Hej!

Är nu mer än förtvivlad, vilket jag blir då och då, flera ggr per år för att var mer exakt. Min son är 28 år och bor hemma hos mig, jag är nu 59 år och blev till slut arbetslös då jag inte levererade enligt vad företaget krävde. Orsaken till detta är ett långvarigt socialt problem med min son, hans ständiga utbrott där han går bärsärkagång och slår sönder både innanför och utanför huset. I övrigt kan han även ringa mig på nätterna för att han har fått punktering och inte vill utnyttja sin assistansförsäkring.

För inte så länge sedan ringde han till jobbet och sa att han slagit sönder duschkabinen, då varmvattnet ur blandaren inte fungerade. Jag hade ingen chans att förklara hur han skulle göra med blandaren, utan han slängde på luren med kommentaren: "Så går det din jävel för att du inte fixade en ny blandare i tid, så köp nu en ny duschkabin och varför inte också en ny varmvattenberedare om den nu inte också råkar illa ut".
Jag skakade av både chock och ilska och fick då dra mig undan mina kolleger. Kände att jag bara blev tröttare och tröttare, aldrig att han hjälper till här hemma, inte ens klipper gräset fast han är hemma mestadels av tiden.

Det enda han är intresserad av är att göra inköpslistor, renovera gamla hus och hyra ut. För att detta skall vara möjligt använder han mitt hus som bygglokal titt som tätt. Om jag opponerar mig, ja då blir det tandagnisslan och saker går sönder.
Jag äter nu två olika sorters mediciner sedan tio år tillbaka p g a mitt blodtryck. Jag har bott ensam med min son sedan 2003. Jag har försakat mitt liv både vad gäller relationer och ekonomi.
Han kan ringa närhelst på dygnet och skrika i telefonen att jag skall sätta in pengar åt honom, ibland har jag inget på något lämpligt transaktionskonto så att kan få en omedelbar insättning, så då kräver han att jag tar ett SMS-lån. Vilket jag har gjort många gånger för att få sova på kvällen innan man skall till jobbet nästa dag.

Som sagt, nu är jag arbetslös sedan ett år tillbaka och lever på A-kassa, samt att min ekonomi brakade samman i somras, då jag inte har kunnat få ett nytt arbete, vilket nu har lett till att jag hamnat hos kronofogden. Min ersättning är nu efter deras avdrag, 7 448 kronor per månad efter skatt.
Min son som hyr ut flera fastigheter, får in netto drygt 20 000. Jag har uppmanat honom att betala el och mat, motsvarande 2 000 kronor per månad, vilket han inte anser sig ha råd med. Han vill att jag istället skall låna pengar av min syster, vilket jag inte kan med att göra.

Nu till de senaste veckorna, så har han önskat att få måla fasadpanel inomhus, vilket jag motvilligt gick med på, då jag vet att om jag nekar så blir det ett trotsigt uppförande och allt kan hända.
Han målade drygt 100 meter fjällpanel med impregneringsolja + 3 lager färg. Det luktade vansinnigt starkt, jag fick sova på soffan i ett annat rum i fyra dagar. Han var naturligtvis nöjd och ville fortsätta sitt uppdrag och även måla takpappen inomhus. Han har den teorin att takpappen som normalt är svart får en bättre funktion mot fuktvandring i träkonstruktionen om den vitmålas. Jag nekade, då jag ville att det skulle städas upp lagom till första advent. Han blev som väntat vrång. Jag sade till honom att du kan väl måla den till våren på taket när den är monterad. Nej blev hans svar, det måste bli klart nu i vinter. Till saken är att han bygger en modul utanför min entré, som senare skall fraktas på ett bilsläp till våren, utrymmet som han bygger är drygt 5 kvm. Han är påhittig, minst sagt.

