Ibland kan jag faktiskt längta efter närkontakt.. Ex allt från att krama familj till att mysa med en partner... t.o.m samlag... Men samtidigt kan jag bara inte! Kanske för jag över intellektualiserar det? Tänker för mycket vad det betyder och hur den andra personen reagerar, osagda löften o.s.v... Vilket gör det hela obehagligt och stressande? Min hund pussar och kramar jag ju gärna...
Så jag undrar om man på nåt sätt kan lära sig att tycka om intimitet? Omprogramera hjärnan? Träna sig?

Om du inte gillar att vara intim så ska du inte utsätta dig själv för det.

slackern skrev:Om du inte gillar att vara intim så ska du inte utsätta dig själv för det.

men det är det som är det jobbiga... Jag både vill men samtidigt vill inte :/

Jag tror man kan vänja sig vid intimitet om det inte är själva den intima beröringen som är svårigheten, utan tankarna som uppstår under den. Det är de dolda förväntningarna och eventuell egen press på att prestera som lätt leder till ett intellektualiserat tänkande - en frånvaro av trygghet i situationen eller överhuvudtaget med personen ifråga.

Du kan fundera över om du varit trygg med din partner/familj eller om det är situationen som avgör hur du reagerat.

Det du kan börja med är att undersöka vad du tycker är obehagligt med intimitet. Börja googla på vanliga orsaker bakom intimitetsrädsla och ventilera dina tankar och ideer med andra för att få feedback. Exempel på saker som kan ligga bakom intimitetsrädsla är otillit till andra människor, rädsla för att bli sårad eller övergiven om du öppnar upp dig för någon, frånvarande föräldrar under uppväxten, mobbning i skolan mf. Frågan du ska ställa dig är inte om huruvida du kan lära dig att tycka om intimitet eller ej, utan vad är det som hindrar dig från att ha intimitet med andra människor.

Filippa89 skrev:Så jag undrar om man på nåt sätt kan lära sig att tycka om intimitet? Omprogramera hjärnan? Träna sig?

Men om du t ex upplever att onani är skönt och kan få orgasm, är det inget fel att gå vidare till att prova intimitet, nu vet jag inte hur gammal du är och om det ligger tillgrund någon typ av misslyckad sexuell situation som gör att saker låser sig, kan man väl börja med att ha det skönt med varann utan att ha sex med penetration först. När du säger att det känns bra att kramas och kela med din hund, så kanske man ska tänka på att det är ju inte att ha intimitet och kanske man ska tänka på att särskilja, det är ju inte helt otroligt att det är där det kan låsa sig för att du så att säga förknippar det lite med att ha sex...

Kanske, om du vill, kan du ha en partner som verkligen stannar när du säger stopp/apelsin? Är det rätt partner, är du rädd för sex eller är det som tvångstankar?

Du behöver inte svara här om du inte vill, men en tanke?

Jag hade svårt för kroppskontakt en bit upp i vuxen ålder. Inte så mycket mer än att jag nog var blyg och rädd för att ta i folk. Men någonstans vid lite över 20 måste jag ha haft tillfälle att krama någon och vågade släppa loss och ta i bättre. Efter det blev det bara bättre. Älskar kroppskontakt sedan dess.

Pemer skrev:Jag hade svårt för kroppskontakt en bit upp i vuxen ålder. Inte så mycket mer än att jag nog var blyg och rädd för att ta i folk. Men någonstans vid lite över 20 måste jag ha haft tillfälle att krama någon och vågade släppa loss och ta i bättre. Efter det blev det bara bättre. Älskar kroppskontakt sedan dess.

låter hoppfullt!:))) iof är jag 27 men jag känner också det blir bättre o bättre... Men eftersom jag sällan blir förälskad så har jag inte haft så många chancer att vänja mig ^^;

MsTibbs skrev:Kanske, om du vill, kan du ha en partner som verkligen stannar när du säger stopp/apelsin? Är det rätt partner, är du rädd för sex eller är det som tvångstankar?

Du behöver inte svara här om du inte vill, men en tanke?

Jag vet inte vad det är, så svårt att förklara... Men jag kramar ju gärna vänner o familj hej/hejdå... Men så fort det är utanför "artighets" fasonerna eller vad ma ska kalla det så blir jag osäker^^; typ... Vad beryder detta? Varför gör hon/han så? Om jag besvarar det vad gör hon/han då? Ger jag falska förhoppningar om jag kramar/pussar honom/henne? Osv osv...
Sen är jag inte så glad att röra vid folks hud (förutom händer) och speciellt inte när det blir varmt o svettigt

portera skrev:Jag tror man kan vänja sig vid intimitet om det inte är själva den intima beröringen som är svårigheten, utan tankarna som uppstår under den. Det är de dolda förväntningarna och eventuell egen press på att prestera som lätt leder till ett intellektualiserat tänkande - en frånvaro av trygghet i situationen eller överhuvudtaget med personen ifråga.

