staff3 skrev:ja det här är klurigt,
när man som jag, runt 35, bor på landsbygden i norrland och är väldigt sällan utanför gården. hur ska man då vänta och få möjlighet att träffa någon? Har testat dejtingsidor men de flesta bor en bit bort och man är mest in på varandras sidor och tittar och skriver man något så får man inte svar.

De i min ålder börjar få tjej och barn nu och man glider ifrån dem. Blir lätt så att man blir ensam singel då när det inte finns så många tjejer kvar och på de flesta fester och sociala tillställningar så är de kvinnor som är där redan upptagna för flera år sedan.

Och så säger de att i Stockholm är det så mycket singlar och de har så svårt att träffa någon, de måste ju ca hundra gånger större chans än de som är i min situation.

Du kanske skall söka till bonde söker fru.

inser att mina ord om det ska vara större chans att träffa någon i Stockholm blev dumt, det är nog lika lätt/svårt var man än bor. Får göra en pudel och erkänna att jag inte tänkte till där..

Det finns ju mer kvinnor i Stockholm eftersom de flyttar dit i högre grad än männen, men jag tror inte det är lättare att hitta någon där för det. De som söker sig till civilisationen och det urbana livet passar inte ihop med mig. Då är det enklare att konkurrera om de som stannar kvar på landsbygden, även om det går två män på varje kvinna.

staff3 skrev:inser att mina ord om det ska vara större chans att träffa någon i Stockholm blev dumt, det är nog lika lätt/svårt var man än bor. Får göra en pudel och erkänna att jag inte tänkte till där.

Du behöver inte be om ursäkt och jag tycker inte att du gjorde en pudel Jag förstår vad du menar att det är lättare att hitta någon i Stockholm i och med att det är ett större utbud utav potentiella partners.

slackern skrev:

staff3 skrev:inser att mina ord om det ska vara större chans att träffa någon i Stockholm blev dumt, det är nog lika lätt/svårt var man än bor. Får göra en pudel och erkänna att jag inte tänkte till där..

Du behöver inte be om ursäkt och jag tycker inte att du gjorde en pudel Jag förstår vad du menar att det är lättare att hitta någon i Stockholm i och med att det är ett större utbud utav potentiella partners.

Fast det är inte kvantitet som räknas. Antalet potentiella partners är ett helt värdelöst mått.

rdos skrev:

slackern skrev:

staff3 skrev:inser att mina ord om det ska vara större chans att träffa någon i Stockholm blev dumt, det är nog lika lätt/svårt var man än bor. Får göra en pudel och erkänna att jag inte tänkte till där..

Du behöver inte be om ursäkt och jag tycker inte att du gjorde en pudel Jag förstår vad du menar att det är lättare att hitta någon i Stockholm i och med att det är ett större utbud utav potentiella partners.

Fast det är inte kvantitet som räknas. Antalet potentiella partners är ett helt värdelöst mått.

Teoretiskt inte. Men om du bara har några få att välja emellan så är ju risken större att allihopa är... hur ska jag uttrycka mig... värdelösa.

Om man tittar på kända aspergare som har skrivit böcker så är det Mary och Jerry Newport som har ett förhållande där båda har diagnosen. Det kanske finns flera sådana par?. Annars så verkar det mer vara att en aspergare och nt är tillsammans. Har inte märkt av att det har bildats så många asperger-par då man har varit på attention, grupper inom vuxenhabilitering och gemensamma träffar för folk från olika håll.

Toblerone skrev:

rdos skrev:

slackern skrev:
Du behöver inte be om ursäkt och jag tycker inte att du gjorde en pudel Jag förstår vad du menar att det är lättare att hitta någon i Stockholm i och med att det är ett större utbud utav potentiella partners.

Fast det är inte kvantitet som räknas. Antalet potentiella partners är ett helt värdelöst mått.

Teoretiskt inte. Men om du bara har några få att välja emellan så är ju risken större att allihopa är.... hur ska jag uttrycka mig... värdelösa.