Nu vrång som han är, så målade han takpappen efter montaget på byggnaden i dagarna, vilket är att tigga om problem. Frost ett par dagar, färgen torkade inte, vilket han upptäckte idag. Rödögd och vrång och trotsig stövlade han in i huset ryckte till sig ett par badlakan och fyra handdukar och tog sig upp för stegen, torkade taket kastade den blöta färgade handduken på verandagolvet som naturligtvis blev fläckigt vit. Jag försökte stoppa honom och sa att han istället kunde ta tidningar, samt att varför skall du jävlas med att slänga det på verandan och stenplattorna. Varför inte slänga det på gräset nedanför hustaket. Trotsig och ilsken gick han nerför stegen kletade av färgen från skorna på slipers och trampade provokativt på dvärgtallarna. Nu gick han in i huset, jag drog mig undan för att inte öka blodtrycket. Ut kommer han med elementen i handen från vardagsrummet.
Jag går in i huset och kollar vad han nu gjort. Han har ryckt loss oljeelementet från väggpanelen i vardagsrummet och klippt av ledningen, och brutit loss konsolfästena.

Jag har numer av hälsoskäl hållit en lägre profil, men tidigare har jag gått på hårdare, vilket då har lett till att han helt enkelt bara slagit sönder saker.
Han har vid tillsägelser tidigare bl a: Målat vit färg på skinnfåtöljens ena sida, hällt ut ett par dl lackfärg på vardagsrumsmattan, kört teliamodem i mikrovågsugn, vilket ledde till brand (fick slänga både modem och ugn, samt betala hyrmodemet till bolaget). Slagit sönder dammsugare med hammare, kletat motorolja på alla karmar i huset då hans bil inte fungerade, slängt upp bilens bakaxel på matsalsbordet med efterföljande hål och bulor, hamrat bildelar direkt på laminatgolv, slagit sönder både innerdörrar och väggar inomhus, hällt in vatten i vägg efter att han gjort hål, kastat iväg och krossat marksten, bucklat till min bil då den var nylackad, sågat upp både överkast, täcke och nyköpt säng med motorsåg.

Allt detta gör han för att det inte går som han tänkt. Man ser hur trotsig han är och det verkar som att jag skall uppfatta detta och ordna och fixa till det så att det fungerar, annars slår han sönder mina saker.
Nu har han trotsigt tagit ut elementet från vardagsrummet lagt reglar på taket han har målat och lagt elementet kopplat till 380 V-uttaget som nu med en presenning skall värma taket så färgen torkar. Trots att inte alla väggar är på plats med isolering, så har han ställt ut fyra fläktar på 1 000 W styck, som går för full maskin. Som han nu säger: ”Så går det när man inte fattar att det är bättre att måla takpappen inomhus, nu kommer du få en elräkning som heter duga som straff”.

Jag älskar livet, även om jag försakat stor del av det, då jag trodde att jag någon gång skulle få lugn och ro. Mitt sparkapital är helt förbrukat. Nu är jag snart 60 år och arbetslös, skall söka skuldsanering (vilket jag helst hade velat slippa), för när skall jag få en chans att leva, fem långa år på existensminimum. Jag har inte rest utomlands sedan 1985, och hade gärna velat se lite grann av världen innan ridån går ner för gott.

Jag är verkligen rådvill, han har ett eget hus som har stått tomt sedan 2007, helt nybyggt på den tiden, 6 mil från där vi nu bor. Kontaktar jag myndigheter så lär han väl slå sönder allt jag äger och har, samtidigt vill jag honom väl, jag vill ju inte att han skall hamna i polisregistret och få sin framtid förstörd. Jag har sagt till honom att en dag så kommer min reaktion och då blir den fullständig, varvid han svarar, att han då skall göra allt han kan för att sabotera mitt liv, göra bort mig på arbete och bland grannar och vänner. Jag vill inte ha någon cirkus, inte för att jag har något att dölja, annat än min dåliga ekonomi som jag skäms över, vilket han vet.

Har tänkt att i morgon ringa en psykiatrisk klinik, som han besökte för tio år sedan då han fick panikångestattacker och var deprimerad. Samtidigt så vet jag inte vad denna klinik kan göra, han är ju vuxen. Det räcker ju inte att jag beklagar mig över min hopplösa livssituation. Mitt liv skulle trots dålig ekonomi ändå var uthärdligt om jag till slut fick lugn och ro.

