Hej!
Jag är ny här, och har ingen diagnos, men har börjar fundera på om jag ska göra en utredning. Jag kan bara inte ta modet till mig att söka hjälp. Det är dels för att min mamma avslår mitt påstående, att jag kan ha Asperger, direkt när jag säger det. Jag har alltid varit annorlunda, men mina besvär med det sociala började inte förrän vid 12-årsåldern. Det var vid den tiden då man slutade att leka. Istället var det viktigare att vara duktig på sociala koder. Jag är inte direkt det, vilket är en anledning till att jag funderar på om jag ska göra en utredning.

Hur gick det till när ni fick er diagnos? Fanns det någon osäkerhet på vilka problem ni hade? Eller var alllt glasklart? Undrar eftersom jag inte vet hur det går till när man får en diagnos:) såklart är alla historier unika, men det skulle vara skönt att få ert stöd!

Har själv ingen diagnos än men står i kö till att få utredas. Det jag hittills gjort är en förundersökning där jag fick berätta varför jag misstänker att jag har NPF, vilka svårigheter jag har och hur det påverkar mig i vardagen.

Vården tjatade om att jag uppvisade tecken på autism/AS, till slut sa min nuvarande psykiatriker att vederbörande tyckte att jag hade rätt till en utredning och då föll polletten trilla ner att det kanske var bäst att jag gjorde en autism utredning. Bör tilläggas att jag diagnostiserades med ADD långt innan jag blev diagnostiserad med AS, men att vården tjatade om AS ungefär när jag diagnostiserades med ADD.

Det var psykologen på min skola, som talade om för oss att jag nog hade AS (ingen i min familj hade ens hört ordet "Asperger" innan dess). Jag var nästan femton år när jag fick diagnosen.

Det började med att AF bestämde sig för att låta mig träffa en av sina egna psykologer, samt göra några tester efter att det milt sagt uppstått lite problem när jag skulle ut i arbetslivet. Fick hem några papper som kopia på vad han kom fram till, läste dom inte direkt men minns att jag plötsligt gick till en socionom, ja minnet är dunkelt om exakt hur jag kom dit.

En dag när jag började känna mig trött på att undra vad jag inte förstått så började jag söka svar på den frågan. Fick syn på de där papperen jag fått tidigare och läste bland annat att man påpekat för vården att jag bör utredas. Men de verkade nöja sig med att låta mig prata med en socionom, något annat var väl för jobbigt för dom/ att faktiskt försöka hjälpa mig var inte intressant. Vid ett samtal sa jag till socionomen att jag läst papperen och skulle vilja veta mer vad som menas. Blev väl för jobbigt tillslut när jag tjatade om att få veta vafan som pågår så en dag blev jag remitterad till vuxenpsykiatrin.

Fick träffa en trevlig specialist, göra en lång radda tester samt att vi hade några samtal med diverse frågor jag fick svara på.

Ser jag på det idag så tycker jag diagnosen är lite flummig men på det stora hela är jag glad över att ha fått någon form av svar på varför jag är som jag är.

Jag hade sökt hjälp inom psykiatrin för depression (som inte berodde på min autism) då jag började må bättre skulle jag få psykoterapi och skickades till en psykoterapibedömmare som skickade mig vidare på en utredning. Jag bad alltså inte om en utredning själv, men hoppades i hemlighet på att de skulle utreda mig, jag hade läst på om Asperger och funderat på det länge.

Mina sociala problem började då jag var 9-10 år, då skulle man börja ljuga om att man t.ex inte tittade på Disneydags eller lekte med Barbie och man skulle bli intresserad av killar och fråga chans. Jag hängde inte med i allt det där och blev mobbad.

Jag var sjukt osäker på om jag skulle få en diagnos, jag kände att jag inte uppfyllde alla kriterier, men att jag uppfyllde vissa kriterier jättemycket istället. Jag fick diagnosen atypisk autism, som jag inte visste något alls om innan jag fick den. Jag hoppas du tar dig mod och söker hjälp oavsett vad din mamma tycker. De flesta vet inte så mycket om autism och Asperger och jag tror att du kommer må mycket bättre då du får svar på dina frågor oavsett vad svaren blir.

Jag fick mycket problem när jag skulle börja högstadiet, det var en annan skola än tidigare.
Innan hade jag visserligen varit mobbad och utfryst men jag hade inte haft något ont av det.

