Batte skrev:Interessant refleksjon! Vil du skrive litt mer om hva du tenker rundt dette?

Jag vet NT som glatt säger att de är si och så, de är trevliga, öppna, alla tycker om dem, de bryr sig om alla... och de tror att de på fullaste allvar utstrålar det. Vissa gör väl det men flera har helt fel om vad de utstrålar. Men de verkar inte vilja ha feedback så ingen säger något. Eventuellt kan de tala bakom ryggen på personen...

Jag tänkte ganska lite på vilket intryck jag gjorde på andra innan diagnosen. Jo, jag fattade väl att folk ofta tyckte jag var konstig, men för mig var det bra nog att bara vara mig själv. Kunde se det som något positivt med att vara annorlunda. Men jag tyckte det var andras problem vad de tyckte jag utstrålade.

Efter det att jag fick diagnos började jag fundera på vad i mitt varande som kunde uppfattas som aspigt. Jag började kolla på typ alla beteenden och det blev rätt jobbigt efter ett tag. Fast jag inte hade något emot att ha aspergers blev jag med diagnosen medveten om att andra människor om de visste, kunde anse att jag stod under dem på något vis. Då blev jag lite nojjig hur mycket som syntes utåt. Så det som jag uppfattade som bara mitt enkla jag, blev till något jag kollade för mycket på. Kändes typ som... ska jag bli avslöjad nu? Som om jag vore en brottsling.

Det gick väl typ över och jag tror fortfarande visst att jag beter mig annorlunda så att folk tycker jag är konstig. Men den lilla feedback jag fått har iaf mer tytt på att folk tycker att jag är snäll och trevlig (fast jag har perioder då jag knappt orkar prata med folk och då är det självklart annorlunda) och att jag verkar ADD-ig (jag har ADD). Men det verkar inte som många utom de som själva har asperger kopplar hur jag är till aspergers.

Sedan har jag fått höra så mycket motstridigt om mig själv att jag lixom inte orkar ta in det med. Jag är typ både för tyst OCH för pratsam. Jag är både inbjudande OCH avståndstagande. Jag uttrycker mig både väldigt klart OCH väldigt diffust.

Kiddie - det är helt otroligt, för jag känner precis likadant. Jag har också blivit så där osäker på mig själv när jag fick diagnos. Ibland önskar jag att jag inte hade gjort det, utredningen. Då skulle jag kanske fortfarande skylla en del saker på andra, och inte allt på mig själv. Då skulle jag ibland bara tänka: Äsch, den där personen är nog lite konstig. Istället för att tänka: Det är IGEN någon som har märkt att jag inte är som alla andra, att jag bara låtsas vara så.

Japp, sen diagnosen är jag också rädd att bli avslöjad - visserligen har jag också gjort negativa erfarenheter.

Och det där med dem motsatta egenskaperna stämmer exakt på mig också - ibland för tyst, ibland för pratsam. Ibland för öppen, ibland för distanserat. Och jag trodde också att jag var väldigt klar och tydlig, vilket också en del av mina lärare tyckte, men numera ser jag också att det blir många missförstånd.

Haha, ska vi bilda klubb?

Jag känner också igen det där - fast jag anser ju fortfarande att jag är klar och tydlig, och att det är de andra som inte hänger med.

Jag är inte öppen med diagnosen på jobbet, och är rädd för vad det skulle bli för reaktioner om jag var det. Jag misstänker (och vet självklart inte om jag har rätt) att det finns en risk för att jag skulle bli osynlig/ohörd i diskussioner. Att allt jag har att komma med skulle avfärdas om det faktiskt fanns en diagnos att peka på för att ogiltigförklara när jag inte håller med majoriteten.

Jag har definitivt blivit tystare sedan diagnosen, osäkrare på vad man egentligen "får" säga och göra. Och så finns det dagar när jag tycker "vad f-n, de får acceptera mig som jag är".

Det finns väldigt många som säger sig gilla eccentriska människor, men i realiteten har svårt för oss som är udda...

Aquarius80 skrev:Döm ingen! Lev för stunden och var lycklig!

Lycklig.

Det är ju nåt man bara väljer sådär.