/Mer än förtvivlad


Moderator: Delade in texten i stycken. Ändrade rubriken.

Spontan reaktion: din son uppför sig, som du mycket väl vet själv, fruktansvärt illa mot dig, och det är inte sannolikt att han kommer att sluta med det av sig själv. Jag får en känsla av att både du och sonen är vana vid att han alltid ska komma i första hand, oavsett vad det kostar dig. Finns det någon annan (släkting, vän) som har inflytande över honom, och som kan få honom att lämna dig ifred?

Annars är det nog myndighetsinblandning som gäller för att få slut på detta. Det är klart att du inte vill honom illa, men å andra sidan får jag intrycket att han kommer att fortsätta bete sig så här tills någon sätter stopp för det. Det behövs en tydlig gräns, och tydliga konsekvenser om han överträder den.

Sen ska jag medge att jag inte är 100% på att myndigheter klarar av att dra, och upprätthålla, den gränsen heller, och inser att det blir en riskavvägning mellan möjlig nytta och hans sannolikt negativa reaktion om du gör slag i saken och anmäler honom. (Inom parentes, se till att ha dokumentation över vad han har gjort om du anmäler. Det behövs bevis för att få åtgärder/åtal, eller vad det nu kan bli fråga om.)

Slutligen: har han verkligen "bara" Aspergers syndrom? För mig låter detta som något mer och annat - fast jag är förstås inte psykproffs...

Vad du än beslutar, kom ihåg att det sannerligen inte är fel att tänka på sig själv, och sitt behov av att leva i värdighet.

Hej Anders75.

Jag har läst hela din berättelse nu. Av din beskrivning tänker jag att din son möjligen har ADHD (Vårdguidens information om ADHD finns att läsa här http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakt ... omar/Adhd/). Vad för gensvar fick du av den psykriatiska kliniken då för tio år sedan? Satte de in någon form av behandling för din son, och gjorde de i så fall någon uppföljning av den? Känns det ok för dig så får du gärna svara i pm.

Hej Ankhat!
Tack för ditt svar. Vi har inte så mycket släkt, det är bara jag och min son, samt min syster.
Jag var i kontakt med en gemensam bekant som känner min son väl och fungerade som coach under hans skoltid. Han tyckte att det lät som han fastnat i det här med husrenoveringar och istället borde fortsätta sina studier som han påbörjat. Samt att han tyckte det lät som han på nytt hamnat i trotsåldern.
Enligt den kontakt han hade för tio år sedan på psyk.kliniken, så sade de att han även var manodepressiv, vilket han medicinerades för.

Man glömmer delvis bort hur han uppför sig mellan varven, samtidigt kan jag sitta själv i min ensamhet och bara tänka på allt han har gjort genom åren och bli alldeles tom. Det går ju inte att ha något umgänge så länge han bor hemma. Han sover med kläderna på sig, får inte städa hans rum, mörklagt utan dagsljus. Sen har man ju hört och läst om fall där polis varit inblandad, då familjen till slut inte orkat längre och deras söner istället mer eller mindre obeväpnade gått emot polismännen, varvid dessa skjutit verkanseld, med tragiska följder.

Min syster brukar säga att jag skall ringa polisen när han håller på som värst. Det blir så definitivt då, jag vill helst inte att han skall hamna i deras register, för hur går det då. Då tror jag att han verkligen skulle gå "all in" på riktigt, kanske som trots och hämnd mot mig.

Det låter ju helt fruktansvärt! Har du ingen samtalskontakt, alltså förutom din syster som ju är känslomässigt engagerad också? Jag tror du behöver någon som lyssnar på dig.

Du vet inte hur många år du har kvar, att leva med din son (som tycks använda dig som syndabock) låter mycket deprimerande och stressfyllt. Han tycks inte ens förstå vad han gör och tänka det minsta på dina känslor ens efter sina utbrott. Du får s a s skylla dig själv när han gör fel.

