Jag är så himla trött på att hela tiden bli missförstådd!

Jag hade lite hopp till min nya psykolog men när jag ikväll läste vad hon skrivit om våra möten i min journal så ser jag att hon (medvetet eller omedvetet) angett fel information. Så pass att det kan leda till fel slutsats och då får jag inte heller rätt hjälp.

Hon skrev bl.a. att min mamma inte brydde sig om mig och lära mig hur jag skulle bete mig vilket är helt fel. Min mamma gjorde allt för att lära mig men jag förstod inte och blev då besvärlig.

Detta efter att jag förklarat att jag haft problem med att sköta min hygien i tonåren och luktat jättemycket svett så att ingen ville stå bredvid mig t.ex. på kören i skolan.
Hon menade då att det skulle vara min mammas fel!

Det går ju åt helt fel håll om hon beskyller min mamma för mina bristande förmågor!

Jag förklarar om och om igen problem i min vardag och ber om hjälp. Men aldrig får jag varken tips på att förbättra eller förklaringar på varför det hela tiden blir såhär. Hon sitter bara och säger hm och kanske kommer med en fråga eller ett uttalande som:

"nu kommer jag säga något som du inte vill höra men det finns många som har det som du"

jaha och varför skulle jag inte vilja höra det? Det spelar väl inte mig någon roll hur andra har det just nu, jag är ju där för min egen skulle och vill ha hjälp och jag behöver det nu innan det blir så illa att jag får lämna bort mitt eget barn.

Hon som många andra försöker fokusera på att få bukt med mina panikattacker men om panikattackerna är ett resultat av en bakomliggande problematik så förklarar ju det varför jag inte blivit hjälpt hittills och det är ändå över 10 år jag bollats rundor inom psykiatrin.

Jag sökte ju hjälp för mina panikattacker men har börjat så ett mönster till varför de uppkommer så lätt, t.ex. så blir jag helt uppslukad av alla ljud och intryck i skolan som jag inte kan stänga ute och att hela tiden tänka på vad som passar in att säga när jag pratar med folk för jag har ingen aning om hur man kallpratar och tar allt bokstavligt hela tiden. Sen har jag dåligt närminne och har svårt att koncentrera mig också, extremt dålig fokus och tappar lätt tråden. Då är det väl inte konstigt att jag blir stressad och till slut får en panikattack eller tänker jag fel?

Det var hoppet om rätt hjälp som fått mig att kämpa vidare men nu försvann det och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till.Det kommer leda till att jag måste lämna bort mitt barn för att jag inte får rätt stöd och hjälp. Snälla är det någon som vet vad jag kan göra för att komma vidare, jag vill inte leva såhär!

Uff, det virker jo som du blir misforstått... Håper det ordner seg raskt! Du kan jo kanskje bytte psykolog? Det er kanskje en fordel om hun først får rettet det som er feil i journalen.

Noen tanker bare... Har psykologen forstått hva ditt mål med konsultasjonene er? Har du forsøkt å si/skrive til henne hva hun har misforstått? Har hun nevnt noen diagnoser hun tror du har eller ikke har?

Det låter som du befinner dig i en vardagsmiljö som framkallar ohälsa/dåligt mående. Som kanske inte är hållbar och kommer göra dig ännu mer sjuk (utmattad, deprimerad osv)? Du vill ju slippa panikattackerna så kanske behöver du hjälp att förändra saker i vardagen? Lära känna dig själv ytterligare t ex vad som ger energi och vad som tar? Anpassningar i skolmiljön kanske? Av psykologer (och t ex arbetsterapeuter) kan man, om man har tur, få hjälp med att hitta ytterligare strategier eller hjälpmedel för att vardagen ska bli något enklare.

Kanske ska du byta psykolog om den du har nu inte känns bra för dig och ger dig något? Har du bett henne ändra felen i journalen och pratat om dom och tagit reda på varför hon skrivit som hon gjort?

