Trodde jag skulle få hjälp efter att jag fick min diagnos,vilket jag fått till viss del fick ett tyngdtäcke utskrivet,som jag inte är i behov av längre.
Det som stör mej mest är bristen på förståelse från arbetsförmedlingen,dom vet om mina diagnoser,har en handläggare som har hand om oss som inte är som alla andra.
Men det är ingen skillnad för mej jämtemot en friskförklarad individ,jag måste söka jobb precis som alla andra osv,samma jagande på oss arbetslösa.

Undrar varför jag överhuvudtaget fick en diagnos.
En diagnos får man om det är befogat,den ska underlätta för en person att klara sej i livet.
Vad är annars meningen med en diagnos,för mej kvittar det ockej jag är en aspie på papperet men det gör ingen skillnad.

Några fler som känner likadant?

Många aspergare arbetar, så diagnosen är inget skäl att slippa. Det krävs värre problem än så.

Huggorm skrev:Många aspergare arbetar, så diagnosen är inget skäl att slippa. Det krävs värre problem än så.

Men om man klarar av ett normalt liv så behövs ju ingen diagnos?

Desolation skrev:

Huggorm skrev:Många aspergare arbetar, så diagnosen är inget skäl att slippa. Det krävs värre problem än så.

Men om man klarar av ett normalt liv så behövs ju ingen diagnos?

Och vad är ett normalt liv? Villa, vovve, volvo? Fredagsmys och sommarstuga.

Zirre skrev:

Desolation skrev:

Huggorm skrev:Många aspergare arbetar, så diagnosen är inget skäl att slippa. Det krävs värre problem än så.

Men om man klarar av ett normalt liv så behövs ju ingen diagnos?

Och vad är ett normalt liv? Villa, vovve, volvo? Fredagsmys och sommarstuga.

TS har ju rätt har man inga problem så är man feldiagnostiserad, för i diagnoskriterierna ingår det att det är en funktionsnedsättning.

Desolation skrev:

Huggorm skrev:Många aspergare arbetar, så diagnosen är inget skäl att slippa. Det krävs värre problem än så.

Men om man klarar av ett normalt liv så behövs ju ingen diagnos?

Men att arbeta och inte ha rejäla svårigheter är inte samma sak.

En diagnos ska egentligen inte ge dig någon fördel, då det påstås att hjälpen och assistansen skall ges till den som behöver det.

Fenren skrev:

Desolation skrev:

Huggorm skrev:Många aspergare arbetar, så diagnosen är inget skäl att slippa. Det krävs värre problem än så.

Men om man klarar av ett normalt liv så behövs ju ingen diagnos?

Men att arbeta och inte ha rejäla svårigheter är inte samma sak.

Det har du alldeles rätt i.

Zirre skrev:

Desolation skrev:

Huggorm skrev:Många aspergare arbetar, så diagnosen är inget skäl att slippa. Det krävs värre problem än så.

Men om man klarar av ett normalt liv så behövs ju ingen diagnos?

Och vad är ett normalt liv? Villa, vovve, volvo? Fredagsmys och sommarstuga.

Usch

Jag förstår inte folk som hellre vill sitta hemma och leva på bidrag. Har du försökt jobba, försökt hitta jobb? Det kan hända att många inte klarar att jobba, men det vet man ju inte riktigt om man inte har försökt. Sedan håller jag iofs med om att det är ett elände att man inte anpassar jobb lite grann, att man inte bättre möjligheter att hjälpa vuxna Aspies till ett bra liv. Det är mycket som saknas fortfarande.

Toblerone skrev:Jag förstår inte folk som hellre vill sitta hemma och leva på bidrag. Har du försökt jobba, försökt hitta jobb? Det kan hända att många inte klarar att jobba, men det vet man ju inte riktigt om man inte har försökt.

Mycket bra skrivet, detta har också förundrat mig, hur man inte ens vill försöka och pröva på att arbeta och skaffa sig egen försörjning genom arbete. Har också svårt att förstå att Försäkringskassan i så stor omfattning medverkar till att passivisera unga individer genom att bevilja aktivitetsersättning.

