Göran Everdahl använder speglar som tema för ett avsnitt av Spanarna i P1 för någon vecka sedan. (1) Ett av beläggen han ger för spegelns ljusa framtid är att grupper med speglar omkring sig samarbetar bättre, fuskar mindre och arbetar flitigare. ''Man blir påmind om den yttre blicken.'' (2) Han påminner också om att bara de mest sociala djurarterna känner igen sig själva i spegeln.

Därpå nämner han spegelterapi mot fantomsmärtor. (3) Varför inte spegelterapi mot enstörighet, tänker jag. Endast och bara kroppsspeglar på litet håll har fått mig att börja tänka aktivt på hållning och klädsel. Fullkomligt oundgängliga under styrketräning och teknikträning. - Hm, en slashas och hösäck. Vips hittar jag hållningsmusklerna fast jag var övertygad om att jag redan var anständigt rakryggad. Min pappa videofilmade sig själv ätandes en gång för att få syn på olater.

För att knyta ihop säcken betyder titeln inte bara att den kroniskt ensamme får hålla tillgodo med försilvrade glasbitar som sällskap utan också att speglar borde kunna träna den ovane socialt och därmed bereda väg för oreflekterat umgänge.



1. Sisådär sju minuter från slutet av avsnitt 2008-08-29.

2. [WikiEng]Social_facilitation[/WikiEng]

3. Färgstarke Göran Sperber i Uppsala gav ett exempel under en föreläsning i neurologi. En enarmad patient kunde inte bli kvitt känslan av att handen på den saknade armen knöts i kramp. En spegel ställdes på bordet i sagitalplanet så att patienten tyckte sig se sin saknade arm i reflektionen av den återstående. Efter att under stint tittande i spegeln först ha knutit sin hand till kramp och därefter slappnat av och öppnat den försvann fantomsmärtan. ''När storhjärnbarken är inblandad kan man vänta sig vadfan som helst.''

Spegelterapi mot enstörighet kanske kan fungera för en del, men jag tycker det är hemskt att vara omgiven av speglar och ofrivilligt se mig själv överallt, det är nog bland det värsta jag vet faktiskt. Dock har jag planer på att bli mer medveten om mig själv och förbättra allt som går att förbättra, och ett sätt som jag har tänkt på är att videofilma mig själv för att se vilket intryck jag ger. När jag har hört mig på band tycker jag aldrig det låter som jag, men det är ju ganska vanligt att man säger så. Jag vet knappt vem jag är i verkligheten för jag lever så i min egna verklighet, och det förvirrar mig att inte veta.

Jag var på en kurs en gång på 80-talet där det ingick att bli videofilmad och sen se på filmen. Jag tyckte det var jobbigt bli filmad och gav ett högst förvirrat och osäkert intryck. Men lite fascinerande var det att se sig själv.

Riktiga speglar kanske funkar bättre om man vet om dem, och har blivit van, men jag känner igen det Anastasia säger, jag kan bli rätt illa berörd av min egen spegelbild vid en riktig spegel...

...och att sitta i mitt vardagsrum när det är mörkt ute och fönstret ut mot balkongen speglar lägenheten kan vara riktigt nojigt. Bara jag vrider huvudet lite i sidled kan det speglas ett ljussken från spegelbilden av mina glasögon på min spegelbild utanför fönstret. Och min spegelbild kan även i övrigt vara en källa till plötsligt förskräckelse i olika lägen. Så fort det blir lite för mycket sådant kan jag bli riktig nojig över att snart få se den resa sig upp och gå fram till fönstret och stirra på mig - eller gå till balkongdörren och komma in...

Shit, nu skrämde jag upp mig själv riktigt ordentligt när jag satt och skrev detta. Nu får jag nog tända upp det mesta och sätta på någon Jönssonligan eller något...

Pemer skrev:Riktiga speglar kanske funkar bättre om man vet om dem, och har blivit van, men jag känner igen det Anastasia säger, jag kan bli rätt illa berörd av min egen spegelbild vid en riktig spegel...

Du är ju ändå forumskådisen, Pemer. Menar du att spegeln är värre än filmduken?

Inger skrev:Jag var på en kurs en gång på 80-talet där det ingick att bli videofilmad och sen se på filmen. Jag tyckte det var jobbigt bli filmad och gav ett högst förvirrat och osäkert intryck. Men lite fascinerande var det att se sig själv.

Så sant. Det glömde jag. Eller låtsades glömma. Patientbemötande har jag tränat på video under ett helt år.

Mig anklagade de aldrig för att ha en naturlig sittställning och en gång när jag talade med en pensionär med opererad aortaaneurism där på videoskärmen spottade en av mina värda klasskamrater ur sig att jag verkade vara den äldre.

linek skrev:Du är ju ändå forumskådisen, Pemer. Menar du att spegeln är värre än filmduken?

