Flinta skrev:Vad gör du med boendestödet? De kan ju hjälpa till med väldigt mycket mer än bara det "inom hemmets fyra väggar".

Vad ger den "sociala färdighetsträningen"? Om det är i grupp, har resten också AS? Är det psykiatrin som anordnar kursen?

Jag använder mitt boendestöd för att ta mig till psykologen och läkartider.

Gruppen "social funktionsträning i grupp" är ett resultat för att få ha kvar dagsjukvårdens lokaler mitt i stan då den stängts ned sedan vissa personer gått i pension. För att få ha kvar lokalerna måste de användas, så de har samlat ungdomar från psykiatrimottagningen och gjort en fikagrupp. Vi sitter runt ett bord och ska fika då och prata med varandra.. tillsammans med två kuratorer på plats som håller i själva fikan.

Jag har ingen aning om vad de andra har för diagnoser eller problematik, det är nog bara random skulle jag tro.

Truls skrev:Hej npftjej!

Vilket dåligt bemötande du får av vården! Prova att få en utredningsremiss via vårdcentralen som någon annan föreslog! Klart du ska göra en utredning utifrån att du själv tror på detta samt att det också styrks av två av varandra oberoende läkare som båda sett tecken!

Annars tänkte jag dock på det där med ditt skolbarn. Är det så att du har svårt att ta dig ut alls eller är det just att gå in på skolan som är problemet? Om det är att gå in på skolan kan du kanske få stöd av någon kurator eller av boendestödet att anpassa så att skolpersonalen ser till att skicka ut ditt barn till en plats där du står och väntar en viss tid varje dag. Och att all information som ges på föräldramöten skickas skriftligt till dig pga att du har särskilda behov på grund av funktionsnedsättning/sjukdom. Och att all kommunikation mellan dig och skolan går via mail.

När jag kraschade helt fick mina barn börja möta mig utanför skolan för att det skulle fungera. Jag önskar att jag hade kommit på denna lösning långt tidigare för det besparade mig mycket lidande utan att mina barn direkt förlorade någon omsorg.

Och för övrigt; Det är ju klassiskt att tjejer som snurrat runt inom psykiatrin länge utan att förbättras har en npf - diagnos. Bara det borde ju föranleda en ordentlig utredning! Heja dig, försök hitta ork att fortsätta att slåss för din sak!

Kan jag gå till vårdcentralen och få en remiss ner till psykiatriska öppenvårdsmottagningen? Det är ju där jag har kontakt redan, alltså på psykiatriska öppenvårdsmottagningen.

Ja, min läkare, boendestöd och familj tycker som sagt att en utredning är på sin plats. Jag är trotts allt en vuxen kvinna som fortfarande inte kommit tillrätta i livet trotts evigt kämpade och tjatande på hjälp.

Från början hade jag bara svårt på platser som skola men nu efter över 10 års tid inom psykiatrin så har jag fått problem att ta mig ut över huvudtaget, trotts att jag försöker utmana mina rädslor hela tiden och kör med knep som att prata i telefon, lyssna på musik, ha hunden med mig eller cykeln.

Jag har fått diagnosen borderline, sedan togs den bort och nu har jag komplex post traumatisk stress, sedan skrevs kognitiva/exekutiva svårigheter till samtidigt som jag har utvecklat paniksyndrom med agorafobi. Så jag har fått en extrem fobi för att ta mig långt från hemmet.

Jag kanske är förstörd men mitt barn vill jag ta hand om och ge allt det jag aldrig fick!!!

Det låter bra det du skriver, himla bra och energisparande.
Att de kunnat möta upp mig och mitt barn utanför skolan.
Att information ges via mail för att jag inte kommer ihåg saker.

Allt detta vågar jag dock inte be om, jag har ju ingen diagnos att hänvisa till.

Ja visst är det klassiskt, det har jag också läst mig till, bl.a för att NPF är svårare att se hos tjejer. Mycket för att symptomen är baserade på killars svårigheter och på tjejer ser de lite annorlunda ut.

Jag tycker det är tragiskt att jag hamnat mellan stolarna och att hela mitt liv därför är förstört!

Vad trist bemötande du fått från psykiatrin. Om det är möjligt tycker jag du ska byta psykiatrisk mottagning, du har rätt att göra det via det fria vårdvalet. Har du inte den möjligheten så gå via vårdcentralen, du kan få en remiss från dem också. Nämn inte att du fått ett nej från psykiatrin jag tror dina chanser att få en utredning minskar isåfall. Om jag vore dig skulle jag inte prata så mycket om dina övriga diagnoser utan fokusera på Asperger och ADHD symtomen. Läs på innan och ta gärna med en anhörig. De lyssnar oftast mer om en annan person är med.

Du behöver ingen NOF diagnos för att få mer hjälp av boendestödet, så det tycker jag du ska ansöka om.

Sedan tror jag du behöver en sysselsättning av något slag. De flesta mår sämre av att bara gå hemma. Jag säger inte att du ska jobba på heltid, men arbetsförmedlingen borde kunna hjälpa dig att hitta en anpassad praktik någon timme/timmar i veckan. Sedan finns det volontärjobb också.

Finns det bara en mottagning i din stad som gör npf - utredningar, alltså den öppenpsykiatriska mottagningen där du redan går? Det måste väl finnas fler mottagningar inom det landsting du tillhör?

Jag skulle nog göra följande i din situation;
-söka info om vilka mottagningar inom mitt landsting som gör npf-utredningar och vilka som är bra på att diagnosticera vuxna kvinnor.
-gå till vårdcentralen och be om remiss till den mottagning du tycker verkar mest lämplig.
-under tiden kräva anpassningar och hjälp utifrån vad du och dottern behöver i vardagen. Jag tänker att panikångest är lika mycket en diagnos som npf och att du ändå borde ha rätt till hjälp utifrån den diagnos du har nu.


Sen tycker jag också att det kan vara värt att gå på läkaren som pratade om utredning igen! Försöka få läkaren att trycka på för att du ändå ska utredas eftersom både du och hon tycker att mycket stämmer med en npf-diagnos! I ärlighetens namn har du ju redan snurrat inom psykiatrin i massor med år utan att behandlingen hjälpt dig. Då måste det ju vara bättre att ta en nytt grepp och göra en utredning än att fortsätta i samma hjulspår.

Och vad gäller kommentaren om att samla på diagnoser så häpnar jag verkligen. Du kan väl inte beskyllas för att psykiatrin slänger felaktiga diagnoser på dig och ändrar sig hit och dit. Du ber bara om hjälp för att få må bra och de har ännu inte lyckats leverera den hjälpen. Kanske just för att de inte lyssnar på dig!

Och vad gäller att komma ut överlag kanske du behöver boendestödet till fler saker än psykolog- och läkarbesök. Typ för att komma iväg och hämta ditt barn utanför skolan och att komma iväg till affären etc?

Stå på dig och ge inte upp!

Min husläkare har ganska lite med mina psykiska problem att göra (jag går på psykiatriska öppenvården). Men hon skriver ut Sildenafil (Viagra), eftersom jag har lite problem med biverkningar av psykmedicinerna. Har ett lager nu, eftersom det är slut med tjejen, o jag är så asexuell.

Men när jag läste i min journal, så har hon skrivit att jag bor i ett gruppboende enligt LSS. Men nä, jag har en egen lägenhet. Skitsamma, det skadar ingen i alla fall!