Går du hos en psykolog inom psykiatrin? Min erfarenhet är att de har usel koll på ATS diagnoser. Om du har möjlighet tycker jag att du ska testa att gå på habiliteringen istället. Tror du att boendestöd eller en arbetsteraput skulle kunna hjälpa dig? Båda de insatserna kan hjälpa dig att strukturera upp din vardag så att du känner mindre stress. Ljud- och ljudkänslighet går inte att göra bättre, men man kan mildra symtomen på flera olika vis. Habiliteringen brukar ha olika kurser också som kanske kan kännas meningsfulla för dig att gå.

Flinta skrev:Det låter som du befinner dig i en vardagsmiljö som framkallar ohälsa/dåligt mående. Som kanske inte är hållbar och kommer göra dig ännu mer sjuk (utmattad, deprimerad osv)? Du vill ju slippa panikattackerna så kanske behöver du hjälp att förändra saker i vardagen? Lära känna dig själv ytterligare t ex vad som ger energi och vad som tar? Anpassningar i skolmiljön kanske? Av psykologer (och t ex arbetsterapeuter) kan man, om man har tur, få hjälp med att hitta ytterligare strategier eller hjälpmedel för att vardagen ska bli något enklare.

Kanske ska du byta psykolog om den du har nu inte känns bra för dig och ger dig något? Har du bett henne ändra felen i journalen och pratat om dom och tagit reda på varför hon skrivit som hon gjort?

Tack för ditt svar!

Jag vet inte hur jag skulle kunna förändra min vardagsmiljö, jag har svårt att förstå och måste ha en mer detaljerad förklaring, på på vilket vis menar du att man kan göra det?

Jag dricker inte, röker inte, motionerar regelbundet, har inga energitjuvar runt mig och bor själv med mitt barn och är sjukskriven 110%

Det är mitt barns skola jag menar när jag skriver skola, dit jag måste gå för att hämta, lämna d.v.s. kunna fungera socialt med andra föräldrar och personal på skolan.

Batte skrev:Uff, det virker jo som du blir misforstått... Håper det ordner seg raskt! Du kan jo kanskje bytte psykolog? Det er kanskje en fordel om hun først får rettet det som er feil i journalen.

Noen tanker bare... Har psykologen forstått hva ditt mål med konsultasjonene er? Har du forsøkt å si/skrive til henne hva hun har misforstått? Har hun nevnt noen diagnoser hun tror du har eller ikke har?

Såhär ligger det till:

Min läkare sa efter första mötet att hon såg att saker inte "stod rätt till" och skulle ta upp en utredning på deras nästa team-möte på mottagningen.

När hon gjorde det sa min psykolog sa nej på team mötet och eftersom hon träffat mig mest räknades hennes nej, detta trotts att jag började vår kontakt genom att beskriva problem jag haft sedan barndomen och då sa hon "det är ju tydliga tecken på autismspektrumstörning" ignorerade det och har fokuserat på att prata om min panikångest. Då det inte gav något skickade hon mig vidare till en PTP psykolog.

Då jag precis fått en ny (träffat tre gånger) så är rädd att be om en annan psykolog med risk för att verka oseriös. Detta då min gamla psykolog (när jag sa att jag ville ha en utredning) frågade mig om jag samlade på diagnoser och om det inte räckte med de jag redan har. Det fick mig att känna mig kränkt, för ingen vill väl ha diagnoser bara för att samla utan för att få en förklaring och rätt hjälp.

Jag vågar inte ta upp med min nya PTP psykolog att hon skrivit fel med tanke på hur jag blitt bemött av min gamla och är rädd att verka som en besserwisser (stavas)

Liljan skrev:Går du hos en psykolog inom psykiatrin? Min erfarenhet är att de har usel koll på ATS diagnoser. Om du har möjlighet tycker jag att du ska testa att gå på habiliteringen istället. Tror du att boendestöd eller en arbetsteraput skulle kunna hjälpa dig? Båda de insatserna kan hjälpa dig att strukturera upp din vardag så att du känner mindre stress. Ljud- och ljudkänslighet går inte att göra bättre, men man kan mildra symtomen på flera olika vis. Habiliteringen brukar ha olika kurser också som kanske kan kännas meningsfulla för dig att gå.