Du kan fundera över om du varit trygg med din partner/familj eller om det är situationen som avgör hur du reagerat.

Har alltid varit såhär, men det blev nog något värre efter en misslyckad relation med någon som inte ville röra mig eller mysa men ändå ville ha sex .. Det var ju super jobbigt! I princip bara penetrering och och varmt o svettigt...men ändå gick jag med på det för jag trodde bara han var blyg och att det skulle bli bättre... men det kom fram sen att han var zoofil och fann människor oattraktiva... Ja... Inklusive mig då... Kul...ingen trauma där inte...

Man får hitta en som... har du tänkt sex när du tittat på en person? Eller är alla obehagliga?

Filippa89 skrev:Jag vet inte vad det är, så svårt att förklara... Men jag kramar ju gärna vänner o familj hej/hejdå... Men så fort det är utanför "artighets" fasonerna eller vad ma ska kalla det så blir jag osäker^^; typ... Vad betyder detta? Varför gör hon/han så? Om jag besvarar det vad gör hon/han då? Ger jag falska förhoppningar om jag kramar/pussar honom/henne? Osv osv...
Sen är jag inte så glad att röra vid folks hud (förutom händer) och speciellt inte när det blir varmt o svettigt

Känner igen det du beskriver. Tankarna kretsar alltså mycket kring "hur uppfattas jag?", "gör jag rätt nu, ryter jag ingen socialt outsagd regel nu?", "har vi inte kramats lite väl länge, skönt ändå men vad får hen att göra så?". Jag tolkar också in det som en del i en svårighet att veta vilken form av relation man har med andra människor. När blir någon mer än en vän liksom? Inte gör det något lättare om man inte tycks ha lika lätt som andra att bli kär heller. Då vet man inte så väl vad man ska titta/gå efter.

Upplever ni er ha lätt för att veta vilka som är nära vänner, eller vilken grad av vänskap (outalat) ni har och spelar det in om man har svårt att intuitivt veta vad saker som en lång kram eller förstulen blick betyder?
Det vore intressant att höra om det möjligen är fler som ser en sådan koppling.

En variant är också känslan "nu bryter vi absolut någon regel, denna kram kan inte tas emot här och nu" och så man backar ut. Jag tror att en delförklaring till att känna så ligger i en brist på själmedkänsla, att det faktiskt är OK att göra bort sig lite och framför allt att man är värd att älska och bli älskad och att det får synas inför andra. Ju mer man tränar intimitet/kramar och ju mer självkänsla man får i att leva, desto mindre fokus får dessa självkritiska tankar.

Filippa89 skrev: Har alltid varit såhär, men det blev nog något värre efter en misslyckad relation med någon som inte ville röra mig eller mysa men ändå ville ha sex .. Det var ju super jobbigt! I princip bara penetrering och och varmt o svettigt...men ändå gick jag med på det för jag trodde bara han var blyg och att det skulle bli bättre... men det kom fram sen att han var zoofil och fann människor oattraktiva... Ja... Inklusive mig då... Kul...ingen trauma där inte...

Försök hitta en partner du vågar vara så öppen inför, att du vågar kommunicera dessa tankar som kan bottna i rädslor för att bli lämnad, bortvald, bedömd/hånad eller tankar om att vara mindre värd med flera orsaker. Då får inte relationen skyndas fram heller.. men det är ju lika bra det om tilliten ska hinna infinna sig till sexet. Ömsesidig öppenhet är ju det bästa, vem vet kanske partnern brottas med liknande tankar.. Kommunicera i ärlighet och befria varandra. Om du får prata ut om dina tankar och blir lyssnad på och bekräftad av partnern, då kan känslan av skuld, att uppleva sig vara/göra fel, släppa samtidigt som ni får ökad förståelse för varann.

Hvis du oppfatter fysisk berøring mer negativt enn positivt er det jo noe man kan velge bort. Du bør kanskje først finne ut hva du ikke er komfortabel med.

