Jag tror jämt att folk försöker döda mig, så har det varit ganska länge, ända sedan jag upptäckte att det finns folk som faktiskt vill döda en.
Jag vet inte om det räknas som paranoia dock.

Detta är lite utifrån mina egna erfarenheter och i utifrån samtal med psykiatrin.

Paranoia kan vara reaktion på omgivningen/socialt. Vet man inte, hjärnan vet inte hur det är så går den till paranoia. Den kan yttra sig vagt t ex "Vad menar du med det? vad är det nu?" angående social interraktion. Mest basic för oss är överlevnad en av de viktigaste reaktionerna för överlevnad är paranoia.

Alltså vet man inte hur andra fungerar socialt, så blir hjärnan vaksam.

Skulle även vilja säga att det handlar om kontroll. I samband med ovan, hjärnan försöker hantera omgivningen, mår man sämre så blir ju t ex för ASare social interaktion mkt mera stressande.

Jag medicinerar mot tvång/ångest/depression. Jag fungerar mycket bättre socialt, i den bemärkelsen att jag inte blir paranoid.

Sedan så finns det väl en psykotisk bit i autismspektrat? psykotiska reaktioner/utbrott osv.. dvs större benägenhet än andra att drabbas av en psykos t ex iom stress/ångestframkallande situationer?

Säger inte att det måste vara så här. Men det beskriver min problematik angående "paranoia" och hur jag kan hantera den.

Efter att ha bott i en avskyvärd bonnhåla så blev jag lite paranoid och det är inget som går att bota genom att modifiera några dopamin nivåer.

Jag vet inte om det är en vanlig grej i stort sett för personer som har asperger/autism och något i det spektrumet eller om faktiskt alla kan ha de så, att ha perioder man verkligen är paranoid o tror att alla man känner (verkligen alla i mitt fall) har något emot en och t,ex lurar en med allt vad en säger o lite tror att man har något lurt på gång eller tänker på vad alla säger om en. Tänker på alla gånger man träffats, pratat om man missat något. Tänker på allt som finns att tänka för mycket på o hitta sånt som inte finns.

Jag brukar ha sådana perioder till o från som leder till att jag letar o hittar fel som egentligen inte finns, gör små grejer till drama och ser de väldigt svart o vitt.. liksom det finns inget mittemellan och att tror mig veta att personer eller personen ifråga har en ond/elak "agenda" emot mig. Vilket har ibland lett till att jag har svårt att behålla kontakter jag fått till, även när jag får kontakt med nya personer så får jag även också för stora förväntningar av en person av alla möjliga skäl som jag gör upp i huvudet, när det inte går som jag eventuellt vill så börjas den här perioden och verkligen börjar övertänka (ord?) på allting. Dom perioderna brukar hålla i sig ca 2-8 dagar.

Ibland så är det några fåtal personer som jag i huvudet vet för säkert att personen inte har nå fuffens emot mig bakom ryggen.

Eftersom jag har lindrig autism så har jag svårt att veta vad jag ska förvänta mig av o från andra och vad andra förväntar sig av mig, är 28 år och har fortfarande svårt med sociala koder och språk. Har också svårt att kunna läsa av andras uttryck och kroppsspråk. Vilket egentligen leder till att man bara gör de här paranojjan värre vissa gånger. Vet inte hur jag ska förklara bättre.

Det enda sättet jag kan ta ur mig paranojjan är att ringa eller på något sätt prata me de närmsta jag har o få lite bekräftelse på att det verkligen inte är så som det är och ställa några frågor som kan lugna ner mig o mina tankar (demoner som jag kan kalla det). Eftersom jag inte har någon stor umgängeskrets har jag inte många att prata ut om detta med o då kan detta gå över en hel vecka innan jag lugnar ner mig självmant, fast då kan inte jag göra något annat om dagarna än att gå runt att tänka på alltsammans.

Men frågan är alltså om detta är en vanlig grej för er andra som har asperger eller autism som jag har eller om det är så alla kan känna såhär?

Och om du känner igen dig i det här, förklara gärna din process hur det börjas o hur du kan komma ur dig det.

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om paranoida perioder.

Jag brukar inte tänka att jag är paranoid, men det händer att jag ältar när jag har känt mig illa bemött, och ibland misstänker jag att det har snackats skit bakom ryggen på mig. Det kan vara väldigt svårt att släppa.