KrigarSjäl skrev:

Aquarius80 skrev:Döm ingen! Lev för stunden och var lycklig!

Lycklig.

Det är ju nåt man bara väljer sådär.

Precis. Och väljer du fel får du skylla dig själv.

Dette var interessant, kiddie!

kiddie skrev:Jag vet NT som glatt säger att de är si och så, de är trevliga, öppna, alla tycker om dem, de bryr sig om alla... och de tror att de på fullaste allvar utstrålar det. Vissa gör väl det men flera har helt fel om vad de utstrålar. Men de verkar inte vilja ha feedback så ingen säger något. Eventuellt kan de tala bakom ryggen på personen...

Tror du dette med selvinnsikten kan gjelde både for NT og en person med AS?

kiddie skrev:Jag tänkte ganska lite på vilket intryck jag gjorde på andra innan diagnosen. Jo, jag fattade väl att folk ofta tyckte jag var konstig, men för mig var det bra nog att bara vara mig själv. Kunde se det som något positivt med att vara annorlunda. Men jag tyckte det var andras problem vad de tyckte jag utstrålade.

Efter det att jag fick diagnos började jag fundera på vad i mitt varande som kunde uppfattas som aspigt. Jag började kolla på typ alla beteenden och det blev rätt jobbigt efter ett tag. Fast jag inte hade något emot att ha aspergers blev jag med diagnosen medveten om att andra människor om de visste, kunde anse att jag stod under dem på något vis. Då blev jag lite nojjig hur mycket som syntes utåt. Så det som jag uppfattade som bara mitt enkla jag, blev till något jag kollade för mycket på. Kändes typ som... ska jag bli avslöjad nu? Som om jag vore en brottsling.

Takk for at du delte dette. Det er interessant at du har vurdert deg selv på denne måten. Dette skal jeg absolutt tenke mer over. Selv har jeg foreløpig ikke gått inn for utredning, så det vil være nyttig å fundere over dette perspektivet. Folk har jo fordommer.

Jeg er nysgjerrig på om du var kjent med hva AS innebar før du fikk diagnosen. Kan funderingene over selvinnsikt og selvet komme av en konfrontasjon med den stereotype framstillingen av en person med AS?

kiddie skrev:Det gick väl typ över och jag tror fortfarande visst att jag beter mig annorlunda så att folk tycker jag är konstig. Men den lilla feedback jag fått har iaf mer tytt på att folk tycker att jag är snäll och trevlig (fast jag har perioder då jag knappt orkar prata med folk och då är det självklart annorlunda) och att jag verkar ADD-ig (jag har ADD). Men det verkar inte som många utom de som själva har asperger kopplar hur jag är till aspergers.

Sedan har jag fått höra så mycket motstridigt om mig själv att jag lixom inte orkar ta in det med. Jag är typ både för tyst OCH för pratsam. Jag är både inbjudande OCH avståndstagande. Jag uttrycker mig både väldigt klart OCH väldigt diffust.

For meg stemmer alle disse. Kan alt stemme kanskje, avhengig av situasjonen man er i?

Basert på det du skriver virker du er snill, hyggelig, reflekterende og innsiktsfull. Hvis dette stemmer, tror jeg nok du skiller deg ut. Oppfattes som bedre, vil jeg si. Men jeg tror få NT vil forstå at de har møtt en person med AS, dersom en ikke sier det.

Jag märker att självkänslan påverkas mycket av hur man tänker. Ännu har jag inte hittat den här stabila känslan av självklart egenvärde, utan ofta pendlar jag flera gånger om dagen mellan olika uppfattningar om mig själv. Tankens kraft påverkar mig en del och det man tänker på får man mer av. Tyvärr har jag inte lyckats "hålla huvudet ovanför vattenytan" längre stunder innan tvivlet och gamla hjärnspöken får mig ofokuserad och deppig igen.

