Jag var sjukskriven 25% i drygt ett halvår medan jag försökte reda ut strategier för hur jag ska orka leva.

Kom bara fram till att FK är fittor och att jag inte har råd att jobba mindre. Hade jag inte haft en familj hade jag antagligen tänkt annorlunda på den fronten.

För närvarande är jag medicinfri, men känner att jag behöver medicin av något slag för att orka med. Som det är nu har jag druckit alkohol när jag behöver koppla av, helst skulle jag vilja slippa alkohol helt, men det är något med alkoholen som hjälper (och då menar jag inte ruset). Behöver ingen berusning utan vill bara inte må dåligt.

Har läst lite om Baklofen som kan minska alkoholsug, alltså bör den verkar på liknande receptorer, dessutom verkar den gå på serotoninet och ha en viss ångestlindrande effekt. Men jag vet inte om det bara är renodlade alkisar som får sådan behandling, jag kan hålla upp med alkoholen utan problem, men faller tillbaka på det eftersom jag saknar alternativ idag.

SSRI, SNRI NDRI och vad de nu mer heter har inte haft en så bra effekt på mig, Valdoxan gav mig bättre sömnkvalitet men försämrade även mina levervärden så jag vågade inte fortsätta med den..

Finns det något man kan få som skänker en ett kroppsligt lugn utan att vara så sjukt sederande som neuroleptika och diverse antihistaminer? Behöver inte känna rus för fem öre, bara jag kan varva ner och få en paus från mig själv..

Min psykolog tycker att jag ska ta min aspergerdiagnos och grava hörselskada och argumentera för nedsatt arbetsförmåga (vilket jag absolut har) men lik förbannat är det inget jag har råd att göra. Ska jag bli fattigpensionär innan 40 liksom?

Då känns steget till beprövade (och illegala) droger närmare så jag kan höja min SGI innan jag går in i väggen.

Förslag på meditation avböjes vänligt men bestämt för jag kan inte mentalisera sånt och det gör mig frustrerad.

Okej, ingen meditation. Yoga då? Eller Tai Chi? Det är definitivt lugnande. Fast inte omedelbart förstås. Du måste tänka lite långfristigt där. Motion utomhus är väldigt bra också.

Ja jag vet inte. Blir mest frustrerad av långsiktiga lösningar och tappar alltför ofta rutinen.

Tränade när jag var sjukskriven, men när jag började jobba igen sket det sig med orken.

Att måla i målarböcker för vuxna tycker jag är avkopplande, men jag har inte tid eller energi för det när jag jobbar. Alltså, jag har antingen inte ork att leva eller inte råd att leva..

Att leva på existensminimum finns inte på kartan, då dör jag hellre.

Misfit skrev:Ja jag vet inte. Blir mest frustrerad av långsiktiga lösningar och tappar alltför ofta rutinen.

Tränade när jag var sjukskriven, men när jag började jobba igen sket det sig med orken.

Att måla i målarböcker för vuxna tycker jag är avkopplande, men jag har inte tid eller energi för det när jag jobbar. Alltså, jag har antingen inte ork att leva eller inte råd att leva..

Att leva på existensminimum finns inte på kartan, då dör jag hellre.

Skaffa en älskarinna/älskare som du knullar skiten ur on regular basis...

antonius skrev:Skaffa en älskarinna/älskare som du knullar skiten ur on regular basis...

Vet inte hur seriös du är, men det var ingen vidare ide tycker jag..

Jag vet att man inte kan medicinera bort asperger, men det borde absolut finnas massor av mediciner som underlättar vardagen. Nåt sånt tror jag mer på, men jag vet fan inte vad som kan funka för icke neurotypiska hjärnor..

Misfit skrev:[J]ag har antingen inte ork att leva eller inte råd att leva.

Det låter ganska normalt tycker jag, förutom att du bara jobbar 25%.

Misfit skrev:Ja jag vet inte. Blir mest frustrerad av långsiktiga lösningar och tappar alltför ofta rutinen.

Tränade när jag var sjukskriven, men när jag började jobba igen sket det sig med orken.

Att måla i målarböcker för vuxna tycker jag är avkopplande, men jag har inte tid eller energi för det när jag jobbar. Alltså, jag har antingen inte ork att leva eller inte råd att leva..

Att leva på existensminimum finns inte på kartan, då dör jag hellre.

