Det där var en intressant artikel. Vi som har trott att det är så bra med individualisering.

http://asikt.dn.se/asikt/debatt/barnen- ... ig-sjalva/

Har sett detta växa fram, en tid. Numera behöver inte unga män gör någon vpl heller, där gruppen betydde allt och är dessutom ganska curlade, medan jag tror det snarare går framåt för flickorna, iom det är fler som sysslar med t ex lagidrotter i större utsträckning än för 30 år sedan. Så ja, det har skett en förändring, men mer hos pojkar, tror jag...

Nåja, lagidrott passar inte dem flesta med ADHD eller AS. Jag skulle inte tvinga in dem där. I skolan har man egentligen mer möjligheter. Jag har en känsla att det inte handlar så mycket om att man inte lär sig att jobba i grupp, för det ingår i många ämnen och står i skollagen, så det görs ju också. Snarare kan ungarna helt enkelt bli för bortskämda. Samtidigt har jag också sett att ungdomar faktiskt brukar vara ganska resonabla när situationen kräver att man får göra ungefär samma sak, där inte alla kan göra var sin grej. Ibland kanske inte tillräckligt.

DN Debatt skrev:Eleverna ska vara delaktiga i sin egen inlärning i skolan, där läraren ska finnas i bakgrunden som handledare. Detta beslut var ett snedsteg som nu fått långtgående konsekvenser.
---
Hur ska en elev kunna veta vad den behöver lära sig? Hur kan vi lägga ett sådant ansvar på barnen? Vad signalerar vi? Att barnen vet bäst själva, vad de behöver och de har rätt till att få det tillgodosett.

http://asikt.dn.se/asikt/debatt/barnen- ... ig-sjalva/

Men jag trodde att individualiserad undervisning betydde att barn har olika sätt att lära sig och behöver motiveras. Att läraren skulle ta hänsyn till det för att det inte är så att "one size fits all". Men att tiden inte räcker till.

Att barnen ska vara "delaktiga i sin egen inlärning" låter flummigt och abstrakt. Jag tolkar det som att de själva ska få fundera över hur de lär sig bäst och vad de behöver extra hjälp med. Eller ska det tolkas som att de själva ska få bestämma vad de ska lära sig?

Alien skrev:

DN Debatt skrev:Eleverna ska vara delaktiga i sin egen inlärning i skolan, där läraren ska finnas i bakgrunden som handledare. Detta beslut var ett snedsteg som nu fått långtgående konsekvenser.
---
Hur ska en elev kunna veta vad den behöver lära sig? Hur kan vi lägga ett sådant ansvar på barnen? Vad signalerar vi? Att barnen vet bäst själva, vad de behöver och de har rätt till att få det tillgodosett.

http://asikt.dn.se/asikt/debatt/barnen- ... ig-sjalva/

Men jag trodde att individualiserad undervisning betydde att barn har olika sätt att lära sig och behöver motiveras. Att läraren skulle ta hänsyn till det för att det inte är så att "one size fits all". Men att tiden inte räcker till.

Att barnen ska vara "delaktiga i sin egen inlärning" låter flummigt och abstrakt. Jag tolkar det som att de själva ska få fundera över hur de lär sig bäst och vad de behöver extra hjälp med. Eller ska det tolkas som att de själva ska få bestämma vad de ska lära sig?

Visst, men du måste ju också tänka på: Hur ska läraren veta exakt vilka behov barnet har. Tanken är ju att barnet också ska vara medveten om hur hen lär sig bäst och kunna kommunicera det till läraren. Okej, i regel kan läraren lista ut det själv och alla barn är inte lika bra att ha självinsikt och att kunna kommunicera sånt. Men med 20 - 25 elever funkar det förstås bättre om eleven är delaktig själv. I teorin. I praktiken kräver en massa elever en massa saker så att man ännu mindre hinner med.

Det är inte så lätt att sortera ut det där. Jo, egentligen är det inte rikigt samma sak, som du säger. Individualisering som läraren gör själv för att han ser behoven är det väl inget fel på. Ansvar som eleverna ta för sin egen inlärning är en annan sak. Och egentligen är det inte så flummigt. Det hänger ju ihop med läroplanen. Om eleven inte vet vad som krävs i ämnet, vet hen inte vad man kan göra för att få (bättre) betyg. Så det är ju nödvändigt nånstans. I alla fall med den läroplanen. Och det kan ju också omfatta sånt som var ganska självklart förut - att man t.ex. själv har ett sätt att plugga glosor (numera lägger många ansvaret på sina föräldrar eller på läraren). Jag hörde idag från en elev: "Men min mamma är bortrest!" Man kan väl plugga glosor själv?