Ibland blir jag helt salig av tacksamhet för hur jag lever, vem jag är och de personer som betytt/betyder mycket för mig. Någon sorts acceptans och lev-för-dagen-frenesi som gör mig avslappnad och lycklig. Samtidigt är jag oerhört skör under dessa ögonblick då jag blir extra påverkbar för både positiva och negativa energier. När man sänker garden så att säga.
Jag är van att det alltid kommer någon och hackar/klagar på något som jag gör/inte gör när jag faktiskt sänker garden, accepterar vem jag är och att det är okej att inte vara perfekt. Tvärtom när jag stressar runt och kastar oroliga blickar omkring mig för vad folk ska tycka, rädd för att göra fel osv. så är garden uppe och den enda som klagar på mig är jag själv. Konstigt nog lämnas jag i fred då av andra.

När människor klagar och kommenterar mina brister när jag är nöjd med mig själv (när garden är nere), så stärks bara det dömande hjärnspöket inom mig själv som kommenterar, dömer och dokumenterar allt jag gör/inte gör. Inte alla människor bemöter mig såhär förstås, men det är just de elaka kommentarerna som jag lägger fokus på. Kanske för att de påminner starkt om mina egna hjärnspöken som känns så verkliga när jag är mitt uppe i dem. Det blir som en bekräftelse att det enda rätta är att stressa vidare och att inte njuta av livet. Vilket låter absurt när det är nedskrivet såhär och verkligen inget jag vill syssla med.

Asperger kan nog bidra till en inre skörhet/obalans i samband med att känna sig olik de flesta och att därefter ständiga missförstånd uppstår där jag måste ursäkta mig/förklara mig. Lyckligtvis har jag personer i mitt liv som till minst 90% förstår mig och som jag kan sänka garden med utan att oroa mig.

Batte skrev:Tror du dette med selvinnsikten kan gjelde både for NT og en person med AS?
Jeg er nysgjerrig på om du var kjent med hva AS innebar før du fikk diagnosen. Kan funderingene over selvinnsikt og selvet komme av en konfrontasjon med den stereotype framstillingen av en person med AS?

Oj, jättesvåra frågor!

Jag tror att vem som helst som anses vara annorlunda har en helt annan chans att reflektera än en som alltid accepterats. Tror det kan bli lite av ett mentalt handikapp i sig att gå genom livet ovetandes om hur man ter sig och hur man egentligen är, när det inte finns utmaningar utan man alltid blir accepterad. De människorna tror jag kan få en ganska rejäl livskris om de hamnar i en situation då de plötsligt inte kan flyta med längre. Men jag gissar bara egentligen.

Jag visste ett helt år innan jag ens blev tillfrågad om jag ville ha en utredning, att jag hade aspergers, så i nästan 2 år visste jag om det innan jag fick diagnos. Jag tror jag hade vissa fördomar om aspergers, att fler aspergare ät typ datanördar än vad som är sant, och jag trodde också att aspergare generellt hade svårare att förstå andra än vad de har. Annars tror jag inte att jag hade så mycket felaktiga idéer.

Det där med att vara rädd att bli avslöjad kom inte med en gång för mig. Jag hade först en väldigt bra period då jag var väldigt nöjd med att ha fått ett namn på vad jag hade. Att det jag hade finns på riktigt, om man så säger.

TheWonderer92 skrev:
När människor klagar och kommenterar mina brister när jag är nöjd med mig själv (när garden är nere), så stärks bara det dömande hjärnspöket inom mig själv som kommenterar, dömer och dokumenterar allt jag gör/inte gör.

Asperger kan nog bidra till en inre skörhet/obalans i samband med att känna sig olik de flesta och att därefter ständiga missförstånd uppstår där jag måste ursäkta mig/förklara mig.

Jag har också bra personer i mitt liv. Tur är väl det.

Men känner igen mig. Jag har lärt mig att jag kommer att uppfattas som avvikande, och den insikten har varit bra för mig, för då vet jag att jag kanske kan backa, säga saker på ett annat sätt, så att personen som egentligen missuppfattat mig får en chans.

När jag gick i KBT blev jag itutad att alla människor är precis lika mycket omtyckta och lika mycket accepterade, och det gällde att träna bort sin "misstänksamhet". Jag behövde ju inte höra det, men istället att man faktiskt ÄR en OK person, även om det händer missförstånd och ÄVEN om alla inte kommer älska mig.