Ja inom den allmäna psykiatrin dit jag sökte mig för över 10 år sedan för att jag inte längre kunde åka kommunalt pga panikångest.

Vill du förklara för mig vad "habiliteringen" är och hur man kommer dit?
Jag har ett boendestöd som hjälper mig att ta mig till mina möten med psykologen, är det samma sak?

npftjej skrev:Ja inom den allmäna psykiatrin dit jag sökte mig för över 10 år sedan för att jag inte längre kunde åka kommunalt pga panikångest.

Vill du förklara för mig vad "habiliteringen" är och hur man kommer dit?
Jag har ett boendestöd som hjälper mig att ta mig till mina möten med psykologen, är det samma sak?

Hjälper boendestödet bara dig med att ta dig till möten? De kan hjälpa till med många fler saker, som att hjälpa till med planering och struktur eller hjälpa med hushållssysslor. De städar inte åt dig, men de kan hjälpa till genom att förklara vad du ska göra medan du städar. Planeringen kan vara att ni skriver scheman tillsammans och de kan hjälpa dig med olika appar som hjälper till och påminner om saker. Prata med boendestödjaren nästa gång hon kommer, för att få mer hjälp än vad du har nu måste din handläggare på socialen godkänna det.

Habiliteringen är ett ställe för människor med vissa funktionsnedsättningar (t.ex Asperger), de har kuratorer (som hjälper till med myndighetskontakter) psykologer, dietister och arbetsterapeuter. (Däremot inga läkare) Du kan söka till habiliteringen själv (du gör en såkallad egenremiss) Googla på habilitering egenremiss och orten där du bor så borde det komma upp. Du behöver också en kopia på din Asperger/autism utredning.

Liljan skrev:

npftjej skrev:Ja inom den allmäna psykiatrin dit jag sökte mig för över 10 år sedan för att jag inte längre kunde åka kommunalt pga panikångest.

Vill du förklara för mig vad "habiliteringen" är och hur man kommer dit?
Jag har ett boendestöd som hjälper mig att ta mig till mina möten med psykologen, är det samma sak?

Hjälper boendestödet bara dig med att ta dig till möten? De kan hjälpa till med många fler saker, som att hjälpa till med planering och struktur eller hjälpa med hushållssysslor. De städar inte åt dig, men de kan hjälpa till genom att förklara vad du ska göra medan du städar. Planeringen kan vara att ni skriver scheman tillsammans och de kan hjälpa dig med olika appar som hjälper till och påminner om saker. Prata med boendestödjaren nästa gång hon kommer, för att få mer hjälp än vad du har nu måste din handläggare på socialen godkänna det.

Habiliteringen är ett ställe för människor med vissa funktionsnedsättningar (t.ex Asperger), de har kuratorer (som hjälper till med myndighetskontakter) psykologer, dietister och arbetsterapeuter. (Däremot inga läkare) Du kan söka till habiliteringen själv (du gör en såkallad egenremiss) Googla på habilitering egenremiss och orten där du bor så borde det komma upp. Du behöver också en kopia på din Asperger/autism utredning.

Då är vi tillbaka på ruta ett igen d.v.s. till ett av grundproblemen. Jag kan inte kopiera min asperger/autism utredning då jag inte får en utredning vilket jag beskrev i mitt förra meddelande till dig

Liljan skrev:Du behöver också en kopia på din Asperger/autism utredning.

Det blir nog svårt, med tanke på att (en stor del av) TS problem är att de vägrar låta henne få en utredning.

Du kan ju skriva bra, npftjej! Mitt förslag är därför att du:

(1) skriver vad du tycker har blivit fel i journalen, och ge det till den fel-förstående psykologen. Helst ska det framgå att du tror att hon tyvärr har missuppfattat, inte som kritik rakt på: även psykologer är människor och kan gå i försvar istället för att försöka förstå om de känner sig alltför kritiserade/hotade i sin yrkesroll.
- Hon kan inte ändra det hon har skrivit i journalen (det får de inte enligt lag), men hon kan kommentera och göra nya, korrekta anteckningar. Om du vill kan du begära att det åtminstone antecknas att du anser att det finns felaktigheter i journalen, och i så fall vad du anser är fel. (Du kan alltså inte bestämma vad psykologen, eller annan vårdpersonal, ska skriva, men har rätt att få in en kommentar när du anser att något är felaktigt.)

