Jag har några få nära vänner. Vilket jag föredrar bättre än att umgås i stora gäng utan med ytiga vänner. Däremot är jag jätte dålig på att hålla i gång kontakten eller hitta på saker vi kan göra utan föredrar att andra tar initiativ.

Jag vet inte hur många. Vet inte hur man definierar vänskap så är svårt att veta vilka som är vänner.

nada

0, tyvärr.
Samma sak det där med partner..
Hur ska man orka ha det så hela livet? Livet känns totalt meningslöst när man alltid kommer vara helt ensam. Trots att man har ett välbetalt jobb etc.

Antalet är inte viktigt utan det att man har bra vänner och det har jag.

zero

Några

Jag har 4 "kompisfalanger";
-De som jag växt upp med, men de flesta börjar få familj o barn, så de har jag inte så mycket kontakt med mer än på Facebook.
-De från Spiran (min dagliga verksamhet) o psykvården, det blir ju lite knepigt ibland, då alla inte är helt friska.
-Ett gäng från skoltiden, plus en massa kompisar till dom som jag lärt känna. Vi brukar festa ihop.
-Några som ofta tar droger, dessa vill jag helst undvika, även om jag också drogar ibland. Men försöker vara försiktig.

Totalt kanske 50 vänner, varav runt 20 är nära vänner. På Facebook har jag ca 350 vänner, men majoriteten har jag aldrig träffat. Folk runt om i världen som jag snackar atomfysik med o en del från andra forum, bl.a ett par härifrån Aspergerforum.

Ni som ofrivilligt inte har några vänner: varför inte börja prata med varandra? Våga skicka ett PM till någon i den här tråden i samma sits, och kom ihåg att det finns inga konsekvenser att skicka något till en avatar över internet

Sen som svar på tråden har jag en hel del vänner, dock är de spridda utöver Sverige så jag träffar dem inte lika ofta som jag kanske skulle viljat.

Åtta personer som jag skulle räkna som vänner. Två av dem bor längre bort och vi träffas och hörs väldigt sporadiskt, så jag var lite osäker på om jag skulle räkna in dem. Men en av dem har jag känt sedan 97 och det är en unik kvalitet på vår vänskap, så det känns lite konstigt att bara kalla honom för kompis. Hans sambo har jag lärt känna under de senaste åren, vi umgås ibland bara hon och jag och kommer bra överens/gillar varandra. Men jag erkänner att vi inte känner varandra så jättebra än, så hade jag träffat henne på något annat sätt, hade jag nog räknat henne som kompis/bekant snarare än vän, men nu får hon räknas in under vännerna, hon också. Lite som "en till på köpet" .

Så har jag också ett större antal ytliga bekanta/kompisar. Jag är ganska nöjd med mitt sociala liv för tillfället, det känns som att det är stort nog för att vara tillfredsställande. Så har det verkligen inte alltid varit. Hur mycket man umgås, beror på hur mycket tid och energi bägge parter har, och det varierar ju beroende på vad som händer i livet. Men jag har inte (längre) svårt att hitta någon som kan umgås och/eller ge stöd när jag själv behöver det, och det känns skönt.

0 vänner och är bekväm med det
undviker alla förutom min katthona när hon försvinner köper jag mig
en ny katttjej har också en snygg guldfiskhona som jag gillar att prata med
går kanske ut 1 gång i månaden och då är det om det är nödläge

Har en liten krets vänner. Men eftersom jag har mina diagnoser så är jag bekväm med att ha relativt liten kontakt med de flesta av dem. Sen snackar jag ju med grannar, träffar släkten med jämna mellanrum och när jag pluggade blev man ju ytligt bekant med de andra i klassen (typ gick och fikade, snackade osv).

Trivs väldigt bra med livet och har inga planer på att aktivera mig mer vad gäller vänner, kompisar och den sociala biten. Skulle vilja ha en hund dock. Men har andra intressen som kostar pengar så hund får nog vänta en lång tid.

whateva skrev:Ni som ofrivilligt inte har några vänner: varför inte börja prata med varandra? Våga skicka ett PM till någon i den här tråden i samma sits, och kom ihåg att det finns inga konsekvenser att skicka något till en avatar över internet.

Känns som alla här är ganska störda, kanske är det inte så. Jag gillar heller inte att umgås med aspergare.
Hade mycket kontakt med en medlem, mest över telefon, och den hade inte syndromet. Känns tomt nu men ingen står ut med en aspergare.

En riktig aspergare har inte vänner.

nescio skrev:En riktig aspergare har inte vänner.

Ja, så är det. Bara bita ihop och vara glad. Och stolt.

Ångrar jag skrev ni var störda, men lite så känner jag och förstår ni och alla andra tycker lika om mig. Men det är fan outhärdlig det ska vara så.

nescio skrev:En riktig aspergare har inte vänner.