Antagligen brukar mamman förhöra barnet på glosorna, och det var då mamman som sa att "nu kan du det här". Utan mamman vet inte barnet hur det ska göra.

Alien skrev:Antagligen brukar mamman förhöra barnet på glosorna, och det var då mamman som sa att "nu kan du det här". Utan mamman vet inte barnet hur det ska göra.

En 15-åring som jag dessutom har visat hur han ska göra? Vi har haft den diskussionen flera gånger om hur man kan läsa på glosor själv.

Äh, mumbojumbo.

Om du till exempel inte vill ha med din klass att göra för att du bara får skit är det distans och integritet du behöver - inte påtvingad gemenskap där du ånyo blir föremål för övrigas ogillande.

Låter som hippieflum, att alla kan sitta och hålla händer framför brasan...så ser ju verkligheten inte ut.
Är du ett barn utsatt för mobbing vill du inte ha med klassen att göra och såna här påtvingade gemenskapsgrejer som tanten i artikeln dillar om gör bara att din integritet kränks gång på gång.

Om du blir påhoppad och nerslagen ute på stan - vill du då sitta och grupparbeta tillsammans med gärningsmannen?
Samma sak i mobbingsituationen.

Den det är bara så typiskt välmenande pedagoger.

De gillar att prata om att förebygga mobbing genom gemenskapsövningar och särskild pedagogik hit och dit.
Då pratar de evidens och forskningsresultat och bla bla bla...

Men att åtgärda mobbing är inte lika kul att prata om - för där har de inget svar.

Jag för min del tycker pedagogerna lärarna kuratorerna kunde släppa sina luftteorier från seminariet och försöka föreställa sig hur det är att själv vara utsatt.

Om någon går fram och rapar dig i ansiktet och kallar dig HORA eller MONGO.
Vill du då sitta och gemenskapsmysa med vederbörande?

Skulle du vilja att polisen skrattar farbrorsfryntligt åt dig och slätar över misshandeln du nyss varit med om och säger "asch, sånt gör ju män så det ska du inte bry dig om" när du sitter på station med en anmälan?

Jo, Krigasjäl, om man ska få en dräglig situation - även och främst för en mobbad elev - så får man sätta sig ned och prata. De behöver inte bli vänner, det lär de nog inte bli. Men de kan behandla varandra med respekt.

Toblerone skrev:Jo, Krigasjäl, om man ska få en dräglig situation - även och främst för en mobbad elev - så får man sätta sig ned och prata. De behöver inte bli vänner, det lär de nog inte bli. Men de kan behandla varandra med respekt.

Du menar att mobbad och mobbare ska sitta hos kuratorbirgitta och "prata ut" och på slutet ta varandra i hand?

KrigarSjäl skrev:

Toblerone skrev:Jo, Krigasjäl, om man ska få en dräglig situation - även och främst för en mobbad elev - så får man sätta sig ned och prata. De behöver inte bli vänner, det lär de nog inte bli. Men de kan behandla varandra med respekt.

Du menar att mobbad och mobbare ska sitta hos kuratorbirgitta och "prata ut" och på slutet ta varandra i hand?

Inte med nån kurator - som knappt längre finns i skolor ändå - utan med sin klassföreståndare. Och inte först när det har blivit mobbning. Det ska det aldrig bli egentligen. Om det är en av två som är den "utsatte" så gör det även nytta för den personen, särskilt för den personen. För då kan hen säga vad som hänt, konfrontera "angriparen" vilket hen kanske annars inte vågar. Och läraren kommer att se till att "mobbaren" förklarar varför hen har gjort så. Vilket också är bra för en person som är utsatt, för det gör att personen ser betydligt "mindre farligt" ut.

Om man redan har mobbning, då har man inte bara samtal med eleverna. Då måste föräldrarna komma till skolan och det blir samtal med mobbaren och dennes föräldrar först. Sen en del annat.

Toblerone skrev:

Alien skrev:Antagligen brukar mamman förhöra barnet på glosorna, och det var då mamman som sa att "nu kan du det här". Utan mamman vet inte barnet hur det ska göra.

En 15-åring som jag dessutom har visat hur han ska göra? Vi har haft den diskussionen flera gånger om hur man kan läsa på glosor själv.

Ja, där har vi ett typiskt curlat barn. Och antagligen är mamman mer angelägen om att han pluggar glosor än vad han själv är.

Inte lätt när eleven saknar motiviation och "grit".

Teachtalk skrev:När jag (John) möter elever brukar jag säga till dem att skolan är ett uthållighetsprov mera än ett intelligensprov. Häng med på lektionerna. Gör läxorna. Studera inför proven. Ha långsiktiga mål.

http://teachtalk.se/grit-sisu-uthallighet-framgang/