(2) Skriv också ett separat dokument där du sakligt talar om varför du behöver en utredning (de problem du har som pekar mot NPF), och vad du tror att du skulle vinna på att få en diagnos (t.ex. hjälp från habiliteringen).

Jag satt nyligen i två timmar tillsammans med min kurator på psyk och ändrade i journalerna från de senaste två åren. Där vi tagit bort, korrigerat eller lagt till text står en notering: Ändrat av [kuratorns namn] datum.

Jag behövde inte konfrontera de läkare som skrivit felaktiga saker.

Exempel på saker som tagits bort är påståenden om att jag är missbrukare, kränkande uttalanden om mitt utseende och diverse felaktigheter så som att jag skulle ätit neuroleptika sedan 12 års ålder, vilket är omöjligt då jag sökte vård först i vuxen ålder.

Så jag håller med ankhat.

Det är viktigt att det står korrekta saker i journalen. Den är ju grunden till all vård, det som alla läser innan de träffar en (i bästa fall).

npftjej skrev:

Batte skrev:Uff, det virker jo som du blir misforstått... Håper det ordner seg raskt! Du kan jo kanskje bytte psykolog? Det er kanskje en fordel om hun først får rettet det som er feil i journalen.

Noen tanker bare... Har psykologen forstått hva ditt mål med konsultasjonene er? Har du forsøkt å si/skrive til henne hva hun har misforstått? Har hun nevnt noen diagnoser hun tror du har eller ikke har?

Såhär ligger det till:

Min läkare sa efter första mötet att hon såg att saker inte "stod rätt till" och skulle ta upp en utredning på deras nästa team-möte på mottagningen.

När hon gjorde det sa min psykolog sa nej på team mötet och eftersom hon träffat mig mest räknades hennes nej, detta trotts att jag började vår kontakt genom att beskriva problem jag haft sedan barndomen och då sa hon "det är ju tydliga tecken på autismspektrumstörning" ignorerade det och har fokuserat på att prata om min panikångest. Då det inte gav något skickade hon mig vidare till en PTP psykolog.

Då jag precis fått en ny (träffat tre gånger) så är rädd att be om en annan psykolog med risk för att verka oseriös. Detta då min gamla psykolog (när jag sa att jag ville ha en utredning) frågade mig om jag samlade på diagnoser och om det inte räckte med de jag redan har. Det fick mig att känna mig kränkt, för ingen vill väl ha diagnoser bara för att samla utan för att få en förklaring och rätt hjälp.

Jag vågar inte ta upp med min nya PTP psykolog att hon skrivit fel med tanke på hur jag blitt bemött av min gamla och är rädd att verka som en besserwisser (stavas)

Takk for forklaringen. Jeg husker nå også tilbake til en tidligere post.

Jeg forstår hendelsesforløpet slik: Du hadde en psykolog som ville konsentrere seg om din panikkangst. Hun skrev faktafeil i journalen din og krenket deg. Deretter byttet du psykolog til en annen på samme sted. Hun baserte seg på hva den første psykologen skrev. Hun ville gi deg en NPF-utredning, men ble stanset av den tidligere psykologen. Stemmer dette omtrent?

Det ankhat skriver høres fornuftig ut. Jo, du skriver veldig bra og burde absolutt skrive ned det du vil formidle. Siden psykologene feiltolker og misforstår, kan det være viktig at du er spesielt konkret i det du skriver og leverer. Først kan du skrive teksten som normalt og deretter gå over og fjerne mest mulig. Deretter kan du spissformulere alt de kan komme til å misforstå.

Det kommer sikkert til å ordne seg, og jeg håper det ordner seg raskt for deg.