Har han någonsin visat någon tillgivenhet för dig? Det låter ju som om du (och din fru tidigare) offrat hela livet för honom. Kärlek, pliktkänsla el skuldkänslor?

Jag tycker det låter som du blivit medberoende. Och din sons oacceptabla beteende har normaliserats, det har ju pågått i flera år.

Som andra sagt tycker jag myndigheterna borde blandas in. Det kan knappast bli värre. Vad han än gör då, så riskerar han iaf att råka illa ut när du inte längre finns kvar i livet.

Låter som Morran och Tobias?

Hej Alien!
Tack för din kommentar!
Som det nu är så har jag bara min syster, som snart fyller 70 år, som jag kan prata med, förutom den engångskontakt jag hade med min sons coach efter hans mer omfattande utbrott i våras när hans bil inte fungerade.

Jag misstänker också att det kan bli problem längre fram med andra människor. Han har inga vänner, han har lyckats skrämma bort de få kamrater han hade från skoltiden. Mina grannar har han även gjort sig ovän med. När han konfronterar människor utanför hemmets väggar, kan han skryta för mig hur han nergjorde de med div svordomar och kraftuttryck. Jag tolkar det han säger som rena överreaktioner på det som utspelat sig. Arma folk, tänker jag, men de behöver inte vistas med honom dygnet runt. Som han själv sade till mig en gång, efter vad som hände vid en bensinstation, där den som angreps av min son sade: "Ta't lugnt grabben, du verkar helt överspänd".

Så jag tänker på den dagen han ger sig på helt fel personer och istället åker på både det ena och andra.
Det är verkligen ett STORT SUCK, när jag tänker på hur allt har blivit. Jag har påtalat hur fel det blivit, att jag försörjt honom och lånat ut pengar till hans bilaffärer etc, och hur jag skuldsatt mig utan att själv fått ut något av det hela.
Jag vill helst undvika polis, utan försöker nu satsa på psykvården och ev socialtjänsten. Något måste göras.

Hälsningar
Anders

Oj. Det har gått alldeles för långt. Din son tror att han kan göra som han vill för att det har ju funkat hittills. Jag förstår din rädsla för att han kan göra något riktigt tokigt om du sätter hårt mot hårt. Samtidigt förstår jag inte riktigt varför han bor hos dig, bestämmer över vad som ska renoveras där, m.m. om han har ett eget hus? Och inte bara hus, han har bil och kan försörja sig. Jag kan inte låta bli att jämföra, då jag också har en son som är 28 (svår ADHD m.m.) som tycker att det är oöverstigligt hinder att ens ta körkort. Ändå har jag nästan tvingat honom att flytta ut hemifrån, för att han ska bli mera självständig. Okej, för tillfället ska han också flytta tillbaka till mig, för att han inte får ihop det. Men din son verkar ju klara det vardagliga, boende, och att försörja sig.

Du hade behövt sätta gränser tidigare, men det hjälper inte nu att säga det förstås. Kan du inte få nån av socialtjänsten, nån lämplig person att ta ett samtal med er och förklara för din son att han ska bo i sitt hus och inte får mixtra med ditt längre? Ni behöver ha en person som är duktig på att föra ett sånt samtal, som dels ger honom intrycket att det är till båda parternas bästa, så att han inte känner att man bara tar något ifrån honom. Och det skulle vara bra att man även kommer överens om hur exakt man gör i vissa situationer, då det kan bli konflikt, och att ni skriver ned det, ungefär som ett kontrakt. T.ex. att han får ringa dig först om han behöver hjälp med något och fråga på ett trevligt sätt. Och om det inte funkar direkt (vilket man får räkna med) så bör nån från socialtjänsten prata med honom, påminna om vad ni har kommit överens om. Du bör hålla dig i bakgrunden egentligen. På det sättet är inte risken så stor heller att han blir så aggressiv mot dig. Lite mindre risk i alla fall.

