Hej! Egentligen skulle det stå "ditt funktionshinder" i rubriken men det fick inte plats.

Iaf., för mig har det varit snudd på helt omöjligt men jag vet inte varför. Jag har dock en aning om varför och det är isåfall pga. att när jag växte upp så hade jag ingen att vända mig till, hade inte en enda utan istället flydde jag in i filmernas och datorspelens värld.

Sen är det väl inte så konstigt heller med tanke på att när man ser hur andra människor som inte har nån diagnos lever bra liv och mår väl så blir det väl lätt att man tänker, Varför får dem? Varför får inte jag? Nån som känner igen sig i det? Tänker på vänskap exempelvis, varför ska vissa ha så himla lätt att bara funka ihop med folk medans jag inte alls haft lika lätt?

Det är först nu på sista tiden jag har kunnat acceptera att jag är annorlunda, jag har Aspergers och eventuellt ADD. Men visst har det varit jobbigt, det har det varit.

En till bit jag glömde ta med, tyvärr har jag även varit en känslomänniska hela livet, alltid när jag blivit arg så har jag blivit så extremt arg att jag har förstört många fina saker som kunde ha lett kanske till livslånga relationer, jag fastnade i småsaker och så blev det världens grej av det.

Tror inte det var lätt, det var så länge sedan jag fick min diagnos. Levde i många år då jag inte tänkte på det så mycket. Det var först på senare år då mina tillkortakommanden inte längre var lika lätta att hitta genvägar kring, som det mer och mer kom till ytan och blev märkbart och tydligt, för när man blir äldre orkar man inte längre hålla uppe den fasad som NT:samhällets regler anser att man skall slaviskt följa...

Jag fick min diagnos som vuxen och har aldrig haft problem med att acceptera det, tvärtom så välkomnade jag diagnosen och ycker att det är ett av mina viktigaste karraktärsdrag, jag identifierar mig med min diagnos i väldigt hög grad.

Jag tänker såhär, alla har svårt för någonting, jag har också svårt för att hitta vänner, men jag har lätt för att lära mig utantill och har aldrig fått kämpa på lektionerna. Nu säger jag inte att alla har samma svårigheter med för olika saker, för så är det inte, men alla har svårigheter på olika vis. Framförallt måste man jobba med vad man har, ditt liv behöver inte alls bli sämre för att du har de problem du har, det r du som bestämmer.

Har vuxit upp sen jag var liten med att veta att jag har an diagnos så har alltid vetat det.

Jag tog inte min Asperger så svårt när jag fick den som diagnos. De var mer när någon inom bup gjorde ett test för att se mina Aspergers svårighetsgrad. Och hon sa herregud aldrig träffat en person som har så mycket Asperger som du, då blev jag knäckt. Hon sa ursäkta uttryckte mig fel men du har väldigt grav Asperger så du behöver väldigt mycket hjälp. Alla diagnoser jag har, gick hyfsat snabbt att acceptera förutom min bipolär som jag forfarande Inte har accepterat efter 2 år.

Lilla jag skrev:Jag tog inte min Asperger så svårt när jag fick den som diagnos. De var mer när någon inom bup gjorde ett test för att se mina Aspergers svårighetsgrad. Och hon sa herregud aldrig träffat en person som har så mycket Asperger som du, då blev jag knäckt. Hon sa ursäkta uttryckte mig fel men du har väldigt grav Asperger så du behöver väldigt mycket hjälp. Alla diagnoser jag har, gick hyfsat snabbt att acceptera förutom min bipolär som jag forfarande Inte har accepterat efter 2 år.

Oj då. Hon verkar inte ha utrett speciellt många då mao?!

Första gången någon nämnde diagnosen för mig så hade jag träffat psykologen två gånger, för vad jag trodde var vanliga depressioner. Och hon bara slängde Asperger-drag i ansiktet på mig utan att berätta vad det är(mer korrekt än de fördomar jag "visste" till)
Hon hade för övrigt ett ganska falskt "trevligt" sätt som kändes inövat och "professionellt". Gillade henne inte alls. Så jag totalvägrade att ta det till mig, eftersom det lät så främmande att jag skulle ha en sådan diagnos öht. Att jag skulle ha svårt att förstå människor- jag som är en känslomänniska som intresserar sig ganska mycket över hur andra har det.
Iaf -där tog det tvärstopp första gången. Det var helt enkelt inte sant det hon sa .
Jag fick samtalskontakt, sedan flyttade jag för lite olika utbildningar. Problemen blev bara värre med åren. Jag hade alltid hoppas på att depressionerna skulle gå över någon gång, eller att de skulle hitta någon hormonrubbning eller nåt.
Tillslut kom jag tillbaka till samma klinik och började om igen. De tjatade på att jag skulle göra en utredning, och jag gav med mig med stor reservation. Jag ville inte råka ut för samma fel-diagnostik som första gången.
Det blev mer "lugnt" den här gången, tog säkert två-tre år från första tjatet till färdig utredning. Och de kom fram till samma sak. Men även den gången fel-levererat. Utan förklaring. Så jag satte mig på tvären igen.
Fast jag var vid det laget så slut psykiskt att jag bara ville ha hjälp, strunt samma om det var för fel sak.
Då sade en ny läkare den magiska meningen- att tjejer och killar med Asperger är olika. Jag behövde inte längre finna mig i att identifiera mig med en typ som inte var som jag.
Men trots den lilla glimten av förståelse fortsatte jag att förneka det tills jag kom till Habiliteringen.
Där satt jag hela mötet och skulle förklara för Hab-tanten varför utredningen hade fel.
Då upptäckte jag att ju mer jag försökte övertyga dem att jag var normal- desto mer kände jag mig inte normal
Jag var inte normal.
Så jag gick hem och googlade om Asperger. De svaren och förklaringarna jag inte fick från vården fann jag här.