Det er vel også slik, hvis jeg har forstått det riktig, at disse psykologene ikke er spesialister på NPF-diagnoser? Da kan det lønne seg å snakke med en spesialist innen dette. Hvis du får rettet feil eller kommentert i journalen er det nok en fordel. Journalen blir jo med videre.

Litt flere tanker om dette... Jeg har sett og lest noe litteratur jeg vet har vært brukt i høyere helsefaglig utdanning. Denne litteraturen stemmer ikke med det bildet jeg har av for eksempel en person med AS. Dersom psykologene ikke er spesialister eller har spesiell interesse for slikt, kan det hende de vet lite om temaet. Det kan jo oppstå misforståelser hvis de sammenligner sine antagelser om deg med et det forenklede bildet litteraturen kan gi av en stereotyp person med AS. Jeg tror det kan oppstå misforståelser på grunn av dette.

Fast enligt vården så är alla missbrukare som har tagit någon form utav narkotika, har du bara tagit ett bloss på en joint är du missbrukare, så inte alls konstigt eller fel att det står i journalen att någon är missbrukare om dom har tagit någon form utav narkotika utan medicinskt syfte.

slackern skrev:Fast enligt vården så är alla missbrukare som har tagit någon form utav narkotika, har du bara tagit ett bloss på en joint är du missbrukare, så inte alls konstigt eller fel att det står i journalen att någon är missbrukare om dom har tagit någon form utav narkotika utan medicinskt syfte.

Var kommer allt detta ifrån, jag har aldrig provat narkotika!
Det va inte ens det mitt inlägg handlade om!

npftjej skrev:Då är vi tillbaka på ruta ett igen d.v.s. till ett av grundproblemen. Jag kan inte kopiera min asperger/autism utredning då jag inte får en utredning vilket jag beskrev i mitt förra meddelande till dig

Jag har läst igenom dina meddelanden och ser inte att du har skrivit det någonstans. Det första du behöver göra isåfall är att göra en utredning. Står du på kö? Om inte prata med din kontakt på psykiatrin och be om en utredning. Lyssnar de inte gå till Vårdcentralen och be om en utredning, de kan också skicka en remiss. Kolla också upp om vårdgarantin gäller för NPF utredningar där du bor.

npftjej skrev:

slackern skrev:Fast enligt vården så är alla missbrukare som har tagit någon form utav narkotika, har du bara tagit ett bloss på en joint är du missbrukare, så inte alls konstigt eller fel att det står i journalen att någon är missbrukare om dom har tagit någon form utav narkotika utan medicinskt syfte.

Var kommer allt detta ifrån, jag har aldrig provat narkotika!
Det va inte ens det mitt inlägg handlade om!

Det er nok en refleksjon om hvordan virkeligheten kan framstå annerledes når de benytter "vårdens" definisjoner. Han skriver ikke at du har prøvd narkotika. Det er likevel bra at du presiserer at du aldri har prøvd narkotika, i fall du ønsker å vise tråden til psykologen.

OK, npftjej, det är ditt barn som går i skolan. Varför är du sjukskriven? Vad är du sjukskriven från? Är det vardagen, t ex jobbmiljö, som du blivit sjuk av?

Är det en AS-utredning du menar att du vill ha när du skriver att du vill ha "rätt hjälp"? Varför behöver du diagnosen? De flesta får diagnosen när det är något i vardagen som inte fungerar t ex relationer, social kommunikation, skolgång, arbete, universitetsstudier, skötsel av hemmet, personlig hygien, planering, minne, koncentration, uppmärksamhet. Många har blivit sjuka av omgivningen/vardagsmiljön och det har lett till depression, utmattning (panik)ångest osv. som aldrig gått över (man vet inte vad felet är innan utredning). När man är utredd kan man få hjälp med t ex dessa saker. Det man utreder är dina behov av hjälp.

Flinta skrev:OK, npftjej, det är ditt barn som går i skolan. Varför är du sjukskriven? Vad är du sjukskriven från? Är det vardagen, t ex jobbmiljö, som du blivit sjuk av?