Men där är det förstås jätteviktigt att du inte ger efter. Du får stå fast vid det, och t.ex. inte släppa in honom om det är det ni har kommit överens om. Eller inte hjälpa honom om han kräver saker. Jätteviktigt att vara konsekvent. Kanske kan man t.o.m. förebygga, ha någon person i beredskap som kommer ifall han bråkar utanför ditt hus.

Hej Toblerone!

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.
Jovisst har det gått alldeles för långt, men jag hoppades att han skulle klara sig själv genom att flytta till den högskola han började på 2010, det var 18 mil från där vi bor nu. Då tänkte jag att det kan bli till det bästa, att han får lära sig att umgås med andra, och då var han 20 år. Men skolan blev inte klar, en dryg termin kvar. Det han nu gör är att han lever på att hyra ut gamla hus som han köpt billigt och renoverat, men han träffar ju aldrig några andra människor.
Intressant det du säger om socialtjänsten, det låter i första skedet mer behagligt än att ringa till polismyndigheten.

För övrigt ringde jag till den psyk. klinik han gick hos för tio år sedan. Jag ville bara ha ett råd hur jag skulle hantera honom nu som vuxen. De kan ju inget göra om han inte själv tar kontakt, och det vägrar han. Men kvinnan som ändå ringde upp mig från kliniken uppmanade mig att omedelbart, redan idag, utan att ge honom något ultimatum, kontakta polisen, som i sådant fall får söka upp honom för ett samtal.
Känner mig inte bekväm med det då den akuta fasen av hans beteende lagt sig. Självfallet skall han ändå få veta att nästa steg blir det en sådan åtgärd utan omsvep.
I det här läget väljer jag hellre sociala myndigheterna, så får jag se vilket svar jag får därifrån, men nu är det verkligen mer än nog. Tio år är alltför lång tid med sådan terror.

Bästa hälsningar
*borttaget*

Moderator: Tog bort namnet.

Japp, du bör "dra nödbromsen" så snart som möjligt, det blir bara värre annars. Jag har inte så jättebra koll hur de jobbar, socialtjänsten, men de kan annars säkert tala om för dig i alla fall hur man kan gå tillväga. Det är viktigt att du sedan är konsekvent.

Hej igen!

Nu har jag pratat med min son idag om det här med polisen. Jag sade att nästa gång så kommer jag kontakta polisen när du går igång och slår sönder saker i eller utanför mitt hus.
Han svarade att det var dålig stil att blanda in myndigheterna. Han sade även att han var mycket besviken på mig, och fr o m nu skulle han aldrig mer göra något för min skull, inte ens om han upptäckte att jag var sjuk, så skulle han vare sig göra några livräddande insatser, ej heller ringa efter en ambulans. Samt att, som han sade, ej bli förvånad om det höga blodtrycket till slut tar ut sin rätt. Då skulle han ej heller gå på min framtida begravning.

Jag sade till honom, att du gör som du vill, men jag tycker ändå att jag är juste som ger dig en ytterligare chans, tvärtemot vad dagens samtal med psyk. kliniken gav, som ansåg att jag redan idag skulle anmäla dig till polisen.
Men det uppskattade han inte som en juste gest. "Märklig fågel" minst sagt.
Han sade att om jag ringer polisen i framtiden, så skulle han förvisso inte slå sönder fler saker, men försöka hitta sätt att rättsligt försöka knäcka mig, här gäller det att vara kreativ som han sade.

Min kommentar är att han nog är den "borne hämnaren".
Fick en kuslig känsla när han tittade på min katt, som han vet att jag är rädd om. Katten har jag haft nu i 11/2 år, och den är verkligen rädd för honom.
Han är kapabel min son, det vet jag från alla dessa år.
Otäck människa, även om han är min son.

Hälsningar
Anders

Vilken kavalkad av överdrifter och stereotyper. Skulle förvåna mig storligen om det inte är någon som trollar.

Han låter som en psykopat tycker jag. Om min son skulle bete sig på det sättet och om han vore vuxen hade jag kastat ut honom, det är en mänsklig rättighet att känna sig trygg i sitt eget hem.