Du kan f.eks. tenke etter hvordan du ville opplevd følgende:
Du finner noen som vil bli med på et eksperiment. Det kan være å klemme, holde rundt hverandre eller noe annet. Forklar utfordringene dine. Definer dine regler og hva som skal skje så tydelig som mulig. Følg reglene og gjør kun det som er avtalt. Avklar på forhånd de feil du tror du vil gjøre. Ekskluder dem fra eksperimentet på forhånd, dersom det er mulig. Definer hva du selv vil ha kontroll over eller ikke. Definer hva som skal skje dersom du blir usikker. Avklar/skap en mulighet til å stikke av uten konsekvenser, dersom du har behov for det. Avtal på forhånd hva som skjer eller ikke skjer etter eksperimentet.

Jag har inget emot att kramas, men ibland känner jag att det bara blir för mycket. Under en kort period bodde jag på ett gruppboende för utvecklingsstörda. Anledningen till att jag hamnade där var att jag hade brutit armen och behövde hjälp med rehabilitering. Egentligen var det en helt och hållet felaktig placering eftersom jag inte är utvecklingsstörd.

De var väldigt ömhetstörstande och skulle kramas hela tiden, vilket jag tyckte var fruktansvärt jobbigt. En tjej som jag bodde bodde granne med verkade vara väldigt fixerad vid mig och så fort hon fick syn på mig skulle hon försöka ge mig en kram, men personalen sa inte till henne.

Självklart sa de till henne om de såg vad hon var på väg att göra, men jag hade önskat att de verkligen hade tagit henne avsides och sagt till henne på allvar. På det här boendet hade de ingen som helst koll på att den personliga integriteten skyddades och det var verkligen jättejobbigt.

De boende sprang ut och in hos varandra och om jag fick besök ville den här tjejen alltid bjuda in dem till sin lägenhet och visa hur hon bodde. Det gick de förstås med på och personalen lyfte heller inte ett finger för att försöka gå emellan och stoppa det där.

Hon frågade ofta om hon fick se hur jag bodde och inte heller då sa personalen ifrån. En eftermiddag när jag skulle få hjälp med renbäddningen kom hon och frågade om hon fick hjälpa till med det, men inte heller då gick personalen emellan och försökte köra ut henne.

Jag skrek åt henne att hon skulle gå därifrån, men det gjorde hin inte förrän efter en bra stund. När jag skulle åka därifrån ville hon ge mig en avskedskram, men jag ville verkligen inte ha någon kram av henne.

Eftersom min mamma var med frågade hon om jag såg att den där tjejen ville någonting och det såg jag, men jag ville verkligen inte det och försökte säga nej. Det struntade min mamma i och fortsatte tryckas på att jag skulle ge den där jävla tjejen en kram. Till slut gjorde jag det bara för att få slut på allt tjat trots att jag verkligen inte ville det.

Jag blev så fruktansvärt trött både på den tjejen, men också på personalen som verkligen slarvar med att hålla koll på henne. Det tycker jag är fruktansvärt dåligt med tanke på hur många tjejer som blir våldtagna och utsatta för sexuella övergrepp.

Jag vet ju själv hur varnad jag har blivit för att följa med någon som jag inte känner och som tjej räcker det faktiskt med att du har druckit lite för mycket eller är för utmanande klädd för att du ska riskera att utsättas för såväl våldtäkt som andra sexuella övergrepp.

Efter att jag flyttade hem från det där gruppboendet hoppades jag att jag aldrig skulle se henne, mer, men jag hade fel. En gång följde hon med personalen från son grupp som skulle hämta en annan av deltagarna i samma grupp.

Hon satt på en av stolarna, men när hon fick syn på mig gjorde hon en ansats för att resa sig och gå fram till mig. Den gången lyckades personalen hindra henne, men lite senare skulle jag se på ett bad som hette Strawberries där hon medverkade, och det var det värsta jag har sett någon gång.

De andra som medverkade var egentligen ganska duktiga, men hon bara larvade sig, tyckte jag. Hon kunde inte ens spela gitarr på ett vettigt och bra sätt och när hon kom fram till henne försökte jag kyssa henne.

Jag var helt enkelt så fruktansvärt trött på henne att jag helt enkelt inte orkade visa henne någon respekt över huvud taget. I somras mötte jag henne en gång när jag var ute och gick en promenad ute vid min sommarstuga.

Hon skulle följa med sina morföräldrar ut till deras sommarstuga, men inte heller de tog tag i henne på allvar och sa ifrån. Jag har ringt och pratat med den medicinskt ansvariga sjuksköterskan för boendet hon bor på och hon säger att de har börjat träna med den här tjejen och lära henne att inte gå fram till vem som helst bara så där utan vidare.

Det tar bara lite tid och det kanske det gör, men jag orkar inte mer och om jag hade bott på det där gruppboendet längre än det var tänkt hade jag förmodligen gjort sexuella närmanden på henne.