Hej allihopa!

Jag vill ha en AS diagnos för att se mina svårigheter och fördelar mer noggrant och kanske till och med bli lite bättre på båda delar.

Ursäktar om jag skriver hattigt.. eller hoppar mycket.

Jag har väntat på en tid för diagnos i två och ett halvt år och vet inte längre om min dåvarande läkare/psykolog skrivit någon remiss (?) att jag är i behov av AS (eller närliggande) diagnos.

Har också flyttat runt en hel del (för att hitta "mitt" hem) och vet inte vad som händer med min remiss då (om den existerar).

På måndag tar jag kontakt med lokal vårdcentral och hör vad dom kan göra.

I värsta fall har jag tänkt ta kontakt med en privat neurolog och jag undrar om någon har haft erfarenhet av det?

Vet någon hur lång väntetiden är idag? Vill minnas att den var omkring två år två veckor efter jag fyllt arton (2006), läst massor aspie artiklar och fått reda på att jag borde ha varit sjutton för att få diagnos direkt, nåja...

PS Har läst massor på forumet och hittills tyckt om innehåll och författare väldigt mycket. Det verkar bra här.

Välkommen!

Tack

Då ligger jag före dig. Jag har varit sjukskriven ganska precis två år och först nu börjar jag se ljuset i tunneln i form av en diagnos.

Arbetsteorierna har gått från bipolär sjukdom via ADD till AS (ADD är dock inte helt avskriven.)

Hjälpte någon av diagnoserna?

cermit skrev:Hjälpte någon av diagnoserna?

Diagnosen i sig hjälper ju inte med något. Men om den stämmer kan det vara en bra arbetshypotes att utgå ifrån när man skall bli förstådd, förstå sig själv och föhålla sig till omgivningen och, om nödvändigt, förändra sin livssituation. Dessutom kan vissa diagnoser berättiga till vissa lagstadgade insatser, och det kan behövas för vissa.


EDIT: Jössös så många vissa! Dagens samtal i andra ämnen har uppenbart fått mig att inte vilja hävda något med säkerhet...

pH skrev:

cermit skrev:Hjälpte någon av diagnoserna?

Diagnosen i sig hjälper ju inte med något. Men om den stämmer kan det vara en bra arbetshypotes att utgå ifrån när man skall bli förstådd, förstå sig själv och föhålla sig till omgivningen och, om nödvändigt, förändra sin livssituation. Dessutom kan vissa diagnoser berättiga till vissa lagstadgade insatser, och det kan behövas för vissa.


EDIT: Jössös så många vissa! Dagens samtal i andra ämnen har uppenbart fått mig att inte vilja hävda något med säkerhet...

Det är precis det jag vill, särkilt bli förstådd av min familj som inte alls har lyssnat. Dom har mest kommit med femsekundersförklaringar eller påståenden som inte hjälpt ett dugg. Kändes väldigt kränkande när jag just börjat förstå varför jag inte tog del av samhället som alla andra.

Men jag måste medge att det var (och är fortfarande) väldigt svårt att förklara rakt ut exakt vad jag har problem med och att dom utifrån det bara bortkastat det jag sa.

cermit skrev:Det är precis det jag vill, särkilt bli förstådd av min familj som inte alls har lyssnat. Dom har mest kommit med femsekundersförklaringar eller påståenden som inte hjälpt ett dugg. Kändes väldigt kränkande när jag just börjat förstå varför jag inte tog del av samhället som alla andra.

Hellre det än moraliserande och poulärpsykologiserande. (Inte för att min familj har varit jobbig på det sättet, men femsekundersförklaringar är [ännu] lättare att avfärda.)

Jo, så sant som det är sagt

cermit skrev:
Jag har väntat på en tid för diagnos i två och ett halvt år och vet inte längre om min dåvarande läkare/psykolog skrivit någon remiss (?) att jag är i behov av AS (eller närliggande) diagnos.