I högstadiet började jag själv se hur andra omkring mig betedde sig och jag försökte passa in. Det gick mindre bra.
Mobbning, "dåligt umgänge", osv.

Från att vara en tyst flicka som gärna sitter för sig själv, till att inte komma hem på kvällarna och rymma hemifrån osv.

Så det var SOC som blev inkopplade och sen BUP.
Och de misstänkta sedan diagnos inom npf och kom fram till Autistiskt syndrom.

För mig blev det som jobbigast när jag började i högstadiet, så det är inget konstigt med det.
Jag tror att det är relativt vanligt att det blir mer "problem" när det krävs mer av en socialt osv.

Jag fick min diagnos först som äldre, på min tid fanns inte diagnosen Aspergers syndrom. Så jag var bara allmänt udda och tillbakadragen.

Har du läst på om diagnoskriterierna? Eller denna tråd: asperger-eller-ej-kan-jag-ha-as-t8512.html

Om du fortfarande går i skolan kan du ju börja med att prata med kuratorn.

Vad mamma säger skulle jag inte fästa mig vid. Föräldrar är duktiga på att förtränga. "Det är inget fel på MITT barn, h-n är precis som alla andra!" Fundera i stället på om någon i släkten (föräldrar, far/morföräldrar, syskon etc) visar aspiga drag, eftersom AS är ärftligt.

Alien skrev:Jag fick min diagnos först som äldre, på min tid fanns inte diagnosen Aspergers syndrom. Så jag var bara allmänt udda och tillbakadragen.

Klart att den fanns när du var yngre hade bara ett annat namn. Det hette Schizofren autism fram tills 1980.

Autism i tidigare versioner
De som hade autismsymtom diagnostiserades enligt DSM-I och DSM-II som en undergrupp till schizofreni. Först 1980 i DSM-III blev autism en diagnos skild från schizofreni. Där hette diagnosen först infantil autism, men namnet ändrades efter en uppdatering 1987 till autistiskt syndrom.

http://www.autism.se/autism_i_dsm5

Jag fick tydligen diagnosen MBD (Minimal Brain Dysfunction) någon gång när jag var liten, och det utan att de ens berättade detta för mina föräldrar. Men min syster råkade få se det i en journal.

slackern skrev:

Alien skrev:Jag fick min diagnos först som äldre, på min tid fanns inte diagnosen Aspergers syndrom. Så jag var bara allmänt udda och tillbakadragen.

Klart att den fanns när du var yngre hade bara ett annat namn. Det hette Schizofren autism fram tills 1980.

Autism i tidigare versioner
De som hade autismsymtom diagnostiserades enligt DSM-I och DSM-II som en undergrupp till schizofreni. Först 1980 i DSM-III blev autism en diagnos skild från schizofreni. Där hette diagnosen först infantil autism, men namnet ändrades efter en uppdatering 1987 till autistiskt syndrom.

http://www.autism.se/autism_i_dsm5

Men fanns Aspergers då (och kunde kvinnor få diagnosen)?

Jag tittade snabbt på http://www.autism.se/aspergers_syndrom och där står det att "[d]e svenska forskarna Christopher Gillberg och Carina Gillberg formulerade 1991 de första diagnoskriterierna" för just AS. (Och då fokuserades det väl fortfarande mest på pojkar, tror jag?)

Kunde man fått diagnos tidigare ska jag bli ännu surare över alla som missade i mitt fall. Det hade gjort stor skillnad med en tidigare diagnos. (Skojar lite, men med lite allvar också.)

---

Redigering - Wikipedia säger:

Hans Aspergers forskningsresultat blev inte kända för en bredare, icke-tyskspråkig krets förrän 1981, då Lorna Wing publicerade en serie fallstudier som visade liknande symptom och som hon kallade "Aspergers syndrom". Wings skrifter publicerades och populariserades i stor omfattning. 1992 togs AS med i den tionde upplagan av Världshälsoorganisationens diagnosmanual och International Classification of Diseases (ICD-10), vilket gjorde det till en distinkt diagnos. 1994 lades AS till i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) och American Psychiatric Associations diagnostiska referensbok.

Tack för alla svar! Bra tips!

Ungefär så här: en dag fick jag för mig att göra en utredning för jag misstänkte att jag kan ha det, det var ungefär när jag var 26 år gammal. Allt gick relativt snabbt och enkelt.