Vad hade du velat att handläggaren på arbetsförmedlingen hade gjort annorlunda? Fundera på hur handläggaren bäst kan hjälpa dig i ditt jobbsökande och be om den hjälpen. För självklart måste du jobba som alla andra och självklart trillar inte jobben ner från himlen bara för att du har Asperger. Har du svårt att få jobb kanske du kan fundera på att omskola dig, Arbetsförmedlingen har studievägledare som kan hjälpa dig.

Jag har inte varit arbetslös på länge, men jag pluggar och då finns det massor av hjälp. Jag har boendestöd som hjälper mig strukturera upp min vardag och gör ett schema på när jag ska plugga. Sedan får jag hjälp av skolan med anteckningsstöd och planeringshjälp. Det borde finnas något liknande om du söker jobb, boendestöd kan absolut hjälpa dig att strukturera upp ditt jobbsökande.

Wine skrev:

Toblerone skrev:Jag förstår inte folk som hellre vill sitta hemma och leva på bidrag. Har du försökt jobba, försökt hitta jobb? Det kan hända att många inte klarar att jobba, men det vet man ju inte riktigt om man inte har försökt.

Mycket bra skrivet, detta har också förundrat mig, hur man inte ens vill försöka och pröva på att arbeta och skaffa sig egen försörjning genom arbete. Har också svårt att förstå att Försäkringskassan i så stor omfattning medverkar till att passivisera unga individer genom att bevilja aktivitetsersättning.

Det här med arbetsförmåga är inget man väljer som man väljer skjorta.
Har man reella problem så sätter det käppar i hjulet.

I mitt fall sömnproblem som jag dragits med i drygt tjugo år, lägg till ljudkänslighet, det här med intryck, kaos, osäkra omständigheter, mingel, småprat.

På grund av detta har jag alltid stött på patrull - oavsett hur driven och motiverad jag varit.
De här svårigheterna är inget som kan försvinna via populära quick fix-lösningar eller genom att spotta i nävarna.

VILL sitta hemma och leva på sjukpension!?

-Jo tjenare, det är ju rena drömtillvaron att leva på existensminimum.
Att ha det så knapert att man förstör veckobudgeten om man tar en fika på stan.

Är då sjukpension den ultimata lösningen?
Alla nöjda och glada?

-Hell no!

Det är omåttligt frustrerande att känna att man har kapaciteter som går om intet.
Fysiskt är jag stark, jag är långt ifrån korkad.

Ändå tar det stopp.

När det blir för mycket runtomkring, när jag ges vaga uppgiftsbeskrivningar, när sömnen inte infinner sig så jag går till jobbet utan att ha sovit en blund, när jag måste jobba i grupp.
När fikarummen, matsalarna och korridorpolitiken dränerar mig på energi.

Kort sagt: ge fan i att kalla mig och folk i samma situation lata.

KrigarSjäl skrev:Det här med arbetsförmåga är inget man väljer som man väljer skjorta.Har man reella problem så sätter det käppar i hjulet.

Så är det absolut.

Sen finns det en hel hög ned fall som likt mig klarar att jobba under vissa premisser.
Det måste vara ett jobb med lagom mycket intryck och så vidare.
De ned lite mindre bekymmer kan underlätta sin vardag rejält genom att acceptera sina svårigheter och anpassa sig efter dem.

Men, som sagt, detta fungerar bara till en viss gräns.

KrigarSjäl skrev:

Wine skrev:

Toblerone skrev:Jag förstår inte folk som hellre vill sitta hemma och leva på bidrag. Har du försökt jobba, försökt hitta jobb? Det kan hända att många inte klarar att jobba, men det vet man ju inte riktigt om man inte har försökt.

Mycket bra skrivet, detta har också förundrat mig, hur man inte ens vill försöka och pröva på att arbeta och skaffa sig egen försörjning genom arbete. Har också svårt att förstå att Försäkringskassan i så stor omfattning medverkar till att passivisera unga individer genom att bevilja aktivitetsersättning.

