Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
80 inlägg
• Sida 4 av 4 • 1, 2, 3, 4
Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
rdos skrev:Helt klart, men att tänka att man haft ett "skitliv" och måste fantisera bort det hela lär inte vara den bästa taktiken.
Jag uttrycket mig oklart, med skitliv menar jag naturligtvis enligt de normer och mallar som de allenarådande NT:populationen satt upp som det ramverk man måste leva enligt för bli en del av NT:kollektivets klubbar av inbördes beundran, där de dunkar varan i ryggen och gratulerar varans förträfflighet ...
Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
kiddie skrev:Det där med att vara rädd att bli avslöjad kom inte med en gång för mig. Jag hade först en väldigt bra period då jag var väldigt nöjd med att ha fått ett namn på vad jag hade. Att det jag hade finns på riktigt, om man så säger.
Takk for at du delte dine refleksjoner, det er nyttig.
For min egen del tror jeg ikke en diagnose ville påvirket mitt selvbilde, men har så langt begrenset meg til å ha AS som en spesialinteresse. Det ville vært fantastisk med et navn på det, men man kan nok risikere fordommer når informasjon om diagnoser må oppgis. At jeg oppfattes som sær gjør ingen ting.
Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
rdos skrev:ankhat skrev:KrigarSjäl skrev:Lycklig.
Det är ju nåt man bara väljer sådär.
Precis. Och väljer du fel får du skylla dig själv.
Så är det. Vill man gå omkring deprimerad och med dålig självkänsla, så får man väl det. Jag väljer att leva för stunden, må bra och vara lycklig. Som Aspie kan man välja genom att strunta i vad som förväntas av en och leva naturligt. Att var positiv isf att älta om alla oförätter och problem man möter hjälper oxå.
Riktigt så enkelt är det inte.
Jag ska ta mig själv som exempel, eftersom det är det exempel jag känner bäst.
Jag har levt större delen av mitt liv med en känsla av att inte vara en riktig människa; det "insåg" jag helt på egen hand, utan diagnos. En speciellt besvärlig period och en tidningsartikel som inte innehöll de vanliga aspiefördomarna fick mig att inse vad som varit "fel" hela tiden, och så småningom fick jag därmed diagnos.
Frid & fröjd? Nix, jag fick lite värdelös "hjälp" med det sociala av habiliteringen, och har sedan dess bränt ut mig ett par gånger till (förutom de somatiska sjukdomar jag alltid har att hantera). Nu är det allvar.
Först på senare tid har jag insett att det inte är normalt att må så dåligt av (bakgrunds-)ljud, förändringar, massor av folk, för att inte tala om att spela teater hela tiden. Jag blir så ohyggligt trött.
Så, visst. Det du säger är ett mål för mig: jag behöver sluta spela teater, men ändå uppföra mig såpass "normalt" att det inte blir (fler) sociala problem på jobbet. Bejaka aspigheten på ett smart sätt.
Vägen dit innebär en hel del ältande och självanalys, inte minst för att jag ska försöka få klart för mig vad jag egentligen vill nu, i den här situationen, och hur jag ska nå dit. Jag är så van att spela teater att det faktiskt är svårt att få syn på mig själv ibland.
Jag skulle gärna bara välja att vara lycklig, men, som sagt: riktigt så enkelt är det inte. Man måste ta sig till den psykiska plats där man kan göra detta som ett medvetet val.
Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
TheWonderer92 skrev:Krigarsjäl,
Mår du verkligen bra av dina höga murar? Hindrar de inte dig från att skaffa äkta relationer? Du kanske trivs att vara ensam mest hela tiden, vad vet jag. Om inte, har tanken inte slagit dig att du kanske kan jobba lite med balansen, dvs ha medelhöga murar? Är inte det eftersträvansvärt och åtkomligt för dig också?
Att gå runt med stenhård pansar omkring sig tar åtminstone mycket energi från mig.
Med åren blir de där murarna mer och mer lagom höga.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
Kahlos satiriskt syftande bilder är uppskattade, de visar på den vykortsmässiga idiotin i positivt tänkande-träsket.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Re: Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
Brinner ditt hus? Le tillräckligt mycket så ordnar det sig.
OBS! Ironi.
OBS! Ironi.
Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
Man kan lära sig strategier och hitta förhållningssätt som funkar för en själv, men det här att kunna välja lycka...det är bara tjock stinkande tjurskit.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Har ni dålig självkänsla eller självförtroende?
ankhat skrev:rdos skrev:ankhat skrev:Precis. Och väljer du fel får du skylla dig själv.
Så är det. Vill man gå omkring deprimerad och med dålig självkänsla, så får man väl det. Jag väljer att leva för stunden, må bra och vara lycklig. Som Aspie kan man välja genom att strunta i vad som förväntas av en och leva naturligt. Att var positiv isf att älta om alla oförätter och problem man möter hjälper oxå.
Riktigt så enkelt är det inte.
Jag ska ta mig själv som exempel, eftersom det är det exempel jag känner bäst.
Jag har levt större delen av mitt liv med en känsla av att inte vara en riktig människa; det "insåg" jag helt på egen hand, utan diagnos. En speciellt besvärlig period och en tidningsartikel som inte innehöll de vanliga aspiefördomarna fick mig att inse vad som varit "fel" hela tiden, och så småningom fick jag därmed diagnos.
Frid & fröjd? Nix, jag fick lite värdelös "hjälp" med det sociala av habiliteringen, och har sedan dess bränt ut mig ett par gånger till (förutom de somatiska sjukdomar jag alltid har att hantera). Nu är det allvar.
Först på senare tid har jag insett att det inte är normalt att må så dåligt av (bakgrunds-)ljud, förändringar, massor av folk, för att inte tala om att spela teater hela tiden. Jag blir så ohyggligt trött.
Så, visst. Det du säger är ett mål för mig: jag behöver sluta spela teater, men ändå uppföra mig såpass "normalt" att det inte blir (fler) sociala problem på jobbet. Bejaka aspigheten på ett smart sätt.
Vägen dit innebär en hel del ältande och självanalys, inte minst för att jag ska försöka få klart för mig vad jag egentligen vill nu, i den här situationen, och hur jag ska nå dit. Jag är så van att spela teater att det faktiskt är svårt att få syn på mig själv ibland.
Jag skulle gärna bara välja att vara lycklig, men, som sagt: riktigt så enkelt är det inte. Man måste ta sig till den psykiska plats där man kan göra detta som ett medvetet val.
Ett litet tips - uppfyller du kriterierna för ADHD eller har t.o.m. fått den diagnosen? Då kan du få centralstimulerande medicin som har ganska bra effekt på bakgrundsljuden och mycket annat som gör en trött i vardagen. Jag känner i alla fall att "bruset" är borta och ljud ifrån omgivningen är mera drägligt.
Och jag känner igen dem där problemen, funderar ibland om man inte borde "grunda Aspie-town" som några sa på Asperger-läger en gång. Dvs. om man inte borde bo med Aspies runt omkring så att man bara behöver låtsas och spela teater på jobbet.
Återgå till Att leva som Aspergare