Är det en AS-utredning du menar att du vill ha när du skriver att du vill ha "rätt hjälp"? Varför behöver du diagnosen? De flesta får diagnosen när det är något i vardagen som inte fungerar t ex relationer, social kommunikation, skolgång, arbete, universitetsstudier, skötsel av hemmet, personlig hygien, planering, minne, koncentration, uppmärksamhet. Många har blivit sjuka av omgivningen/vardagsmiljön och det har lett till depression, utmattning (panik)ångest osv. som aldrig gått över (man vet inte vad felet är innan utredning). När man är utredd kan man få hjälp med t ex dessa saker. Det man utreder är dina behov av hjälp.

Det är mitt barn som går i skolan. Jag har svårt att ta mitt barn dit och hem, föräldramöten och allt annat som tillhör.

Jag är sjukskriven för paniksyndrom och har aldrig jobbat. Bara arbetsprövat och praktiserat vilket inte har fungerat.

Relationer fungerar inte då jag inte kan läsa mellan raderna, misstolkar, tolkar saker bokstavligt, inte förstår skämt och inte vet vad som är passande att säga och inte.

Skolan har jag aldrig klarat.

Skötsel av hemmet fungerar sådär, inte rillräckligt illa för att vara katastrof.

Planering, minne, koncentration och uppmärksamhet fungerar inte.

Jag sökte ju hjälp för mina panikattacker men har börjat så ett mönster till varför de uppkommer så lätt, t.ex. så blir jag helt uppslukad av alla ljud och intryck i skolan som jag inte kan stänga ute och att hela tiden tänka på vad som passar in att säga när jag pratar med folk för jag har ingen aning om hur man kallpratar och tar allt bokstavligt hela tiden. Sen har jag dåligt närminne och har svårt att koncentrera mig också, extremt dålig fokus och tappar lätt tråden. Då är det väl inte konstigt att jag blir stressad och till slut får en panikattack eller tänker jag fel?

Min panikångest tror jag är ett resultat av ovanstående saker, om du går in på min blogg och läser mitt senaste inlägg så står det i punktform lite om vilka av mina problem som jag tror är adhd. Men du kanske kan rätta mig, det hade varit bra att veta någon annans objektiva syn! Är desperat efter hjälp då jag känner att om jag inte kan ta mitt barn till och från skolan så får jag lämna bort henne vilket skulle vara slutet på mitt liv.

Liljan skrev:

npftjej skrev:Då är vi tillbaka på ruta ett igen d.v.s. till ett av grundproblemen. Jag kan inte kopiera min asperger/autism utredning då jag inte får en utredning vilket jag beskrev i mitt förra meddelande till dig

Jag har läst igenom dina meddelanden och ser inte att du har skrivit det någonstans. Det första du behöver göra isåfall är att göra en utredning. Står du på kö? Om inte prata med din kontakt på psykiatrin och be om en utredning. Lyssnar de inte gå till Vårdcentralen och be om en utredning, de kan också skicka en remiss. Kolla också upp om vårdgarantin gäller för NPF utredningar där du bor.

Aha förlåt, jag har så dålig koll på alla meddelande här. Det blir till en stor röra för mig.

Men såhär ligger det till:

Min nya läkare sa efter första mötet att hon såg att saker inte "stod rätt till" och skulle ta upp att hon tyckte jag skulle få en NP utredning på deras nästa team-möte på mottagningen. Hon skrev i min journal att jag hade tydliga tecken på adhd och även "aspdrag" som hon beskrev det.

(Även min gamla läkare reagerade och det står på min sjukskrivning bl.a. kognitiva svårigheter, exekutiv nedsätting)

När hon gjorde det sa min psykolog sa nej på team mötet och eftersom hon träffat mig mest räknades hennes nej, detta trotts att jag började vår kontakt genom att beskriva problem jag haft sedan barndomen och då sa hon "det är ju tydliga tecken på autismspektrumstörning" men hon valde att ignorerade det och har fokuserat på att prata om min panikångest. ( vi har även pratat mycket om mina relationer då det alltid uppstår problem) Då hon sa att jag började bli besvärlig så resulterade det i att skickade hon mig vidare till en PTP psykolog.