Det här med arbetsförmåga är inget man väljer som man väljer skjorta.
Har man reella problem så sätter det käppar i hjulet.

I mitt fall sömnproblem som jag dragits med i drygt tjugo år, lägg till ljudkänslighet, det här med intryck, kaos, osäkra omständigheter, mingel, småprat.

På grund av detta har jag alltid stött på patrull - oavsett hur driven och motiverad jag varit.
De här svårigheterna är inget som kan försvinna via populära quick fix-lösningar eller genom att spotta i nävarna.

VILL sitta hemma och leva på sjukpension!?

-Jo tjenare, det är ju rena drömtillvaron att leva på existensminimum.
Att ha det så knapert att man förstör veckobudgeten om man tar en fika på stan.

Är då sjukpension den ultimata lösningen?
Alla nöjda och glada?

-Hell no!

Det är omåttligt frustrerande att känna att man har kapaciteter som går om intet.
Fysiskt är jag stark, jag är långt ifrån korkad.

Ändå tar det stopp.

När det blir för mycket runtomkring, när jag ges vaga uppgiftsbeskrivningar, när sömnen inte infinner sig så jag går till jobbet utan att ha sovit en blund, när jag måste jobba i grupp.
När fikarummen, matsalarna och korridorpolitiken dränerar mig på energi.

Kort sagt: ge fan i att kalla mig och folk i samma situation lata.

Har du bostadstillägg? Många glömmer att söka det och med bostadstillägg ligger sjukersättningen en bra bit över existensminimum. Att ta en fika på stan är inga problem då och snålar man lite har man råd att åka utomlands en gång om året.

Jag säger inte att du är lat, jag känner inte dig, men många är lata. Jag vet flera stycken som har sjukersättning och jobbar 25-50 % svart. Det ger en bättre inkomst än de flesta lågavlönade yrken till en mycket mindre arbetsinsats. Jag tycker att kan man jobba svart kan man jobba vitt.

Sedan finns det så mycket anpassningar som kan göras, det finns lönebidrag, Samhall och daglig verksamhet (jag vet att det inte är ett riktigt jobb, men man gör i alla fall en insats) man behöver inte jobba heltid heller. Jag tycker det är vansinnigt att sjukersättningen beviljas under en så pass lång tid, jag tycker man ska behöva söka om efter 1-3 år som vid aktivitetsersättning. Jag tycker också sjukersättning bara ska beviljas om man gör någon form av insats, t.ex daglig verksamhet.

Ingen har pratat om qvick fix i den här tråden, det finns riktiga behandlingar. Själv har jag gått i terapi i tre år, det var ingen qvick fix, men jag blev frisk (jag hade en del psykiska sjukdomar) Allt kan inte behandlas heller, men man måste försöka. Framförallt kan man inte sitta på rumpan och säga att man kommer vara sjukpensionär resten av livet om man är under 55-60 år. Det är slött!

Jo, du säger i dina resonemang att jag och många med mig är lata om än indirekt.

Nej, daglig verksamhet innebär inte att man gör en "insats".
Det är förvaring eller sysselsättning och någonting helt obehövligt - annars skulle man få betalt för det man gör där.

Varför tycker du daglig verksamhet ska ställas som krav vid sjukersättning?
Sjukersättning är ju en allmän försäkring och utfaller om det saknas arbetsförmåga.
Är det månne Luther som talar?

"Riktiga behandlingar" - för vad?

-Ljudkänslighet?
-Svårigheter vid kaos, osäkra omständigheter?
-Svårigheter vid flexibilitetskrav?
-Perceptionsöverkänslighet?
-Energiåtgång av det sociala?
-Insomnia? (har provat alla sömnmedel och alla käcka tips om varm mjölk och promenader innan sänggåendet)

Upplys mig gärna.