Av erfarenhet vet jag att det inte är någon bra idé att omedelbart gå och ta upp det direkt med personerna i fråga. Antingen får jag klart för mig att jag har inbillat mig (och känner mig dum som stormar i vattenglas), eller så känns det som att de (fortfarande) är oärliga mot mig.

Så det jag gör är att skriva av mig. Skriver mail till dem som jag aldrig postar (och skriver för säkerhets skull inte i mailprogrammet utan i textredigerare av något slag), skriver listor för mig själv på precis vad det är som gör att jag anser mig illa behandlad, etc.

För det mesta lugnar jag ner mig bara av det och ser att det inte var så farligt trots allt, men ibland ser jag att jag faktiskt har anledning att vara missnöjd. Ett av mina problem är att jag ibland mår dåligt utan att egentligen veta vad jag känner, och när jag väl känner något vet jag inte alltid varför. Det här hjälper till att reda ut det hela.

Då punktar jag vad jag skulle vilja ha för förändring, och försöker lista ut hur jag ska komma dit utan att gå i hopplös konflikt med andra. ("Hopplös" för att de vanligen inte har menat något illa.) När jag är lugn och vet vad jag vill kan jag ta upp det på ett bra sätt med berörda parter.

Du ser ju ut att kunna formulera dig bra - har du testat att skriva av dig när du känner att du inte kan lugna ner dig på egen hand?

Det ankhat skriver høres veldig fornuftig ut. Jeg har forsøkt dette før, og det har fungert bra. Både ved faktiske konflikter og ved plagsomme tanker. Jeg har ingen diagnose (ikke utredet).

For meg er det viktig å være litt skeptisk også. Ikke alle mennesker er tolerante og vennlige. Da kan jeg heller prioritere de relasjonene som gir meg mer. De personene som oppleves tryggest.

ankhat skrev:Jag brukar inte tänka att jag är paranoid, men det händer att jag ältar när jag har känt mig illa bemött, och ibland misstänker jag att det har snackats skit bakom ryggen på mig. Det kan vara väldigt svårt att släppa.

Av erfarenhet vet jag att det inte är någon bra idé att omedelbart gå och ta upp det direkt med personerna i fråga. Antingen får jag klart för mig att jag har inbillat mig (och känner mig dum som stormar i vattenglas), eller så känns det som att de (fortfarande) är oärliga mot mig.

Så det jag gör är att skriva av mig. Skriver mail till dem som jag aldrig postar (och skriver för säkerhets skull inte i mailprogrammet utan i textredigerare av något slag), skriver listor för mig själv på precis vad det är som gör att jag anser mig illa behandlad, etc.

För det mesta lugnar jag ner mig bara av det och ser att det inte var så farligt trots allt, men ibland ser jag att jag faktiskt har anledning att vara missnöjd. Ett av mina problem är att jag ibland mår dåligt utan att egentligen veta vad jag känner, och när jag väl känner något vet jag inte alltid varför. Det här hjälper till att reda ut det hela.

Då punktar jag vad jag skulle vilja ha för förändring, och försöker lista ut hur jag ska komma dit utan att gå i hopplös konflikt med andra. ("Hopplös" för att de vanligen inte har menat något illa.) När jag är lugn och vet vad jag vill kan jag ta upp det på ett bra sätt med berörda parter.

Du ser ju ut att kunna formulera dig bra - har du testat att skriva av dig när du känner att du inte kan lugna ner dig på egen hand?

De där med att skicka mail som man aldrig kommer skicka iväg ska jag prova nästa gång, låter som en bra ide faktiskt.

jag har nog upplevt en av de värsta parnoida episoder som finns.

det var en kväll, eller snarare flera, som var riktigt mörka och den sista utav dem så kommer jag ihåg att medans jag var på väg hem så fick jag "uppenbarelser" eller snarare känslor som jag upplevde som verkliga och det fanns inget i mitt sinne som sade att det var overkligheter.