Men KBT-terapeuten körde jättehårt på sin linje och fick mig att bli mindre "misstänksam"... min misstänksamhet var bara den där garden, att vara beredd lixom... att inte bli överrumplad om något socialt jobbigt hände. Men vi tog bort min misstänksamhet och jag blev EXTREMT sårbar mot allt som folk sa om mig. Det som jag kunde förklara bort innan, kanske försöka fixa, eller på annat sätt inte bara skuldbelägga MIG SJÄLV för, det blev plötsligt till livsfarliga vapen där allt gjorde skitont.

Det tog ganska lång tid att reparera skadorna från KBT:n.

kiddie skrev:Men KBT-terapeuten körde jättehårt på sin linje och fick mig att bli mindre "misstänksam"... min misstänksamhet var bara den där garden, att vara beredd lixom... att inte bli överrumplad om något socialt jobbigt hände. Men vi tog bort min misstänksamhet och jag blev EXTREMT sårbar mot allt som folk sa om mig. Det som jag kunde förklara bort innan, kanske försöka fixa, eller på annat sätt inte bara skuldbelägga MIG SJÄLV för, det blev plötsligt till livsfarliga vapen där allt gjorde skitont.

Så din misstänksamhet är nödvändig för ditt välmående? När jag har garden uppe så är jag inte bara mer misstänksam mot andra utan även mot mig själv. Fast man kanske kan ha garden uppe på ett konstruktivt sätt (som i ditt fall) och på ett destruktivt sätt, som det ofta blir för mig. Det handlar nog om att hitta en sorts balans, där garden inte åker så högt upp att man själv mår dåligt (ständigt i försvarsläge), men inte heller så långt ner att man blir ett lätt offer för intoleranta människors dömande pekpinnar.

Detta påminner om HSP personlighetsvariant, att man antingen maskerar sig i stenhård utrustning eller känner sig som som skört glas. Att vi med denna läggning behöver jobba extra mycket med att finna ett balanserat förhållningssätt till oss själva och omvärlden. Att inte hela ens tillvaro står och faller med andra människors reaktioner. Att öva på självmedkänsla är jätteviktigt för HSP:are. Det är en livslång "kamp", men i slutändan värt det. Då är man öppen för och attraherar människor som är bra för en, även om det kan ta tid att skapa ett idealt kontaktnät.

Just detta fenomen kanske stämmer bättre in på HSP än Asperger, även om många med AS-diagnos kan känna igen sig i detta.

-Naturligtvis måste man som aspie ha en viss grad av misstänksamhet...om man missar subtila signaler i det sociala och är en aning eljest eller egensinnig fungerar det inte att vara godtrogen under sin jordiska vandring.

Misstänksamhet, eller snarare viss distans, hyfsat tjockt pansar, jag ser det som nödvändigt.

Det är väldigt lätt för välmenande NTs att säga att man "svartmålar", "tänker negativt" etcetera men nu är det så praktiskt ordnat att deras hjärnor är annorlunda kopplade än min, följaktligen behöver vi olika strategier.

Bara öppenhet och happy go lucky och vägen mot Helvetet blir prydligt stenlagd.

Let's face it: alla människor är inte snälla.
Alla vill dig inte väl.
En del vill utnyttja dig i olika syften.
Andra kan hata dig utan orsak.

Vad välmenande NTs i regel inte begriper är att man som annorlunda människa lätt blir måltavla för översittare och skvallerkärringar av olika slag.

Hjorden kan när som helst bli till en hydra med hundra huvuden.


Alla levande varelser har ett försvarssystem och det måste i allra högsta grad även gälla för människan.

kiddie skrev:
När jag gick i KBT blev jag itutad att alla människor är precis lika mycket omtyckta och lika mycket accepterade, och det gällde att träna bort sin "misstänksamhet".

Men KBT-terapeuten körde jättehårt på sin linje och fick mig att bli mindre "misstänksam"... min misstänksamhet var bara den där garden, att vara beredd lixom... att inte bli överrumplad om något socialt jobbigt hände. Men vi tog bort min misstänksamhet och jag blev EXTREMT sårbar mot allt som folk sa om mig. Det som jag kunde förklara bort innan, kanske försöka fixa, eller på annat sätt inte bara skuldbelägga MIG SJÄLV för, det blev plötsligt till livsfarliga vapen där allt gjorde skitont.

