske vill hävda så är en psykiatrisk diagnos inte huggen i sten och bör inte tas på för stort allvar. Som jag har skrivit i andra trådar kan en diagnos lätt bli en självuppfyllande profetia snarare än något som hjälper dig. Se krisens-olika-faser-nar-diagnosen-faststalls-t49624.html#p1428777

Det finns både för- och nackdelar med att diagnosticeras.

Titus skrev:Vad tror du dig kunna få ut av en diagnos? Och anser du att den är korrekt? Det är något du måste komma fram till själv.

Bortsett från vad vissa kanske vill hävda så är en psykiatrisk diagnos inte huggen i sten och bör inte tas på för stort allvar. Som jag har skrivit i andra trådar kan en diagnos lätt bli en självuppfyllande profetia snarare än något som hjälper dig. Se krisens-olika-faser-nar-diagnosen-faststalls-t49624.html#p1428777

Det finns både för- och nackdelar med att diagnosticeras.

Jag har varit arbetslös sedan några månader tillbaka och hade lite problem på mitt senaste arbete. Eller tja, har egentligen alltid haft dessa problem vilka är att jag inte är så anpassningsbar på arbeten. Mitt senaste arbete utspelade sig i ett varuhus där arbetsuppgifterna varierade och man visste inte vad man skulle göra förrän man kom dit. Jag blev ofta frustrerad över att inte kunna ha kontroll och blev sur när saker inte gjordes på mitt sätt. När det kom till fikaraster hade jag svårt för det sociala och hamnade utanför, vilket inte gjorde mig något eftersom att jag inte är behov av kontakt med kollegor.

Nu har jag förstått att jag kan få särskild hjälp från Arbetsförmedlingen och mina tankar går ungefär "behöver jag den hjälpen? Hur dåligt ska jag må för att bli berättigad den? Jag vill ju hemskt gärna ha ett arbete, men är rädd för alla nya rutiner och önskade att man bara kunde spola fram tiden så alla nya förändringar med ett arbete är förbi.

Det tar tid att landa i en diagnos, för det allra flesta. Du frågade vad som hände efter en diagnos, och för mig var det väl en tid som präglades av reflekterande.
Det är olika, men i början var det lite jobbigt att få en diagnos och hur man skall förhålla sig till den.

Till synes och sist handlar det nog mycket om en resa mot större självinsikt (precis som för alla människor). Problemet med självinsikt är att det inte går att veta hur mycket eller lite av den man saknar. Jag brukar tänka kring den som en död vinkel, och man måste bejaka det omkringliggande som man faktiskt kan se, för att veta vad som ryms och lägga pusslet i det som är dolt för en. Det är en lång process. Då är det bra att lyssna lite på närstående, att försiktigt testa olika teser och neutralt undersöka om det finns någonting där. "Faran" är väl att man kan bli eller upplevas som ännu mer aspig, och lite ältande av sin omgivning, när man sätter sig in i en diagnos. Men det är också väldigt vanligt (och naturligt), och det försvinner väl med tiden. Jag rekommenderar lite balans så man inte blir alldeles för reflekterande och analytiskt, en alltför hög självmedvetenhet är nog aldrig sund för någon xD För alla är det inte nödvändigt att ens sätta sig in i diagnosen, det beror på hur man är som person.

Fördelen med en diagnos tycker jag är möjligheten det kan ge till personlig utveckling. Innan jag fick en diagnos kunde jag slå bakut vid kritik eller konflikter, den naturliga instinkten är att det är fel på omgivningen. Och jag kunde agera ut känslor på ett annat sätt innan jag visste vad det berodde på – det kan jag nu också, men skillnaden är att jag är medveten om det och gjort ett val. Jag ser diagnosen som ett verktyg, någonting att förhålla mig till när jag bedömer lite klurigare vardagssituationer. Det är en ständig resa

Jag förstår din noja. Jag känner den fortfarande ibland - två år efter diagnosen (men det beror mest på min oprofessionella läkare, men det är en annan historia). Min största lärdom är nog att ge det tid, och jag tror att man skall försöka vara ödmjuk gentemot närståendes förväntningar och råd, för det är ju antagligen det som tagit dig just dit du är nu

Titus skrev:Det finns både för- och nackdelar med att diagnosticeras.

Vad finns det för nackdelar med en diagnos? För mig har det alltid bara varit positivt. Jag har fått aktivitetsersättning, vilket gör att jag slipper jobba för att få en försörjning (jag är mycket sjuklig och har nu förstått att inte ens en daglig verksamhet funkar för mig). Jag får en kontaktperson, vilket är bra när jag inte har körkort. Diagnosen är min krycka genom livet, helt enkelt.

Furienna skrev:

Titus skrev:Det finns både för- och nackdelar med att diagnosticeras.

Vad finns det för nackdelar med en diagnos? För mig har det alltid bara varit positivt. Jag har fått aktivitetsersättning, vilket gör att jag slipper jobba för att få en försörjning (jag är mycket sjuklig och har nu förstått att inte ens en daglig verksamhet funkar för mig). .

Om du har aktivitetsersättning nu så kan du inte räkna med att du kommer att få sjukersättning dör det är betydligt mycket svårare att få.

Hm... Kanske jag skulle ha förtydligat att jag får förtidspension numera sedan jag fyllde trettio år. Så det är sant att jag inte har aktivitetsersättning längre.

Skönt att du blev beviljad sjukersättning.

Du kan, om du känner att du behöver, söka insatser hos kommunens LSS.
Det kan vara bl.a. kontaktperson eller boendestöd. (Finns annat att öka också)

slackern skrev:Skönt att du blev beviljad sjukersättning.