Vissa vill inte ta in att deras barn kanske har en diagnos. "Hen är ju bara som mig, jag va också sån som barn" förekommer och stämmer säkert i många fall Det kan vara "usch, skam och fy" och att barnet bara måste "anstränga sig lite mer".. Vissa föräldrar vill inte att barnet ska få en stämpel. Men det är innan man kanske förstår att barnet faktiskt behöver en diagnos för att barnet/familjemedlemmen ska få rätt till olika former av stöd och hjälp från samhället. Innan man lärt känna sitt barn/familjemedlem och dennes funktionssätt och behov.

Eftersom jag var totalknäpp så gav de mig ena diagnosen efter den andra. Jag sökte vård pga panikångest/hopplöshet efter dessa och tvång. Jag trodde aldrig att jag skulle dras in i något. Trodde jag kunde behandlas för detta terapeutiskt. Men tiden var inte mogen utan jag analyserades enligt gamla medel både av psykolog och psykiater. Jag hade massa knäppa saker som jag var helt chockad över (men samtidigt tyckte jag det var lite coolt för vadsomhelst fick förklara varför jag kände mig annorlunda), det var instabil personlighetsstruktur med jagsvaghet. Och sedan diagnos borderline. Sedan undrade nån läkare om det var fel för jag uppfyllde kriterierna för "misstänkt schizofreni" dvs dålig empatisk kontakt, skrattar åt fel saker, uppför mig lite udda. Så fick bestrida detta i ett år, till slut gav de sig.

Sedan insåg de att borderline inte passade mig, särskilt när det blev mer utkristalliserat och inte bara representerade gränsen mellan neuros och psykos. Då gavs jag andra diagnoser inom personlighetsstörningarna, depressiv personlighetsstörning, paranoid, narcissistisk, schizoid och schizoptyp. Efter ett tag fattade de att Nej det var inte rätt heller utan jag fick vara kort och gott personlighetsstörning UNS.

Och sen hade jag misstänkt bipolär ett tag, trots att det förnekades att jag hade en tre år lång depression (???).

När man började tala mer om aspergers och släppte in fler milda fall i diagnosen fattade jag vad jag hade. Så jag hintade detta till min läkare i ett år. Efter den tiden så kom hon på alllldeles själv att jag hade aspergers och skickade mig till utredning.

Efter ett och ett halvt år utreddes jag och de sa att jag hade aspergers med det visste jag redan.

Tiden detta hände var kanske mellan 1993 och 2003? Har taskig tidsuppfattning.

Arbetsförmdlingen fixade min utredning. Fick AS och ADHD. Psykiatrin har på senare tid gett mig schizoaffektiv.,

Jag har ADHD-diagnos sen tidigare, men blev nekad aspie-diagnos av sparskäl.

Jag har förtidspension och är också fysiskt handikappad.
Psykiatern sa under första samtalet att jag har solklar Asperger, men att de inte lägger pengar på en som inte behöver omfattande hjälp.

Jag behövde ju hjälp med boendestöd, men det får man i min kommun även utan diagnos.

Jag är ganska nöjd ändå, jag fick ju besked.
Och VC har det inskrivet i journalen, så om jag behöver respekt för Aspergern av vården så kan jag hänvisa dit.

Det gick sämre och sämre i skolan ända sedan första klass tills en skolsköterska i högstadiet började misstänka ADD.
Kommer inte ihåg så mycket från utredningen men resultatet blev en Asperger diagnos.

Har senare ifrågasatt varför jag inte också fick ADD men fått förklarat att min uttröttbarhet hänger ihop med Aspergern.

Jag fick reda på min diagnos genom att jag mådde dåligt och gick till skolkuratorn. Hon lyssnade på mina problem och kallade sedan på skolläkaren som skrev en remissen förfrågan om Asperger och tvångssyndrom till bup. Sedan träffade jag bup och det blev bestämt at jag skulle utredas. Utredningen började en ganska kort tid efter första mötet.
Båda diagnoserna i skollärarens förfrågan stämde. Jag har även en till diagnos. Generellt ångestsyndrom (GAD).

Jag sattes upp på utredning då jag inte klarade av mina universitetstudier. Sen sköts utredminen upp på tiden och jag vart inlagd 2 ggr. Den andra gången gick jag en ny kontakt inom psykiatrin som verkligen tog tag i att jag skulle få göra en utredning.
Fick tillslut diagnoserna Asperger och ADD.