Jag vet inte riktigt helt vart jag ska börja, förutom att säga:

Detta är en skräptråd. Jag behöver säga det nånstans, vill göra mig hörd men det är inget viktigt som jag yttrar mig om, bara massa gnällande och saker ingen kan hjälpa mig med egentligen utan det är bara jag som är mesig.

Så jag började högskolan förra året och fick äntligen en remiss till Vuxenpsyk för att påbörja riktigt utredning så att jag faktiskt får hjälp, mest pga min depression.

Första mötet är nu i augusti, och allt hade varit frid och fröjd om det inte hade varit så att CSN och min ekonomi krånglar för att det är först nu mina problem gör sig riktigt tydligt, mest pga att för första gången går jag i en skola som är större än 100 elever, i klassrum som oftast är ca 70 elever, man kan inte heller jobba lika självständigt som jag gjorde i gymnasiet heller utan vi ska klara oss genom att fråga varandra om hjälp (vilket jag avskyr, att behöva fråga klasskamrater som inte lyssnar, är dryga och ser ner på en för att man inte är... mer som dem)

Jag lyckades inte få ett sommarjobb, vilket gjorde att jag behövde hjälp med att betala mina räkningar, hyra och allt sådant så jag gick till Försörjningsstöd på Social kontoret. De sa att för att jag va högskolestudent så kunde de hjälpa mig, men bara på sommaren, och jag börjar inte plugga på högskolan igen fören i November för att jag redan läst kursen i läsperiod 1.

Min socialtant ringde mig här om dagen och sa åt mig att jag kunde gå till Försäkringskassan och fråga om aktivitetsersättning, "för att du har ju en allvarlig funktionsnedsättning så de borde kunna hjälpa dig fram till November" (Mm, tack, får mig känna mig mer korkad och efterbliven än vad jag redan känner mig)

Problemet är, att Försäkringskassan inte ger pengar till en student på högskolan, endast gymnasiet (vad jag kan läsa mig till på deras hemsida: https://www.forsakringskassan.se/privatpers/funktionsnedsattning/aktivitetsersattning_och_sjukersattning_lank/aktivitetsersattning)

Och allt detta gör mig sjukt stressad, plus att jag har ingen aning om vad som väntar på mig vid utredningens start, vad är det de vill veta? Om jag vill dö? Om jag känner mig fångad i mitt eget huvud? Om jag kan förstå sarkasm eller vad är det de vill veta? Vad bör jag tala om för dem? Hur vet jag om nånting är ett problem eller en abnormitet, det är ju normalt för mig?

Jag blir tokig, kan inte fråga någon och ingen förklarar nånting för mig så att jag förstår. Jag är förvirrad, stressad och jag orkar inte längre,
Vill lägga mig i en box, stänga locket, blunda och försvinna.

Moderator: Ändrade rubriken något och flyttade tråden från Att leva som Aspergare.

Låter inte som en skräptråd, utan ett riktigt problem. Jag kan tyvärr inte hjälpa för jag tog andra vägar i livet. Kände redan på gymnasiet att det inte gick bra, så därför blev det tillslut att läsa upp betygen på folkhögskola, vilket passade mig perfekt. Mindre skola, mindre klasser, engagerade lärare och ingen som är "normal"- dvs så stor spridning på eleverna att en norm inte fanns. Knagglade mig igenom två ytterligare utbildningar, men bara nätt och jämnt. Studerandet var inte problemet utan kraven, orken och depressionerna.

Det var först när jag började jobba som jag insåg att det absolut inte skulle gå. Hade haft kontakt med psyket i många år, men fick tillslut en utredning som visade på Asperger. Och det är där jag är nu, med en sjukskrivning som äntligen gjort att jag börjar må bättre, men också med insikten att mitt psyke inte orkar med pressen att prestera på ett jobb. Eller ens att tvingas vara runt människor varje dag.

Hoppas någon kan hjälpa dig att komma till rätta med det ekonomiska. Men först måste du nog vara säker på om högskoleutbildning är det rätta för dig. Vad är det du vill uppnå med den? Har du något mål du kämpar mot, ett yrke eller intresse som bara kan uppfyllas på detta enda sätt?

lhollo skrev:, man kan inte heller jobba lika självständigt som jag gjorde i gymnasiet heller utan vi ska klara oss genom att fråga varandra om hjälp

Jag frågade aldrig någon om hjälp i högskolan. Allt man ska lära sig står ju i böckerna.

Jag känner en som blivit sjukskriven från sina studier på komvux men vet ej vad det kan resultera i inkomstmässigt.

Kanske kan du ta kontakt med den läkare som utredde sig och förklara din situation och be om råd hur du ska gå vidare med hjälp av dom.

Några råd till dig
------------------
Undersök om vilka anpassningar du som student kan få på ditt lärosäte.
Det finns bra allmänna informationstexter på nätet.
Försök att inte ge upp och hitta det som passar dig..
Känns också som det kanske vara idé för dig att dryfta
med någon person som du känner förtroende för vad du vill inrikta dig på.



Något om mina upplevelser av studera på högskola med asperger
------------------------------------------------------------
Vet att man kan söka anpassningar som högskolestudent.
Jag gjorde aldrig det som student, då jag inte hade någon diagnos då.
Sen kommer man ju alltid till de svåra frågorna som vem och inte vem man ska berätta för på
en högskola.

Ibland kan det lösa sig ändå som när läraren på elektronikkursen förstod att jag var engagerad
och mina kamrater också förstod det, så det kan läsa sig ändå.

När jag gick på lärarprogrammet kunde det hända att det ibland kunde bli kommunikationsmissförstånd
i grupper men då hade jag heller ingen diagnos.
Då jag inte är någon "macho" kille eller så, det som var problemet snarare, var att jag har ett väldigt rakt sätt att kommunicera och det passade kanske inte en kvinnodominerad grupp. Ska dock tillägga att jag jobbade i många andra grupper där det fungerade bättre också.

Upplevde också att det kunde bli missförstånd kring om vad som var riktat mot sak och person. Det kunde tolkas som om att jag skämtade om ämnesområdet om jag inte var så intresserad att jag helt plötsligt var helt ointresserad av gruppen eller dess människor.

Studenterna på medielärarprogrammet i den mansdominerad gruppen hade mer acceptans och förstod att jag ä
ven till synes kunde framstå som oengagerad då jag kom sent och slarvade bort saker, så förstod på de på lunchraster, seminarier och liknande att jag var en trevlig person som visade intresse för andra.
Det gick till med såpass bra att vi kunde göra en del mindre arbeten tillsammans senare längre in i utbildningen.