Jag visste ju redan innan att jag skulle förtidspensionär vid trettio års ålder (det fick jag veta tidigt). Och nu för tiden är jag så sjuklig, att jag inte skulle kunna vara något annat i alla fall.

Furienna skrev:

Titus skrev:Det finns både för- och nackdelar med att diagnosticeras.

Vad finns det för nackdelar med en diagnos? För mig har det alltid bara varit positivt. Jag har fått aktivitetsersättning, vilket gör att jag slipper jobba för att få en försörjning (jag är mycket sjuklig och har nu förstått att inte ens en daglig verksamhet funkar för mig). Jag får en kontaktperson, vilket är bra när jag inte har körkort. Diagnosen är min krycka genom livet, helt enkelt.

Tänkte du efter innan du skrev det här svaret?

Nåväl, det finns fördelar, t.ex. den du själv tar upp. Men det finns också nackdelar.

Man kan skriva flera sidor om dem, men några av dem är t.ex.

- man blir patologiserad (sjukförklarad) och det kan vara kränkande för vissa
- man diskrimineras och tillåts inte ha vissa jobb
- får inte ta körkort på samma villkor som andra.

Om en diagnos innebär till största delen för- eller nackdelar är individuellt. För just dig kanske det bara innebär fördelar.

För t.ex. mig som inte har något behov av vare sig LSS eller specialersättningar från Försäkringskassan så innebär diagnosen många nackdelar.

Titus skrev:Tänkte du efter innan du skrev det här svaret?

Nåväl, det finns fördelar, t.ex. den du själv tar upp. Men det finns också nackdelar.

Man kan skriva flera sidor om dem, men några av dem är t.ex.

- man blir patologiserad (sjukförklarad) och det kan vara kränkande för vissa
- man diskrimineras och tillåts inte ha vissa jobb
- får inte ta körkort på samma villkor som andra.

Om en diagnos innebär till största delen för- eller nackdelar är individuellt. För just dig kanske det bara innebär fördelar.

För t.ex. mig som inte har något behov av vare sig LSS eller specialersättningar från Försäkringskassan så innebär diagnosen många nackdelar.

Den som inte ser några fördelar med sin diagnos har nog inte insett hela sin sjukdomsbild ännu. Eller så har man liksom du "inget behov" av den hjälp, som man i och med diagnosen får rätt till. Och då blir frågan om en diagnos överhuvudtaget var nödvändig.

Furienna skrev:

Titus skrev:Tänkte du efter innan du skrev det här svaret?

Nåväl, det finns fördelar, t.ex. den du själv tar upp. Men det finns också nackdelar.

Man kan skriva flera sidor om dem, men några av dem är t.ex.

- man blir patologiserad (sjukförklarad) och det kan vara kränkande för vissa
- man diskrimineras och tillåts inte ha vissa jobb
- får inte ta körkort på samma villkor som andra.

Om en diagnos innebär till största delen för- eller nackdelar är individuellt. För just dig kanske det bara innebär fördelar.

För t.ex. mig som inte har något behov av vare sig LSS eller specialersättningar från Försäkringskassan så innebär diagnosen många nackdelar.

Den som inte ser några fördelar med sin diagnos har nog inte insett hela sin sjukdomsbild ännu. Eller så har man liksom du "inget behov" av den hjälp, som man i och med diagnosen får rätt till. Och då blir frågan om en diagnos överhuvudtaget var nödvändig.

Så som diagnosen var formulerad i DSM IV togs ingen hänsyn till om behov av stöd fanns eller ej.

Det är ingen självklarhet att man är sjuklig eller inte klarar sig själv utan stöd bara för att man har ASD. Det är lite trångsynt av dig att hävda det bara för att just din problematik ser ut så. Alla är inte som du.

Sedan kan det vara så att behov av insatser och stöd har funnits tidigare men ej längre. ASD är klassificerat som ett livslångt neurologiskt tillstånd och kan per definition alltså inte försvinna, oavsett om behov av stöd m.m. gör det.

Titus skrev:

Furienna skrev:

Titus skrev:Tänkte du efter innan du skrev det här svaret?

Nåväl, det finns fördelar, t.ex. den du själv tar upp. Men det finns också nackdelar.

Man kan skriva flera sidor om dem, men några av dem är t.ex.

- man blir patologiserad (sjukförklarad) och det kan vara kränkande för vissa
- man diskrimineras och tillåts inte ha vissa jobb
- får inte ta körkort på samma villkor som andra.

Om en diagnos innebär till största delen för- eller nackdelar är individuellt. För just dig kanske det bara innebär fördelar.

För t.ex. mig som inte har något behov av vare sig LSS eller specialersättningar från Försäkringskassan så innebär diagnosen många nackdelar.

Den som inte ser några fördelar med sin diagnos har nog inte insett hela sin sjukdomsbild ännu. Eller så har man liksom du "inget behov" av den hjälp, som man i och med diagnosen får rätt till. Och då blir frågan om en diagnos överhuvudtaget var nödvändig.

Så som diagnosen var formulerad i DSM IV togs ingen hänsyn till om behov av stöd fanns eller ej.

Det är ingen självklarhet att man är sjuklig eller inte klarar sig själv utan stöd bara för att man har ASD. Det är lite trångsynt av dig att hävda det bara för att just din problematik ser ut så. Alla är inte som du.

Sedan kan det vara så att behov av insatser och stöd har funnits tidigare men ej längre. ASD är klassificerat som ett livslångt neurologiskt tillstånd och kan per definition alltså inte försvinna, oavsett om behov av stöd m.m. gör det.

Det fanns med som funktionsnedsättning med svårigheter i vardagen tror jag.