Ursäkta om jag låter otrevlig men det är bara mina egna tankar och reflektioner kring det hela.

slackern skrev:Han låter som en psykopat tycker jag. Om min son skulle bete sig på det sättet och om han vore vuxen hade jag kastat ut honom, det är en mänsklig rättighet att känna sig trygg i sitt eget hem.

Ursäkta om jag låter otrevlig men det är bara mina egna tankar och reflektioner kring det hela.

Precis vad jag tänkte. Någon slags personlighetsstörning måste det vara, anti-social personlighetsstörning eller Borderline. Nej, efter att ha läst Anders senaste inlägg - inte Borderline, anti-social personlighetsstörning (= psykopat).

Anders: Tyvärr, om han säger det så tydligt så bör du VERKLIGEN sätta gränser. Det är farligt i det här fallet att inte göra det. Kanske kan du hitta nån vettig person på socialtjänsten som kan hjälpa dig med ett samtal. Socionomer/kuratorer brukar vara bra på det. Din son måste få budskapet att det är i hans eget intresse att hålla sig till det ni kommer överens om. För han kommer aldrig att göra det annars.

Hej Slackern!

Ja, det är vad min syster ständigt har sagt de senaste åren: "Vad är det för relation att ha, man måste inte älska sina barn".

Så hur jag än gör så är nog relationen rejält körd oss emellan. Valet är ju hans till stora delar, då jag har svårt att se att jag inte stöttat honom mer än vad man kan begära. Jag känner inte igen mig heller från min egen och min fars relation. Aldrig att en sådan situation skulle kunna uppstå, självfallet hade vi olika uppfattningar, som är helt normalt, och visst kunde man ilskna till, men allt stannade vid ord, och aldrig något annat.

Psykopat, är väl inte otänkbart, och det känns rätt så olustigt. Tiden lär väl utvisa vad som händer. Det är väl ungefär som när någon fått sparken från ett företag men ledningen ändrar sig och vederbörande förväntas åter vara glad och lojal, jo tjena!

I vilket fall som helst, så har jag åtminstone tagit ett första steg, förhoppningsvis ändå i rätt riktning.

Hälsningar
Anders

Jag tycker nog att det låter som ett steg i rätt riktning. Hoppas att ditt liv blir lugnare i och med det!

Är det bara jag som uppmärksammat att trådstartaren kallar sig ömsom Anders ömsom *borttaget*?
Trollvarning?

Moderator: Tog bort namnet.

Nej, jag såg också att det står "*borttaget*" i ett av inläggen.

Moderator: Tog bort namnet.

Tror nog också detta är en trolltråd.
Det finns så många som hatar oss med denna personlighetstyp.
Så fort vi inte fogligt beter oss som utvecklingsstörda, d.v.s. går till daglig verksamhet, tar förtidspension och flitpeng samt ägnar fritiden åt "oskyldiga" och för andra bekväma intressen ska vi baktalas å det grövsta.

Forumledningen bör å det snaraste förhandsgranska TS då denne dels använder olika avsändare, dels kallar sig 75 på slutet fast ingen i berättelsen skulle kunna vara född 1975 och sist men inte minst sprider en negativ bild av aspergare som är kusligt lik den i diverse idiotiska tv-program.

"Min son har Asperger" är kanske en lite missvisande rubrik på denna tråd?

Anders75: Nu är det enbart din sida av berättelsen vi tar del av, men låt oss utgå från den.

De beteenden du berättar om här låter som aggressionsproblem som förvisso kan vara sekundära till Asperger. Men de kan också kan vara sekundära till något annat. Eller så bara finns de utan att vi behöver patologisera dem?

Ni har troligtvis en hel del problem i er relation men det blir inte meningsfullt att göra någon vidare analys eller utläggning om dem här med enbart din version.

Socialtjänsten eller psykiatrin kommer inte att kunna hjälpa dig så vida det inte är fråga om LPT och det är det inte här. Även om det vore fallet måste de begära handräckning av polis.

Om din son hotar dig eller idkar skadegörelse på din egendom får du kontakta polisen. Varför accepterar du de beteenden du skiver om här? För att "han har asperger"? Det fungerar ju inte. Det låter helt knasigt.