iaf så fick jag för mig att mina två bästa vänner hade ingått i en komplott att våldta och mörda mig och nån bil svänger in bakom mig så jag springer upp för trapporna. sen när jag kom hem så fick jag röster i skallen typ "nu kan du ju ta livet av dig" eller något liknande. jag hade haft den typen av röster innan, och några vänner förutom dessa två hade jag knappast, ja förutom min syster då, men det var bara min katt som jag frågade efter råd om , för jag kunde vid denna period prata med djur.. så jag sade till mig själv och gud "jag ska sova på det" och så nästa morgon så vaknar jag upp efter en dröm där jag såg att en gubbe hängde och dinglade på en dörr och så säger rösten "gör det du såg i drömmen" och jag gick raka vägen och tog första rep jag kunde hitta, en lampkabel.., och så hängde jag fast det i dörrhandtaget på ena sidan och så klättrade jag upp och hängde mig. men kabeln brast och här är jag och berättar om vad jag varit med om. det dröjde dock inte länge förrän jag satt på tågrälsen och väntade på att tåget skulle köra på mig, och det efter att rösten "i himlen" sagt till mig göra det. men när jag suttit där några minuter så hör jag en röst inom säga "nu kan du cykla hem" och det dröjde inte länge innan flera poliser var där och skjutsade mig till sjukan där de höll mig flera månader. jag fick uppleva mycket märkligheter där men några paranoida tankar har jag inte haft efter att Gud skapat mig ett nytt hjärta i Jesu namn, bara någon dag innan de släppte ut mig.

Jag är extremt paranoid. Psykiatern säger att jag har drag av paranoid schizofreni o jag medicinerar med Haldol mot det, det tar bort det värsta i.a.f. Sen har jag ju haft lite problem med polisen o så, o tror att de övervakar allt jag skriver på alla forum, läser mina mail o följer allt på Messenger o Facebook. Allt jag köper registreras när jag betalar med mitt ICA- o VISA-kort.

Sist jag blev gripen, så stod polisen utanför min dagliga verksamhet, o visste precis mina arbetstider så de kunde ta mig när jag kom cyklande...

Samtidigt är jag öppen med vem jag är, här, på Flashback o på andra forum. Skulle jag vara ett anonymt typ ett s.k. "troll", så skulle jag bli ännu mer paranoid, eftersom jag skulle vara rädd för att bli avslöjad...

Den här paranoian kommer att ta kål på mig...

Titta vad de gör mot mig:
http://www.hd.se/2016-04-01/han-forsokt ... rhord-igen

Detta p.g.a. av en psykopat o ex-KK som tydligen surnade till på mig, o tipsade polisen om att jag hade farliga saker hemma. Hon har även misshandlat en väninna till mig, o tipsat socialen o att samma väninna inte kan sköta sina barn o att hon knarkar, vilket hon absolut inte gör.

Det är en mycket farlig person som bl.a säger; -Det bästa sättet att döda någon är att driva denne till självmord genom att ta bort allt som den har i livet. Hon lyckades nästan, jag var på väg att ta livet av mig när jag fick beskedet om vräkning efter ovanstående händelse. Ringde mina nära o sa adjö, men han bara ta en karta Imovane o hel del sprit, tänkte dra i mig alla tabletter jag hade hemma, sen kom ambulansen som min pappa ringt, sen kom han själv, o jag blev inlagd på psyket.

Sen orkade jag ta tag i det o gick till domstol angående vräkningen, o vann!

Jag kan inte stå för att polisen o bombgruppen spärrar av hela kvarteret o gör husrannsakan hos mig i skyddsdräkter, o sen inte hittar något olagligt!

Richard skrev:Jag är extremt paranoid. Psykiatern säger att jag har drag av paranoid schizofreni o jag medicinerar med Haldol mot det, det tar bort det värsta i.a.f. Sen har jag ju haft lite problem med polisen o så, o tror att de övervakar allt jag skriver på alla forum, läser mina mail o följer allt på Messenger o Facebook. Allt jag köper registreras när jag betalar med mitt ICA- o VISA-kort.

Sist jag blev gripen, så stod polisen utanför min dagliga verksamhet, o visste precis mina arbetstider så de kunde ta mig när jag kom cyklande...

Samtidigt är jag öppen med vem jag är, här, på Flashback o på andra forum. Skulle jag vara ett anonymt typ ett s.k. "troll", så skulle jag bli ännu mer paranoid, eftersom jag skulle vara rädd för att bli avslöjad...

Den här paranoian kommer att ta kål på mig...

Men då är de ju så att din paranoida misstänksamhet är sann ändå, att det händer. Eller va?

Klorinlukt skrev:

Richard skrev:Jag är extremt paranoid. Psykiatern säger att jag har drag av paranoid schizofreni o jag medicinerar med Haldol mot det, det tar bort det värsta i.a.f. Sen har jag ju haft lite problem med polisen o så, o tror att de övervakar allt jag skriver på alla forum, läser mina mail o följer allt på Messenger o Facebook. Allt jag köper registreras när jag betalar med mitt ICA- o VISA-kort.