En riktig aspergare tycker om att vara själv och saknar inte vänner

Flinta skrev:

nescio skrev:En riktig aspergare har inte vänner.

En riktig aspergare tycker om att vara själv och saknar inte vänner

Till viss del... Jag trivs bäst ensam. Men t.ex. på nyårsafton ska jag vara med 2 väninnor, o jag ska givetvis dricka öl, det måste jag nästan göra för att bli lite social. Vi skulle spela in lite roliga filmer, o jag har tagit på mig ansvaret att redigera dem, så jag håller på att lära mig Adobe Premiere.

Men jag måste dricka, o ibland blir jag för full. Sist var det en polare som hällde upp stora snapsglas med Stroh-Rom 80%. Jag vet inte hur många jag hällde i mig, men en polare o en väninna fick följa mig hem, jag insåg själv att jag måste hem. Annars hade jag gått vilse här i stan om de inte följde mig hem.

Inga.

Har dumpat en vän, hon var inte värd min tid och min energi. En riktig energitjv.

Ja, hon var en NT människa med noll intresse för asperger men jag förväntades ha intresse för hennes depressioner.

Jag förstår nu verkligen inte hur jag kunde umgås med henne trots att jag fick så många varningssignaler och många tillfällen att bryta med henne.

Nu är det slut.

Flinta skrev:

nescio skrev:En riktig aspergare har inte vänner.

En riktig aspergare tycker om att vara själv och saknar inte vänner

Håller ej med er. Som jag vill ha folk runt omkring mig... Sen kanske inte det går jämt dock...

Sen kan jag erkänna att jag har mycket svårt att höra av mig till folk som medför att jag endast har 2-3 nära vänner i samma ålder. Sen har jag en person som jag pratar i telefon med 2-3 gånger per år men vi träffas max en gång per år och spelar biljard, volleyvoll eller lagar mat. Jag vill ju klassa det som en vän också men det kan man ha olika åsikter om.

Noll vänner. Familj räknas inte som vänner antar jag.

Ni som har Asperger och ändå har nära vänner kan skatta er lyckliga skulle jag säga. Jag har försökt skaffa vänner ända sedan 7 år tillbaka utan framgång. Då är jag ändå relativt initiativtagande av mig och lider på höjden av en mildare form av asperger. Många icke-aspisar har noll vänner också.

Därför (ta inte detta fel nu) så är det minst sagt förvånande att se varje gång man pratar eller ser folk med antagligen större sociala svårigheter och diagnoser, att de alltid verkar lyckas på vänfronten. Har till och med träffat folk som inte vill träffa sina vänner, utan bara sitter hemma utan att umgås och ignorerar dem när de hör av sig, som ändå har vänner. Vet inte hur folk bär sig åt faktiskt i de lägena

Med det sagt, var inte missnöjd och säg "endast" 3 vänner. Att ni lyckats med det är ju både tur och en lyx. Uppskatta det ni har.

Ja visst är det lustigt hur olika det kan vara. Jag tycker jag haft tur med vänner, hela livet typ. Jag har aldrig behövt anstränga mig för att få vänner. Tror det beror mycket på var man bor och hur ens livssituation ser ut. Vilka man kommer i kontakt med.

Sedan är det som med allt annat inom aspergers, ingen med AS har lika stora svårigheter i precis alla detaljer. Vet de med aspergerdrag som har ett jättebra yrkesliv, klarar boendet OK, sportar och tar sig för saker, har massa pengar men inte har mer än ytliga vänner fast de vill ha närmare vänner.

elle skrev:Inga.

Har dumpat en vän, hon var inte värd min tid och min energi. En riktig energitjv.

Ja, hon var en NT människa med noll intresse för asperger men jag förväntades ha intresse för hennes depressioner.

Jag förstår nu verkligen inte hur jag kunde umgås med henne trots att jag fick så många varningssignaler och många tillfällen att bryta med henne.

Nu är det slut.

Tråkigt.

Flinta skrev:

nescio skrev:En riktig aspergare har inte vänner.

En riktig aspergare tycker om att vara själv och saknar inte vänner

Typ. Eller har bara vänner för att utbyta fakta och information kring specialintressen. Att ha vänner för att tjattra eller gå på tråkiga aktiviteter är 100 gånger sämre än att inte ha några.

Två nära vänner som jag hör av och träffar ofta och betyder väldigt mycket för mig. En vän som jag är känslomässigt nära, men inte träffar så ofta. Ytterligare en vän som är ganska nära känslomässigt och som jag träffar ganska ofta. Har även kontakt med några förhoppningsvis blivande vänner på internet, som jag hoppas på att träffa irl framöver om kontakten håller i sig. Ytligt bekanta är jag helt ointresserad av och jag har ingen kontakt med gamla klasskompisar t.ex.