Gällande det här med "polisregister" m.m. så krävs det att han får en dom på sig för att det ska finnas i belastningsregistret. Att finnas i belastningsregistret är inte heller det samma som att få sina möjligheter förstörda. Mycket få arbetsgivare kontrollerar belastningsregistret, och de har egentligen ingen rätt att göra det.

Hej!

Till er som kallar mig troll vill jag säga att det är helt fel. Anders75 är mitt alias, dessvärre skrev jag i glömskan '*borttaget*', som är mitt riktiga namn. Ville inte skylta med det.

I övrigt har jag inget emot personer med Asperger eller ADHD eller vad det nu kan vara för diagnos. Många av dessa fungerar ypperligt. Vad beträffar min egen son, så har han en högfungerande autism, men hans otrevliga härskarattityd och i övrigt bristfälliga empatilösa uppträdande behöver inte återfinnas i hans Aspergerdiagnos.
De sidor som härrör till hans diagnos har jag kunnat leva med i alla dessa år, den sociala biten är ju mer hans problem i avsaknad av vänner. Hans specialintressen stör mig inte alls, kan i o f s vara lite jobbigt när han skall byta motor på natten och vill att jag lyser med ficklampan i mörkret för att han måste bli klar, medans han sover bort hela förmiddagen nästa dag, för att på nytt stå med golvlampan ute halva natten.

Hälsningar
Anders

Moderator: Tog bort namnet.

Anders75 skrev:Hej!

Vad beträffar min egen son, så har han en högfungerande autism, men hans otrevliga härskarattityd och i övrigt bristfälliga empatilösa uppträdande behöver inte återfinnas i hans Aspergerdiagnos.
De sidor som härrör till hans diagnos har jag kunnat leva med i alla dessa år, den sociala biten är ju mer hans problem i avsaknad av vänner. Hans specialintressen stör mig inte alls, kan i o f s vara lite jobbigt när han skall byta motor på natten och vill att jag lyser med ficklampan i mörkret för att han måste bli klar, medans han sover bort hela förmiddagen nästa dag, för att på nytt stå med golvlampan ute halva natten.

Hälsningar
Anders

Om din son inte vill flytta frivilligt (eller ens diskutera detta med dig eller någon annan) så får du avhysa honom. Polisen hjälper dig med detta. Du har även rätt att använda våld för att avvisa en person som inte lämnar din bostad efter tillsägelse.

Det låter rimligt att man har ett annat namn som nick och råkar skriva sitt eget. Inläggen för övrigt har inte alls karaktär av trollinlägg. Han har det nog tillräckligt svårt, så jag tycker inte att man ska ifrågasätta hans avsikter här. Vi får inte bli för nojiga bara för att det finns folk som svartmålar oss.

Titus skrev:

Anders75 skrev:Hej!

Vad beträffar min egen son, så har han en högfungerande autism, men hans otrevliga härskarattityd och i övrigt bristfälliga empatilösa uppträdande behöver inte återfinnas i hans Aspergerdiagnos.
De sidor som härrör till hans diagnos har jag kunnat leva med i alla dessa år, den sociala biten är ju mer hans problem i avsaknad av vänner. Hans specialintressen stör mig inte alls, kan i o f s vara lite jobbigt när han skall byta motor på natten och vill att jag lyser med ficklampan i mörkret för att han måste bli klar, medans han sover bort hela förmiddagen nästa dag, för att på nytt stå med golvlampan ute halva natten.

Hälsningar
Anders

Om din son inte vill flytta frivilligt (eller ens diskutera detta med dig eller någon annan) så får du avhysa honom. Polisen hjälper dig med detta. Du har även rätt att använda våld för att avvisa en person som inte lämnar din bostad efter tillsägelse.

En fråga hur är det med uppsägningstid och besittningsrätt? Jag förstår att polisen och kronofogden måste bli inkopplade, men att använda våld från TS sida låter rätt vanskligt ur juridisk mening?