Sist jag blev gripen, så stod polisen utanför min dagliga verksamhet, o visste precis mina arbetstider så de kunde ta mig när jag kom cyklande...

Samtidigt är jag öppen med vem jag är, här, på Flashback o på andra forum. Skulle jag vara ett anonymt typ ett s.k. "troll", så skulle jag bli ännu mer paranoid, eftersom jag skulle vara rädd för att bli avslöjad...

Den här paranoian kommer att ta kål på mig...

Men då är de ju så att din paranoida misstänksamhet är sann ändå, att det händer. Eller va?

Jo, men jag har inte gjort något denna gång. Som sagt, all energi som går åt till mina paranoida tankar kommer att bryta sönder mig.

Klorinlukt skrev:Men då är de ju så att din paranoida misstänksamhet är sann ändå, att det händer. Eller va?

hur kom du fram till det?

Richard skrev:Jag är extremt paranoid. Psykiatern säger att jag har drag av paranoid schizofreni o jag medicinerar med Haldol mot det, det tar bort det värsta i.a.f. Sen har jag ju haft lite problem med polisen o så, o tror att de övervakar allt jag skriver på alla forum, läser mina mail o följer allt på Messenger o Facebook. Allt jag köper registreras när jag betalar med mitt ICA- o VISA-kort.

Sist jag blev gripen, så stod polisen utanför min dagliga verksamhet, o visste precis mina arbetstider så de kunde ta mig när jag kom cyklande...

Samtidigt är jag öppen med vem jag är, här, på Flashback o på andra forum. Skulle jag vara ett anonymt typ ett s.k. "troll", så skulle jag bli ännu mer paranoid, eftersom jag skulle vara rädd för att bli avslöjad...

Den här paranoian kommer att ta kål på mig...

Detta låter inte hälsosamt nånstans! Har du verkliga skäl till att vara paranoid? Jag vet inte vad du gör men om det är olagligt eller ger dig en stor dos skuld & skam eller på något sätt kan användas emot dig så är mitt förslag att du tar avstånd från det, åtminstone tills du mår bättre. Jag skulle aldrig hålla på med något på bekostnad av min sinnesfrid, att aldrig kunna slappna av, att ständigt vara orolig för att bli påkommen. Kan inte tänka mig något som är värt det.

Fireblade skrev:

Richard skrev:Jag är extremt paranoid. Psykiatern säger att jag har drag av paranoid schizofreni o jag medicinerar med Haldol mot det, det tar bort det värsta i.a.f. Sen har jag ju haft lite problem med polisen o så, o tror att de övervakar allt jag skriver på alla forum, läser mina mail o följer allt på Messenger o Facebook. Allt jag köper registreras när jag betalar med mitt ICA- o VISA-kort.

Sist jag blev gripen, så stod polisen utanför min dagliga verksamhet, o visste precis mina arbetstider så de kunde ta mig när jag kom cyklande...

Samtidigt är jag öppen med vem jag är, här, på Flashback o på andra forum. Skulle jag vara ett anonymt typ ett s.k. "troll", så skulle jag bli ännu mer paranoid, eftersom jag skulle vara rädd för att bli avslöjad...

Den här paranoian kommer att ta kål på mig...

Detta låter inte hälsosamt nånstans! Har du verkliga skäl till att vara paranoid? Jag vet inte vad du gör men om det är olagligt eller ger dig en stor dos skuld & skam eller på något sätt kan användas emot dig så är mitt förslag att du tar avstånd från det, åtminstone tills du mår bättre. Jag skulle aldrig hålla på med något på bekostnad av min sinnesfrid, att aldrig kunna slappna av, att ständigt vara orolig för att bli påkommen. Kan inte tänka mig något som är värt det.

Nä, sen har jag lite andra diagnoser också, så jag har hör röster o sånt har hänt...

Hej

Det där med hemlig agenda känner jag igen mig i, uj vilka dumma tankar jag får till när paranoian slår till.
Min chef är stora boven just nu, jag tror han har en agenda som inte är bra för mig och det gör mig rädd. Men egentligen vill han mig väl, det säger boendestödjaren iaf.

Jag kan känna igen mig i det oxå!
Jag kan ha svårt att hänga med jargongen i en grupp och kan bli lite paranoid över att folk ogillar mig eller inte tycker om mig!