Det finns ingen snabb-fix. Det verkar vara det som du vill ha. Men du måste ha en "jämvikt" i ditt liv. Ska man orka jobba så får man också se till att ha någon slags avkoppling, så att man kan varva ned igen, kan sova sen. Du kan inte ta en medicin för alla situationer i livet. Ju äldre man blir desto mindre klarar man hålla sig frisk om man inte har en frisk livsstil.

Orken är förstås ett problem, som jag också har ibland. Jag försöker nu att organisera alla "måsten" så bra som möjligt så att de kanske tar lite mindre tid och energi.

Kan du förklara lite närmare varför du inte "har råd" med att vara "fattigpensionär"? Jag har inte varit något annat sedan jag var nitton år och klagar inte... Du skrev i och för sig att du har familj, så du menar troligen att du har barn. Men det skulle ju också betyda att du kan få bidrag för dem, så att de kan få en relativt god levnadsstandard.

Furienna skrev:Kan du förklara lite närmare varför du inte "har råd" med att vara "fattigpensionär"? Jag har inte varit något annat sedan jag var nitton år och klagar inte... Du skrev i och för sig att du har familj, så du menar troligen att du har barn. Men det skulle ju också betyda att du kan få bidrag för dem, så att de kan få en relativt god levnadsstandard.

Ja det är inte mig jag tänker på i första hand. Jag måste ta ansvar för min familj, betala huslån, räkningar osv.

Vad menar du med bidrag? Barnbidrag? Barnbidraget är öronmärkt åt barnen så gott det går och räcker inte långt i övrigt.

nallen skrev:

Misfit skrev:[J]ag har antingen inte ork att leva eller inte råd att leva.

Det låter ganska normalt tycker jag, förutom att du bara jobbar 25%.

Jag jobbar 100%.

Jobbade 75% innan.

Jag skulle behöva jobba 50% men då går inte ekonomin ihop. Samtidigt som jag skulle få ork att ta tag i allt som måste fixas i hemmet har jag inte längre råd att renovera. Nu orkar jag inte, så hur jag än gör står det still.

Rev ner innertaket i hallen för flera år sedan och det nya taket är inte uppe än

Misfit skrev:Ja det är inte mig jag tänker på i första hand. Jag måste ta ansvar för min familj, betala huslån, räkningar osv.

Vad menar du med bidrag? Barnbidrag? Barnbidraget är öronmärkt åt barnen så gott det går och räcker inte långt i övrigt.

Man kan få extra bidrag om man har barn, förutom det obligatoriska barnbidraget. Det har min brors fästmö fått i flera år.

Toblerone skrev:

Misfit skrev:Ja jag vet inte. Blir mest frustrerad av långsiktiga lösningar och tappar alltför ofta rutinen.

Tränade när jag var sjukskriven, men när jag började jobba igen sket det sig med orken.

Att måla i målarböcker för vuxna tycker jag är avkopplande, men jag har inte tid eller energi för det när jag jobbar. Alltså, jag har antingen inte ork att leva eller inte råd att leva..

Att leva på existensminimum finns inte på kartan, då dör jag hellre.

Det finns ingen snabb-fix. Det verkar vara det som du vill ha. Men du måste ha en "jämvikt" i ditt liv. Ska man orka jobba så får man också se till att ha någon slags avkoppling, så att man kan varva ned igen, kan sova sen. Du kan inte ta en medicin för alla situationer i livet. Ju äldre man blir desto mindre klarar man hålla sig frisk om man inte har en frisk livsstil.

Orken är förstås ett problem, som jag också har ibland. Jag försöker nu att organisera alla "måsten" så bra som möjligt så att de kanske tar lite mindre tid och energi.

Ha avkoppling?

Min energi är uttömd efter en arbetsdag, hämtar barnen och ser till att de får mat efter att ha rätt undan det värsta i köket, sen ligger jag minus på energikontot och då är orken slut så jag inte orkar röja upp efter matlagningen vilket blir en onödig energikrävande uppgift nästa dag, om och om igen så kommer jag liksom aldrig längre bort än det satans köket.

Avkoppling går inte att uppnå i röran hemma. Hur mycket jag än vill ha bort stöket så orkar jag inte, varken nu eller sen.

Om nån plingar på dörren får jag smått panik, vill inte skämmas för min oförmåga att ta hand om hemmet mer än mina "måsten".

Furienna skrev:

Misfit skrev:Ja det är inte mig jag tänker på i första hand. Jag måste ta ansvar för min familj, betala huslån, räkningar osv.