Mja... jag känner igen en del av vad Inger skrev här också nu. om att bli filmad och se sig själv efteråt. Inslaget i Outsiders där jag inte spelar någon roll utan blir filmad när jag är mig själv känns lite skumt att se, bl a när vi grabbar kommer in i rummet där kursen ska vara... min taffliga vaggande gång när jag måste gå lite långsamt och försiktigt, och... allt vad det nu är...

Sedan var speeddejtingledaren Benny i Kvarteret skatan-scenen svår och jobbig att spela, och nu efteråt att se om, just i den här nertonade scenen som de naturligtvis valde. Jag blev mycket mer nervös än när scenerna spelades in enligt deras originaltanke, där jag var speedad och flåshurtig, och själv ser jag det sååå mycket själv när jag ser om scenen...

Tycker de valde totalt fel där, tror scenen hade blivit roligare rent allmänt med mig i den andra versionen. Dessutom tror jag ju definitivt att det hade gjort mer för min "karriär"...

Det var mycket det lågmälda, egna försiktiga och lite nervösa jag hade svårt för från start med min Zycomb-film också.

linek skrev:Så sant. Det glömde jag. Eller låtsades glömma. Patientbemötande har jag tränat på video under ett helt år.

Mig anklagade de aldrig för att ha en naturlig sittställning och en gång när jag talade med en pensionär med opererad aortaaneurism där på videoskärmen spottade en av mina värda klasskamrater ur sig att jag verkade vara den äldre.

Bussigt! Fast okej... om han menade att du gav ett moget och erfaret intryck...

Pemer skrev:

linek skrev:Du är ju ändå forumskådisen, Pemer. Menar du att spegeln är värre än filmduken?

Mja... jag känner igen en del av vad Inger skrev här också nu. om att bli filmad och se sig själv efteråt. Inslaget i Outsiders där jag inte spelar någon roll utan blir filmad när jag är mig själv känns lite skumt att se, bl a när vi grabbar kommer in i rummet där kursen ska vara... min taffliga vaggande gång när jag måste gå lite långsamt och försiktigt, och... allt vad det nu är...

Jaja, man nojjar ju alltid upp sig på småsaker som andra inte vare sig ser eller bryr sig om. Jag tyckte du såg helt naturlig ut i programmet och har inget minne av nån "vaggande gång."

Är du alltid lika avspänd som du ser ut? Är du aldrig nervös inför kameran?

Anastasia skrev:Jag vet knappt vem jag är i verkligheten för jag lever så i min egna verklighet, och det förvirrar mig att inte veta.

Ja, social isolering leder ju i normalfallet till dissociation och rentav psykos.

Jag håller med om att det är smärtsamt med speglar och videofilmning. Men för min del har jag fått för mig att det är en läkande smärta.

Finns det verkligen inga studier i om speglar förebygger lappsjuka?

Klart positivt att jag utstråkar ett så avspänt uttryck!

Har varit duktigt nervös vissa gånger, bl a min inledning av dejting-scenen, och när vi började spela in där i Outsiders-programmet.

Andra gånger just inte alls. Vet inte vad som har skilt mellan de gånger jag känt mig nervös och de gånge

Tror säkert att spegelterapi kan vara bra för en del. Själv har jag inga problem med att se mig själv i spegeln. Antagligen för att jag dansat hela min uppväxt och danssalarna var tapetserade med speglar. Titta. Gör om. Gör rätt.
Att se sig på film däremot, i ens naturliga miljö kan kännas lite creepy. Lättare om man spelare en roll i filmen. Är ju iofs det man gör när man dansar också, så det hänger väl ihop för mig då.
Det absolut värsta är dock att höra sin egen röst. Då får jag "pinsamhetsrysningar", sådär som om man ser någon göra bort sig på tv.
Vad vill jag ha sagt med detta? Antagligen ingenting. Ibland (ofta) skriver jag lite meningslöst sådär för att jag inte kan stoppa sig själv.

Jag älskar danssalar med en spegelvägg! Jag spenderade mycket tid där på skolan, moonwalk med mera, titta på video, pausa, härma, video på repeat, härma, slipa, slipa. Dock så skulle jag tycka det var obehagligt att ha stora speglar kring mig hela tiden.

Nilale skrev:
Det absolut värsta är dock att höra sin egen röst. Då får jag "pinsamhetsrysningar", sådär som om man ser någon göra bort sig på tv.
Vad vill jag ha sagt med detta? Antagligen ingenting. Ibland (ofta) skriver jag lite meningslöst sådär för att jag inte kan stoppa sig själv.

Jag har också svårt för att höra min egen röst inspelad. Och också svårt att stoppa mig själv.

Förstås. Säg mig nåt där vi diffar diametralt?

Hej Agatha! Den där var bra!

