Jag köpte min kärlek för pengar.
För mig var ej annan att få.

Sjung vackert i skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få.

För den som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.

/Gustav Fröding

"sjung vackert, I skorrande strängar" ska det vara. "I" sa man förr i stället för "ni".

"O Captain! My Captain!"

O CAPTAIN! my Captain! our fearful trip is done;
The ship has weather'd every rack, the prize we sought is won;
The port is near, the bells I hear, the people all exulting,
While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring:
But O heart! heart! heart!
O the bleeding drops of red,
Where on the deck my Captain lies,
Fallen cold and dead.


O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up--for you the flag is flung--for you the bugle trills;
For you bouquets and ribbon'd wreaths--for you the shores a-crowding;
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;
Here Captain! dear father!
This arm beneath your head;
It is some dream that on the deck,
You've fallen cold and dead.


My Captain does not answer, his lips are pale and still;
My father does not feel my arm, he has no pulse nor will;
The ship is anchor'd safe and sound, its voyage closed and done;
From fearful trip, the victor ship, comes in with object won;
Exult, O shores, and ring, O bells!
But I, with mournful tread,
Walk the deck my Captain lies,
Fallen cold and dead.
O Captain! My Captain!

-Walt Whitman

En dikt om den svindlande lycka man kan uppleva när man fått barn:

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm

Ännu en dikt av Erik Lindorm (1889-1941):

En eftermiddag

Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

Erik Lindorm

En dikt jag har haft i skallen hela dagen;

The Raven
“Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
Tis some visitor," I muttered, "tapping at my chamber door —
Only this, and nothing more."

Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; — vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow — sorrow for the lost Lenore —
For the rare and radiant maiden whom the angels name Lenore —
Nameless here for evermore.

And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me — filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating,
Tis some visitor entreating entrance at my chamber door —
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; —
This it is, and nothing more."

Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
Sir," said I, "or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you"— here I opened wide the door; —
Darkness there, and nothing more.

Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortals ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the stillness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, "Lenore?"
This I whispered, and an echo murmured back the word, "Lenore!" —
Merely this, and nothing more.

Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
Surely," said I, "surely that is something at my window lattice:
Let me see, then, what thereat is, and this mystery explore —
Let my heart be still a moment and this mystery explore; —
'Tis the wind and nothing more."

Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore;
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door —
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door —
Perched, and sat, and nothing more.

Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore.
Though thy crest be shorn and shaven, thou," I said, "art sure no craven,
Ghastly grim and ancient raven wandering from the Nightly shore —
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!"
Quoth the Raven, "Nevermore."

Much I marveled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning— little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blest with seeing bird above his chamber door —
Bird or beast upon the sculptured bust above his chamber door,
With such name as "Nevermore.”
― Edgar Allan Poe

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

- Robert Frost

Augustihymn

Ljunghedens glans och dunans prakt på gläntan
dö som en lång, högtidlig solnedgång.
Skogen slår upp sin psalmbok och i väntan
prövar sin bas till höstens ottesång.
Hör du den röst som bakom åsen rullar,
dov som ett hot om krig och syndabot?
Ser du den väg som över slånbärskullar
sänker sig grå i dalens djupa sot?

Går du med mig den branta stigen ned,
säg då farväl åt sol och sommarånga.
Ler du som jag, då himlens hy är vred,
värms du som jag, då svala skyar gånga?
Hör du som jag, hur vårens alla lutor
smälta till ett i stormens orgelfång?
Hör du i regnets dån på våra rutor
majdaggens fall och vårfrubäckars språng?

Aldrig en svan far ut på granna fjädrar,
söker i rymdens klara vrår sin brud,
aldrig en rå i aftonvinden vädrar
älskarens gång vid lövens späda ljud.
Flytt och förbytt! Där tjärnen stå i blom,
tjärnen med vass, till sena kärlekshelgen,
ropar ibland den längtanssjuke lom,
svalkar sin törst den älskogshete älgen.

Går du min väg, lägg av din glada krans,
lindad på lek i vänligare dalar;
aldrig i den du uppstår mer till dans,
ivrig och röd, i tungel-ljusa salar.
Sörj ej din krans! Jag flätar dig en annan,
flyende blad ur Floras lustgårdsdörr.
Den som bär höstens krona över pannan
drömmer och ler, men skrattar ej som förr.

