En del kemiska ämnen bryts inte ner utan samlas i djurs och människors kroppar. Det finns kemiska ämnen som kan skada genom att till exempel ge allergi. I blodprover och bröstmjölk från människor har forskarna hittat över 300 ämnen, varav en del kan påverka hormonsystemet eller nervsystemet.

Barn och unga är mer känsliga för kemikalier än vuxna. Det beror till viss del på att deras kroppar inte är färdigutvecklade, till exempel hjärnan, hormonsystemet och immunsystemet. Om skador uppstår under uppväxten kan det få livslånga konsekvenser. Kemiska produkter kan vara akut giftiga, vilket betyder att de kan orsaka skada genast, till exempel ge frätskador. De kan också skada miljön. När ett kemiskt ämne finns i en vara kan det tas upp av huden på en människa, samlas i damm som vi andas in eller hamna i miljön. En stor mängd varor leder också till en stor mängd avfall, som också kan läcka farliga ämnen. Vi kan påverkas indirekt genom att ämnen som läcker till miljön sprids vidare till mark och vatten och så småningom till grönsakerna och till fisken, som i sin tur hamnar på middagstallriken.

De företag som tillverkar, importerar eller säljer kemiska produkter och varor är ansvariga för att de inte skadar människors hälsa och miljön. Det finns regler som talar om att företagen ska ha kunskap och bedöma hur farliga deras produkter är och att de ska arbeta för att ta bort farliga ämnen och minska riskerna. Det är också företagens ansvar att kemiska produkter som behöver det har farosymbol och är märkta på rätt sätt.

Läs mer om kemikalier på den Europeiska kemikaliemyndigheten Echas webbplats.

Många åtgärder har lett till effekter i miljön. Efter att blyföroreningar, några bromerade flamskyddsmedel och perflourerade ämnen successivt fasats ut har halterna i miljö och människa minskat.

Ibland motverkas våra framgångar av vad som händer i andra länder. Sverige har till exempel begränsat användningen av kvicksilver. Men nedfallet av kvicksilver via luften är fortfarande stort, beroende på utsläpp i andra länder. Därför går det inte att se någon tydlig trend mot minskade halter av kvicksilver i sill och strömming från den svenska kusten.

Ännu en faktor som påverkar effekten av våra åtgärder är den fördröjning som finns i miljön. Som exempel har utsläppen av bly till luft minskat drastiskt. En viktig orsak är införandet av blyfri bensin. Ändå är halterna av bly i sjöar och vattendrag förhållandevis oförändrade. Det beror på att de gamla föroreningarna till stor del ligger kvar i våra marker och sakta läcker ut i sjöar och vattendrag. Däremot har den kraftigt minskade användningen av bly i exempelvis färger och insektsmedel lett till att blyhalterna i sill/strömming är betydligt lägre nu än för 20 år sedan.

Samtidigt som det införs åtgärder som minskar både användning och utsläpp av gifter står vi inför nya utmaningar. Ett exempel är att antalet kemiska produkter ökar starkt. Vi vet litet om hur kemikalierna i dessa produkter samverkar och vilka effekter de har tillsammans när de kommer ut i miljön.

Vissa kemiska ämnen har negativa effekter på både vår hälsa och vår miljö som är välkända. Men fortfarande saknas mycket kunskap om hur kemikalier och föroreningar påverkar miljön och människors hälsa. Därför är riskerna svåra att begränsa.

Hittills har Kemikalieinspektionen registrerat mer än 12 000 kemiska ämnen som ingår i kemiska produkter. Ännu fler ingår i till exempel bilar, kläder, plastartiklar och byggnadsmaterial. Men hur många okända ämnen som kommer in i Sverige via importerade varor är okänt.

Dessutom bildas ytterligare kemiska ämnen oavsiktligt i industriella processer.

Det är i den ansedda brittiska medicinska tidskriften The Lancet som de två forskarna Phillipe Grandjean verksam i Danmark och Boston och Philip Landrigan från New York släpper ett av de största och mest oroande hälsolarmen någonsin.

De hävdar att väl kända miljögifter, som till exempel i lösningsmedel och bekämpningsmedel, har en hittills inte uppmärksammad förödande effekt på hjärnans utveckling hos foster och små barn. De menar att denna ”förgiftning” av nervceller skulle kunna knytas till både allvarliga tillstånd som autism, ADHD och utvecklingsstörningar och en allmän nedgång i barns intellektuella förmåga.

Samtidigt påpekar de att det fortfarande finns få vetenskapliga
bevis för denna koppling och därför kräver de omfattade insatser för att ta fram relevanta fakta. Det handlar om att systematiskt undersöka hjärnpåverkan av ett stort antal miljögifter på foster och barn, att begränsa användningen av gifterna och att införa nya gränsvärden för hur och när dessa kemikalier får användas under graviditet och tidiga barnår. De gränsvärden som finns i dag gäller enbart exponering i arbetsmiljön.

Som stöd för sina uppseendeväckande uppgifter har de en systematisk genomgång av befintliga data vad gäller miljögifter och påvisad effekt på hjärnan hos vuxna människor. De har inte
tagit med undersökningar på enbart försöksdjur. Deras tes är att om ett miljögift påverkar hjärnan hos vuxna är risken för skador på en hjärna som håller på att utvecklas under fostertiden och ett par år efter födelsen ännu större eftersom hjärnan då är mycket mer sårbar och känslig. Men det är skador som är svåra att upptäcka. De talar därför om en ”tyst pandemi” (världsepidemi).

I artikeln räknar de upp 202 sådana miljögifter: det största antalet är metaller, lösningsmedel och bekämpningsmedel. Om också de ämnen som visat samma utslag enbart i djurtester tas med ökar antalet till över 1 000.

De beskriver därefter främst fem substanser där kunskapen om hjärnpåverkan är störst: bly, kvicksilver, arsenik, PCB och toluen. För åtminstone bly och kvicksilver finns en klar enighet om negativ hjärnpåverkan och vissa insatser har gjorts för att minska barnens exponering, främst att bly tagits bort från bensinen. Alldeles för sent, tycker dock forskarna. När det gäller bly redovisar de en studie från 1982 som visar att blyutsläppen från bensinen mellan 1960 och 1980 kan ha halverat
antalet barn med högsta IQ och ökat antalet på lägre nivåer i USA. Den främsta effekten av detta är minskad ekonomisk produktivitet i samhället och därmed, menar forskarna, är miljöhotet mot barnens hjärnor inte bara ett mänskligt problem utan en stor och dyr börda för samhället.

– Egentligen inte särskilt överraskande. Detta är relevanta data som de flesta håller med om i dag, säger toxikologen Sten Flodström på Kemikalieinspektionen om larmrapporten.
Han instämmer i kraven på ökade testningar och att sätta barnen i centrum och hänvisar till att den nya EU-lagstiftningen Reach är ett bra första steg.

Björn Kadesjö, barnläkare och utredare av ADHD, anser också att studien är seriös och bör tas på allvar. Han pekar särskilt på riskerna i fattiga länder med dålig miljö.

Lars Olson, ledande hjärnforskare i Stockholm, menar att det måste fastställas hur foster och barn kan tänkas komma i kontakt med dessa miljögifter och han påpekar också att hjärnan har en stor förmåga att kompensera sig för skador.