Håller med KrigarSjäl här, själv kan jag varken plugga eller jobba pga svår depression i kombination med diverse AS-svårigheter. Så man får leva på aktivitetsersättning, vända på varje slant och vara glad om man lyckas gå runt i slutet av månaden. Jag vill kunna göra saker, men orken tryter, hjärnkapaciteten minskar, energin försvinner och det enda som finns kvar är mörker och ångest. Om jag hade kunnat ta mig i kragen och bete mig som folk så hade jag gjort det för länge sedan. Men nu kan jag inte det. Det handlar inte om lättja, och för circa 95% av alla som lever på aktivitetsersättning/sjukbidrag/sjukpension (och med 95% räknar jag ändå väldigt generöst, tror inte att var tjugonde person beter sig såhär direkt) så fungerar det på liknande sätt som för mig och KrigarSjäl. Det är inte rätt att straffa alla som inte kan arbeta bara för att några få är lata.

KrigarSjäl skrev:Jo, du säger i dina resonemang att jag och många med mig är lata om än indirekt.

Nej, daglig verksamhet innebär inte att man gör en "insats".
Det är förvaring eller sysselsättning och någonting helt obehövligt - annars skulle man få betalt för det man gör där.

Varför tycker du daglig verksamhet ska ställas som krav vid sjukersättning?
Sjukersättning är ju en allmän försäkring och utfaller om det saknas arbetsförmåga.
Är det månne Luther som talar?

"Riktiga behandlingar" - för vad?

-Ljudkänslighet?
-Svårigheter vid kaos, osäkra omständigheter?
-Svårigheter vid flexibilitetskrav?
-Perceptionsöverkänslighet?
-Energiåtgång av det sociala?
-Insomnia? (har provat alla sömnmedel och alla käcka tips om varm mjölk och promenader innan sänggåendet)

Upplys mig gärna.

Jag har ALDRIG sagt att du är lat, jag har sagt att det finns många som är det, många och alla är inte samma sak.

Den dagliga verksamheten som folk jag känner gör är viktig och behövs. Det handlar om saker som att rasta hundar, springa med papper på ett kontor, sortera återvinning och kratta löv. Det är inte jobb som det är rimligt att man får betalt för eftersom det kostar så mycket att hålla i verksamheten, verksamheten går alltså inte med vinst, men det betyder inte att det är värdefullt arbete.

Vad du behöver för behandling för kan bara du svara på. Jag är inte intresserad av att diskutera enskilda fall utan generellt. Lyft blicken och se utanför dig själv. Det är 51% fler som får aktivitetsersättning idag mot för hur det var för 10 år sedan och så mycket har inte diagnoserna ökat. Sjukskrivningarna för utmattning ökar också lavinartat. Det är klart det beror på sättet vi ser på att jobba.

De flesta saker du radar upp går det att arbeta med, inte vilket arbete som helst såklart, men ett anpassat arbete eller ett arbete som du utbildar dig till. Sömnsvårigheterna bör man söka hjälp för hos sjukvården. Du måste ändra synsätt, se inte dina begränsningar utan dina tillgångar.

PixieBoy skrev:Håller med KrigarSjäl här, själv kan jag varken plugga eller jobba pga svår depression i kombination med diverse AS-svårigheter. Så man får leva på aktivitetsersättning, vända på varje slant och vara glad om man lyckas gå runt i slutet av månaden. Jag vill kunna göra saker, men orken tryter, hjärnkapaciteten minskar, energin försvinner och det enda som finns kvar är mörker och ångest. Om jag hade kunnat ta mig i kragen och bete mig som folk så hade jag gjort det för länge sedan. Men nu kan jag inte det. Det handlar inte om lättja, och för circa 95% av alla som lever på aktivitetsersättning/sjukbidrag/sjukpension (och med 95% räknar jag ändå väldigt generöst, tror inte att var tjugonde person beter sig såhär direkt) så fungerar det på liknande sätt som för mig och KrigarSjäl. Det är inte rätt att straffa alla som inte kan arbeta bara för att några få är lata.

Antalet som får aktivitetsersättning har ökat med 51 % på 10 år. Vad tror du det beror på?