Om det bara finns säg 10 personer att välja mellan, så kan det vara lite för lite, men när det blir mer än några hundra så börjar det bli besvärligt. Har man 100.000 potentiella partners så blir det fullkomligt ohanterbart. Vad som händer när folk har för många potentiella partners är att de skapar mer och mer avancerade kravlistor för att kunna sålla. Dessa kravlistor innehåller oftast inte något som ökar sannolikheten för att hitta en lämplig partner, utan de blir just sållningsverktyg.

Som neurodivers så bör man sålla genom att använda naturliga ND-preferenser, t.ex. lära sig att känna igen kommunikationsdragen, då detta ökar sannolikheten för att hitta en kompatibel partner.

rdos skrev:

Toblerone skrev:

rdos skrev:
Fast det är inte kvantitet som räknas. Antalet potentiella partners är ett helt värdelöst mått.

Teoretiskt inte. Men om du bara har några få att välja emellan så är ju risken större att allihopa är.... hur ska jag uttrycka mig... värdelösa.

Om det bara finns säg 10 personer att välja mellan, så kan det vara lite för lite, men när det blir mer än några hundra så börjar det bli besvärligt. Har man 100.000 potentiella partners så blir det fullkomligt ohanterbart. Vad som händer när folk har för många potentiella partners är att de skapar mer och mer avancerade kravlistor för att kunna sålla. Dessa kravlistor innehåller oftast inte något som ökar sannolikheten för att hitta en lämplig partner, utan de blir just sållningsverktyg.

Som neurodivers så bör man sålla genom att använda naturliga ND-preferenser, t.ex. lära sig att känna igen kommunikationsdragen, då detta ökar sannolikheten för att hitta en kompatibel partner.

Det där känner jag inte alls igen. När jag var single senast (med drygt 40 år) dejtade jag ungefär 100 män. Ungefär 70 % var inte intresserade av mig. Där spelar det ingen roll vilka krav jag har. Av dem övriga var två korkade, en skum (potentiell stalker), två med sjuka kontrollbehov, ungefär 10 tråkade ut mig, två var egocentriska, en trevlig men hade inga egna barn och var själv lite som ett barn, en var hyperaktiv och gjorde mig nervös. Och så vidare.

Jag hade visserligen en slags lista i huvudet, men den gick snarare ut på att undvika dem värsta fällorna (psykopater, alkisar, aggressiva män och liknande).

100 stycken

Toblerone skrev:Det där känner jag inte alls igen. När jag var single senast (med drygt 40 år) dejtade jag ungefär 100 män. Ungefär 70 % var inte intresserade av mig. Där spelar det ingen roll vilka krav jag har. Av dem övriga var två korkade, en skum (potentiell stalker), två med sjuka kontrollbehov, ungefär 10 tråkade ut mig, två var egocentriska, en trevlig men hade inga egna barn och var själv lite som ett barn, en var hyperaktiv och gjorde mig nervös. Och så vidare.

Jag har aldrig dejtat. Passar inte mig, och att dejta 100 personer låter helt orimligt för mig. Jag har varit seriöst intresserad av mindre än 10 tjejer, och på några av dem så lade jag ned mycket tid och möda. Jag vill lära känna en potentiell partner på avstånd först. Den processen tar minst några månader, ibland flera år. Det skulle ta decennier att gå igenom den processen med 100 personer, så det vore en otänkbar metod.

Toblerone skrev:Jag hade visserligen en slags lista i huvudet, men den gick snarare ut på att undvika dem värsta fällorna (psykopater, alkisar, aggressiva män och liknande).

Det löste sig per automatik för mig. Psykopater ger upp, de aggressiva visar oftast sina tendenser när man observerar dem.

staff3 skrev:Om man tittar på kända aspergare som har skrivit böcker så är det Mary och Jerry Newport som har ett förhållande där båda har diagnosen. Det kanske finns flera sådana par?. Annars så vekar det mer vara att en aspergare och nt är tillsammans. Har inte märkt av att det har bildats så många asperger-par då man har varit på attention, grupper inom vuxenhabilitering och gemensamma träffar för folk från olika håll.