Min nya psykolog som många alla andra försöker fokusera på att få bukt med mina panikattacker men om panikattackerna är ett resultat av en bakomliggande problematik så förklarar ju det varför jag inte blivit hjälpt hittills och det är ändå över 10 år jag bollats rundor inom psykiatrin.

Jag tog upp detta för min gamla psykolog och fick till svar att hon frågade mig om jag samlade på diagnoser och om det inte räckte med de jag redan har. Det fick mig att känna mig kränkt, för ingen vill väl ha diagnoser bara för att samla utan för att få en förklaring och rätt hjälp.

Det är ganska vanligt att dom skriver något som man inte alls håller med om.

Något som jag håller på och slipar på just nu är en lista eller en förklaring på alla mina problem från mitt perspektiv. Som jag ska be dom på psyk att lägga in bland mina journaler. Så att när jag få en ny läkare vilket händer ganska ofta så kan dom bara läsa igenom där lite snabbt och se vad jag har för svårigheter och lättare kunna hjälpa mig. Och eftersom till exempel asperger är väldigt individuellt och vi är så olika så är det bra om dom kan läsa igenom vad just jag har för svårigheter. Ganska smart eller?

Kanske du skulle göra också.

Hej npftjej!

Vilket dåligt bemötande du får av vården! Prova att få en utredningsremiss via vårdcentralen som någon annan föreslog! Klart du ska göra en utredning utifrån att du själv tror på detta samt att det också styrks av två av varandra oberoende läkare som båda sett tecken!

Annars tänkte jag dock på det där med ditt skolbarn. Är det så att du har svårt att ta dig ut alls eller är det just att gå in på skolan som är problemet? Om det är att gå in på skolan kan du kanske få stöd av någon kurator eller av boendestödet att anpassa så att skolpersonalen ser till att skicka ut ditt barn till en plats där du står och väntar en viss tid varje dag. Och att all information som ges på föräldramöten skickas skriftligt till dig pga att du har särskilda behov på grund av funktionsnedsättning/sjukdom. Och att all kommunikation mellan dig och skolan går via mail.

När jag kraschade helt fick mina barn börja möta mig utanför skolan för att det skulle fungera. Jag önskar att jag hade kommit på denna lösning långt tidigare för det besparade mig mycket lidande utan att mina barn direkt förlorade någon omsorg.

Och för övrigt; Det är ju klassiskt att tjejer som snurrat runt inom psykiatrin länge utan att förbättras har en npf - diagnos. Bara det borde ju föranleda en ordentlig utredning! Heja dig, försök hitta ork att fortsätta att slåss för din sak!

Truls skrev:
Annars tänkte jag dock på det där med ditt skolbarn. Är det så att du har svårt att ta dig ut alls eller är det just att gå in på skolan som är problemet? Om det är att gå in på skolan kan du kanske få stöd av någon kurator eller av boendestödet att anpassa så att skolpersonalen ser till att skicka ut ditt barn till en plats där du står och väntar en viss tid varje dag. Och att all information som ges på föräldramöten skickas skriftligt till dig pga att du har särskilda behov på grund av funktionsnedsättning/sjukdom. Och att all kommunikation mellan dig och skolan går via mail.

När jag kraschade helt fick mina barn börja möta mig utanför skolan för att det skulle fungera. Jag önskar att jag hade kommit på denna lösning långt tidigare för det besparade mig mycket lidande utan att mina barn direkt förlorade någon omsorg.

Bra konkreta exempel på hur man kan göra "skolsituationen" lättare. Npftjej behöver antagligen hjälp med fler strategier med tanke på sin panikångest.

Vad gör du med boendestödet? De kan ju hjälpa till med väldigt mycket mer än bara det "inom hemmets fyra väggar".

Vad ger den "sociala färdighetsträningen"? Om det är i grupp, har resten också AS? Är det psykiatrin som anordnar kursen?