Har försökt med olika sajter på internet tycker det är fruktansvärt jobbigt fullkomligen hatar det. Fick min diagnos 2012 och första året efter det var ett enda stort hallå i huvudet.

Är idag drygt 50år så visst tänk om någon hade gett mig diagnosen liksom lite tidigare så kanske det hade gått lite lättare. Känner liksom en fruktansvärd press att man måste ha ett förhållande och så alla dessa frågor varför lever du ensam, varför har du inga barn.

Strax senare fick jag gå en kurs på Rosenlund träffade en kvinna där och för första gången i mitt liv kunde jag få vara mig själv, det var verkligen helt underbart och väldigt svårt, konstigt på något vis. Tyvärr har vi ingen kontakt idag, tråkigt men så gick det med det. Jag är liksom kanske lite för snäll av mig men det har väl varit ett sätt för mig att försöka få någon slags samförstånd samhället under min uppväxt. Idag vet jag att om det skall vara någon vits med det hela så skall det vara en kvinna med asp och ett stort hjärta annars får det vara. Har jag levt ensam hela mitt liv så kan det lika väl vara se till slutet. Duger bra också med crazy arbetskamraterna.

Nät-dejting har jag slutat med. Det slutar alltid på samma vis, att tjejen tycker jag är märklig o konstig. Mitt längsta nät-dejt-förhållande varade i typ 2 veckor. Sen var jag med en tjej för runt ett år sedan, men hon visade sig vara psykopat. Troligen hon som tipsade polisen om att jag hade farliga saker hemma.

Nu dejtar jag hennes kompis...

Richard skrev:Nu dejtar jag hennes kompis...

Härligt.

Jag tror kvinnor gårigång på farliga killar.

LordNelson skrev:

Richard skrev:Nu dejtar jag hennes kompis...

Härligt.

Jag tror kvinnor gårigång på farliga killar.

Haha...

Nä, jag är inte ett dugg farlig! Men hon jag dejtar nu sa att hon tycker om killar som gillar att prata t.ex. medicin o psykologi. Jag har ingen utbildning på det, men är intresserad av det.

LordNelson skrev:

Richard skrev:Nu dejtar jag hennes kompis...

Härligt.

Jag tror kvinnor gårigång på farliga killar.

Inte kärnkraft-farliga

Huggorm skrev:

LordNelson skrev:

Richard skrev:Nu dejtar jag hennes kompis...

Härligt.

Jag tror kvinnor gårigång på farliga killar.

Inte kärnkraft-farliga

Joodå

aldrig dejtat, men skulle vilja. Har använt Tinder innan de tog bort alla runt min ålder, men det blev alrig något av det.

TopChris skrev:aldrig dejtat, men skulle vilja. Har använt Tinder innan de tog bort alla runt min ålder, men det blev alrig något av det.

Dejting är ett amerikanskt fenomen. Som inte finns i Sverige. Kanske därför tinder inte fungerar?

Men det verkar nice. Skulle vilja. Tinder fungerade sådär. Skulle träffa en tjej men det blev aldrig av.

Dejtar ni?

Nej.

Nix jag dejtar inte. Senast var 2014.

Nej, det gör jag inte.
Dels är jag nig inget större ämne. Behöver min ensamhet mellanåt. Har regelbundna deppiga perioder och osocial.
Dessutom har jag annorlunda preferenser gällande den typen av relation . Så jag har svårt att tro att ngn sådan person ska finnas i den stad jag bor eller i närheten. Möjligen i Sthlm och dit tänker inte jag flytta.

Hej Jag kanse ska säga du ska börja dejtar när du vill inte när andra tyker det. Tjänner at du själv vill gör det och mogen gör detta. Det är mer ögon kontackt än vid vanlig social omgänge och man kan specielly uppleva starka kännslor som du måste lär dig behärska. Det är två siuationer om hon/han villgöra slut eller avunskuka. Det kan få dig att göra konstiga saker som du ska absolut inte göra. Om man har aldrigt varit kär kan det vara jobigt i boran med svängningar i humöret.

Jag recomenderar att ni träffas som vänner och ser hur det går är det på väg till nästa nivå talla om eran nevologisk lägning så hon förstår bättre hur du är som person och gör kart att ni är inte bra på det ikevärbala för att tjer vill gärna pratom kännslor som är kanse gåtor för oss. I bland om man näma at man är aspergero vill dom gärna driva med dig. Då är det dags att shaka spick schor och stick. Få du någon som äsympatisk och vill försår mer då ska du behälla läng du kann.

Nixer skrev:Hejsan!

Jag undrar om det är några av er aspergare som dejtar? Själv har jag aldrig gjort det, för att jag har varit rädd på något sätt att söka kontakt. Jag är runt 20år, och samhällets normer säger ju att jag borde ha träffat någon nu.

Hur gör ni andra när ni dejtar? Hur förbereder ni er? Finns det någon dejting-sida för personer med AS?