Vad menar du med bidrag? Barnbidrag? Barnbidraget är öronmärkt åt barnen så gott det går och räcker inte långt i övrigt.

Man kan få extra bidrag om man har barn, förutom det obligatoriska barnbidraget. Det har min brors fästmö fått i flera år.

Byråkrati är en riktigt svag sida hos mig, vem har rätt till detta och varför?

Jag skulle tro att alla har rätt till det, om de har barn samtidigt som de har dålig ekonomi. Om du är ensamstående förälder, så har du ännu större chans att få hjälp. Jag kan ju tillägga att min brors fästmö har åtta barn och knappt har jobbat alls på åratal. Men en halvtidsarbetande förälder borde också kunna få det. Undersök saken.

Furienna skrev:Jag skulle tro att alla har rätt till det, om de har barn samtidigt som de har dålig ekonomi. Om du är ensamstående förälder, så har du ännu större chans att få hjälp. Jag kan ju tillägga att min brors fästmö har åtta barn och knappt har jobbat alls på åratal. Men en halvtidsarbetande förälder borde också kunna få det. Undersök saken.

Låter som flerbarnstillägg..

För att få ekonomiskt stöd måste jag ju köra ekonomin i botten först, använda de sparade pengar jag har för oförutsedda utgifter.

Hamnar jag där är jag fast i träsket och kommer aldrig få en bra ekonomi igen. Ja, jag skulle nog må bättre av att inte jobba så mycket, men må dåligt av att behöva vända på slantarna..

Jobba 50 % på ett välbetalt jobb och ha 50 % i pension blir iallafall mer än att ha 100 % pension. Eller tänker jag fel nu?

Jag vet hur det känns att behöva slappna av och bearbeta dagen då den är över, jag kräver ensamhet och en låg dos bensodiazepiner. Det funkar bra. Man blir beroende men... i detta läget spelar det mindre roll.

Dessutom behöver jag Ritalin de dagar jag vill ha något gjort! Det blir mycket enklare! (Fast då behöver man diagnos på ADD/ADHD).

kiddie skrev:Jobba 50 % på ett välbetalt jobb och ha 50 % i pension blir iallafall mer än att ha 100 % pension. Eller tänker jag fel nu?

Jag vet hur det känns att behöva slappna av och bearbeta dagen då den är över, jag kräver ensamhet och en låg dos bensodiazepiner. Det funkar bra. Man blir beroende men... i detta läget spelar det mindre roll.

Dessutom behöver jag Ritalin de dagar jag vill ha något gjort! Det blir mycket enklare! (Fast då behöver man diagnos på ADD/ADHD).

Du tänker rätt. Men det blir mindre pengar än när jag jobbade 75% och redan då tyckte jag att ekonomin blev ansträngd och sista veckan innan lön fick man rota runt efter mat långt inne i skafferiet.

Sen vet jag inte hur ersättningen för nedsatt arbetsförmåga funkar. Kommer den följa löneutvecklingen eller blir det cementerat den dagen beloppet beräknas?

Bensodiazepiner funkar, men jag varken frågar eller får sådant idag då jag vet att jag har svårt att hålla doseringen. Det kan bero på att det varit svaga sorter och att mitt behov inte uppfylls av den föreskrivna doseringen. Lyrica hjälpte också men personligen så fick jag en enorm toleransutveckling på föreskriven dos.

Var tredje dag var jag tvungen att dubbla dosen för likvärdig effekt. Funkade inte som daglig medicin med andra ord. Men det som går på GABA fungerar, det är därför jag tänker utanför boxen med Baklofen. Frågan är om man ens kan få den utan att vara alkis..

Jag behöver egentid som jag inte kan få när jag jobbar heltid. Sambon jobbar kvällar.

Sjukersättning är en ganska bra bit över existensminimum om du får bostadstillägg också. Du skulle t.ex kunna jobba 50% och få sjukersättning på 50%.

Misfit skrev:

antonius skrev:Skaffa en älskarinna/älskare som du knullar skiten ur on regular basis...

Vet inte hur seriös du är, men det var ingen vidare ide tycker jag..

Jag vet att man inte kan medicinera bort asperger, men det borde absolut finnas massor av mediciner som underlättar vardagen. Nåt sånt tror jag mer på, men jag vet fan inte vad som kan funka för icke neurotypiska hjärnor..