Det var i januari-februari nån gång. Ett kaotiskt uppvaknande med depression, hopplöshet, hopp och acceptans om vartannat. Jag var kanske runt 23 när första tecknen påtalades för mig men 32 år när jag förstod, och sedan tre månader tills jag accepterat och kände mig någorlunda tillfreds med det.
/ En sliten människa, men gladare Aspie.

Lilla jag skrev:Jag tog inte min Asperger så svårt när jag fick den som diagnos. De var mer när någon inom bup gjorde ett test för att se mina Aspergers svårighetsgrad. Och hon sa herregud aldrig träffat en person som har så mycket Asperger som du, då blev jag knäckt. Hon sa ursäkta uttryckte mig fel men du har väldigt grav Asperger så du behöver väldigt mycket hjälp. Alla diagnoser jag har, gick hyfsat snabbt att acceptera förutom min bipolär som jag forfarande Inte har accepterat efter 2 år.

Vilken idiotisk kommentar!

Jag hade svårt att acceptera och ta till mig diagnosen, förutom när det handlade om att jag i och med diagnosen fick en förklaring till mina svårigheter med intryck. Utredarna gjorde utredningen alltför snabbt och verkade ha en hel del förutfattade meningar om mig, eller hur man "är" om man har asperger. De gick bara igenom resultatet av utredningen ganska kort med mig och mina föräldrar och tog inte upp mina svårigheter eller hur de kom fram till att jag har diagnosen. Istället skickade de hem utredningen till mig, och jag fick en total chock när jag läste den då det var mycket som inte stämde och jag kände att de inte försökt förstå mig. Efter att på egen hand ha plöjt igenom en massa böcker om tjejer med AS kunde jag ta till mig diagnosen och få förståelse för mig själv.

Jag kan dock fortfarande skämmas över diagnosen, döma mig själv för att jag inte är som "alla andra" och tänka att jag måste förändra mig. Jag önskar att jag hade fått min diagnos som barn (nu fick jag den när jag var 21), och då förhoppningsvis både kunnat få förståelse för mig själv tidigare och även rätt hjälp. Efter utredningen tog det flera år innan jag hittade någon läkare och samtalskontakt som verkligen förstod mig och min problematik och gjorde att jag mådde bättre istället för sämre (som jag oftast tidigare gjort när jag varit på min psykiatriska mottagning).

"Och hon sa herregud aldrig träffat en person som har så mycket Asperger som du, då blev jag knäckt. Hon sa ursäkta uttryckte mig fel men du har väldigt grav Asperger så du behöver väldigt mycket hjälp."

lol wtf, folk asså...


jag tycker inte man ska lyssna så mycket på andra när det kommer till psykiatriska diagnoser.
man får inte glömma bort att dom är påhittade och egentligen inte finns, och dom är inte speciellt vetenskapliga.
man tar ett gäng symptom eller drag och klumpar ihop det till ett ord för att beskriva något man naivt tror sig förstå.

skulle man lyssna och ta till sig av allt helt okritiskt så är det väldigt stor risk att man blir ett offer under sin diagnos och anammar massa skit nån annan hittat på.

Ananas skrev:

Lilla jag skrev:Jag tog inte min Asperger så svårt när jag fick den som diagnos. De var mer när någon inom bup gjorde ett test för att se mina Aspergers svårighetsgrad. Och hon sa herregud aldrig träffat en person som har så mycket Asperger som du, då blev jag knäckt. Hon sa ursäkta uttryckte mig fel men du har väldigt grav Asperger så du behöver väldigt mycket hjälp. Alla diagnoser jag har, gick hyfsat snabbt att acceptera förutom min bipolär som jag forfarande Inte har accepterat efter 2 år.

Vilken idiotisk kommentar!

Det var det absolut men hon är människa precis som oss och vi är inga robotar, om jag hade fått en tia varje gång någon sagt såna saker till mig skulle jag vara ganska rik idag.