När du säger att du redan väntat i två år, betyder det att du står i kö nånstans eller inte? Ta i så fall kontakt med Vårdgarantikansliet, så du blir skickad nån annanstans än där du står i kö. Det kanske inte går illsnabbt men då har du iaf gjort vad DU kan. Du kan också vända dig till en privat psykiater eller läkare som gör utredningar och få Vårdgarantikansliet att köpa utredning där.

Alfapetsmamma:
Jag tror inte jag står i kö eftersom jag inte hört något om det efter mina besök, även om jag har frågat om de kunde ordna mig in i kön i alla fall (två år sen). Jag minns inte längre exakt hur allt gick till, men jag borde varit mer aktiv har jag förstått nu i alla fall...

Jag är väldigt tacksam för att du berättar om Vårdgarantikansliet, jag har inte hört om dem förut. Tar kontakt med dem imorgon/måndag. Tack!

cermit skrev:Alfapetsmamma:
Jag tror inte jag står i kö eftersom jag inte hört något om det efter mina besök, även om jag har frågat om de kunde ordna mig in i kön i alla fall (två år sen). Jag minns inte längre exakt hur allt gick till, men jag borde varit mer aktiv har jag förstått nu i alla fall...

Jag är väldigt tacksam för att du berättar om Vårdgarantikansliet, jag har inte hört om dem förut. Tar kontakt med dem imorgon/måndag. Tack!

Fast står du inte i kö så funkar det inte. De hjälper folk som redan väntat i mer än tre månader eller riskerar att få göra det. Det du måste få till är en plats i en kö nånstans där de gör utredningar. Antingen blir du remitterad från Vårdcentralen eller så tar du det med psyk, om du har kontakt med dem. När du sen vet att det är si och så lång väntetid där så kan du kontakta Vårdgarantikansliet.

Lycka till!

Ok då förstår jag, jag var på vårdcentralen idag och hörde mig för lite. De hänvisade till närliggande sjukhus psykavdelning som var lite bättre på området... så jag ringer dom imorgon. Tack så mycket för hjälpen allihopa! Tack Alfapetsmamma!

min erfarenhet av det hela är att man får tjata och tjata och åter tjata och om ens landsting är griniga och vägrar att hjälpa till , så kan det funka med att kontakta ett annat landsting via mail och berätta om sitt egna landsting , dvs om de inte bryr sig. då kan det hända att det blir lite bättre fart , men det varierar , vissa landsting kör med någon knepig kö till NPU , typ låvar en tid och kommer sedan med någon knepigt krav typ att man får inte åka till NPU utan personligt ombud osv.

om man tycker att det tar allt för lång tid eller att enns landsting har ett dåligt bemötande så kan man altid tjata på socialstyrelsen , tex skicka bilder på kaos och röra och sedan hänvis till att enns landsting inte bryr sig - men socialstyrelsen är också rätt så likgiltigt så att de ska jaga fart i ett landsting är inte alls så stor , ett annat alternativ för att pressa ett landsting lite grann är att skicka en massa journalförstörnings ärenden till socialstyrelsen , och precis innan landstingen startar journalförstörningen så abryter man den genom att skriva till socialstyrelsen igenn -- riktigt glad blir de , har man tur så blir de så less så att de ser till att enns landsting hjälper en med tex asperger utredning.

Men vissa landsting går det riktigt trögt i , tex i mitt landsting.
Jag lyckades tjata till mig ett struktur hjälpmedel , men då var jag förts tvungen att skriva till Asperger center i Stockholm , så att de hjälpte mig med vem jag skulle kontakta i mitt landsting som är 30 mil i från Stockholm , för mitt landsting ÖvM/NPU de sket totalt i mina svårigheter.
Men som sagt var det varierar säkert en hel del mellan olika landsting !

Till NPU eller vuxen habilitering osv , kan en vanlig husläkare skriva remiss.

På tal om vårdgaranti så fick jag vård i år för att jag åberopade den strax efter nyår 2007.