- Erik Axel Karlfeldt

Dagen till ära:

The Fifth of November

Remember, remember!
The fifth of November,
The Gunpowder treason and plot;
I know of no reason
Why the Gunpowder treason
Should ever be forgot!
Guy Fawkes and his companions
Did the scheme contrive,
To blow the King and Parliament
All up alive.
Threescore barrels, laid below,
To prove old England's overthrow.
But, by God's providence, him they catch,
With a dark lantern, lighting a match!
A stick and a stake
For King James's sake!
If you won't give me one,
I'll take two,
The better for me,
And the worse for you.
A rope, a rope, to hang the Pope,
A penn'orth of cheese to choke him,
A pint of beer to wash it down,
And a jolly good fire to burn him.
Holloa, boys! holloa, boys! make the bells ring!
Holloa, boys! holloa boys! God save the King!
Hip, hip, hooor-r-r-ray!

Jeg tror på dagen i morgen, en dag som er tro mot seg selv, og som er dagen i dag.

Jeg tror på dagen i dag, en dag som er tro mot seg selv, og som er dagen i morgen.

Det var dans bort i vägen

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

Där var Bolla, den präktiga Takeneflickan,
hon är fager och fin, men har intet i fickan,
hon är gäcksam och skojsam och käck.
Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda,
där var Finnbacka-Britta och Kajsa och Tilda
och den snudiga Marja i Bäck.

Där var Petter i Toppsta och Gusten i Backen,
det är pojkar, som orka att kasta på klacken
och vischa en flicka i skyn.
Där var Flaxman på Torpet och Niklas i Svängen
och rekryten Pistol och Högvaltadrängen
och Kall-Johan i Skräddarebyn.

Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen,
och mot stenar av klackar det small.
Och rockskörten flaxade, förkläden slängde,
och flätorna flögo och kjolarna svängde,
och musiken den gnällde och gnall.

In i snåret av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där,
det var ras, det var lek över stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
— vill du ha mig, så har du mig här!

Över bygden låg tindrande stjärnfager natten,
det låg glimtande sken över skvalpande vatten
i den lövskogsbekransade sjön,
det kom doft ifrån klövern på blommande vallar
och från kådiga kottar på granar och tallar,
som beskuggade kullarnes krön.

Och en räv stämde in i den lustiga låten,
och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia!
kom det dudeli! dudeli! dej!

/Gustav Fröding

kiddie skrev:Ett bloss för moster Lillie (Bodil Malmsten)

Vi som lever är bara döda på semester
nån sorts sommargäster.
Så ta ett bloss för moster Lillie
ett halsbloss och ett glas rött
ta ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött.

Sätt dig på hennes gravsten
och dingla med dina smalben.
Minns skymten av hennes lår
när du var tretton år.

Hon gick bort i strumpor med sömmar
och eviga rock n’ rolldrömmar.
Hon hatade regler och tjat
och ord som hata och hat.

Hon gick bort till någonstans,
somewhere för att det fanns.
En korsning med inbromsningsspår i
från West Side Story.

Så ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike och ett stort glas rött
ett halsbloss för moster Lillie har dött.

Hon gick bort i vingliga klackar
i slippriga uppförbackar.

Hon sa att hon var fyrtitvå
sån’t ändrar man inte på.

Så fimpa på hennes årtal
låt Waits hålla hennes bårtal
och låt henne gå när hon går
till Singapore.

Och minns alla bloss hon gav
och aska på hennes grav
på Alla helgons dag.

Så ta ett bloss för moster Lillie
ett djupt bloss – ett fullt glas rött.

Och skåla för Lucky Lillie
som gått nånstans och dött.

Och minns hennes slitsade kjol
parfymerna mysk kaprifol
och ringen från Samarkand
och svarta behåband.

Minns bourbon och billigt vin
minns doften av bränd bensin
och minns alla bloss hon gav
och dansa på hennes grav
på Alla hjärtans dag.

Så ta ett bloss för moster Lillie
låt glöden inte dö
ett svidande halsbloss Lucky Strike.

För att hon måste dö
hon gick bort med sin walkman på
dit icke hon går att nå.