Det tog ganska lång tid att reparera skadorna från KBT:n.

Den där KBT-människan gjorde uppenbarligen mer skada än nytta.

Gallimatias alltihop; vad vi behöver är just misstänksamhet, försvar, mur, integritet, strategier.

Ondskan och Sun Tzus Krigets konst har gjort oändligt mer för mig än såna där välmenande typer som ingenting begriper och bara presenterar önsketänkanden och rena floskler som lösningar på mina problem.

Det som gett mig verktyg är förkovran och insikten att jag måste lita på mina egna erfarenheter/instinkter.

Kuratorer och slikt har inte gett mig ett skit.

Man kan plåga sina barn med mycket men att ge dem dåliga namn är den onödigaste förnedringen. Att tappa sina barn på all självkänsla och ge dem problem för resten av sina liv, är det många som pysslar med. Många utan att egentligen vara elak, utan de är bara olämpliga föräldrar och det är det nog tyvärr många som är.

Man kan utsätta dem för ständig otrygghet, förnedra dem inför andra. Ta upp deras tillkortakommande till allmänt diskussions ämne. Ofta låta dem konfronteras med sådant som gör dem obekväm, så de ska vara fullständigt osäkra och nedbrutna. Tvinga dem ha kläder som kommer att göra skoldagen till ett helvete. Tvångsklippa dem till en frisyr som kommer att ge mobbare ännu mera ammunition, så ens självmords tankar stiger i kubik. Tala om för barnet att enda anledningen till att han finns är för att få ut ett barnbidrag.

De som känner igen det och har utsatts för liknande saker är såklart inte besatta av det bästa självförtroendet. Den tid i livet då sådant skall byggas upp, har gått förlorad och det är sorgligt men kan naturligtvis bättras på med bra personer i sin närhet osv, men tyvärr är den grund som man bör ha sedan barndomen inte så stabil. Det var mest ett sabla gnäll, jag vet...

antonius skrev:Man kan utsätta dem för ständig otrygghet, förnedra dem inför andra. Ta upp deras tillkortakommande till allmänt diskussions ämne. Ofta låta dem konfronteras med sådant som gör dem obekväm, så de ska vara fullständigt osäkra och nedbrutna. Tvinga dem ha kläder som kommer att göra skoldagen till ett helvete. Tvångsklippa dem till en frisyr som kommer att ge mobbare ännu mera ammunition, så ens självmords tankar stiger i kubik.

Viss igenkänning där.

Fast självmordstankar - nej.

Däremot blev jag ganska hatisk flera år framöver.

Krigarsjäl,

Mår du verkligen bra av dina höga murar? Hindrar de inte dig från att skaffa äkta relationer? Du kanske trivs att vara ensam mest hela tiden, vad vet jag. Om inte, har tanken inte slagit dig att du kanske kan jobba lite med balansen, dvs ha medelhöga murar? Är inte det eftersträvansvärt och åtkomligt för dig också?

Att gå runt med stenhård pansar omkring sig tar åtminstone mycket energi från mig.

Ah,såg nu att du skrev hyfsat tjockt pansar

Då är jag med

ankhat skrev:

KrigarSjäl skrev:

Aquarius80 skrev:Döm ingen! Lev för stunden och var lycklig!

Lycklig.

Det är ju nåt man bara väljer sådär.

Precis. Och väljer du fel får du skylla dig själv.

Så är det. Vill man gå omkring deprimerad och med dålig självkänsla, så får man väl det. Jag väljer att leva för stunden, må bra och vara lycklig. Som Aspie kan man välja genom att strunta i vad som förväntas av en och leva naturligt. Att var positiv isf att älta om alla oförätter och problem man möter hjälper oxå.

KrigarSjäl skrev:-Naturligtvis måste man som aspie ha en viss grad av misstänksamhet...om man missar subtila signaler i det sociala och är en aning eljest eller egensinnig fungerar det inte att vara godtrogen under sin jordiska vandring.