Nilale skrev:Det absolut värsta är dock att höra sin egen röst. Då får jag "pinsamhetsrysningar", sådär som om man ser någon göra bort sig på tv.
Vad vill jag ha sagt med detta? Antagligen ingenting. Ibland (ofta) skriver jag lite meningslöst sådär för att jag inte kan stoppa sig själv.

Medhåll, både om rösten och att även jag skriver saker utan att verkligen vilja ha nåt sagt

Agatha skrev:

Det coola med en såndär är att den är faktiskt fullt möjlig att göra rent praktiskt, åtminstone om man tänker sig kvalitén som en tecknad figur har.

Gör hål för hela ögonen (inkl vitan) i den vanliga bilden, och montera ett par pupiller på vit bakgrund en bit bakom hålet. Vips så följer affischen dig med blicken! Jag har sett just det där i form av en tecknad jultomte i form av skyltmaterial för butiker.

linek skrev:

Anastasia skrev:Jag vet knappt vem jag är i verkligheten för jag lever så i min egna verklighet, och det förvirrar mig att inte veta.

Ja, social isolering leder ju i normalfallet till dissociation och rentav psykos.

Menar du att det oftast leder till psykos, eller att det kan göra det ?

Dissociation känner jag igen mig i, men jag har även en del känslor som ibland kan förekomma vid psykoser. Jag känner ofta att jag lever i någon sorts fantasivärld och att den yttre världen är avlägsen och overklig. Jag identifierar mig inte helt som människa, för jag saknar egenskaper som de har, och jag har likheter med en del som ses som omänskliga av sin omgivning. Sen så har jag inte heller någon känslomässig gräns mellan fantasi och verklighet, t:ex så reagerar jag lika mycket (eller lite rättare sagt, jag är väldigt likgiltig) på om någon blir mördad på film som om de blir det i verkligheten. Rent logiskt kan jag ju dock se var gränserna går, och jag kan skärpa mig och "spela mänsklig" om jag måste. Jag undviker dock att umgås för att min sociala personlighet känns som en robots, och om det inte handlar om snabba, ytliga kontakter så har jag nog svårt att helt dölja hur annorlunda jag är.

Man brukar ju använda det där med isolering för att knäcka tillfångatagna soldater, antingen genom isolation, trångt och mörkt utrymme och/eller begränsande av stimuli och hindrande att sova. På fyra dagar utan sömn (ungefär) blir vem som helst psykotisk.

Klipp från SoldF tråd om fångtjänstövningar inom FM:

Har inte sett den amerikanska dokumentären så vet inte hur deras övningar går till, det som jag upplevde mest jobbigt var inte förhören. Istället var det att man efter ett tag totalt tappade alla koncept om tid o rum samt den fysiska "obekvämheten" som stresspositionerna gav. Förhören blev istället bekväma avbrott när man fick sitta på en stol (förvisso med gapande förhörsledare och en lampa i ansiktet) och bara försöka komma ihåg att inte säga mer än namn, nr och grad.

Jag låg ju på K3 och detta 98-99 så det kanske skiljer sig lite från hur man gör idag, men den övning jag deltog i var på inget sätt "frivillig", dvs om man inte svimmade/ kollapsade/ fick ngn slags psykos under övningen så genomförde man den snällt.

Sjukvårdsberedskap
28. Sjukvårdspersonal. - Sjuksköterska/läkare skall finnas på övningsplatsen och vara väl insatt i för övningen gällande bestämmelser. Sjukvårdspersonalen skall följa övningen ur medicinsk och fysiologisk synvinkel och vid behov ge anvisningar till övningsledare eller övrig deltagande personal.

Utan att ha läst hela tråden *skäms* men fatta hur jobbigt det e att hålla speglar rena, fasar för ens tanken att skaffa en till

Fredrik skrev:Utan att ha läst hela tråden *skäms* men fatta hur jobbigt det e att hålla speglar rena, fasar för ens tanken att skaffa en till

Gå till bilskroten och lägg ett bud på ett gäng vindrutetorkare+spolare från bilar

Gör pinsamheter. Graden av ens motvillighet är då proportionell mot den tyngd som lossas från ens axlar i sociala situationer och motvilligheten är i sin tur inte annat än smärtupplevelsen i att bryta en långvarig, intim allians mellan egocentriciteten och kroppen - det som väl ur graven upprest blir din tankevärlds marionettdocka, olikställd med jagupplevelsen.

Inte för att jag fattade ett ord av andra meningen, men jag tror att jag förstår vad du menar.

Inger skrev:Inte för att jag fattade ett ord av andra meningen, men jag tror att jag förstår vad du menar.

Du förstod alltså 51 av 52 ord och därmed bekymrar det dig att sammanhanget inte kunde utläsas när ett ords betydelse saknades?