Hon tog sitt Downtown Train till Prince i Purple Rain.

Vila i frid, Bodil.

Dikt av Gunnar Ekelöf, ur Non Serviam (1945)


Till de folkhemske

Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
Över de öde skogarna sträcker sig alltså förstaden.
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet ont anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska

barn
(aldrig berörda av människohänder)
medan i rotationsparasoller omkring dem
strängt avlönade kommunalbarnjungfrur svävar.
Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.

Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.

@jojmamma


Åh den är så vacker av Jaques Brel ( Kanske kärlek är allt ), jag har den på skiva här hemma, och brukar ta fram och spela den sången då och då.

Chrilleb skrev:@jojmamma


Åh den är så vacker av Jaques Brel ( Kanske kärlek är allt ), jag har den på skiva här hemma, och brukar ta fram och spela den sången då och då.

Bara att leta fram texten och klistra i inlägget.

Svenska värderingar

Kaserners gardinväv,
gärdena, varvskrisen,
kärnvedens virrsaga,
sveda, granrisvärken,
kärv vind, enesargars
virken, nassedvärgar,
knivresar, vargsäden,
gravskändarens iver…

Se rävkadavrens grin:
vi red ängarnas skrev
vid gränsen; skarvare,
segrare värda kvinns,
vred näsringar skeva;
svärd i grannars veke
svingade värre skarn.

Ändring: asaverk revs
ned av kärringsvears
väsvresigknarrande;
dressingarna kväver
renskav värdig rasen;
vardagsviner sänker
nerärvd arisk gensav;
avvisargener dränks,
skeva särdrag vinner;
Greider vaknar snäv;
rave kväser ringdans.

Kväd nervsagan, sire!
Svär kavringseden, AD!
Avsvär ren dansk regi!
Av VD:s reseräkningar
näverriksdagens arv:
riksvägens vandrare
Arn kväver Gris-Anders,
gräver skandinavers
grav i Sverkersändan…
i regnväderssvankar:
kaviardrängens vers.
(Malte Persson)

Jag vill slå ett slag för Hedvig Charlotta Nordenflychts dikt "Öfver en hyacint" (;här i en mer modern språkdräkt).

Över en hyacint

Du rara ört som ej din like
I färg, i glans, i täckhet har,
Bland all din släkt i Floras rike
Din fägring mest mitt öga drar :
På dina blad Naturen spelar,
I konst, i prakt hon yttrar sig,
Den fina balsam-lukt du delar,
Förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,
En lindrig luft du andas får,
En häftig il dig aldrig möter,
För hetta, köld du säker står.
Ett livligt väder på dig fläktar,
Som tränger genom blad och knopp
Och när av värma du försmäktar
En kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
Och dig i all din täckhet ter,
En grym förvandlings lag du lyder
Du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
Och ledsnar vid min ömma vård,
Bland ringa stoft din fägring gömmer,
Du är ju otacksam och hård ?

Men skall jag på en blomma klandra,
Det veka väsen klaga an,
Dess öde är att sig förandra,
Hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
Jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna
Det måste vara som det är.

Om aftonen av Dan Andersson

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
som en doft som var som evighetens frid.


Gingo betyder gick på gammel dags svenska

"Ensam i natten

våldtar jag katten

rivsår på buken

kattskit på kuken"

====================

Okänd poet.

usch. det var väl ingen riktig dikt

honeypie81 skrev:usch. det var väl ingen riktig dikt

Kanske därför poeten är okänd, förresten handlar inte alla dikter om en evig sommar och glada lärkdrillar, tänk bara på de som låg i skyttegravarna i Verdun och väntade på att dö, deras dikter var inte alltid så muntra...

Tupac Shakurs the rose that grew from concrete är min favorit
https://allpoetry.com/The-Rose-That-Grew-From-Concrete

antonius skrev:

honeypie81 skrev:usch. det var väl ingen riktig dikt

Kanske därför poeten är okänd, förresten handlar inte alla dikter om en evig sommar och glada lärkdrillar

Ur "Förkrympt Gubbkuk av Stål"
[...]
"Dom köpte CP-brännvin
Och sen så gick dom hem
Hon var bara 9
Och han var 85"
- Onkel Kånkel