Det man bör studera är neurodiversa som är i relationer, inte aspergare. Det första är inte så ovanligt.

rdos skrev:

Toblerone skrev:Det där känner jag inte alls igen. När jag var single senast (med drygt 40 år) dejtade jag ungefär 100 män. Ungefär 70 % var inte intresserade av mig. Där spelar det ingen roll vilka krav jag har. Av dem övriga var två korkade, en skum (potentiell stalker), två med sjuka kontrollbehov, ungefär 10 tråkade ut mig, två var egocentriska, en trevlig men hade inga egna barn och var själv lite som ett barn, en var hyperaktiv och gjorde mig nervös. Och så vidare.

Jag har aldrig dejtat. Passar inte mig, och att dejta 100 personer låter helt orimligt för mig. Jag har varit seriöst intresserad av mindre än 10 tjejer, och på några av dem så lade jag ned mycket tid och möda. Jag vill lära känna en potentiell partner på avstånd först. Den processen tar minst några månader, ibland flera år. Det skulle ta decennier att gå igenom den processen med 100 personer, så det vore en otänkbar metod.

Toblerone skrev:Jag hade visserligen en slags lista i huvudet, men den gick snarare ut på att undvika dem värsta fällorna (psykopater, alkisar, aggressiva män och liknande).

Det löste sig per automatik för mig. Psykopater ger upp, de aggressiva visar oftast sina tendenser när man observerar dem.

Orsaken varför jag ens hann dejta så många, var ju att jag inte skrivit med det mer än högst några veckor. Ibland kunde det även vara nån som man bara skrivit med två gånger fram och tillbaka. Där var det bl.a. en med som var "för korkad". Det hade man förstås märkt lättare om man hade skrivit längre. Men det är att lägga ned så himla mycket tid på en person som sedan inte passar. Och det orkade jag inte med. Jag ville sålla ut snabbt, utan för mycket slöseri på tid. Och det gör man ändå bäst genom att träffa hen personligen.

Jag har också känt personer som jag har skrivit med länge och det har i bästa fall blivit vänskapliga kontakter. Man får förväntningarna på det sättet och det går inte ihop så bra när de inte stämmer sedan. Det funkar inte för mig, jag måste träffa en potentiell partner ganska snart.

Toblerone skrev:Orsaken varför jag ens hann dejta så många, var ju att jag inte skrivit med det mer än högst några veckor. Ibland kunde det även vara nån som man bara skrivit med två gånger fram och tillbaka. Där var det bl.a. en med som var "för korkad". Det hade man förstås märkt lättare om man hade skrivit längre. Men det är att lägga ned så himla mycket tid på en person som sedan inte passar. Och det orkade jag inte med. Jag ville sålla ut snabbt, utan för mycket slöseri på tid. Och det gör man ändå bäst genom att träffa hen personligen.

Jag skulle inte ens tänka tanken att söka partner på annat sätt än IRL. Jag vill definitivt se hur de uppför sig på riktigt innan jag fattar tycke för någon. På nätet kan man fejka hur mycket som helst.

Toblerone skrev:Jag har också känt personer som jag har skrivit med länge och det har i bästa fall blivit vänskapliga kontakter. Man får förväntningarna på det sättet och det går inte ihop så bra när de inte stämmer sedan. Det funkar inte för mig, jag måste träffa en potentiell partner ganska snart.

Det funkar att skaffa vänner på nätet. Vänner kan man ju ha många, och man kan starta och avsluta vänskaper lite hur som helst.

Men då är vi ju ganska överens! Jag ville ju också träffa killarna så snart som möjligt IRL. Nätdejtning var för mig bara ett sätt att öka möjligheten att träffa någon. Om du bara försöker slumpmässig IRL att träffa någon - där är ju många upptagna eller passar inte alls. Jag ville också slippa pinsamheten och besvikelsen att bli avvisad för att folk kanske tycker att jag är udd. Såna kunde jag sålla ut.
Och ibland kan jag faktiskt sålla ut skumma personer bättre skriftligt.