Har du sökt bostadstillägg? Många missar det bidraget. Har du höga kostnader pga deprissionen eller Aspergern kan du söka handikappersättning. Får du de bidragen bör du inte ha några problem att klara dig utan att vända på slantarna. Har du det ändå finns det ekonomisk rådgivning att få. Hör med habiliteringen. Har du skulder hos kronofogden har de också ekonomisk rådgivning.

Jag har aldrig sagt att du ska ta dig i kragen. Däremot bör du tänka om, om du planerar att gå på bidrag resten av livet. Du bör satsa på att må bättre, det finns massor av behandlingar.

Jag har aldrig pratat om bestraffningar, att ge någon sjukersättning vid 30 års ålder är en bestraffning tycker jag. Man dömmer en så pass ung människa till ett liv i utanförskap. Istället för att ge upp och kasta in handduken ska man hjälpa personen i arbete.

Sedan 2010 har jag sk varaktig sjukersättning. Jag har bostadstillägg. Efter skatt - skatten dras ju på sjukersättningen som ses som inkomst5 inte bidrag - sp kommer jag inte upp till 12000:-/ mån ens. Jag är absolut medveten om att det är troligen dubbelt så mycket som existensminium. Men när räkningarna är betalda kan man inte göra så mycket. Det kan räcka med en tur till stan - bara bussresan kostar skjortan - så pajar man den aktuella månadsbudgeten. Och det man gör kanske handlar om ett möte med någon myndighet. Eller ett besök på Hab. tex. Det är tur man inte är road eller lockad av att åka på chartersemester eller finlandskryssningar för det kan man tokglömma med den inkomsten.

Liljan skrev:

KrigarSjäl skrev:Jo, du säger i dina resonemang att jag och många med mig är lata om än indirekt.

Nej, daglig verksamhet innebär inte att man gör en "insats".
Det är förvaring eller sysselsättning och någonting helt obehövligt - annars skulle man få betalt för det man gör där.

Varför tycker du daglig verksamhet ska ställas som krav vid sjukersättning?
Sjukersättning är ju en allmän försäkring och utfaller om det saknas arbetsförmåga.
Är det månne Luther som talar?

"Riktiga behandlingar" - för vad?

-Ljudkänslighet?
-Svårigheter vid kaos, osäkra omständigheter?
-Svårigheter vid flexibilitetskrav?
-Perceptionsöverkänslighet?
-Energiåtgång av det sociala?
-Insomnia? (har provat alla sömnmedel och alla käcka tips om varm mjölk och promenader innan sänggåendet)

Upplys mig gärna.

Jag har ALDRIG sagt att du är lat, jag har sagt att det finns många som är det, många och alla är inte samma sak.

Den dagliga verksamheten som folk jag känner gör är viktig och behövs. Det handlar om saker som att rasta hundar, springa med papper på ett kontor, sortera återvinning och kratta löv. Det är inte jobb som det är rimligt att man får betalt för eftersom det kostar så mycket att hålla i verksamheten, verksamheten går alltså inte med vinst, men det betyder inte att det är värdefullt arbete.

Vad du behöver för behandling för kan bara du svara på. Jag är inte intresserad av att diskutera enskilda fall utan generellt. Lyft blicken och se utanför dig själv. Det är 51% fler som får aktivitetsersättning idag mot för hur det var för 10 år sedan och så mycket har inte diagnoserna ökat. Sjukskrivningarna för utmattning ökar också lavinartat. Det är klart det beror på sättet vi ser på att jobba.

De flesta saker du radar upp går det att arbeta med, inte vilket arbete som helst såklart, men ett anpassat arbete eller ett arbete som du utbildar dig till. Sömnsvårigheterna bör man söka hjälp för hos sjukvården. Du måste ändra synsätt, se inte dina begränsningar utan dina tillgångar.

Men det låter ärligt talat som sedvanligt coachsnack.

Det handlar inte om att jag skulle vara negativ, ha taskigt självförtroende eller inte se mina tillgångar - vad det handlar om är att jag är realist och inser att med mina svårigheter är man rökt på arbetsmarknaden.