Finns det i det här forumet någon slags dejting kanal, tycker det skulle kunna vara bra för oss med asp. Jag har inte varit med i detta aspergerforum så länge.
Skulle man gå ut i en vanlig datingsait på nätet och skriva jag har asperger, tror inte man skulle få så många svar

Nej, tycker sådant bara är ett uppstyltat USA påfund från sex änd the sitty...

Just nu har jag lagt ner det.

Har dejtat till och från och en känsla som alltid infinner sig är att jag tycker jag ställs till svars, att jag måste förklara mig.

Lever ju ett annorlunda liv på många sätt.

-Kommer inte bilda familj och skaffa barn.
Har medvetet valt bort barnalstrande och slipper dom helst helt.
Gillar inte barn.
Tycker de är mer obegripliga och jobbiga än gulliga.

För mig innebär barn kaos, klet och skrik.
Detta har många kvinnor väldigt svårt att förstå och jag ställs då inför en större förklaringsbörda där grundvalarna för min existens blir ifrågasatta.

-Lever på sjukersättning.
Det är inte socialt gångbart eller accepterat i dessa "satsa på dig själv"- och självutvecklingstider där alla är sin egen lyckas smed och man kan nå hur långt som helst bara man är tillräckligt "driven" och "positiv".

-Bor i hyresrätt och är nöjd med det.
Har aldrig velat skaffa bil och villa.
Sånt skapar ju bara en massa ärenden och praktiska problem.
I mitt liv måste logistiken vara enkel.

-Behöver ordning och reda omkring mig.
Lugn, tystnad, kontinuitet, perioder av enskildhet.

Mot bakgrund av detta är det lätt att konstatera att man inte precis är högvilt ute på marknaden.
Vad fan, en fattig tatuerad sjukpensionär...

Music lovers skrev:Finns det i det här forumet någon slags dejting kanal, tycker det skulle kunna vara bra för oss med asp. Jag har inte varit med i detta aspergerforum så länge.
Skulle man gå ut i en vanlig datingsait på nätet och skriva jag har asperger, tror inte man skulle få så många svar

Det finns ju en kontakttråd här, där du kan skriva en kontaktannons. Annars så kan jag tänka mig att det finns folk med diagnoser i vanliga dating-saiter också. Frågan är om man ska vara öppen med det eller inte.

En dejt tyckte jag var dum i huvudet för att jag ville ta ett kort på henne. Det var nog runt 02-03. Det var inte så vanligt med digitalkamera då, men hade fått nån jättemodern Nokia 7650, eller vad det var.

https://en.wikipedia.org/wiki/Nokia_7650

Där var i.a.f. kamera i den, o jag tycker om att fotografera. Men hon tyckte inte om det.

Richard skrev:En dejt tyckte jag var dum i huvudet för att jag ville ta ett kort på henne. Det var nog runt 02-03. Det var inte så vanligt med digitalkamera då, men hade fått nån jättemodern Nokia 7650, eller vad det var.

https://en.wikipedia.org/wiki/Nokia_7650

Där var i.a.f. kamera i den, o jag tycker om att fotografera. Men hon tyckte inte om det.

Det var kanske lite offensivt att ta ett foto första gången man träffades.

Jag var aktiv på en del dejtingsajter för 5-6 år sedan men tröttnade på det eftersom många tjejer mest verkade leta efter en rik försörjare.

tvilling99 skrev:...men tröttnade på det eftersom många tjejer mest verkade leta efter en rik försörjare.

Ja det är ju så det ser ut.
Att vara lycksökerska tycks mainstream idag.
Hollywoodfru-idealet.

KrigarSjäl skrev:

tvilling99 skrev:...men tröttnade på det eftersom många tjejer mest verkade leta efter en rik försörjare.

Ja det är ju så det ser ut.
Att vara lycksökerska tycks mainstream idag.
Hollywoodfru-idealet.

Gold diggers är bara skabbiga tycker jag.

Som man måste du ha status eller pengar för att vara gångbar på dejtingmarknaden.

Jämlikheten tycks inte ha kommit så långt alltså...och feministerna som vi ser plita ner sina manshatande artiklar och krönikor varenda dag lyfter aldrig det här problemet.
Det är roligare att skriva om mansplaining och normkritik.

Mediafeministerna är rätt lika Hollywoodfruarna, se bara vilka män de gifter sig med.
Det är alltid män i karriären.
Redaktörer, regissörer, producenter, programledare, namnkunniga skådespelare, entreprenörer.
Fint ska de va.

Det handlar inte om golddiggers och gifta sig rikt. Snarare om jämlikhet, att vara på samma nivå. Dvs att man är jämställd i utbildning och karriär. Studerar man själv, dejtar man andra som studerar. Jobbar man själv, dejtar man andra som jobbar. Att männen sedan har högre lön beror på att män brukar ha det. Oftast är männen några år äldre också.