Toblerone skrev:Men då är vi ju ganska överens! Jag ville ju också träffa killarna så snart som möjligt IRL. Nätdejtning var för mig bara ett sätt att öka möjligheten att träffa någon. Om du bara försöker slumpmässig IRL att träffa någon - där är ju många upptagna eller passar inte alls. Jag ville också slippa pinsamheten och besvikelsen att bli avvisad för att folk kanske tycker att jag är udd. Såna kunde jag sålla ut.
Och ibland kan jag faktiskt sålla ut skumma personer bättre skriftligt.

Jo, fast IRL så fastnar jag inte för slumpmässig person. Jag kan sålla ut neurodiversa IRL, men det fungerar inte på dejtingsajter. Så om jag skulle använda dejtingsajter så skulle de dejter som jag eventuellt fått varit ungefär som att fråga slumpmässig person om en dejt på stan, och det skulle inte ge några bra resultat. På en dejt så uppför sig folk oftast mycket bättre än om man observerar dem på någon aktivitet. Några få dejter kan fungera väldigt dåligt för att ta reda på någons karaktärsdrag. De kan helt enkelt spela ett spel även på en dejt, precis som de kan på nätet.

Jonmpa skrev:Jag har försökt allt: Nätdejting, Verkliga livet och så vidare...
Ändå är det inga svåra eller orimliga kriterier jag har:
18-40 år ungefär, Gärna söt, Glad, Trevlig, Rolig och mysig tjej helt enkelt
Jag gör vad jag kan för att vara glad, Trevlig, Rolig och mysig kille
Har ju inte ens några krav alls bara önskemål jag vet att ett förhållande är ett givande och ett tagande
helst och sex kan vara en krydda i passionen i kärleken liksom
Helgerna är värst då man inte vet man ska hitta på i sin ensamhet
och att somna och vakna ensam är jättejobbigt år ut och år in
Jag går på Zebran för att se om där finns några guldkorn och försöker småprata litegrann med trevliga tjejer där och se vart det kan tänkas leda så småningom. Jag tar allt steg för steg.

Hej, jag orkade inte läsa alla svar i tråden.. Men ironiskt nog när man slutar leta så dyker det upp nån!
Du berättade inte mycket om dig själv, men vart bor du? Vad är Zebran? Hur ser du ut då, gullet?

Förresten, måste bara fråga också hur gammal är du, så man inte blir anklagad för att va en gammal snusktant! . Jag är 36. Ser yngre ut, fick visa leg på bolaget tidigare idag.

QuinnaPåGlid skrev:Förresten, måste bara fråga också hur gammal är du, så man inte blir anklagad för att va en gammal snusktant! . Jag är 36. Ser yngre ut, fick visa leg på bolaget tidigare idag.

TS är tydligen 31 år och bor i STHLM enligt hans profil.

member4118.html

Det bero mycket på kultur, samhället, vilket land/stad man bor i. Den svenska kulturen är avstånds människor jämfört med England t ex. där dom är närmare när man kommunicerar.
Min erfarenhet är att det är 80% kört om man ska hitta nån i Sverige.
Annars störst chans är att man deltar i nån hobby kurs tillsammans med andra.

Det svåra är att många med asperger inte är med i några gäng som andra är. Andra kanske har ett gäng runt sitt jobb, ett gäng med äldre vänner, i föreningar träffar de många och sedan med kamraters kamrater så blir det att dessa träffar många människor och då måste det bli skillnad på chansen att möta någon.

När de här går ut på någonting så träffar de människor runt sina vänner och utökar bekantskapskretsen.
När jag går ut på något så gör jag det i regel själv och går därifrån själv.

Det är jättesvårt att finna en käresta

Vanskelig å ha kjæreste sikkert

Er vel mye kliss/oppmerksomhet som kreves vil jeg tro

Sociala mötesplatser på nätet är bra och även Facebook

Och när man hittar den man vill dela sitt liv med är det inte alls säkert att den personen känner samma tillbaka. Relationer är svårt...