Någon behandling för mina svårigheter finns inte.

Sömnproblemen har jag sökt hjälp för hos sjukvården - ett otal antal gånger.
Vad som händer är att man får olika sömnmedel utskrivna.
Med varierande verkningsgrad och alltid med en seghet dagen efter.

Alltså, det här är grejer jag brottats med sen drygt tjugo år tillbaka och jag har provat både det ena och det andra och hört alla goda råd minst sjuttioelva gånger förut.

Daglig verksamhet finns till för de som går där.
Det är alltså en form av terapi snarare än någon samhällsservice man utför.

Sen frågar jag inte dig om råd, jag ifrågasätter det du säger med mig själv som exempel.

Liljan skrev:

KrigarSjäl skrev:Jo, du säger i dina resonemang att jag och många med mig är lata om än indirekt.

Nej, daglig verksamhet innebär inte att man gör en "insats".
Det är förvaring eller sysselsättning och någonting helt obehövligt - annars skulle man få betalt för det man gör där.

Varför tycker du daglig verksamhet ska ställas som krav vid sjukersättning?
Sjukersättning är ju en allmän försäkring och utfaller om det saknas arbetsförmåga.
Är det månne Luther som talar?

"Riktiga behandlingar" - för vad?

-Ljudkänslighet?
-Svårigheter vid kaos, osäkra omständigheter?
-Svårigheter vid flexibilitetskrav?
-Perceptionsöverkänslighet?
-Energiåtgång av det sociala?
-Insomnia? (har provat alla sömnmedel och alla käcka tips om varm mjölk och promenader innan sänggåendet)

Upplys mig gärna.

Jag har ALDRIG sagt att du är lat, jag har sagt att det finns många som är det, många och alla är inte samma sak.

Den dagliga verksamheten som folk jag känner gör är viktig och behövs. Det handlar om saker som att rasta hundar, springa med papper på ett kontor, sortera återvinning och kratta löv. Det är inte jobb som det är rimligt att man får betalt för eftersom det kostar så mycket att hålla i verksamheten, verksamheten går alltså inte med vinst, men det betyder inte att det är värdefullt arbete.

Vad du behöver för behandling för kan bara du svara på. Jag är inte intresserad av att diskutera enskilda fall utan generellt. Lyft blicken och se utanför dig själv. Det är 51% fler som får aktivitetsersättning idag mot för hur det var för 10 år sedan och så mycket har inte diagnoserna ökat. Sjukskrivningarna för utmattning ökar också lavinartat. Det är klart det beror på sättet vi ser på att jobba.

De flesta saker du radar upp går det att arbeta med, inte vilket arbete som helst såklart, men ett anpassat arbete eller ett arbete som du utbildar dig till. Sömnsvårigheterna bör man söka hjälp för hos sjukvården. Du måste ändra synsätt, se inte dina begränsningar utan dina tillgångar.

Men det låter ärligt talat som sedvanligt coachsnack.

Det handlar inte om att jag skulle vara negativ, ha taskigt självförtroende eller inte se mina tillgångar - vad det handlar om är att jag är realist och inser att med mina svårigheter är man rökt på arbetsmarknaden.

Någon behandling för mina svårigheter finns inte.
Intryck? Ljud? Folk?
-Kom igen...

Sömnproblemen har jag sökt hjälp för hos sjukvården - ett otal antal gånger.
Vad som händer är att man får olika sömnmedel utskrivna.
Med varierande verkningsgrad och alltid med en seghet dagen efter.

Alltså, det här är grejer jag brottats med sen drygt tjugo år tillbaka och jag har provat både det ena och det andra och hört alla goda råd minst sjuttioelva gånger förut.

Daglig verksamhet finns till för de som går där.
Det är alltså en form av terapi snarare än någon samhällsservice man utför.

Sen frågar jag inte dig om råd, jag ifrågasätter det du säger med mig själv som levande exempel.

KrigarSjäl skrev:Det här med arbetsförmåga är inget man väljer som man väljer skjorta.
Har man reella problem så sätter det käppar i hjulet.

