Postat 2014-09-28 07:53

Inatt drömde jag att den gamle skidlegendaren Gunde Svan var så ledsen att han bara grät. För ett par dagar sedan såg jag intervjun som Malou von Sivers gjorde med honom där han berättade om sin tid som sjuk. Han hade drabbats av sjukdomen twar och i slutet av den intervjun bryter Gunde ihop när Malou frågar hur det har gått för hans dotter som också har kämpat emot samma sjukdom. I intervjun försöker han gråta försiktigt och lägga band på känslorna. Det känns som om han säger till sig själv att han inte får bryta ihop och förlora kontrollen, men i min dröm gör han däremot det. Jag kommer inte riktigt ihåg hur Gunde och jag träffas, men när vi ses berättar han för mig hur jobbigt han tyckte det var att Malou frågade om hans dotter Julia som nu har börjat tävla. Det var det som fick honom att bryta ihop i TV och när jag försiktigt frågar om Gunde vill att jag ska hålla om honom lite brister det fullständigt för honom.

Vi sätter oss på ett par stolar som finns vid ett bord utanför studion och desperat kramar Gunde mig så hårt att jag knappt kan andas. Efter en stund ger jag upp och ställer mig emellan Gundes särade ben. Eftersom Gunde är så lång gör det att han lättare kommer åt att hålla om mig och det gör han också. Desperat kramar han mig hårt och snyftar. Tårarna sprutar och Gunde skriker så att han är alldeles illröd i ansiktet samtidigt som han begraver ansiktet i min t-shirt. Hela hans kropp skakar av gråt. Jag försöker prata lugnande med honom, men det är inte lätt. Gunde skriker så att han knappt kan andas och sprattlar med benen så mycket att jag knappt kan hålla i honom.
- Snälla Gunde, försök att andas! säger jag mjukt.
Varsamt trycker jag Gunde tätt intill mig och smeker honom försiktigt och mjukt över ryggen. Han snyftar och begraver ansiktet i min t-shirt samtidigt som han gnor runt lite. Så märkligt. Precis så gjorde Chris Lowe också när han bröt ihop och jag tröstade honom.
Gunde suckar och tårarna bara sprutar.
- Varför måste Malou ställa sådana jobbiga frågor om Julia? snyftar han.
- Såja Gunde, hon försöker bara göra sitt jobb.
Gunde suckar igen. Nu har han gett upp försöken att torka bort tårarna, men nu är andhämtningen lugnare. Med ansiktet begravt i min t-shirt gnor han runt lite för andra gången. Jag gräver in fingertopparna i bakhuvudets hårbotten och kliar Gunde lite där. Det tycker han är skönt och han ryser. När jag har gjort det en stund tittar Gunde så undrande på mig och frågar hur jag visste att han gillar det. Så brukade hans fru Marie göra när han bröt ihop under tiden när han var som sjukast.

Jag är fullständigt såld på denna fantastiska dalmas! Nu är det säkert någon som skakar på huvudet eller skrattar åt mig, men jag år bara inte för det. Han är läcker, snygg... Hans ansikte är något av det vackraste som finns. När han pratar håller jag på att svimma av lycka. Dalmål... hjälp!

Ingenting är omöjligt med Gunde Svan brukar jag säga(tv programmet)

Precis!

Kanske ska förtydliga att jag inte vet nånting alls om Gunde mer än hur han låter och ser ut. heh