Men börja med en ny hobby då, motion på lite lugnare nivå eller what ever som bryter av det ekorrhjul du hamnat i, börja med mediciner kan ju hjälpa många tillfälligt men sen tenderar dom att bli ett problem med viktuppgång, tillvänjning, etc...

Misfit skrev:

Toblerone skrev:

Misfit skrev:Ja jag vet inte. Blir mest frustrerad av långsiktiga lösningar och tappar alltför ofta rutinen.

Tränade när jag var sjukskriven, men när jag började jobba igen sket det sig med orken.

Att måla i målarböcker för vuxna tycker jag är avkopplande, men jag har inte tid eller energi för det när jag jobbar. Alltså, jag har antingen inte ork att leva eller inte råd att leva..

Att leva på existensminimum finns inte på kartan, då dör jag hellre.

Det finns ingen snabb-fix. Det verkar vara det som du vill ha. Men du måste ha en "jämvikt" i ditt liv. Ska man orka jobba så får man också se till att ha någon slags avkoppling, så att man kan varva ned igen, kan sova sen. Du kan inte ta en medicin för alla situationer i livet. Ju äldre man blir desto mindre klarar man hålla sig frisk om man inte har en frisk livsstil.

Orken är förstås ett problem, som jag också har ibland. Jag försöker nu att organisera alla "måsten" så bra som möjligt så att de kanske tar lite mindre tid och energi.

Ha avkoppling?

Min energi är uttömd efter en arbetsdag, hämtar barnen och ser till att de får mat efter att ha rätt undan det värsta i köket, sen ligger jag minus på energikontot och då är orken slut så jag inte orkar röja upp efter matlagningen vilket blir en onödig energikrävande uppgift nästa dag, om och om igen så kommer jag liksom aldrig längre bort än det satans köket.

Avkoppling går inte att uppnå i röran hemma. Hur mycket jag än vill ha bort stöket så orkar jag inte, varken nu eller sen.

Om nån plingar på dörren får jag smått panik, vill inte skämmas för min oförmåga att ta hand om hemmet mer än mina "måsten".

Jo, jag förstår. Hur många barn har du förresten och har nån av dem också NPF?
När det gäller köket, så försöker jag använda "väntetiden" under matlagningen för att diska det blir smutsigt under matlagningen. Då är det inte mycket disk kvar efter maten, för då är jag också ganska trött.

Ser just att du skrev att du har sambo. Se till att han gör tillräckligt också. Och om barnen inte är alltför små så kan de också göra små-saker. Jag ångrar själv att jag har skämt bort mina tre för mycket. Jag hade inte tålamod att tjata och att lära upp dem. Men man har nytta av det sedan. Och de har nytta av det också.

Det låter som om du skulle behöva gå ned i arbetstid. Egen tid är viktig. Och var försiktig med mediciner och alkohol. Du kan få ett rent helvete om du blir beroende, hela livet raseras då. Benzodiazepemer ska man vara jävligt försiktig med. Bättre centralstimulerande (om du har ADHD-diagnos), de kan du ta i längden utan allvarliga biverkningar.

I ditt läge skulle jag:

- Fortsätta jobba 75 % och snåla in på onödiga utgifter.
- Organisera köksarbetet, minimera tid för matlagning, disk m.m.
- Säga åt ungarna att hjälpa till, duka/duka av, plocka fram/undan och lättare disk kan ungar göra från 5-6 års ålder.
- Ta en viss tid varje dag för egentid dedikerad för specialintressen och avkoppling.
- Skita totalt i alkohol och mediciner, det är bara skit i alla fall.
- Snacka med din läkare om Baklofen.

OK, vet att du skrev inga meditationstips.
Men meditation kan vara så enkelt som att ligga raklång på sängen/mjuk matta på golvet, ha på ambient electronica-musik på rätt hög nivå och bara fokusera på djupandning.
Skippa lotusställningar, konstiga andningsövningar, mindfullness och mentalisering.
Det har hjälpt mig att komma ner i varv och må bättre.

Hoppas det blir bättre.

Liljan skrev:Sjukersättning är en ganska bra bit över existensminimum om du får bostadstillägg också. Du skulle t.ex kunna jobba 50% och få sjukersättning på 50%.

Får man bostadstillägg om man har pengar på banken? Sökte pengar från soc för över tio år sen och då var det i princip att jag skulle bli utblottad innan jag fick hjälp..