Misstänksamhet, eller snarare viss distans, hyfsat tjockt pansar, jag ser det som nödvändigt.

Det är sant. Man behöver en frisk grad av misstänksamhet som Aspie.

KrigarSjäl skrev:Det är väldigt lätt för välmenande NTs att säga att man "svartmålar", "tänker negativt" etcetera men nu är det så praktiskt ordnat att deras hjärnor är annorlunda kopplade än min, följaktligen behöver vi olika strategier.

Att ha naturlig misstänksamhet är inte samma sak som att vara negativ.

KrigarSjäl skrev:Bara öppenhet och happy go lucky och vägen mot Helvetet blir prydligt stenlagd.

Let's face it: alla människor är inte snälla.
Alla vill dig inte väl.
En del vill utnyttja dig i olika syften.
Andra kan hata dig utan orsak.

Öppenhet är inte heller samma sak som att vara positiv isf negativ. Det finns människor som är positiva trots massiva negativa erfarenheter, så det är inte där problemet ligger.

KrigarSjäl skrev:Vad välmenande NTs i regel inte begriper är att man som annorlunda människa lätt blir måltavla för översittare och skvallerkärringar av olika slag.

Hjorden kan när som helst bli till en hydra med hundra huvuden.


Alla levande varelser har ett försvarssystem och det måste i allra högsta grad även gälla för människan.

Det finns inga levande varelser som är födda negativa.

Mitt skitliv har jag genomlidit tack vare min fantasi, jag kan fly undan där när omgivningen håller på att göra mig vansinnig och när min dåliga självkänsla hackar en i hälarna, med sina vassa bet med gift av dåligt självförtroende...

antonius skrev:Mitt skitliv har jag genomlidit tack vare min fantasi, jag kan fly undan där när omgivningen håller på att göra mig vansinnig och när min dåliga självkänsla hackar en i hälarna, med sina vassa bet med gift av dåligt självförtroende...

Ingen bra utgångspunkt.

Mitt liv har inte heller precis varit så enkelt, men jag har aldrig låtit negativitet ta över för det. Däremot så börjar jag lära mig att undvika folk som utstrålar negativitet. Det frestar på att bli belastad med hat och folk som försöker dra ned en till deras nivå.

rdos skrev:

antonius skrev:Mitt skitliv har jag genomlidit tack vare min fantasi, jag kan fly undan där när omgivningen håller på att göra mig vansinnig och när min dåliga självkänsla hackar en i hälarna, med sina vassa bet med gift av dåligt självförtroende...

Ingen bra utgångspunkt.

Mitt liv har inte heller precis varit så enkelt, men jag har aldrig låtit negativitet ta över för det. Däremot så börjar lära mig att undvika folk som utstrålar negativitet. Det frestar på att bli belastad med hat och folk som försöker dra ned en till deras nivå.

Ja lever man i en bubbla utan kontakt med omgivningen så går det säkert, men så som det ser ut nu med hat och skit överallt så är det i stort sett omöjligt att leva utan att komma i kontakt med idioti och energivampyrism i stort set överallt. Då har man ett övertag om man kan tänka bort och leva i fantasin. Bra sak att kunna, alternativt att vräka i sig antidepressiva och gå upp 20 kilo i vikt och vara i ett zombieliknande tillstånd...

antonius skrev:Ja lever man i en bubbla utan kontakt med omgivningen så går det säkert, men så som det ser ut nu med hat och skit överallt så är det i stort sett omöjligt att leva utan att komma i kontakt med idioti och energivampyrism i stort set överallt.

Man kan välja att ignorera idioti och energivampyrism. Man bara tänker "du existerar inte", och så är det problemet löst.

antonius skrev:Då har man ett övertag om man kan tänka bort och leva i fantasin.

Helt klart, men att tänka att man haft ett "skitliv" och måste fantisera bort det hela lär inte vara den bästa taktiken. För enligt min erfarenhet så behöver man ha några personer runt sig som man trivs med och kan umgås med naturligt. Stänger man in sig i en bubbla av fantasier så missar man den chansen.