I mitt fall sömnproblem som jag dragits med i drygt tjugo år, lägg till ljudkänslighet, det här med intryck, kaos, osäkra omständigheter, mingel, småprat.

På grund av detta har jag alltid stött på patrull - oavsett hur driven och motiverad jag varit.
De här svårigheterna är inget som kan försvinna via populära quick fix-lösningar eller genom att spotta i nävarna.

VILL sitta hemma och leva på sjukpension!?

-Jo tjenare, det är ju rena drömtillvaron att leva på existensminimum.
Att ha det så knapert att man förstör veckobudgeten om man tar en fika på stan.

Är då sjukpension den ultimata lösningen?
Alla nöjda och glada?

-Hell no!

Det är omåttligt frustrerande att känna att man har kapaciteter som går om intet.
Fysiskt är jag stark, jag är långt ifrån korkad.

Ändå tar det stopp.

När det blir för mycket runtomkring, när jag ges vaga uppgiftsbeskrivningar, när sömnen inte infinner sig så jag går till jobbet utan att ha sovit en blund, när jag måste jobba i grupp.
När fikarummen, matsalarna och korridorpolitiken dränerar mig på energi.

Kort sagt: ge fan i att kalla mig och folk i samma situation lata.

Det har ju INGEN gjort?!

Vi kan bara gå efter vad personen har skrivit - han kommer ju inte heller med fler detaljer som skulle kunna förklara hans situation. Allt vi får veta är att han trodde att han inte ens skulle behöva försöka få ett jobb. Det är inte säkert heller att det verkligen är så, men han har ju inte heller försökt att förklara det närmare. Från det lilla vi vet, så ser det ut som att han inte har försökt. Och det tycker jag han bör göra först.

Helt klart finns det många som inte orkar jobba i ett vanligt jobb. Sedan beror det alltid på hur mycket man kan anpassa det, vilka andra svårigheter personen har, osv.

PixieBoy skrev:Håller med KrigarSjäl här, själv kan jag varken plugga eller jobba pga svår depression i kombination med diverse AS-svårigheter. Så man får leva på aktivitetsersättning, vända på varje slant och vara glad om man lyckas gå runt i slutet av månaden. Jag vill kunna göra saker, men orken tryter, hjärnkapaciteten minskar, energin försvinner och det enda som finns kvar är mörker och ångest. Om jag hade kunnat ta mig i kragen och bete mig som folk så hade jag gjort det för länge sedan. Men nu kan jag inte det. Det handlar inte om lättja, och för circa 95% av alla som lever på aktivitetsersättning/sjukbidrag/sjukpension (och med 95% räknar jag ändå väldigt generöst, tror inte att var tjugonde person beter sig såhär direkt) så fungerar det på liknande sätt som för mig och KrigarSjäl. Det är inte rätt att straffa alla som inte kan arbeta bara för att några få är lata.

INGEN har sagt något sånt heller. Ingen har sagt att andra är lata. Vi har bara diskuterat trådstartarens situation och det låter i hans inlägg som om han hoppades att han inte ens behöver försöka komma ut på arbetsmarknaden. Och då tycker jag att man ge det en chans innan man ger upp från början. Om man inte har försökt så vet man ju inte.

Man kan väl ändå hoppas att man så småningom kan sysselsätta folk med Asperger på ett sätt som fungerar för dem?

Ja det är svårt att förstå hur man resonerar och tänker när man anser att man utan att ens ha prövat att arbeta eller studera kan göra bedömningen att man är arbetsoförmögen. Man kan ju sitta hemma och intala sig och tro en massa, ha en mycket negativ inställning, dåligt självförtroende, låg tilltro till sin förmåga och kapacitet o.s.v. men om man inte ens prövar att arbeta förstår jag inte hur man ens så bestämt kan anse att man är arbetsoförmögen. Dessutom kan det faktiskt vara så att man förändras på ett positivt sätt genom att man utsätter sig för utmaningar och gör sådant som man först inte trodde att man skulle kunna klara av.